Besök till självvalda sjusovare

Sommaren är härlig. Hästarna lever i sommarhagar fyllda med goda växter, bete som till en början i alla fall aldrig verkar ta slut. Varje morgon går jag min morgonpromenad för att se att allt är väl, att benen inte är såriga, att betten från insekterna inte stör, att vatten finns och att saltstenen är som den ska. Varje morgon brukar också min fjording Knasen komma och möta mig för hälsning. Efter kommer de andra. Det är numera han som är vaktansvarig nummer ett i hingsthagen. Jag kliar alla som vill och vi har en mysstund hästarna och jag.

Men ibland kommer jag en tid då allt är så stilla som det kan vara. I morse var en sådan dag. Gamle Daniel San vakade över en sovande flock. De tre andra låg ner, mer eller mindre helt utslagna. Jag närmade mig med försiktighet. Vem vill väcka den som sover? Inte jag i alla fall. Kände att jag störde något viktigt, något rofyllt. Men jag ville heller inte överraska.

Så jag kom knallande lugnt och stilla. De tittade upp. Men var lika lugna för det. Såsom de tänkte:
– Jasså, är det bara hon…..
De låg kvar och jag gick till slut fram och hälsade på var och en. Lite kel, lite koll att allt var okej.

Fortfarande ingen som rörde sig.

Det är efter mina hälsningar till hästarna som bilden på toppen av denna sida är tagen. Jag ser det som en komplimang att de ligger kvar.

Jag skulle för allt i världen inte träna in att lägga en häst ner om jag inte absolut måste (och varför skulle jag det?). Det är en position så utsatt den kan vara för en häst. Med benen vikta under sig kan den inte göra det den vill göra om något händer – springa iväg – ett val jag alltid vill kunna ge till en häst om den så behöver (för när en häst vet att den har det valet brukar leda till att den inte behöver det. Bara vetskapen är god nog…).

Men att få äran att gå och kela med en häst som ligger ner naturligt. Att den inte reser sig när jag kommer. Det ser jag som en indikation å att den relation jag har till mina hästar inte stressar, inte upprör och inte ger negativa känslor – som leder till en vilja att kunna ta till flykten. Min ankomst betyder inte att det händer något tråkigt, eller kravfyllt eller pressat. Det är okej att jag är där och att jag finns nära dem. Jag är accepterad som jag är och i det jag gör. Jag är en del av deras dagliga tillvaro, och något som de känner att de med ro kan leva med.

Så jag tar det som den komplimang det verkligen är, och stör så lite som möjligt. Sedan går jag nöjd därifrån. Kvar ligger hästarna och tittar.

I kväll var jag ute igen. Det mullrade i marken när jag visslade. Jag visslar alltid när jag kommer, eftersom de har svårt att se när jag anländer då jag kommer ur skogsbrynet i mörkret. Mullret kom från fyra starka och kraftfulla hästar i full galopp. De kom mot mig. De ville ha kli och kel, uppmärksamhet och synas och märkas. Inte lika trötta nu, utan pigga som små piggelinisar. Men känslan var detsamma.
– Är det du??? Tjena hej hej! Kul att ses!
De såg nästan besvikna ut när jag gick, hade kivats lite om vem som skulle stå närmast.
Livet på en pinne är en relation till en häst. Eller flera……

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s