Det är Svarta måndagen idag. Hörde på radion att det var också då som skorstenarna skulle sotas. Ganska logiskt. Vintern är slut, en härlig vårluft vilar över gården, liksom ett lugn som har stärkt min själ idag. Det har behövts vårtröttheten har satt in och idag kändes det inte alls som om jag var i balans eller i fas med någonting. Vårtrötthet, någon?

Det är sådana här dagar jag är glad att jag själv kan välja när jag rider och tränar mina hästar. Idag var inte en lämplig dag och då är det mycket bättre att jag låter bli. Ingenting som jag strävat efter skulle ha blivit något som ens liknar verklighet. Jag hade troligen inte heller kunnat stå för vad jag gjort. Jag hade varit sen i känslan, sen i reaktionerna och blivit sur över att jag inte lyckades med det jag ville åstadkomma. Jag är inte mer än människa, och det gäller att veta sina begränsningar. För mina hästar ser igenom mig som om jag vore gjord av glas. Vilket jag kanske varit idag?

Jag hade en tanke om att rida mamma w och känna fart, testa lite grejer och leka. Men det la jag snabbt på hyllan. Istället gick jag till ridbanan. Brevid strosade fem stycken nöjda och glada hästar, som liksom jag njöt av vädret. Jag kallad på lite uppmärksamhet, i hopp om att kunna bjuda in några av dem till lite lek och fart på ridbanan. Kanske till och med lite löshopp så jag fick skratta lite och vakna upp?

Livsfarliga Tingenling kom först. Ja, hon kallas så för att hon är så fruktansvärt farlig. Det var därför jag fick henne för en symbolsumma. Försökte tydligen sparka huvet av folk när de försökte ta in henne från hagen. Nåväl, hon kom först i alla fall, trots att mat fanns i mängder. Ville ha lite uppmärksamhet och framför allt kel då pälsen fäller i drivor. Jag var mer än glad att gå henne till mötes.

Jag öppnade grinden mot ridbanan och hon knallade in. Sedan kom storfux. Mer på busen. Och fullblodet förstås. Hon fattade snabbt att det var lek på gång och var mer än villig att dyka upp. Så mamma W, lunkandes som vanligt. Det går låååååååångsamt när hon går, men desto fortare om hon vaknar till liv och vill ha fart. Gammeltanten Tramsmaja ville inte utan valde att stå kvar i hagen och kika på. Ok – det är en sådan dag. Titta på du, gamla gumman tänkte jag….

I fem minuter lekte vi. Sedan tröttnade de på mina tafatta försök att engagera mig. De for iväg i hagen med världens acceleration eftersom jag lämnat grinden öppen ifall att Trams ville vara med. De ville tydligen inte leka med någon som var så trötterötter i hjärnan och däven som jag. Jaha…. så där stod jag. Och Tingeling. Hon var i alla fall kvar. Det är en bra kompis, det. Hon njuter av lite uppmärksamhet och kel och vet när hon behövs. Så kli fick hon samtidigt som jag njöt av pigga hästar som accade för fullt i hagen och visade sina runda magar…. Och vädret var bara alldeles ljuvligt.