Lodrät sits – något att bry sig om?

Ja, ja – jag har filat på en text ganska länge nu om vikten att vara i balans och själv bära upp sin kropp. Den får komma ut på bloggen när jag är klar. Men för att fatta mig kort… sitsen är grunden i allt. För det är grunden i att tillåta hästen vara i balans, något som vi dressyrmänniskor och hästmänniskor anser är ganska viktigt. Utan balans kan vi inte påverka något korrekt, i alla fall inte om vi vill att hästen ska ha en självbärighet. Med självbärighet menas att hästarna bär oss, inte tvärtom. Det betyder också att rätt muskler, rätt senor och rätt leder arbetar för att orka bära oss – något som naturen inte givit hästen (bärkraft…). Även lättheten, smidigheten och gångarterna kommer ur den rätta sitsen. Är vi i balans, kan hästen vara i balans. Det borgar för hållbara hästar…..

Men inte får jag någon hjälp av proffsen inte, i alla fall inte i de bilder som presenteras i media. Om ni klickar på länken här, till Ridsports referat om femåringarnas tävlingar på Falsterbo nu i veckan, kan ni se ett fantastiskt så kallat ”bakhäng” från en proffsryttare, tyvärr ack så vanligt på hästryggarna i dressyrtävlingarna. Hänger de med i ökningarna över huvud taget eller är det mellan ”hand och skänkel plus lite bakvikt” som gäller?

Ska det verkligen vara så här? Var är balansen – i händerna???? Jag hoppas att bilden inte är representativ, men då jag sett några sådana här under årens lopp börjar jag fundera….. Lodrät sits – testa att dra ett streck mellan axlar, höft och häl…..

Ibland är räddningstjänsten räddaren i nöden

När allt går åt pipan, vart vänder vi oss då?

JO – till de högre makterna – och Räddningstjänsten.

Onsdagen började som en helt vanlig dag. Visst hade jag vaknat under natten, i alla fall halvt om halvt, och hört åskan gå. Jag hörde också ett kloppetiklopp, något som jag tog för en dröm. Det är inte heller många sovmorgnar jag får om året. Onsdagens morgon var en sovmorgondag. Jag vaknade upp. Tittade ut. Såg ingen hingst. Men då jag inte ser hela hagen tänkte jag inte mer på det.

Så jag jobbade en stund och gick därefter ut för att titta till mina hästar.

Men hingsten. Han var borta.

Vad tänker vi när allt blir fel?

Vad gör vi?

Jag drog den naturliga slutsatsen: han har sprungit till brudarna. De har gett honom en svår match. Tyvärr. Och det är inte hingstens fel. Men det har blivit fel. Bara att erkänna. De brunstar som tokar, tjejerna. Valackerna går igång de med. Ja, jag förstår att hingstar blir valacker. En av mina lärdomar.

I vilket fall som helst trampar jag iväg mot hagarna tio minuter bort. Den första hagen saknar övertråden på grinden.

”Nej” tänker jag för mig själv. ”Var är stoet”. Det lilla stoet är borta. Stora valacken står snällt kvar.

Jag går vidare, upp mot det stora fältet där tre ston och en valack går. De står lugnt. Utanför staketet står det stoet som varit borta från den första hagen. Jag ser ingen hingst. Plockar tillbaka det lilla stoet där hon hör hemma.

Letar.

Letar.

Letar.

Överallt.

Ingen hingst.

Ringer polisen, frågar alla grannar.

Ingen hingst.

Åker överallt. Flera hästar är på driven efter nattens åskdunder. Men min är borta.

Så det är bara att börja om från början.

Jag går och går. Mina marker är mycket kuperade. En hel del av dem är dammar och vass. Jag söker av. Jobbar. söker av. Får hjälp av andra.

Till slut.

Jag ser ett spår. Ett platt spår rakt ut i dammen. Gräset är högt. Jag följer spåret. Jag kan gå där, men jag känner att det är mjukt. För mjukt.

30 meter ut i dammen ligger min hingst.

Han har fötterna uppdragna under sig. Ser ut att sova. Jag blir så glad så jag bara skrattar. Han verkar bli glad – han med.

Sedan ska vi ta oss till fast mark. Han kämpar för livet – bokstavligen. Varenda steg han tar sjunker han ner så långt magen tillåter. När kroppen tar emot är det stopp. Så han hoppar, men all sin kraft som han har kvar. Meter för meter.

Efter femton meter är det stopp. Femton meter kvar…..

Jag har ringt räddningstjänsten.

De kommer och vi får kämpa. Meter för meter. Det är som om hingsten säger: bra ni är här! då slipper jag jobba. Men jag kastar hinkar med vatten över min övertrötta häst. Han måste upp! jobba! kämpa! KOM IGEN! Inte en gång till. Den här gången måste det gå bra! Mina krafter känns övermäktiga. Jag har kraft för två. Räddningstjänsten kompetensen. VI KAN!

Två meter till, en meter. Paus. Två meter till. En meter. Paus. När fyra meter är kvar lägger han av. Det spelar ingen roll vad de underbara människorna från Räddningstjänsten gör. Inte vad jag gör heller. Hästen somnar. Är slut, uttorkad. Har legat där ett bra tag. Säkert över tio timmar.

Så händer det som måste ske. Den här gången måste det ske.

Vi får upp honom!

Glädjen är enorm samtidigt som musten går ur mig. Allt har tagit sju timmar.

Eftermiddagen och kvällen går åt till vård.

Jag ger lucernvatten och hoppas. Varje timme till två på natten. Han är okej och repar sig snabbt. JAAAAAAAAAAA!

Räddningstjänsten är mina hjältar! De har de alltid varit. Kommer alltid att förbli. Förra gången förlorade de dock kampen. Den här gången vann de.

1-1 mellan de högre makterna och Räddningstjänsten.

Det gör i alla fall matchen jämn. Och jag hejjar på Räddningstjänsten. I alla lägen. Mina hjältar…..

Tack! Vad skulle jag gjort om han inte räddats?

Behöver inte tänka på det nu. Vi är fine. Vi är helt fine…..

Morgonmys i solskenet

Den som går ut till beteshagar en tidig förmiddag på sommaren ser tydligt att hästar har sin egen dygnsrytm. Det ligger ett härligt lugn över fälten och hästarna, de hittar jag i en klump någonstans där solen ligger på. Utsträckta djur ligger brevid ihopkrullade, endast en står vakten. Det är då det är sovtid för hästar, efter en gryning som spenderats med att proppa magarna fulla. Så är det varje förmiddag i mina hagar, om hästarna själva får välja. VIsst anpassar de sin sovtid och sin rytm efter mig under vintern, om de får stå inne i box. Men de som står i lösdrift, hittar jag även då sovandes när solen gått up.

Det är rätt trevligt att de sover under förmiddagen. Det härliga lugnet i hagen smittar en själ, även när en fullspäckad dag med lektioner, glada skratt och livliga barn väntar. Det hade nog varit värre om jag velat träna dem – är de därför som många tycker hästarna blir slöa av att gå ute dygnet runt, och stallar in för träning och tävling?

Det handlar nog, som jag ser det, kanske inte så mycket om att de faktiskt blir tröttare. Med det ynkliga sömnbehovet de har, deras behov av ständig rörelse och deras enorma uthållighet, är det nog något annat som påverkar, om något. Kan det vara dygnsrytmen månntro, att de är trötta när morgonklassen startar? Vi kanske ska lägga tävlingarna på en annat tid helt enkelt, så att hästarna får det de behöver, och vi det vi vill? Det vore så lätt, och passa även mig. För inte kan jag skryta med att jag är morgonpigg inte….  

Men upp kommer jag, när jag har chansen att se så mysiga djur, frossa i solens strålar, snarkandes helt utsträckta i det daggvåta gräset. Det är en syn för gudar.

Hästkärlek kommer med ett högt pris

När jag köpte min första häst sov jag inte på natten. Jag var livrädd att hästen skulle trilla död ner, eller skada sig under natten. Givetvis gjorde inte hästen det och glädjen att ha en alldeles egen häst tog så småningom överhanden.

När jag köpte min första hästgård, satt jag nätterna igenom och funderade på om jag orkade ha fler djur att ansvara för. Någon gång kommer det att gå åt helvete, tänkte jag. Är jag beredd att ta det? Noggrant övervägande den lycka som kommer med att vara omgiven av djur kontra den enorma sorgen när de försvinner eller skadas, kom jag till slut fram till att det är värt det. Men nog var jag nervös den första tiden efter att kundernas hästar började strömma till. Måtte alla må bra. Den enorma rädslan för brand fick fungera som en ventil. Det hände att jag tassade upp mitt i natten och tittade på mitt stall – visst var det lugnt där? Jo, det var det.

När jag upplevde den första riktigt traumatiska händelsen med en häst, där allt gick åt pipan, var jag mest tacksam över att hästen blev såpass gammal, och att jag inte var ensam på gården. Då veterinären, som alltid är glad annars, äntligen kom till undsättning sa hennes min mer än tusen ord. Vi klarade det inte. Det gick åt fanders. Hästen gick bort med huvudet vilandes i mitt knä. Oj vad jag grät. Men jag var inte ensam. Vickie – du lever i vårt hjärta än. Boxen blev en sorgeplats för alla som ville ta ett sista farväl. Den fylldes av blommor och bilder. Blommorna och bilderna finns i min hjärna och delas av långt många fler. En älskad och enormt uppskattad vän hade försvunnit.

101-0164_IMG

När jag upplevde den andra riktigt traumatiska händelsen med en häst, förlorade jag fotfästet totalt. Tillfället var fel, jag stod helt ensam i okänt landskap, hästen var ung och allt var bara så ofattbart onödigt, brutalt och vidrigt. Jag förlorade min bästa vän och förstår till denna dag inte hur det kunde gå så illa. Än en gång blev nätterna sömnlösa. Händelsen spelades upp som en dålig video på min näthinna. Om och om igen. Livet blev svartvitt, och hade jag inte haft fler hästar i stallet hade jag nog aldrig gått in i ett stall igen. Då förstod jag, en gång för alla, vad mina djur betyder för mig.

Jag saknar honom än, sörjer honom enormt. En glad skit som var så mycket min en häst kan vara. Det valde han själv, gick efter mig i hagarna när jag röjde sly, gnäggade när jag kom och var en fantastisk häst att hantera och rida in. Med Sekemannen var livet enkelt, ända tills det blev ett inferno.

Älskade vän, min egen fjant, vad gjorde jag mot dig? Förlåt, jag ville bara väl, men döden kom emellan. Var du inte ämnad för detta liv, utan för att leva för evigt i mitt hjärta och i ditt paradis? Du finns här, alltid. Om du ändå var här….

Glädjen, och sorgen, finns i den unga häst jag själv fött upp. Fem år har gått, och med tiden blir sorgen mer hanterbar, även om den finns där i bakgrunden. Den nye är så lik sin föregångare så att jag nästan baxnar. Lika snäll och go, lika försynt och social, lika vän och vacker. Samma färg, samma storlek, samma byggnad. Jag hoppas han får ett bättre öde och börjar snart tro på reinkarnation.

Glädjen och sorgen finns i de andra som lever, som blir äldre. Timglaset rinner på….. Då och då hör jag om vänners hästar som förolyckas och får tas bort under traumatiska betingelser. Allt rullas upp igen. Jag vet och jag förstår, även om vi alla har vår egen sorg. Det är ensamt att sörja.

Vi har alla förlorat en vän, en nära eller en kär person. Livet är inte helt utan det, även om det känns som om det trasar sönder, faller i bitar när det händer. För oss som älskar fyrbeningar, blir sorgen inte mindre för att det råkar vara ett djur. Och vi upplever alla en enorm sorg i att inte kunna göra det vi vill kunna göra, när döden hälsar på oväntat – stoppa timglaset, vrida det tillbaka och ställa allt tillrätta igen.

Priset att älska en häst, är ibland ofattbart högt. Vi blir lämnade ensamma, utan svar när vi minst anar det.

Besök till självvalda sjusovare

Sommaren är härlig. Hästarna lever i sommarhagar fyllda med goda växter, bete som till en början i alla fall aldrig verkar ta slut. Varje morgon går jag min morgonpromenad för att se att allt är väl, att benen inte är såriga, att betten från insekterna inte stör, att vatten finns och att saltstenen är som den ska. Varje morgon brukar också min fjording Knasen komma och möta mig för hälsning. Efter kommer de andra. Det är numera han som är vaktansvarig nummer ett i hingsthagen. Jag kliar alla som vill och vi har en mysstund hästarna och jag.

Men ibland kommer jag en tid då allt är så stilla som det kan vara. I morse var en sådan dag. Gamle Daniel San vakade över en sovande flock. De tre andra låg ner, mer eller mindre helt utslagna. Jag närmade mig med försiktighet. Vem vill väcka den som sover? Inte jag i alla fall. Kände att jag störde något viktigt, något rofyllt. Men jag ville heller inte överraska.

Så jag kom knallande lugnt och stilla. De tittade upp. Men var lika lugna för det. Såsom de tänkte:
– Jasså, är det bara hon…..
De låg kvar och jag gick till slut fram och hälsade på var och en. Lite kel, lite koll att allt var okej.

Fortfarande ingen som rörde sig.

Det är efter mina hälsningar till hästarna som bilden på toppen av denna sida är tagen. Jag ser det som en komplimang att de ligger kvar.

Jag skulle för allt i världen inte träna in att lägga en häst ner om jag inte absolut måste (och varför skulle jag det?). Det är en position så utsatt den kan vara för en häst. Med benen vikta under sig kan den inte göra det den vill göra om något händer – springa iväg – ett val jag alltid vill kunna ge till en häst om den så behöver (för när en häst vet att den har det valet brukar leda till att den inte behöver det. Bara vetskapen är god nog…).

Men att få äran att gå och kela med en häst som ligger ner naturligt. Att den inte reser sig när jag kommer. Det ser jag som en indikation å att den relation jag har till mina hästar inte stressar, inte upprör och inte ger negativa känslor – som leder till en vilja att kunna ta till flykten. Min ankomst betyder inte att det händer något tråkigt, eller kravfyllt eller pressat. Det är okej att jag är där och att jag finns nära dem. Jag är accepterad som jag är och i det jag gör. Jag är en del av deras dagliga tillvaro, och något som de känner att de med ro kan leva med.

Så jag tar det som den komplimang det verkligen är, och stör så lite som möjligt. Sedan går jag nöjd därifrån. Kvar ligger hästarna och tittar.

I kväll var jag ute igen. Det mullrade i marken när jag visslade. Jag visslar alltid när jag kommer, eftersom de har svårt att se när jag anländer då jag kommer ur skogsbrynet i mörkret. Mullret kom från fyra starka och kraftfulla hästar i full galopp. De kom mot mig. De ville ha kli och kel, uppmärksamhet och synas och märkas. Inte lika trötta nu, utan pigga som små piggelinisar. Men känslan var detsamma.
– Är det du??? Tjena hej hej! Kul att ses!
De såg nästan besvikna ut när jag gick, hade kivats lite om vem som skulle stå närmast.
Livet på en pinne är en relation till en häst. Eller flera……

Vågar man sälja en häst?

Det har varit stor turbulens kring vissa hästförsläljningar på senare tiden. Jag har redan innan detta tyckt att det där med att sälja häst låter svårt på alla plan, och tycker det verkar än surrigare efter att ha tagit del av en del tingsrättsdomar som fallit angånde hästförsäljningar.

Välja köpare
Det första jag tänker på vid en hästförsäljning är hur i hela friden jag skulle kunna hitta ”rätt” köpare. Då jag själv inser att jag inte hanterar hästar som alla andra gör är det troligt att vissa av mina hästar skulle reagera kraftigt vid en helt annan typ av hantering. Jag som säljare skulle ju vilja kunna försäkra mig om att hästen får det bra, utifrån den filosofiska aspekt jag har på hästar och den kunskap jag har, förutom då att den får det foder, den skötsel och den uppstallning som behövs för att må bra i övrigt. Men jag vet, av erfarenhet, att många talar väl och sedan håller ganska så tunt. Eller så hör man det man vill höra, och det blir inte rätt ändå.

Flera sätt är bra – men vissa är också dåliga
Missförstå mig rätt. Jag är definitivt ingen petimätermänniska som vill att alla ska göra exakt som jag. Det finns massor med sätt att göra samma sak på, och många av dem är bra. Men det finns många därute som hanterar hästar på ett sätt som jag absolut inte backar upp, utan snarare vänder mig emot, efter att inte minst själv fått en trial and errorperiod som sträckte sig långt in i mitt liv. Jag har sett mycket jag inte velat se och själv gjort en del jag inte skulle göra igen. Och jag vill definitivt inte att mina hästar ska hamna i vissas vård. Så långt är klart.

Attityder
Tänk bara på mamman som skrev i Tidningen Ridsport om rollkuren i stil med att: ”jag kämpar så för hästarna och förser dem med mat och rent hem. Så det är min rätt att kunna hantera och rida hästar precis som jag vill. Lite får de stå ut med.” Eller nu senast när en person skriver i samma tidnings forum att den hoppningsvideo jag skrev om för några dagar sedan där en amerikansk ryttare piskar sin häst tretton gånger för att komma över ett vattenhinder, visar på ett helt acceptabelt handlande. Man vill ju vinna – eller hur?

Attityd
Attityden är inte ovanlig, men likafullt skrämmer den mig. Eller kanske just för att det är så vanligt. Jag må inte kunna stoppa andra från att sälja sina hästar till sådana personer. Men själv föredrar jag att få veta att mina fyrbenta vänner aldrig utsätts för något sådant som ens är i närheten av den behandlingen.

Det är ett ansvar jag som hästägare tycker att jag måste ta för de djur jag själv valt att ta hand om. Det är ju jag som bestämmer vart de hamnar, och därmed också jag som har ansvaret för att det blir så bra som bara är möjligt.

Fel på hästen?
Sedan kommer det där om hästen visar sig ha något fel. Oavsett vad det beror på och hur frisk hästen var när den lämnades över, finns inga garantier att hela affären inte kommer att bli en soppa. I rättsfall finns det hästar som dömts ut och som fått återlösas och som sedan fungerar fint som tävlingshästar igen, hästar som ansetts ha lynnesfel och som därför får återtas – eller säljs vidare. Jag vet inte vilket som skulle vara värst.

Konsumentlagen
Det är också många lagar som ska kännas till för att veta vilken rätt jag har som säljare. Den rätten är ganska liten, medan lagen skyddar köparen. Det är konsumentköplagen alternativt köplagen som träder in beroende på om säljaren är ett företag eller en privatperson. Vid konsumentköplagen är det säljaren som ska kunna bevisa att hästen var frisk när den ”levererades” och det är inte alltid så lätt. Bevisbördan gäller i sex månader.

Men sedan gäller att om säljaren på något sätt kan bevisa att det var fel på varan (jo hästar räknas som vara enligt EU), så kan köpet hävas ändå. Så man får vänta länge för att veta att pengarna är i hamn när man säljer häst som företagare.

Återköpsklausul
Troligen skulle jag använda en återköpsklausul som gör det möjligt för mig som säljare att köpa tillbaka hästen. Det skulle i alla fall stoppa hästen från att bli vandringspokal och stoppa eventuella rättsfall då jag troligen gladeligen betalar (eller i alla fall skramlar fram vad som behövs), bara för att se till att hästens tillvaro blir så trygg som möjligt i det fall en köpare skulle vara missnöjd.

Men då har jag också fått tipset om att man måste sätta upp ett vite som faller ut om köparen inte hörsammar den punkten i avtalet. Annars blir klausulen verkningslös. Så ett sådant skulle med.

Ej skötts
Och hur blir det om jag får återta en icke fungerande, stressad eller på annat sätt dåligt mående häst? Även här vet jag av erfarenhet att det går otroligt snabbt att försämra skicket på hästen. Det kan ta allt från dagar om vi talar om fysiska skador som kan uppkomma vid ridning och hagvistelse eller chockhändelser som förstör en eller flera viktiga delar i möjligheten att hantera hästen.

Snabb försämring
Det tar inte heller mer än ett par veckor att genom dålig vård ge hästen men för livet vad gäller psykisk och fysisk hälsa. Jag har sett hästar som förlorat geisten genom en enda resa, hästar som fått avsmak för allt vad ryttare heter för att den ridits så illa på ridbanan att den helt enkelt inte ville vara med längre, och hästar vars ryggar pajat – men problemet ansågs vara någon helt annanstans. Det har hänt otaliga gånger och är lika smärsamt att vara med om som att läsa om, när folk får ta tillbaka sina kära gamla vänner i ett miserabelt skick. Nej fy, jag vill inte ens tänka tanken faktiskt, att en häst som jag säljer hamnar i det läget. Hur ska man kunna leva med det?

Säljs till kreti och pleti
Ändå säljs djur dagligen till kreti och pleti utan vidare diskussion. Bara folk slantar upp stålers, och ibland tydligen inte ens det. Många gånger verkar det gå bra, men hur många fall finns det, där hästen inte fått det bra?

Det är bara att inse – folk tänker inte som jag. Många anser att ansvaret slutar när man beslutat att sälja en häst och att sedan är det bara att gå vidare. Det må så vara att ansvaret är den nya ägarens, men vem ansvarar för VEM den nya ägaren är och försöker se till att den tar det ansvar som kan läggas på en hästägare?

Vi talar om levande djur, inte cyklar eller bilar. De är kännande, intelligenta och mycket sociala varelser, allt det som jag försöker påvisa här på bloggen. Det är det som gör det så svårt många gånger. För ingenting vad gäller häst, är så busenkelt som man först kan tro. Näe, ibland är det skönt att ha alla hästar hemma….

Livsviktigt med rätt benskydd och rätt lindning

Läste i tidningen Ridsport om en norsk häst som gått häcklöpning och dukat under på grund av felaktiga damasker. Cammandor on Turf, som hästen hette, hade för trånga damasker på sig under ritten och resultatet blev ett vidrigt och helt onödigt slut för hästen.

Under det tuffa loppet började blodet strömma genom benen, men då damaskerna var för små stoppades blodflödet upp. Resultatet blev att blodådrorna sprängdes och huden sprack upp. Det var bara att avliva hästen. Artikeln i ridsport kan du läsa här.

Jag har själv sett hästar lindas helt galet. Ett fall som jag kommer ihåg tydligare än andra var där jag själv råkade i oväder var i ett stall för ett antal år sedan. Jag hade i uppdraget att släppa ut hästarna på morgonen ibland. När jag kom till stallet stod en av hästarna lindade med hårt åtdragna lindor, utan paddar under. Det stora problemet som jag såg det var att lindorna inte gick ner över kotan, utan hade dragits åt strax ovanför. Hästen var svullen under då blodet stoppades effektivt av den åtrdagna lindan… jag trodde i min enfald att ägaren glömt lindorna efter ridning. Jag blev förskräckt och tog av lindorna på hästen.

Istället var det jag som fick en utskällning, då veterinären minsann sagt att hästen måste vara lindad pga någon typ av skada eller överbelastning….. Jag har svårt att tänka mig att veterinären ville att de skulle linda på ett så hälsofarligt sätt för hästen, men för det fick jag inget gehör…..

Allt bygger på okunskap, men det hjälper ju knappast hästen. Det finns mycket information om hur man kan se om hästens skydd och lindor är rätt påsatta eller inte. Det finns också ofta folk att ta hjälp av. Om man vet med sig att man inte riktigt kan, är det ibland bättre att helt enkelt låta bli att linda, till exempel. SJälv fick jag lära mig den hårda skolan med lindningsövningar i stallet när jag var mindre. Det var hårda ord och jag som liten och som var i ett stall med extrem hierarki var lika nervös varje gång. Inför varje ridpass lindade vi hästarna (med egeninköpta lindor) och sedan var det allmän syn för att se att vi gjort rätt.

Så här i efterhand är jag dock mycket glad åt de hårda kurserna.
För det är inte så harmlöst som man kan tro, det där med lindning och damasker. Fråga ägarna till Cammandor on Turf, och de veterinärer som försökte rädda hästen efter loppet.

Detsamma gäller lindning av svans. En av mina hästar måste verkligen ha svansskydd på sig i transporten. En gång på väg till klinik för en hältutredning glömde jag skyddet. När vi kom fram var hästens svansrot helt uppskrapad. Stackars häst! Hästen visade sig helt frisk och kry i övrigt, men jag fick en reprimand för missen med svansen. Den gången var det verkligen befogat. Jag fick en equiflexlinda att använda för färden tillbaka och stod och lindade när en äldre herre kom fram till mig och synade mitt arbete.

”Du – var försiktig med det där”, sa han. ”Jag gjorde så där när jag inte hade något svansskydd till en häst, med en lika flexibel linda. Det slutade med att hästen fick amputera svansen. Se till att blodet kan flöda under…”.

Behöver jag säga att jag trippelkollade min lindning för att se att bandaget inte vare sig satt för hårt eller för löst så att det skulle trilla av, och att jag körde lite väl fort hem efter det, för att kunna ta bort bandaget igen så snart det var möjligt? Hästen hann inte ens ut ur trailern innan bandaget åkte av….

Min version av en bra hästtränare?

Jag fick idag frågan om hur man vet vilken tränare som är duktig och vilken som inte är bra. Det var en svår fråga. Jag skulle dock säga att det finns en mycket viktig sak som skiljer bra från dåliga tränare: konflikthanteringen. Det är lite som min gamla bilskolelärare sa en gång:
dåliga bilförare kör av vägen när de får sladd
Bra bilförare kan häva en sladd
Men
riktigt duktiga bilförare får aldrig sladd.

Här är min version av olika grader av hästtränare:
En dålig tränare skapar konflikter med hästen.
En okej tränare löser konflikter med den häst han arbetar med och får resultat.
En bättre tränare löser problemen dessutom på ett positivt sätt för ryttare och häst.
Men
En ypperlig tränare har inget behov av att lösa konflikter med den häst han tränar, då hans arbete med hästen inte orsakar samarbetssvårigheter eller stress. Han får därför en samarbetsVILLIG, positiv och mentalt stark häst som aktivt arbetar med tränaren. Därmed kan också han få fantastiska resultat – på hästens villkor.

(Med ordvalet konflikt ska här ses som ett mycket vitt begrepp där hästen helt eller delvis av någon anledning, vilken den än må vara, inte vill, kan, törs eller förstår hur den kan samarbeta).

Svart måndag – att leva som man lär….

Det är Svarta måndagen idag. Hörde på radion att det var också då som skorstenarna skulle sotas. Ganska logiskt. Vintern är slut, en härlig vårluft vilar över gården, liksom ett lugn som har stärkt min själ idag. Det har behövts vårtröttheten har satt in och idag kändes det inte alls som om jag var i balans eller i fas med någonting. Vårtrötthet, någon?

Det är sådana här dagar jag är glad att jag själv kan välja när jag rider och tränar mina hästar. Idag var inte en lämplig dag och då är det mycket bättre att jag låter bli. Ingenting som jag strävat efter skulle ha blivit något som ens liknar verklighet. Jag hade troligen inte heller kunnat stå för vad jag gjort. Jag hade varit sen i känslan, sen i reaktionerna och blivit sur över att jag inte lyckades med det jag ville åstadkomma. Jag är inte mer än människa, och det gäller att veta sina begränsningar. För mina hästar ser igenom mig som om jag vore gjord av glas. Vilket jag kanske varit idag?

Jag hade en tanke om att rida mamma w och känna fart, testa lite grejer och leka. Men det la jag snabbt på hyllan. Istället gick jag till ridbanan. Brevid strosade fem stycken nöjda och glada hästar, som liksom jag njöt av vädret. Jag kallad på lite uppmärksamhet, i hopp om att kunna bjuda in några av dem till lite lek och fart på ridbanan. Kanske till och med lite löshopp så jag fick skratta lite och vakna upp?

Livsfarliga Tingenling kom först. Ja, hon kallas så för att hon är så fruktansvärt farlig. Det var därför jag fick henne för en symbolsumma. Försökte tydligen sparka huvet av folk när de försökte ta in henne från hagen. Nåväl, hon kom först i alla fall, trots att mat fanns i mängder. Ville ha lite uppmärksamhet och framför allt kel då pälsen fäller i drivor. Jag var mer än glad att gå henne till mötes.

Jag öppnade grinden mot ridbanan och hon knallade in. Sedan kom storfux. Mer på busen. Och fullblodet förstås. Hon fattade snabbt att det var lek på gång och var mer än villig att dyka upp. Så mamma W, lunkandes som vanligt. Det går låååååååångsamt när hon går, men desto fortare om hon vaknar till liv och vill ha fart. Gammeltanten Tramsmaja ville inte utan valde att stå kvar i hagen och kika på. Ok – det är en sådan dag. Titta på du, gamla gumman tänkte jag….

I fem minuter lekte vi. Sedan tröttnade de på mina tafatta försök att engagera mig. De for iväg i hagen med världens acceleration eftersom jag lämnat grinden öppen ifall att Trams ville vara med. De ville tydligen inte leka med någon som var så trötterötter i hjärnan och däven som jag. Jaha…. så där stod jag. Och Tingeling. Hon var i alla fall kvar. Det är en bra kompis, det. Hon njuter av lite uppmärksamhet och kel och vet när hon behövs. Så kli fick hon samtidigt som jag njöt av pigga hästar som accade för fullt i hagen och visade sina runda magar…. Och vädret var bara alldeles ljuvligt.

En tanke till alla de hästar som står inne

Idag är det femton grader varmt. Solen värmer upp kalla fötter, frusna själar och och en skral livslust efter en tuff vinter som aldrig verkade ta slut. I vintras har vi röjt på våra marker. Tyvärr är alla stammar och grenar kvar och nästan inte en hage har varit hel. Under de kalla vinterdagarna med halvmeter snö har det inte varit några problem. Hästarna har kunnat vara i de få hagar vi har kvar och rört sig ordentligt, så länge snön gav ett bra underlag.

Men sedan någon vecka har de sorgliga ursäkter jag haft till hagar, särskilt för ett gäng, varit ren misär. Bara lera och halt under så att de fått ta myrsteg stackarna. De har gjort så gott de kan och turligen nog kan de i alla fall få rörelse så mycket de vill även om det inte uppmuntrat till lek och stoj precis. Men så idag släppte nästan tjälen i marken. Jag kunde slå ner några pinnar som gjorde att en hektar hage blev användbar igen.

Om hästar kan vara lyckliga, vilket vi som håller på med hästar mycket väl vet att de kan, liksom mängder med etologer och biologer, inklusive professor Marc Bekoff (som ni by the way kan läsa här) så var det ren och skär lycka i hagen när jag släppte ut gänget som haft den minsta hagen till denna lite större variant.

Det for och det forsade, det bockades, det tjöts, det rullades, det sprattlades och det gasades som f-n i kurvor för att få utlopp för mesta möjliga energi. Bättre än Animal Planet, alla gånger, att få se sina egna djur bara skutta som små grodor av glädje! Men så flimrar det förbi, tanken om att andra hästar står inne en sådan här dag, helt utan anledning.

”De ska inte vara för trötta för det arbete vi kräver av dem”, säger folk och har inte en tanke på att hästar har rörelse i blodet och behöver sova sisådär en tre timmar per dygn. Medans vi själva mycket väl vet att vi skulle storkna och dö inombords om vi inte aktiverades och höll igång. Tänk om idrottarna skulle sitta inlåsta i sina hotellrum mellan tävling och träning och inte röra sig alls, med tanke på att de då inte skulle orka? Tanken svindlar.

Och den energi mina hästar uppvisar fritt i hage, kan ändå ingen levande människa hantera. Du får vara hur mycket dressyrryttare du vill, två meters fyrfotahopp där magen fladdrar i vädret går bara inte. Och en häst behöver få göra dem ibland. Och rörelsen det ger muskler som jag sedan kan använda mig av, när hästarna fått leka och stoja. Rörelse ger styrka, inte trötthet. Det stärker ligament, muskler, benstomme, hjärta, lungor och hjärna. Rörelse ger livsenergi och glädje, trycker upp endorfinnivåerna i kroppen och gör en kropp hel. Inte sjuk.

Det är magiskt att de är så snälla när de är med mig när de har denna enenergi uppbyggd efter en tråktillvaro på en vecka. Till exempel var de nog så glada när jag ledde dem mot hagen och de visste mycket väl. Men de ”håller sig på mattan” av fri vilja. Inget drag inget slit, inte något mer än energi som väntar på att förlösas. När jag sedan fått av grimman och tagit ett steg tillbaka är det som att trycka på en knapp när de är på det här humöret. En blick på mej – såsom för att kolla att de inte påverkar mig – och sedan full fart iväg. Och jag vet att de känner mig skratta bakom dem, i pur glädje jag med. För när hästarna trivs då trivs jag. Vad är annars poängen med att hålla på med levande djur?

Nu är lugnet återställt i hagen. Känslan av att vara mer fri än förr ger också ro och harmoni. De små, små grässtrån som dykt upp ligger risigt till när känsliga hästmular söker av den jordiga marken. Solen får min fux att se ut att vara i brand, och ovan våra huvuden hör jag tranorna! Det är trandag idag, och våren är äntligen här. Det är en lång härlig resa mot sommaren nu, och själv ser jag nog allra mest fram emot att slippa mocka.

Hälsningar från solen!

🙂