Någon sa till mig att hästarnas man var något som Gud gett till ryttarna. Och visst är det så! Inte bara för amatörer, utan minst lika viktig för proffsen. För hur många gånger skulle vi inte ha trillat av, om det inte fanns en man att ta tag i? Ganska många, misstänker jag. Ibland när jag känner att hästar är lite på tårna grabbar jag tag i manen lite försynt. Utan att det hänt något, utan utifall att. För jag vill inte ställa till det med att råka dra i tygeln, om hästen far iväg. Det ger nämligen obehag, vilket bekräftar hästens stress – det var ju rätt att vara stressad. Något gick ju knas, jag fick ju ett ryck i tygeln. Men då jag också vet att jag har svårt att inte ta till mig händerna, låter jag manen få draget, istället för tygeln och därmed skonar jag hästens mun. Och jag vet att jag inte är ensam.

När jag istället behöver hålla balansen är det mer ett tryck på mankammen som jag tar bäst hjälp av. Jag trycker mig uppåt, så jag inte ramlar framåt. Så gör också många hoppemänniskor, tex om de håller på att tippa framåt i nedslaget, eller om det ska svängas lite fort sådär. Det skadar ingen häst att vi balanserar upp oss med hjälp av mankammen. Däremot om vi försöker hålla balansen i tyglarna.

Och ibland är det nästan omöjligt att inte göra det. Om vi rider helt utan hjälpmedel till exempel. Då blir det som ett signalsystem genom manen- rena Avatar.