Epona har skrivit en intressant artikel om när hästen skyggar – hur följden av händelser går sin stadiga gång, och hur vi kan hjälpa hästen att känna trygghet i det osäkra. Den kan du läsa här. Jag har sett många sätt att ”få” förbi en häst som tycker något är läskigt på turen. Själv har en av mina hästar hittat på ett eget sätt att få stöd för att våga gå förbi läskiga saker. Han stannar upp, backar ibland en eller ett par steg och står sedan och stirrar på det läskiga. Om han vågar går han förbi om jag sitter still och avslappnat. Om han inte vågar vänder han huvudetet mot mig och nästan lägger det i famnen på mig (jo han är vig). Det är som om han frågar mig, om hur han ska göra. Jag ger lite kli och berättar för honom att allt är okej. Vägen går ju där framåt, förbi det otäcka som inte är så farligt egentligen, och inget ont kommer hända honom. Efter lite funderande brukar han snällt gå förbi…..
Hästar och Ridsport
Travgiganten Ourasi blev hela 33 år
År 1980 såg en sann atlet dagens ljus i Frankrike. Det var en häst som kom att kallas för Frankrikes siste kejsare, och som respekterades av en hel hästvärld. Hästen, som var en travhäst och fux, fick namnet Ourasi. Hans framtid kom att bli en av de mest glimrande genom hela travets historia och den stjärna han varit i hela trettiotre år har precis slocknat – på jorden det vill säga. Bland fansen och bland alla travintresserade, kommer stjärnan lysa länge än.
Mest känd blev Ourasi för sina fyra segrar i Prix d’Amerique, världens största travlopp. Tre gånger på raken vann han loppet – år 1986 – 1988. Året därpå var han givetvis storfavorit – men förlorade och kom in på, en för honom, snöplig tredjeplats. Men revanschen blev desto härligare när han som tioåring år 1990 åter stod som segrare i loppet. Sedan var det slutsprunget i Prix d’ Amerique för Ourasis del. För trots att han fortfarande var vid extremt god vigör, tillät inte reglerna att en så pass ”gammal” häst var med i loppet.
Att bra travhästar kan bli gamla, det är känt. Men att bli 33 och bara den allra sista tiden vara sjuk, är få förunnat. Vilken fysik den hästen måste ha haft! Tyvärr var han inte lika fertil som snabb, så få avkommor finns registrerade av honom. Turligen nog fick han i alla fall all den vård och omsorg som en sådan gigant kan önska sig. Han hade det nog rätt bra som pensionär – och med tanke på att han sprang in dryga 21 miljoner (gigantiska belopp under 80-talet), hade nog ägarna råd med omsorgen….
Professor Kyra generös med kunskapen.
Nyligen hade självaste Kyra clinic i Sverige. Det är inte så ofta hon är här numera, Englandsbo som hon är. Clinicen drog mängder med folk, även i min närhet. Tyvärr kunde jag inte själv vara med, men jag fick minsann höra att det borde jag ha varit. Kyra, professor i häst numera till och med, var lysande. Det har framkommit en hel del intressanta kunskaper från denna clinic. Kyra måste jobbat hårt med att hinna med allt!
Som tur är har pressen också varit på plats, och det finns en mängd rapporter om vad hon berättade och lärde ut. Den här, i eminenta Hippson, är en av de trevligare inläggen tycker jag personligen. Så härligt att höra hennes ord om att alla hästar är duktiga på något, att den starka sidan som så många ser som stel istället är den som är bra, och att ridning är en helhet.
Ett litet extra plus blir det ju givetvis också från min sida att hon tar halvhalten på ytter – precis som jag gör! 🙂 personligen tycker jag mest innerhanden låser om man fipplar med den för mycket och ser diagonala hjälper som ytterst effektiva.
Det finns hästfolk, och så finns det Hästfolk!
Epona gjorde nyligen ett inlägg på Facebook, tillika på deras hemsida, som upprör mig. Det är en video på någon som kallar sig hästtränare, och som tränar en till synes mycket sympatisk stackars häst på det mest vedervärda vis. Det rycks ordentligt i den skarpa repgrimman, till synes helt utan anledning. Men inte nog med det. Hästen får också duktigt med däng av repet. Rent 1800-tal, men som tydligen blivit något på modet (?).
Här är inlägget, med både video och text. Mycket läsvärt!
Fattar hästen något av detta – mer än att vi människor är ganska äckliga när vi sätter denna sida till? Antagligen inte. Det upprör mig in i själen varje gång jag ser någon kalla sig hästtränare och som beter sig som svin. Fy f-n rent utsagt, vad folk kan göra och komma undan med att misshandla hästar. Vissa lyckas till och med få duktigt betalt för det. Inte undra på att det finns många som undrar vad för hästhantering jag håller på med egentligen. De undrar nog om det är detta jag håller på med. Men tro mig, inget kunde vara mer fel. Det jag gör bygger på samarbete, respekt, etologiska studier och etablerad inlärningsteori. Målet är att bygga upp, inte bryta ner – som det som Epona visar.
Och att man som hästägare ens tillåter att en person som gör det här komma nära ens häst. Vi har ansvaret för hästars väl och ve. Det gäller även om vi lämnar över snöret till någon annan. Jag hoppas alltfler vågar stå upp för sina hästar, och välja hästtränare som kan sin sak. Och som talar om RÄTT saker på rätt sätt. Låt inte någon annan förstöra för dig och din häst, för det är exakt det de gör.
Det finns som tur är även starka krafter som jobbar emot den här totala avarten av hästhantering. Ett gäng är forskarna som lagt upp wikisidan Ridden Horse Behaviour. Det är en sida av det mer ambitiösa slaget, byggd för att lära ut och utveckla kunskapen om hur en nöjd och glad häst arbetar för oss.
På Ridden Horse Behaviour finns mängder med videos som visar hästar som rid och som har olika uttryck. Dessa diskuteras ur olika aspekter, av såväl tränare som forskare. Det handlar om hästens beteende och orsaken till detta, om hästens signalsystem för att berätta hur den upplever situationen, och om mycket, mycket annat. Till och med bra referenser till böcker för mer information.
Om du vill hitta en positiv och bra väg till utveckling i samvaron med häst rekommenderar jag verkligen denna sida! Och för guds skull – undvik charlataner som förstör mer än vad de ger. Även om hästen försöker påtala att de mår illa av en viss behandling, tar de ändå mer skit än vad som är sunt. De lider i det tysta- om vi hästägare inte skyddar dem…
Klubbarna får det allt svårare
Det är tuffa tider för ridklubbarna. Flera har redan gått i konkurs, och nu står än fler klubbar vid randen av stupet, så att säga. Inte minst gäller det Värmdö Ridklubb. Vad ska de göra, om Nacka kommun beslutar att inte bygga upp deras ridhus igen? Ridhusets tak rasade nyligen in, och hotade både hästars och folks ve. Försäkringarna täcker kanske inte skadan, då taket inte skottats. Till saken att det var lite Värmdö Ridklubb själva kunde göra. Kommunen hade ansvaret för byggnaden, och att gå och skotta på ett ridhustak är inte en sak du bara gör, för att. För det krävs utbildat folk. Men efter två veckors påtryckningar brast taket, utan att ha blivit skottat. Det är så man undrar, vad som hade hänt om det var kommunens idrottshall, eller hockeyhall som rasat samman. Hade samma argument – ekonomi – fungerat då? Andra klubbar faller på egen hand, utan infallna tak. Ekonomin är på många håll skral, och tillskott i kassan långt borta. Någon reell hjälp är knappast att vänta sig, då få kommuner är beredda att satsa på ridsporten.
Lite trött bli jag allt på att ridklubbarna alltid tas på undantag. I en värld då allt färre jobbar ideellt och där kraven som ställs på hästhållning är så höga att det krävs stora resurser bara att få hästarna att må bra, får ridsporten svårt att hävda sig gentemot andra sporter. Hästar, och andra djur likväl, slussas ut från människans värld, och vi alienerar oss alltmer. Till vilken kostnad då?
Hästar är terapeuter, länken mellan människa och naturen, och livsgivande i sig. I andra länder växer terapiverksamheten med hästar lavinartat. Forskningsresultat efter forskningresultat visar på deras läkande kraft, och på hur väl hästarna kan hjälpa oss i habilitering och rehabilitering. Samvaron med dem är kravlös, till skillnad mot det mesta annat i samhället, de ger ro i själen att duga som man är. Precis som man är! Ridningen i sig ger ypperlig övning i koordination, balans och motorik, för att inte tala om förmågan att fokusera och koncentrera sig. Annan forskning visar på vilken kraft – mental såsom fysisk, som stalltjejer och stallkillar får av att ta ansvar över någon annan, att behöva relatera till och kommunicera med ett så stort och för oss så annorlunda djur som hästen. Hästar behöver trygghet och speglar oss själva. Även här ser vi i många länder att hästar används framgångsrikt för att visa ledare och chefer hur deras egna tankar och deras eget beteende påverkar andra. Hästar gör vad du uttrycker och på det sätt du uttrycker det. Inget annat. Här finns inget förställt eller konstlat. Du får vad du ger. Det leder till utveckling och sanna budskap.
Det är få förunnat att ha egen häst – hur stor glädje det än skulle ge. Ridklubbarna fyller en mycket, mycket viktig funktion i att låta alla få rätten att umgås och rida på världens i särklass vackraste och ädlaste djurslag. Jag kan ha åsikter om hur och vad som lärs ut på ridskolorna runt om i landet. Det finns mycket att göra, då det känns som om få gått vidare från det rena ridtekniska budskapet till något mer – mer modernt, mer hästriktigt och mer människovänligt. Men många jobbar hårt för att det ska vara bra för alla, och att det ska ge så mycket som möjligt att samvara med deras hästar. De ska de ha stor credit för, även om detaljer givetvis kan diskuteras. Hästen behövs i samhället, och hästfolk har också rätt att ta sin del av den stöttning som samhället ger till sporter.
Varför sker då ingen förändring? Varför får klubbarna falla, ridhusen rasa och stallen trängas undan? Är det verkligen för att det är en tjejsport. Hallå! Vi pratar år 2013 här. Har vi inte kommit längre? Eller är det spöket – rikemanssport – som inte lyckats suddas ut? Vad tror du?
Men en sak är rolig i alla fall. SVT! När TV4 pratar om Mrs Meddicott-insamlingen som en kalkon i deras kanal, utan att göra samma sak med alla de småknattar som fått gå man ur huse för att bidra ekonomiskt för sina klubbar vars spelare får ganska schyssta löner om man säger så i andra sporter, visar SVT alltmer ridsport i sina kanaler. Fantastiskt! Äntligen!, säger jag i sann Fylkinganda. Det finns kanske hopp ändå!
Nej – inte idag tack…..
Den som haft äran och glädjen att vandra sida vid sida under lång tid med en vän och partner som alltid uppskattat, alltid funnits där, alltid givit glädje, kommer känna igen sig väl i dagens blogginlägg. Det här är (återigen) en hyllning till de gamle, de som hängt med, och de som lärt oss.
För idag, fredagen den 30 november, insåg jag återigen vad min gamle betyder för mig. Jag skulle iväg med släp, mitt i snöyran, för att hämta en väns häst på Ultuna – en häst som också råkat illa ut och som fått sin mattes hjärta att klappa sådär med dubbla slag som bara gamla hästar kan göra. Det skulle ta sin tid, men stallet var klart, allt okej och hästarna var i fint skick när jag åkte – med hö över öronen, nypåfyllt vatten och allt annat som kan behövas en dag som denna. För det är inte varje dag jag lämnar gården utan tillsyn. Det händer extremt sällan…. idag var en sådan dag. Men gården var tydligen inte helt tom….
Jag kommer halvvägs på min resa, och är på väg in mot Västerås när mobilen ringer. Din gamling ligger ner i hagen och kan inte komma loss! Det är min fantastiske elektriker som hittat hästen, samma häst som galopperade till mig vid morgonfodringen, i en liten backe i hagen. Där ligger hästen och sprattlar, har redan fått snö på sig och är mer än desperat. Rådig som han är hämtar han ett extratäcke som skydd, och rep – massor med rep. Han lyckas välta runt den stora klumpen på rätt ände igen.
Vid det här laget har jag vänt om. Med båda händerna på ratten manövrerar jag bil med släp på snövägarna. Veterinär kontaktad och jag vågar inte ens tänka på vad det är jag kommer möta när jag kommer hem. Jag vet att dagen kommer, jag vet det så väl. Jag vet att varje dag som går är ett steg närmare. Det var bara tre veckor sedan han senast rullat tok och slagit i huvet. Men Nej – inte idag tack. Det orkar jag inte. Mina tankar fokuserades på att hålla mig på vägen, att fokusera, och på att Alex inte går bort idag. Det är inte din tid, inte nu.
Hem kommer jag och hästen står där, men omtöcknad. Inte som vanligt. Blod rinner från näsborren, bara litegrann, men tillräckligt för att jag ska tacka gudarna att veterinären är på väg. Han visar sig ha fått en smäll till i huvdet och vad vi inte vet är om han fallit och sedan fastnat, fått ett slag och fallit och sedan fastnat, eller om han ”bara” rullat och insett att det här inte gick…. Det såg jag inte den här gången…..vill jag veta?
Jag är hemma för det mesta. Om jag inte är hemma, är någon annan det. Det finns alltid någon som ser. Även den här gången såg någon – världens absolut bästa elektriker – min hjälte! – att något var fel. Det tackar jag gudarna för. Tänk om ingen sett… tänk om jag kommit hem sex timmar senare och… näe – inte idag tack. Jag tar det problemet en annan dag, för jag vet att jag vinner striderna. Men jag kommer knappast att vinna kriget. Men det får bli då.
För Alex min vän, du ger så mycket, gammal som du är. Varje dag du finns här, är jag hel. Du vet allt om mig, min vandring och min utveckling. Den är du en stor del av. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig, så låt mig vara beredd, när dagen kommer. OK?
Rider du tillräckligt bra för att ha en bomlös sadel?
Bom eller bomlös sadel – det är frågan? Alltfler väljer en bomlös sadel. ja det är nästan en trend. Det verkar ju så mycket enklare. Den sadeln passar ju alla hästar? Det är svårt att hitta en bomsadel som passar bra, och då kan det vara enkelt och bra med en bomlös sadel. Och det verkar så mycket snällare mot hästen, det där med mjuka och snälla sadlar. Men vetenskapliga fakta talar tyvärr inte för de bomlösa sadlarna, hur gärna vi än vill – såvida du inte rider tillräckligt bra, och om det finns en bomsadel som passar hästen.
Vad är bommen till för
Bommen på en engelsk sadel har flera syften. Den allra viktigaste är faktiskt att skyddas hästen. Det är ramen på sadeln som sprider ut ryttaren tyngd över ett större område, så att trycket inte blir koncentrerat på en alltför liten yta. Hästens rygg är inte anpassad för ridning, och med en sadel som fördelar trycket på en större yta, har hästen lättare för att bära en tyngd. Tänk er att kånka omkring med en ryggsäck. Utan stadga och stabilitet kanar den lätt när vi tar i för att komma framåt. Det gör att vi hela tiden måste skuffa tillbaka ryggsäcken på dess plats. En riktigt riktigt bra ryggsäck, har en väl anpassad ram som gör att packningen känns stabil och hänger med i svängarna när vi rör oss. Med en sådan ryggsäck kan vi bära bra mycket mer, än i den säckiga varianten.
En annan viktig funktion är att avlasta de känsliga tornutskotten, de som vi annars, om vi rider barbacka, skulle sitta på. Dessa är känsliga för tryck, och ihar inte alls den stadga som behövs för att bära upp en ryttare.
Svårt hitta balansen
Min egen uppfattning och erfarenhet av bomlösa sadlar har inte varit särskilt god. Jag måste erkänna att jag för tre år sedan var väldigt okunnig i området ”sadlar utan bom”, eftersom alla mina elever (och alla mina egna hästar) då reds med bomsadlar alternativt bladsadlar (westernsadlar). Men de senaste två åren har jag fått bred erfarenhet av bomlösa sadlar, med ett antal ryttare och ett antal hästar tillika versioner av bomlösa sadlar, för att ha möjligheten att bilda mig en uppfattning om hur bomlösa sadlar påverkar ryttaren. I mitt tycke är faktiskt bomlösa sadlar klart sämre för ryttaren. Om hästen svänger åt vänster, och ryttaren inte hänger med, till exempel, är det kört. Då åker sadeln snett och den stackars ryttaren får inte en chans i världshistorien att sitta kvar. Sadeln åker ned på hästens sida, och vi kan ju tänka oss hur skönt det här är för såväl ryttare som häst…. Det räcker dessutom med att ryttaren inte är balanserad nog för att sadeln ska hamna lite snett, och stanna där. De kommer aldrig tillbaka till utgångsläget igen. Och handen på hjärtat – vem är så balanserad att de i ALLA situationer kan klara av att balansera upp såväl sig själv som sadeln? Bara att sitta upp drar sadeln snett, för den som inte är vig nog att svinga sig upp i sadeln utan att ge något snett tryck alls – dvs. inte använda stigbygeln alls….En sned ryttare (vilket de flesta av oss är mer eller mindre), drar sadeln snett och inget håller oss riktigt tillbaka.
Hårt åtdragen sadelgjord
Det som känns som ett måste, ett otrevligt måste, med de bomlösa sadlar jag fått erfarenhet av är att om sadeln ska sitta där den ska under ridning, så måste också sadelgjorden dras åt något så väldigt. Själv har jag inte riktigt den vanan. Sedan gäller det att sitta rakt över hästen. Trots det har jag flera gånger märkt att sadelskrället åker framåt, mot manken. Men om jag ändå drar åt sadelgjorden har jag märkt ett problem. När ryttaren sedan hoppar upp, åker sadeln nedåt en bra bit till. Så då måste sadelgjorden dras igen. Sadeln sjunker betydligt under ryttarens sits- och vad händer då med den så viktiga tunneln mot hästens ryggrad? Samma problem dyker upp om sadeln åker iväg åt sidan – då riskerar sadeln att ligga an mot tornutskotten, just det område som sadeln ska fördela tryck ifrån.
Vetenskapen verkar hålla med
Vetenskapliga rön (se referenser nedan) visar faktiskt att bommen fyller sitt syfte. Fördelningen av trycket blir i allmänhet klart större med en bomsadel än med en bomlös sadel. Här koncentreras vikten från ryttaren på en mycket mindre punkt, eftersom det inte finns någon bom som kan fördela trycket. Det kanske inte finns några genvägar ändå. Det kanske bara finns ett alternativ – att hitta en stabil och säker sadel som passar hästen och ryttaren. Det är inte det lättaste, men om du är rädd om din häst kan det vara värt jobbet.
Andra säger annorlunda
Jag vet att det finns fall där en bomlös sadel kan vara ett alternativ. Inget är skrivet i sten. Vissa hästar och vissa personer trivs utmärkt med en bomlös sadel. De har funnit en som verkar passa bättre än de som jag utsatts för. Men det är ändå att betänka just tryckfördelningen. Vad hästen anbelangar är det därför sadeln öht finns. För oss, är det mest att hitta en sadel som vi trivs i som gäller.
Horsetopia – andra med erfarenhet av bomlösa sadlar diskuterar
Sara Algotsson + Mrs Medicott = Sant!
Det som verkade hopplöst för en vecka sedan är idag verklighet. Tack vare en eldsjäl värd namnet (Tina Lundin) och en Facebookgrupp har nu Sara Algotsson, allas vår Silver-Sara fått möjligheten att köpa loss sin Mrs Medicott, hästen hon tror kommer att bli än bättre än silverhästen Wega. Och vem vet – kanske får vi se dem i Rio år 2016.
Just nu känns det som om det spelar mindre roll. En hästtjej som jobbat hårt får behålla sin häst, och det är väl det som slagit an en sträng i hästsports-Sverige. Tänk om det var min häst, som bara skulle iväg sådär…..
Jag har följt utvecklingen, och bidragit med en liten liten del i det nu så lyckade köpet. Engagemanget har rört mig i själen, se inte minst mitt förra inlägg. Det har redan skrivits Facebook-historia tack vare det enorma genomslaget, och nu har media nappat på händelsen. förstanyheter på Sportnyheterna tillhör inte vanligtvis en ryttare. Men idag gjorde den det. För hästsporten som sådan är insamlingen en jättehit, inte bara för Sara. Uppmärksamhet, särskilt när det gäller att vi tillsammans gör något möjligt, är bästa möjliga PR för Ridsporten, PR som denna sport så väl behöver. Som tjejsport betraktat ligger sporten bedrövligtvis i skuggan vad gäller mediaskriverier.
De finns de som säger att jag borde gett min slant till något annat. Det kan givetvis sägas varje gång jag, eller någon annan, spenderar pengar på något som inte direkt kommer ”bättre behövande”. Varje gång du köper en chokladkaka eller något annat du inte verkligen måste ha för att överleva- borde du inte ge slanten till den som svälter då? Argumentet faller på sin egen orimlighet. Jag, liksom troligen de flesta andra har bidragit till insamlingen, har gjort detta för att vi brinner för hästsport. Vi brinner för att låta bra ryttare få chansen, för att ridsporten är värd att uppmärksammas och för att vi vet hur förbaskat svårt det är att bli bra inom det här området. Det är det svåraste som finns.
Så idag njuter jag av att ”vi gjorde det omöjliga möjligt”, jag tillsammans med så många tusentals andra. Vi visade att det går om man kämpar, att vi tillsammans kan skriva historia. Inte bara pengastinna miljardärer eller feta företag med sponsorkontrakt. Utan du och jag – tillsammans. Jag njuter och går alldeles snart ut till mina hästar – flera här har hamnat här för att de mått så dåligt på andra ställen att de riskerat döden dö, eller inte haft något annat hem att gå till för att de inte haft något nominellt värde att luta tillbaka mot när de inte längre kan prestera. Jag ger dem extra morötter för att insamlingen väcker upp de känslor som finns för dessa djur jag dagligen kämpar för och lever för.
Det ena ger det andra. Engagemang föder engagemang. Personer som är engagerade i en sak, engagerar sig gärna i fler ting. Mina årliga gåvor till WWF och alla de andra organisationerna, och min bakgrund som anställd inom den ideella rörelsen i många år, liksom mitt engagemang för Mrs Medicott är inte ens två sidor av ett och samma mynt. De är samma sida – en engagerad person orkar hålla fler bollar i luften än en. Personligen tycker jag istället att det är bra underligt att det är fult att tjäna pengar på att göra gott – som att jobba för rörelser som arbetar för människors, djurs och naturens väl. Det ska premieras om något! Pengar ska tydligen istället tjänas genom andra sätt (där inte lika många gynnas och fula trick verkar bra också, så länge man kommer undan med det), eller allra helst genom lottovinster kanske…..
Så ett stort Heja till Sara och Mrs Medicott! Varje gång jag ser er forsa omkring på fälttävlansbanorna kommer jag att tänka på hur mycket jag älskar mina hästar – och att vi tillsammans kan åstadkomma mirakel. Det är stärkande att vara med om och uppleva, det värmer i höstmörkret. För mig var det mer än väl spenderade slantar. Det var ett så kallat fynd! Nästa steg är kanske att rädda Totilas till Edward Gal – eller vad tycker ni? Han önskar sig visst hästen i julklapp. Det vore något att värma sig med i januaritristessen,
Ridsporten – borde handla om allt annat än pengar
I de allra flesta andra hörn av världen är ridsporten till för några få utvalda. Närmare bestämt de med pengar. I Sverige har vi en något annan syn på hästar och ridning. Vi ser det gärna som en folksport, och något som alla borde få utöva. Det har också gjort vårt land unikt vad gäller hästar. Men för den som vill uppnå framgångar, kommer den elitistiska synen som ett slag i ansiktet. För att bli riktigt bra på banan, behövs också riktigt bra hästar. Och dessa kommer inte gratis.
Det är ju inte så konstigt egentligen. Få hästar har fysiska förutsättningar att klara de banor som läggs på ett VM eller ett OS. Än färre har ägare och tränare som kan förvalta förmågan på bästa sätt. Det gör att det finns ett fåtal hästar i världen som kan vara aktuella för en person som satsar stort, och då menar jag riktigt stort. Och om man hittar en sådan är det bara att inse att de flesta av oss inte har pengarna att köpa den. En bra häst går för miljontals kronor.
Så även en mycket talangfull och hårt arbetande ryttare med tonvis med förmåga har svårt att hävda sig ”där uppe”. Det är synd, riktigt synd tycker jag. Att allt i slutänden ska handla om pengar, och inte om hur bra du är som ryttare. Jag vill, i min idealvärld, se de bästa ryttarna och hästmänniskorna på topp i rankingen – vad det än är för disciplin. Men dit är det lång väg att gå. Desto lyckligare blir jag att se att det startats en insamling för Sara Algotsson Ostholts ridhäst Mrs Medicott.
Sara Algotsson Ostholt är tjejen som tog TV-tittarna med storm när hon vann ett OS-silver med den otroliga hästen Vega i somras. En härlig tjej som arbetat sig hela vägen upp till toppen på egen hand, med egenuppfödda hästar. Nu står en framtidshäst i stallet, en som Sara tror kommer kunna vara framtiden. Det finns bara ett problem. Hästen är inte Saras, och nu är det fara å färde. Hästen kommer att säljas, om Sara inte lyckas skaffa sponsorer för ett köp. Och var hittar en vanlig Smålandstjej, som tidigare haft så enorma framgångar på egenuppfödda hästar, pengarna att köpa en häst för flera miljoner för.
Svaret finns kanske på Facebook. En insamling vid namn ”Rädda Mrs Medicott åt Sara Algotsson Ostholt” har inte bara i skrivande stund en bit över 18 000 medlemmar (som dykt upp från ingenstans på två dygn!) vars medlemmar ger pengar åt Saras satsning. Sidan har också genererat mediauppmärksamhet värd namnet. Grundaren Tina Lunds namn syns och hörs lite överallt för tillfället.
Är detta framtidens väg att gå, för att se till att fantasiska ryttare också får fantastiska framgångar? Stora insamlingar där alla som vill och kan, ger en slant så att hästmaterialet säkras. Det vore något! Det skulle förändra möjligheterna för den som satsar, att också lyckas. För en bra häst kommer fortsätta att kosta pengar, men med ”svenska folket” som sponsorer, kunde vi säkra framtiden för våra härliga ekipage idag och framöver. På så sätt kan också alla hästmänniskor som tycker att ridsporten borde handla om annat än pengar visa vägen – genom att säkra framtiden för de som är duktiga och arbetar hårt.
Det skulle också kanske förändra andras syn på hästsporten – som den där lyxsporten som det ändå inte är lönt att satsa på? Om hästvärlden engagerar sig på riktigt och visar att ”tillsammans övervinner vi alla hinder”, kanske fler lockas att rida och att utvecklas tillsammans med hästarna. Det vore underbart och jag väljer att tro det. Därför skänker jag och mitt företag givetvis en slant. Inte bara för Saras eller Mrs Medicotts skull, utan för ridsportens och alla utövares skull. Det ska löna sig att vara duktig och satsa – oavsett bankkontots storlek!
I balans och med hjälmen på, blev OS-guldet historiskt
Det blev ett riktigt viktigt avgörande i dressyrens OS. Skulle lätthet och självbärighet bli ledstjärnan framöver, eller skulle det så 1990-talistiska (kan jag skriva så – jo för det är det…) ridsättet med fullt vinklat stångbett och tung sits stå som segrare? För mig var det mer än enbart piaffer som skulle bedömas i denna OS-final. Tidningen Ridsport
Mina tummar blev svarta när Charlotte Dujardin red in. Så hårt höll jag på detta unga ekipage. Den härliga Valegro, den häst med bästa balansen mentalt och fysiskt såg avspänd men något mättad ut. Upp, upp, upp, ropade jag, som om jag såg en hockeymatch. Så viktig såg jag hennes kommande seger för mig och för hästarna, och för dressyren i synnerhet. Hon red, hon satt still (även när det blev missförstånd!), och lät hästen bära henne runt till en historisk seger! Allright!
För med Charlottes seger tror jag att dressyren har en chans. Sporten som sådan är ifrågasatt ur många bemärkelser. Träningsmetoder som inte är schyssta mot ett stort, vackert och vänligt djur, och en sport alltför få förstår, har svårt i konkurrensen gentemot andra sporter. Men även de mer oinsatte verkade förstå, att det här var bra ridning! Det vittnar inläggen om på Twitter efteråt.
I en kür handlar det inte alltid om att undvika missar. För det kan en ryttare ha råd med, om de redan utfört eller kommer att utföra ett obligatoriskt moment igen under programmets gång. Om inte momentet är obligatoriskt kommer mest det konstnärliga intrycket att dras ner något.
Tack vare en mycket bättre självbärighet i hästen än sina konkurrenter, hade Charlotte marginalerna med sig. Missarna kom i slutet, men segern, den så välförtjänta vinsten blev hennes och Alegros. Charlotte Dujardin är bara 27 år gammal. Det är hon som är det som gäller framöver. Och med henne tänds mitt hopp om denna fantastiska sport. Endast på balans, harmoni och tillit, kan ett OS-guld byggas. På kuppen red hon med stans coolaste hjälm. Nu tar vi in dressyren in i framtiden!
Mer om vad domarna sa och vad Charlotte säger om sin hjälm kan du läsa om i Ridsport.
Busenkelt! 