När allt går åt pipan, vart vänder vi oss då?

JO – till de högre makterna – och Räddningstjänsten.

Onsdagen började som en helt vanlig dag. Visst hade jag vaknat under natten, i alla fall halvt om halvt, och hört åskan gå. Jag hörde också ett kloppetiklopp, något som jag tog för en dröm. Det är inte heller många sovmorgnar jag får om året. Onsdagens morgon var en sovmorgondag. Jag vaknade upp. Tittade ut. Såg ingen hingst. Men då jag inte ser hela hagen tänkte jag inte mer på det.

Så jag jobbade en stund och gick därefter ut för att titta till mina hästar.

Men hingsten. Han var borta.

Vad tänker vi när allt blir fel?

Vad gör vi?

Jag drog den naturliga slutsatsen: han har sprungit till brudarna. De har gett honom en svår match. Tyvärr. Och det är inte hingstens fel. Men det har blivit fel. Bara att erkänna. De brunstar som tokar, tjejerna. Valackerna går igång de med. Ja, jag förstår att hingstar blir valacker. En av mina lärdomar.

I vilket fall som helst trampar jag iväg mot hagarna tio minuter bort. Den första hagen saknar övertråden på grinden.

”Nej” tänker jag för mig själv. ”Var är stoet”. Det lilla stoet är borta. Stora valacken står snällt kvar.

Jag går vidare, upp mot det stora fältet där tre ston och en valack går. De står lugnt. Utanför staketet står det stoet som varit borta från den första hagen. Jag ser ingen hingst. Plockar tillbaka det lilla stoet där hon hör hemma.

Letar.

Letar.

Letar.

Överallt.

Ingen hingst.

Ringer polisen, frågar alla grannar.

Ingen hingst.

Åker överallt. Flera hästar är på driven efter nattens åskdunder. Men min är borta.

Så det är bara att börja om från början.

Jag går och går. Mina marker är mycket kuperade. En hel del av dem är dammar och vass. Jag söker av. Jobbar. söker av. Får hjälp av andra.

Till slut.

Jag ser ett spår. Ett platt spår rakt ut i dammen. Gräset är högt. Jag följer spåret. Jag kan gå där, men jag känner att det är mjukt. För mjukt.

30 meter ut i dammen ligger min hingst.

Han har fötterna uppdragna under sig. Ser ut att sova. Jag blir så glad så jag bara skrattar. Han verkar bli glad – han med.

Sedan ska vi ta oss till fast mark. Han kämpar för livet – bokstavligen. Varenda steg han tar sjunker han ner så långt magen tillåter. När kroppen tar emot är det stopp. Så han hoppar, men all sin kraft som han har kvar. Meter för meter.

Efter femton meter är det stopp. Femton meter kvar…..

Jag har ringt räddningstjänsten.

De kommer och vi får kämpa. Meter för meter. Det är som om hingsten säger: bra ni är här! då slipper jag jobba. Men jag kastar hinkar med vatten över min övertrötta häst. Han måste upp! jobba! kämpa! KOM IGEN! Inte en gång till. Den här gången måste det gå bra! Mina krafter känns övermäktiga. Jag har kraft för två. Räddningstjänsten kompetensen. VI KAN!

Två meter till, en meter. Paus. Två meter till. En meter. Paus. När fyra meter är kvar lägger han av. Det spelar ingen roll vad de underbara människorna från Räddningstjänsten gör. Inte vad jag gör heller. Hästen somnar. Är slut, uttorkad. Har legat där ett bra tag. Säkert över tio timmar.

Så händer det som måste ske. Den här gången måste det ske.

Vi får upp honom!

Glädjen är enorm samtidigt som musten går ur mig. Allt har tagit sju timmar.

Eftermiddagen och kvällen går åt till vård.

Jag ger lucernvatten och hoppas. Varje timme till två på natten. Han är okej och repar sig snabbt. JAAAAAAAAAAA!

Räddningstjänsten är mina hjältar! De har de alltid varit. Kommer alltid att förbli. Förra gången förlorade de dock kampen. Den här gången vann de.

1-1 mellan de högre makterna och Räddningstjänsten.

Det gör i alla fall matchen jämn. Och jag hejjar på Räddningstjänsten. I alla lägen. Mina hjältar…..

Tack! Vad skulle jag gjort om han inte räddats?

Behöver inte tänka på det nu. Vi är fine. Vi är helt fine…..