hästhantering

av

Ilse Österwall – vass penna och insiderkunskap i förening

Ilse Österwall är en dam med skinn på nässan, vass penna (eller giftigt tangentbord) och gedigen kunskap om hur världen bakom kulisserna inom galoppen och travet ser ut.

Ilse har vigt sitt liv åt att själv träna hästar, men på ett något annorlunda sätt än de flesta andra i branschen gör. Jag kontaktade henne när jag funderade på att sätta en unghäst i träning.
”Gör det själv”, var slutsatsen jag drog av hennes mail. Hästen skulle må bra mycket bättre och skulle ha vansinnigt mycket roligare. ”Hoppa, rid ut och stärk hästen så att den har roligt. Då kommer den att gå så bra den kan på löpet sedan. Du är inte någon som skulle gilla att ha din häst i professionell träning.” Vi diskuterade också foder, hästhållning och mycket annat matnyttigt och det gav mig de insikter jag behövde för att ta ett beslut. Jag lämnade aldrig bort hästen utan den blev ridhäst hemma istället – och trivs mer än utmärkt med det.

Däremot insåg jag snabbt att Ilse Österwall kan det där med trav och galopp, om hästar och hästhållning, och vad som verkligen försiggår där bakom det vi ser. Jag började följa hennes blogg och gör det än. Det är nattsvart humor blandad med ett stort och envist hopp och Ilses kärlek till hästen lyser igenom i alla inlägg. Nyheter presenteras på ett mycket fyndigt och fartfyllt sätt.

För den som verkligen vill veta hur den här världen är – varsågoda. Läs Ilses blogg. Det är hon, hästarna och branschen väl värd! 🙂

Hovtramp.

av

Anders Darenius – en banveterinär med rätt att tycka?

Anders Darenius är med råge Sveriges mest kände banveterinär., på gott och ont Det har han blivit på grund av, eller tack vare, den oförtröttliga kamp mot det han ser som utnyttjandet av hästen – för vinsten skull.

I åratal har han arbetat som banveterinär på Mantorp. Han har gjort det han har befogenhet att göra, vilket enligt honom själv inte är mycket. Han har några sekunder på sig att avgöra om hästen kan tävla eller inte. Sedan rullar miljonspelet igång. Eftersom travhästen får ha sin checkrem på går det inte ens att se om hästen haltar.

Här är den situation som Anders och hästarna upplever enligt Norrköpings tidningar:

Med checkremmen åtdragen, är hästen så uppstramad att den inte längre kan röra sig efter den egna kroppens förutsättningar. Checkremmen gör det svårt att upptäcka om hästen är halt och ännu svårare att avgöra om den är kry.

 Hästens rörelser samspelar med huvudets. På volten är huvudena så uppstramade att de inte kan röras på ett naturligt sätt.

När betslet skär in i munnen startar smärtan en kedjereaktion. Hästarna tar betslet med tungan och drar ihop halsen. Då får de inte tillräckligt med luft och kan störta. Tränarna har löst problemet genom att binda fast tungan och låsa huvudet ännu mer. För varje skyddsreaktion från hästen, har tränarna satt in ytterligare motåtgärder.

Inte populär

Anders är inte populär på sin bana. Han har till och med fått tränare och kuskar att skriva till Jordbruksverket för att få bort honom. De tycker i brevet att han underminerar deras verksamhet och att det är förfärligt att spelare, ja till och med oinvigda, börjar fundera på hur hästarna mår egentligen.

Anders ser hästar bli galna och livsfarliga av smärtan som de upplever av alla verktyg kuskarna använder. Men det finns också hästar som blir som zombies. Enligt Anders, som jag förstår det, är det inte ett värdigt liv för en häst.

Hästar – levande djur och inte saker

Anders för en kamp för att få oss att förstå att hästen inte är ett idrottsredskap, på sin blogg och via medierna. Han försöker göra sin talad hörd i en värld där ingen lyssnar.  Han får mycket skit för det han gör och säger, rent utsagt. Men jag tror att de som håller med är fler än de som försöker argumentera bort hans observationer. Men vem bryr sig om det så länge det går att tjäna grova pengar på en vinst på travet? Anders kallar dessa pengar för blodspengar. Som jag själv brukar säga – det är ALLTID någon som betalar.

Vad ser Anders i sitt jobb

Anders skriver själv på sin webbsida om de förunderligheter han upplever. Här är några (om än vidriga) exempel:

– kuskar som drar så hårt i hästen att munslemhinnan lossnar (!)

– blåa tungor av tungbanden (vem kom på den idén). Det är tillåtet att binda hästens tunga enligt gällande djurskyddsreger.

– amputerade gomsegel för att hästen inte ska kvävas

– igensydda slidor för att luft inte ska kunna komma in. Det får tydligen stona att springa fortare. Man lämnar i och för sig ett litet hål öppet så att stoet åtminstone kan kissa.

– totalt fixerade huvuden

Vill påverka attityder

Enligt Anders behövs ett djurskydd som även tar med de etiska aspekterna av djurhållning och träning. Vi behöver kunna ställa krav på att det är orsaken som behandlas och inte enbart symtomen. Det finns mängder med travtränare som är duktiga och som verkligen älskar hästarna och vårdar dem. De borde verkligen ha chansen.

En tuff kamp

Jag kan tänka mig att det inte är lätt att få gehör för sina synpunkter i en värld där pengar (miljarder!) styr och där alla uppfyller de grundläggande metriska krav som finns för att få behålla sina hästar. Varje uppgift han lämnar synas och argumenteras emot med mängder av annan information. Och spelet och travet – det pågår som vanligt… Har ni någonsin hört talas om en kusk som stoppats för att de sliter i tygeln för hårt (så att gomseglet krossas….), eller för att hästen opererats av veterinär för saker som den inte borde behöva?

av

Naturligt kontra naturligt behov

Jag deltar och läser gärna inlägg och kommentarer på webben. En sak jag reagerat på särskilt är när till exempel lösdrift och utegång diskuteras. Det händer då och då, ganska ofta faktiskt, att debattörer missar skillnaden mellan ”naturligt” kontra att ha ”ett naturligt behov”.

Båda aspekterna är mycket viktiga i förståelsen av hästar, men det har olika betydelser. Det som är naturligt är i sig inget behov som hästen behöver uppleva. Ibland är det tvärtom så att om vi vet vad som är naturligt för en häst, vet vi också vilka negativa konsekvenser en felaktig hästvård och hästhantering kan ge.

Vad är naturligt?

Naturligt har med orsak och verkan att göra. Det är till exempel naturligt att en häst springer om den blir rädd. Det är också naturligt att en häst skakar om den fryser, att den är hungrig om den svälter, att ett sår inflammeras om det inte sköts rätt och att en häst känner smärta om man piskar den. Lite mer abstrakt kan vi också säga att det är naturligt för en häst att utveckla magsår om den är stressad under en längre tid och att det är naturligt att en häst som står inboxad 24/7 utvecklar stereotypa beteenden. Däremot är det inte naturligt att en häst med ett steroetypt beteende smittar andra med sitt beteende.

Inget av dessa så naturliga konsekvenser är ett naturligt behov hos hästen! Den mår inte precis bättre av att vara hungrig och att darra av köld. Men det är helt naturligt att hästen gör det om den inte får sina naturliga behov tillfredsställda.

Vad är naturligt behov

Ett naturligt behov hos en människa eller djur handlar om det som krävs för att individ ska må riktigt bra. En häst har till exempel ett naturligt behov, både fysiskt och mentalt, att få röra sig. Den har också ett naturligt behov av att äta under många timmar av dagen, att få ha överblick sin omgivning och få sitt sociala behov tillfredsställt. DET är naturliga behov, till skillnad från naturliga konsekvenser av en yttre omständighet.

av

Tillvaron med ett ledarsto – del 3, lita på din häst!

Mitt ledarsto har givit mig många insikter jag kan använda mig av i alla hästsammanhang. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått lära mig av henne är att jag måste lita på hästen och ge den förtroendet att bära mig. En häst fixar det mesta, bra mycket bättre än jag med mina skrala sinnen, bara jag låter dem sköta sitt jobb. Jag ska helt enkelt inte in och störa i tid och otid som en chef som inte litar på sin personal. Det funkar inte.

Tillit ger lugn
När jag är osäker och inte tror på att mitt sto ska sköta sitt jobb rätt blir hon mycket störd och nervös. Öronen åker bakåt och fokus hamnar mot mig, istället för koncentration på det vi ska uträtta. Det gäller i allt, från en enkel galoppfattning till svårare uppgifter och oförutsedda händelser. När jag litar på mitt sto fixar hon allt som krävs för att vi ska komma säkert och bra fram. Så enkelt, och så svårt är det.

Jag kan inte hoppa
Det måste erkännas. Med tiden har jag blivit en riktig fegis när det gäller att hoppa. Jag vet faktiskt inte varför, men mitt ledarsto har full koll på att min kompetens och tro på mig själv inte är som det ska riktigt. Hon däremot är klok på hinder och vet vad hon går för. Här är hon mästaren och jag bäbisen, rent utsagt.

Men det var också hoppningen som fick mig att inse att jag gör rätt i att lita på min häst och att vi kommer komma långt den vägen.

Hoppar ändå
En unghäst behöver stimulans, lek och utveckling. Hoppning är en god del i det även för en gammal dressyrkärrings hästar…. Så jag tar med mig W på banan och hoppar ibland. Det är att ta i om jag säger att hindren är höga, men jag har faktiskt försökt mig på en meter plus. Då var W inte mer än fyra år, men över en meter skulle vi väl ändå klara?
Ja hon kunde, men inte jag…

När jag efter mycket om och med rider an på ridbanans högsta hinder tvekar W rejält. Jag insåg efteråt att det berodde på att jag tvekade än värre. Men jag försöker övervinna mig själv och klackar till W i sidorna för att hon inte ska stoppa.

Helikoptersprånget blir ett faktum och jag är en god bit över sadeln. På nervägen inser jag att jag är på väg att fara åt höger, och att jag fått över hela min kropp på höger sida av min stackars unghäst. Höger stigbygel är det enda som har kontakt med mig vad gäller sadeln.
Så långt, mest en berättelse om hur klantig jag är…

Räddad av en fyraåring
Men den som inte är så klantig, utan istället vansinnigt klok och förståndig är min lilla W. Hon gör inte som de flesta andra hästar jag då visste om – girade till vänster och stack för att komma undan den hemska ryttaren med den obefintliga timingen.

Nej, hon vänder i språnget nedåt åt HÖGER, vilket faktiskt resulterar i att när jag landar hamnar jag ståendes, lutande mot sadeln i höger stigbygel, precis som om jag bara klivit av sadeln men inte gått ner på marken än! Hästen lyckas också på något konstigt vänster också stanna med huvudet uppåt, böjt åt höger.
– Har du hoppat nog nu? verkar W tycka när hon tittar mot min rumpa och rygg. Och där står vi, eller jag hänger då över sadeln då jag skrattar något så fruktansvärt att jag inte kan säga någonting och än mindre stå.

Min goda väninna är också på ridbanan och har missat hela kalaset. Men hon ser mig hänga över sadeln – som om jag ska kliva av! Och hon tro också det – är du klar nu??? frågar hon….

Den här episoden är bara en av många gånger då W har räddat mig från att trilla av. Men den gången är en av de mest minnesvärda. Hur kunde jag vara så dum att jag inte lyssnade på hästen när hon sa att VI inte kirrar det? Hur kunde jag vara så dum att tvinga min häst när jag själv tvekade.

Men jag lärde mig också att om relationen verkligen är bra mellan häst och ryttare så hjälper de varandra. Då är inte en miss katastrofal. Hon tog sitt ansvar som den som rör sig framåt och ska över stock och sten med mig kvar på ryggen. Hon ville också kunna ta det ansvaret. Det var bara det att jag inte gav henne det förtroendet – på riktigt.

Vi har galopperat över stock och sten o oländig terräng, vandrat genom byar i Skåne, blivit mejade av lastbilar och fastnat lite här och där under åren tillsammans. Vi har kort sagt gjort det mest konstiga saker, och sådant som verkligen kan hända med vilken häst som helst, efter det här W och jag. Varje gång jag tvekar får W problem och blir osäker. Varje gång jag litar på att hon fixar biffen, gör hon det också. Helt och fullt. Hon kan sitt jobb och vet vad hon gör. Hon är klok och vet sina egna förutsättningar och mina begränsningar.

Är jag på väg av på grund av en miss (då alltid min men som tur var sällan…) så stannar hon snällt och låter mig komma i balans igen i sadeln. Varje gång, alltid. Hästar är kloka djur – om man låter dem. De älskar dessutom att ha en viktig uppgift i ”flocken”, även om det bara är ett ekipage.

Min insikt om att lita på mina hästar har gett mig bra förutsättnignar att ge de andra hästarna vad de också behöver och det förtroende de förtjänarr. De har ett jobb de ska sköta när vi är tillsammans och de måste få ta vissa beslut utifrån sin uppgift och sina förutsättningar.

Visst är jag ibland på väg av och visst händer det ibland saker. Men väldigt sällan blir det riktigt tok och än mer sällan trillar jag av. Jag får hjälp av hästar som vågar och kan ta beslut och som inte forsar iväg panikslagna. De har i uppdrag att ha hjärnan igång och de använder den om de får.

I den här takten kommer jag att vara tvåhundra år innan jag blir fullärd ryttare – om det krävs att man trillar av hundra gånger….

av

Kloke Hans lärde oss mycket om hästen

Kloke Hans är kanske en av världens mest kända hästar, men inte på det sätt som husse och matematiker von Osten ville att han skulle bli. Inte desto mindre blev han känd och lärde oss en hel del om hur hästar relaterar till människor.

Väckte enorm uppmärksamhet
Kloke Hans kom att väcka enorm uppmärksamhet för att han kunde räkna! Han kunde räkna ALLA de uppgifter hans ambitiösa husse gav honom. Räknetalen skrevs på en tavla och eftersom Hans själv inte kunde vare sig rita eller tala fick han istället skaka och vicka på huvudet för att visa vilket tal som var det rätta. Det tog fyra år för von Osten att få sin häst att bli så duktig som han var, men det hade fungerat utmärkt.

Husse räknade
Den stora uppmärksamheten lockade även forskare. Kunde en häst verkligen räkna? Så de började studera paret. När de bad ägaren von Osten att inte närvara blev hästen som förbytt. Helt plötsligt kunde hästen inte räkna alls. Detsamma gällde om svaret på ekvationen som ställdes upp var okänt för von Osten själv. Då kunde inte heller Hans räkna rätt.

Fantastisk förmåga
Så istället för att se kloke Hans som en mästare i att räkna, kan vi idag räkna Kloke Hans som en mästare i att lära sig människans kroppsspråk. Det visade sig nämligen att de små, små rörelserna som von Osten gjorde omedvetet när han ville att hästen skulle räkna respektive när rätt svar levererats påverkade hur många gånger hästen nickade. Och det på pricken!

Läser av människan
Kloke Hans är ett ypperligt exempel på att hästars förmåga att läsa av minsta lilla rörelse på vår kropp är enorm. Våra tankar får vår kropp att bete sig på ett visst sätt. Tänk på det när ni vill ha ut ett bra samspel mellan häst. skillnaden mellan kropp och tanke är för en häst inte så stor. De ser nästan rakt igenom oss, på ett minst sagt naturligt sätt.

Kloke Hans var nog inte klokare än någon annan häst på denna jord. Han var bara tränad ”korrekt”. Med det menas att hästen hade lärt sig att använda sina förmågor att tolka människan på det allra bästa sätt och motivationen verkar det inte ha varit något fel på alls. En sådan inlärning sitter för livet och blir mycket exakt, varje dag och i varje situation. Det blir ett samspel mellan häst och människa som bygger på förtroende och respekt.

av

Nervösa människor ger nervösa hästar

Visst påverkar våra känslor och våra intentioner hästens beteende! Det låter ganska logiskt egentligen, för vi pratar ju om samspel mellan individer, må vara att en av individerna är människa och den andra häst. Individer med hjärnkapacitet, förmåga att tolka och att påverka varandra har vi dock båda arter.

SLU har genomfört en mycket intressant studie. Undersökningen gick ut på att ta reda på om de omedvetna signaler vi skickar ut faktiskt också påverkar hästen. Och se – det gör det minsann. Det går till och med att avläsa på hjärtfrekvensen på hästen. Studien prövade sin tes både på ryttare som rider och på personer med häst vid hand. Och det roliga i det hela är att det var luringar med i spelet. Under ritten, till exempel, så sades det till ryttarna att ett paraply skulle fälldes när de red förbi. Men så hände aldrig. Trots det blev både hästar och människor märkbart stressade. Hade hästen hört vad som sades?

Chansen till det är obefintlig. RYttaren signalerade att fara var å färde, och flockdjur som hästen var trodde de på sin ryttare. Och som de flyktdjur de också är, var de beredda till snabb flykt när signalerna kom.

Studien är en viktig del i både forskning och utveckling av kunskapsbasen för samspelet mellan oss människor och hästarna. Men det är också, som en del av detta, ett mycket viktigt arbete i försöken att minska skaderisken vid hästhantering. Nu vet vi – var inte nervös elller rädd när du hanterar ett djur. Då kan du lika gärna låta blir – det är bäst för både dig och hästen.

Hela studien finns beskriven i:
The effect of a nervous human, genomfördes vid Uddertorps Naturbruksgymnasium och Färingsö ridskola och finns presenterad i sin helhet i The Veterinary Journal 181 (2009) 70-71

av

Vem är flockens ledare?

När jag var liten fick jag alltid höra att en hästflocks ledare var hingsten. Han hade högre anseende för att han var just hingst och han ledde sina ston till en säker tillvaror. Så intressant att tänka på det i efterhand – hur vi mäter andra efter vår egen måttstock. Eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle med en ganska strikt hierarki och en man på toppen (i alla fall oftast) så är ledaren i en hästflock också hingsten. Idag vet vi ju bättre. Ledaren är ett sto (givetvis…). Men vad utgör detta ledarskap och varför blir ett visst sto ledare över flocken?

Flockstorlek
Hästar anses vara haremsdjur. Det betyder att de kan se ut att vara extremt många i en grupp. Men den gruppen är egentligen uppdelad i mycket mindre grupper som var och en har en hingst och ett antal ston med avkommor. Avkommorna ses som barn i ett till två år, och vanligtvis lämnar de unga hingstarna flocken efter det. Stona stannar kvar. Ibland blir dessa en del av unghingstflocken, en flock som gärna stannar nära flocken, men som inte riktigt får vara en del av den. Varför inte kalla den för the bachelors?

Hästgrupperna interagerar ofta med varandra och bildar en jätteflock med band mellan grupperna. De bråkar sällan om de inte måste. De väljer dock sina grannar noggrant. Så länge utrymmet är stort och mattillgången tillräcklig utlöses sällan några stora bekymmer även om huvudflocken är riktigt stor.

Egenskaper
Ett ledarsto blir just ledare för att hon är värdig arbetet. Arbetet är i och för sig inte finare än något annat arbete i en flock, men det är ett viktigt arbete som kräver vissa egenskaper. Det har visat sig att ledarston blir det för att de har ett stort förtroende hos flockmedlemmarna, hennes agerande och utstrålning gör att hon blir respekterad. Hon förtjänar således sitt ledarskap och hennes kommunikation bygger på ett tydligt och klart språk.

Hon behöver också ha ett gott minne och vara intelligent. Det är hennes uppgift att komma ihåg och visa flocken bra betesmarker, vatten och vart det är säkert att vila.

Hingsten vaktbolaget
Hingsten å andra sidan har fullt upp med att bevaka sina ston. Han kan också styra undan sina ston om de kommer för nära andra hästgrupper. Han har arbetet att försvara gruppen. Men han är inte ensam om det. Om det behövs finns det sto-assistenter till hjälp. Dessa är inte desamma som ledarstoet. Hon behöver ju skyddas, så att ledningen inte försvinner.

Uppdelning av ”makten”
I en stor flock finns det hierarkisk ordning, men inte så strukturerad och triangelformad som vi gärna vill ha det. Flera individer har ett stort inflytande i försvar och i ledarskapet. Det kan också, och det är inte ovanligt, vara att en häst kan flytta en annan häst som i sin tur har inflytande nog att flytta den tredje hästen. Men se – till vår förskräckelse kan sedan den tredje hästen ibland flytta undan den första hästen. Det stämmer inte alls med vår tanke om hierarki. Men då hästar inte kan lästa maktstrukturteorier, hur fulländade de än verkar vara, så bryr de sig inte om det alls.

Måste vi vara dominanta?
Det talas oavbrutet om ledarskap och att få lydiga hästar och att vara en bra ledare över en häst. Ofta menas implicit att vi måste vara dominanta och starka. Detta kommer igen i mängder av teorier, gärna populära sådana som också innebär snabba förändringar, då till det bättre är det tänkt.

I naturen betyder sådana handlingar – att visa dominans – på att den andra hästen ska fara och flyga. Men i våra träningsprogram är det inte möjligt. Vi visar dominans utan att låta hästen gå sin väg. Det ger ett svårt läge för hästen, och hjälper inte till med inlärning. Tvärtom.

Ett bättre sätt, och ett hållbarare sätt, vore att så långt som möjligt eftersträva ledarstoets egenskaper. Hon förtjänar sin respekt tack vare att hon ses som pålitlig och en individ att följa.

Hela artikeln som denna information är hämtad från är skriven av Sue McDonnell, PhD och går att läsa här. För att få tillgång till artikeln behöver man vara medlem på http://www.thehorse.com, men det är helt gratis och ger också tillgång till mängder med forskningsartiklar om allt som handlar om häst.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr