Den som haft äran och glädjen att vandra sida vid sida under lång tid med en vän och partner som alltid uppskattat, alltid funnits där, alltid givit glädje, kommer känna igen sig väl i dagens blogginlägg. Det här är (återigen) en hyllning till de gamle, de som hängt med, och de som lärt oss.

För idag, fredagen den 30 november, insåg jag återigen vad min gamle betyder för mig. Jag skulle iväg med släp, mitt i snöyran, för att hämta en väns häst på Ultuna – en häst som också råkat illa ut och som fått sin mattes hjärta att klappa sådär med dubbla slag som bara gamla hästar kan göra.  Det skulle ta sin tid, men stallet var klart, allt okej och hästarna var i fint skick när jag åkte – med hö över öronen, nypåfyllt vatten och allt annat som kan behövas en dag som denna. För det är inte varje dag jag lämnar gården utan tillsyn. Det händer extremt sällan…. idag var en sådan dag. Men gården var tydligen inte helt tom….

Jag kommer halvvägs på min resa, och är på väg in mot Västerås när mobilen ringer. Din gamling ligger ner i hagen och kan inte komma loss! Det är min fantastiske elektriker som hittat hästen, samma häst som galopperade till mig vid morgonfodringen, i en liten backe i hagen. Där ligger hästen och sprattlar, har redan fått snö på sig och är mer än desperat. Rådig som han är hämtar han ett extratäcke som skydd, och rep – massor med rep. Han lyckas välta runt den stora klumpen på rätt ände igen.

Vid det här laget har jag vänt om. Med båda händerna på ratten manövrerar jag bil med släp på snövägarna. Veterinär kontaktad och jag vågar inte ens tänka på vad det är jag kommer möta när jag kommer hem. Jag vet att dagen kommer, jag vet det så väl. Jag vet att varje dag som går är ett steg närmare. Det var bara tre veckor sedan han senast rullat tok och slagit i huvet. Men Nej – inte idag tack. Det orkar jag inte. Mina tankar fokuserades på att  hålla mig på vägen, att fokusera, och på att Alex inte går bort idag. Det är inte din tid, inte nu.

Hem kommer jag och hästen står där, men omtöcknad. Inte som vanligt. Blod rinner från näsborren, bara litegrann, men tillräckligt för att jag ska tacka gudarna att veterinären är på väg. Han visar sig ha fått en smäll till i huvdet och vad vi inte vet är om han fallit och sedan fastnat, fått ett slag och fallit och sedan fastnat, eller om han ”bara” rullat och insett att det här inte gick…. Det såg jag inte den här gången…..vill jag veta?

Jag är hemma för det mesta. Om jag inte är hemma, är någon annan det. Det finns alltid någon som ser. Även den här gången såg någon – världens absolut bästa elektriker – min hjälte! – att något var fel. Det tackar jag gudarna för. Tänk om ingen sett… tänk om jag kommit hem sex timmar senare och… näe – inte idag tack. Jag tar det problemet en annan dag, för jag vet att jag vinner striderna. Men jag kommer knappast att vinna kriget. Men det får bli då.

För Alex min vän, du ger så mycket, gammal som du är. Varje dag du finns här, är jag hel. Du vet allt om mig, min vandring och min utveckling. Den är du en stor del av. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig, så låt mig vara beredd, när dagen kommer. OK?