erfarenheter i praktiken

av

Time goes by…..

…so slowly…. sjunger Madonna. Själv är jag mer inne på att tiden går så fort så fort. Nu har jag bott på Lövslätten i fyra år. Mina hästar också. Det känns som vi flyttade hit igår. Men ser jag tillbaka så ser jag vad mycket minnen jag redan har från det här stället, och hur väl vi alla rotat oss i vår lilla egna värld, här i vår egen oas. För bara tiotalet år sedan kändes fyra år som en ren evighet. Men har man roligt så går tiden fort, heter det ju. Så tiden kastar sig iväg här. Det kan bara betyda en sak….  😀

Tid är något vi alla har samma av. Vi vet när tiden började för oss i livet. Vi vet inte när det slutar. Vi vet också att vi har 24 timmar var om dygnet. Inte mer, och inte mindre. Ju äldre vi blir desto mer vet vi också att tiden gärna rinner iväg. Vi kan inte spara den. Vi kan bara använda den. Smarta individer och ambitiösa sådana försöker använda sin tid efter bästa förmåga. Andra försöker spara tid, som inte kan sparas. Eller jobbar på fel sätt med fel saker. Det gäller ibland att prioritera, och då menar jag inte bara det som vi vill göra, utan det vi behöver göra för att kunna göra det vi vill.

Tänker ganska på det där med tid. Kanske för att jag ser den som en bristvara. Jag verkar inte vara ensam. Jag tänker på att allt ska gå så fort och att allt hela tiden ska vara så mycket. Och vad jag och andra är beredda att lägga tid på, att det inte alltid är det vi borde lägga tid på. Quick fixes lockar, även om det är den långa, mödosamma, vägen som ofta ger bäst resultat. Ofta vet vi ju det, men slarvar ändå. För ack så jobbigt det är att traggla grunder, när man kan hoppas på det bästa. Eller hur? Går det så går det, verkar vi folk tycka. Och så går det som det går också.

Hur många kan med gott samvete säga att de aldrig slarvat med lastningsträningen, men ändå förväntat sig att hästen ska gå in i transporten. För att inse att det behövs tekniska attiraljer för att lyckas med bravaden (läs linor, kvastar etc). För att bara nämna ett exempel. Den tiden det tar att orka lastträna, miljöträna och träna uppsittning får man tusenfalt igen. För att inte tala om att hästen får en bra mycket bättre upplevelse i samvaron med oss än när vi slarvar och inte tagit oss tiden att sätta det som vi förväntas klara. Tänk vad tid vi ödar på att inte öva grunderna. Och vad tid vi kunde spara.

Ganska så ofta så tjänar vi på att tänka till en gång till. Vara lite noggranna och se till att vi verkligen hunnit med att göra det vi borde, innan vi sätter oss själva eller andra individer på pottan. Ofta inser vi att det krävs lite mer än vi vill erkänna. Men att öva är roligt och att låta något ta tid, som sedan ger resultat, är än roligare. När vi lyckas på riktigt.

av

För att kvinnor kan!

Idag firar jag liksom många andra dagar internationella kvinnodagen. Men egentligen, som kvinna, är alla dagar MINA! Alla dagar jag lever är helt mina, att göra det bästa jag kan på, utifrån vad jag gör och vem jag är. Inte för mitt vilket kön jag råkar tillhöra.

Jag noterar dock, med sorg i hjärtat, att det forfarande råder en enorm skillnad mellan han och hon i det samhälle jag lever. Jag märker det, även om jag är stark och tuff och låtsas som så inte är fallet. Det drabbar nära och kära. Brott mot kvinnor behandlas annorlunda än brott mot män. Ifrågasättandet av offer till övergrepp och hyllandet av machomän blir ju helt brutalt sjukt, när man tänker på det. Och löneskillnaderna, en parameter om något hur olika arbeten viktas, är stora. I styrelserna i stora bolag går till och med den sk utvecklingen bakåt. Hur kan det komma sig? Varför kvarstår de systematiska skillnaderna?

Själv har jag nog kommit undan med blotta förskräckelsen. Jag har helt enkelt haft tur, till skillnad från många andra. Men några riktigt manschauvinistiska tillfällen gör sig påminda.Kommer aldrig glömma den gången i Katrineholm när jag och dåvarande sambon gick in i en butik för värmesystem. Jag ägde gården, jag hade plånboken. Expediten talade bara med sambon. Svarade inte ens på frågor jag ställde utan talade vidare, vitt och brett, till mannen bredvid mig. Det tog sin lilla stund. Sen tröttnade även sambon. ”Egentligen är det inte riktigt mig du ska tala med”, sa han. ”Det är faktiskt hon här som har gården och jag är bara med som sällskap”, fortsatte han. Aldrig jag sett en sådan röd min på en karl någonsin. Men skadan var redan skedd.

Kommer heller aldrig glömma när jag skulle köpa min första gård. I Vallentuna. En nedgången historia som jag byggde upp till ett vackert inackorderingsstall och höll en ridskola på för barn och ungdomar med särskilda behov. Idag är det värsta ridcentret. Nåväl. Året var 1997. Jag var ung. Och jag ville köpa ett fynd. Jag gav ett lågt bud på en gård med ”potential” som det heter. Det vill säga att inspektören tyckte att en sprängning av huset var en bra idé…. (vilket jag aldrig gjorde – huset var helt underbart!). Banken sålde efter att ha tagit över den för obetalda skulder.

Det ringde i telefonen ett par dagar efter budet. ”VI har emottagit ditt så kallade bud. Lilla Gumman, du kanske inte kan betala mer, men vi begär faktiskt xxx kr för gården. Bara så att du vet”, sa mäklaren.

”Jaha. Intressant. För jag tycker inte att gården är värd mer. Det har inte med min plånbok att göra”, kontrade jag. Sen la jag tankarna på denna vackra gård på hyllan. Jag hörde inte av dem på veckor, om jag minns rätt inte ens på ett par månader. Sedan ringde det igen.

”Vi undrar om du fortfarande är intressent på gården. Vi har flera på det bud du lagt, men om du höjer 100 000 kr, så är gården din”. Sa mäklaren.

”Jag återkommer” sa jag. Jag hade då inte glömt vad mäklaren sagt. Lilla Gumman (=klapp på huduvdet). Sånt svider. Även om vissa inte tror det. Så lyckligt lottad är jag också att det faktiskt svider lika hårt i min fars sinne, som i mitt. Jag är en stolt dotter till en far som varit chef under 1900-talet och som alltid sett till individens prestationer, inte vilket kön individen tillhört. Jag berättade vad som var på gång och vi kom överens om att 100 000 till – det kunde jag klara av.

Så blev det då dags för överlåtelse av gården. På min 26:e födelsedag, gudbevars. Banken som säljare och jag som köpare. Banken hoppades på att få låna ut. Men där tog det stopp. Det skulle jag inte ge dem, tack vare min far. På köpedagen tittade vi bara på dem och sa – ”duger det med en check?”. Stumma tittade de på mig – Lilla Gumman utan pengar, som inte kunde bjuda mer. Kan en revansch bli sötare än så. Så mycket glädje som den gården gett mig. Så mycket glädje. Saknar den så mycket att det gör ont ibland, men från och till. Vi har det toppenbra där vi är idag också. Men där hittade jag vänner jag aldrig kommer släppa. Och fick minnen som aldrig kommer blekna.

Men åter till det här med ”a mans world”. Trots att hästbranschen domineras av kvinnor, gäller eländet med att kvinnor i allmänhet betraktas som andra, det något sämre,  könet även i hästvärlden. Tränare eller ryttare som är ”han” räknas snabbt upp som duktiga, kunniga och värda att lyssnas på. De anses också sexiga, och kan flörta med allt ungt. Det är tydligen helt ok…. Medan damerna, tjejerna, eller vad du nu vill kalla oss med honkön, ödmjukt ofta konstaterar att vi har mycket att lära. och inte sjutton är det OK om den äldre tränardamen flörtar med den yngre lovande killen i sadeln…. Det är väldigt konstigt. Alltihop.

Inte sjutton skulle vi tycka ett sto var sämre än en valack, eller hingst för den delen. På banan. Över huvud taget. Men bland oss människor…. What IS the deal here?????

Så behövs då en dag, av 365 (366 i år) som visar att det minsann finns kvinnor som kan också. För att lyfta att den ena halvan av befolkningen minsann är lika mycket värd som den andra. Även om några kallas för hon och några kallas för han.

För kvinnor det är grejer det. Liksom män. De flesta av oss är duktiga och goda. Vi gör vårt bästa. Andra är ”not so”.  Och då spelar det liksom ingen roll om det är en han, en hon eller en hen. Det blir vare sig bättre eller sämre för det.

Så länge leve individen, så här på kvinnornas alldeles egna dag. Länge leve rätten för män och kvinnor att leva och verka i vårt samhälle på lika villkor. Jag hoppas jag får uppleva jämlikhetens tidsålder, även om jag misströstar ibland. Men jag kommer verka vidare för jämlikhet i dagliga livet och på de sätt jag kan. För kommande generationers skull.

 

av

Bjudning och fart utan att glömma grunderna

I år har jag bestämt att det är lite av mitt år i år. Jag har länge satsat på andra, men i år vill jag själv gå vidare och utvecklas än lite till. Tanken är att satsa lite till på det där med dressyr och då särskilt på min ”förstahäst” Sayonara, ett svenskt varmblod med klassiska blodslinjer. Det är en häst jag fött upp själv och som jag verkligen känner at tjag kan utvecklas och har vansinnigt kul med. Jag är på rätt väg, men jag har inte riktigt tagit mig tiden att satsa det där lilla extra. Men nu är det dags. Det kommer ge de andra hästarna i stallet lika mycket som mig själv, och så även mina elever också, förutom att jag kommer tycka livet med häst är ännu roligare.

Som ett steg i detta passar jag nu på att få inspiration när så ges möjlighet. I helgen hängde jag till att börja med med min väninna och samarbetspartner Anneli på två träningar för Ricardo Reis, en man som jobbar inom den klassiska dressyrskolan. Han höll lektioner i ett ridhus i Hedemora och vi tog lastbilen och baxade iväg hennes fina Morganhästar för träning, både lördagen och söndagen.

Ricardo levererade en rad nyttigheter – inte minst genom det mellansnack han bjöd på, där han förklarade tanken och filosofin bakom de övningar ryttarna fick göra på banan. Sen var han duktig på att sätta dem i jobb också – han lotsade övningarna i det han såg hästen behövde just nu, på sekunden och fick därmed ekipaget att bli rundare, jämnare och stabilare för varje övningsdel. Intressant – då det är  precis det jag försöker få mina elever att göra – att jobba hästen genom olika övningar och att inte sitta och ”harva”. Bara det var roligt att se, och en bekräftelse på att den tanke jag försöker förmedla inte är så dum ändå.

Något Ricardo också återkom till var den enorma skillnaden mellan bjudning och fart. Han förklarade tydligt att bjudning (forward – att tänka framåt, vilket bjudning innebär), inte handlar om någon fart. Fart är fart och bjudning är bjudning. Det är två helt skilda saker. En häst kan ju ha (och det vill man ha som dressyrryttare), bjudning i halten. Och då finns ingen fart alls. En obalanserad häst springer gärna iväg, och spänningar uppkommer gärna om man rider i för högt tempo – vilket leder till sämre bjudning då hästen stelnar ihop och inte går in i handen. Jag har sett många falla i fällan – man driver så hästen ska springa när man känner att hästen är seg. Jag har också gjort samma misstag själv. Med förstehästen ”Sayonara”, liksom med hans mor, är det dock helt omöjligt. Så fort jag rider fortare än vad dessa hästar klarar av i avslappnad balans, så faller hela konceptet. Det var en viktig påminnelse för mig, och jag tror även för de andra som lyssnade.

Sist men inte minst var Ricardo mycket noga med att grundjobbet – jobbet på marken måste sitta klockrent innan vi kan tro att vi kan sitta upp på hästen och rida hästen i någon typ av hälsosam form. Här kände jag att jag själv har lite att göra – jag kan jobba hästarna mer och bättre i grunden innan jag går vidare. Många av oss hastar fram och slarvar gärna lite (vissa fattar inte alls poängen med markarbete på lina), och det straffar sig. Om inte annat för att hästen inte förstår vad man menar när man ber om att göra en vändning på ett korrekt sätt – den vet helt enkelt inte HUR den ska göra det. Och risken för skador på såväl häst (förslitningar för att den går i obalans) och på ryttaren (hästen klarar inte av de krav som ställs när ryttaren sätter sig upp och protesterar vilket gör att vi flyger av) blir onödigt stor. Det är så enkelt att sätta grunderna egentligen – även om det krävs tålamod och att alla tar ansvar för att grunderna ska sitta hela vägen.

Så nu blir det en del grundjobb till på hästarna, men också lite mer piaffande på min Sayo. Han börjar verkligen komma i form och tycker det är vansinnigt kul. På den hästen kan jag med fog säga att jag inte pressat fel, och det känns vansinnigt skönt. Att rida en häst som förstår  hur den ska gå i form under dig, det är ett drömscenario.

 

 

av

Vår hjärna påverkas av hästar

microochelinaBegreppet hästbiten är ett ord som det skojas mycket om.Det går att tvista till det på många sätt, och även om det låter tufft att bli biten, är det ganska så mysigt att vara hästbiten.

Faktum är att många som börjat med hästar också fortsätter med det – det verkar som om många av oss faktiskt blir lite beroende av att ha dessa vackra djur omkring oss.  Bland de jag talar med och som haft hästar under många år vittnar nästan alla om att det kanske inte först och främst är ridningen som är det centrala när det kommer till varför de har hästar på gården, utan just känslan av att ha dem nära och att umgås med dem.

Vad är det med hästar som gör att vi tycker så mycket om dem? Att vi så att säga blir hästbitna och nästan inte kan leva utan dem? Förklaringen kanske är väldigt fysisk. Forskning visar nämligen att vår hjärna rent fysiskt påverkas av hästars närvaro.Deras stora förmåga till empati, en förmåga de utvecklat som beroende av en grupp och hela gruppens välmående, påverkar oss på ett väldigt konkret sätt. Mer info kan du få i artikeln Not just horsing around i tidningen The Guardian.

Tack vare denna egenskap hos hästarna (och kanske för att de är så vansinnigt vackra!) blir vi blir lugnare och mer fokuserade när vi omges av hästarna: I vår stressade värld känns det mer än naturligt att vi aktivt söker upp platser som ger oss ro. Som stallet till exempel. I en värld som känns egoistisk och tuff är det en fröjd att vistas med andra som är fyllda av empati. Att hästar hjälper oss att komma ut i naturen, även den en helare för själ och hjärna, gör inte saken sämre.

Desto konstigare är det då att ridning inte klassas som en lyxsport. Den bild många utanför hästvärlden har verkar vara att det handlar om glansiga ridstövlar, spön och knoppade manar på tävlingar där VIP-tältet fylls av välbärgade individer som sippar champagne. Så fel det kan vara. De flesta av oss umgås och jobbar med hästar för att det påverkar vår hjärna – till att bli lugn och fokuserad och balanserad i en allt stressigare och mer egoistisk människovärld. Det är synd och skam. Hästarna har under århundraden burit vår utveckling på sin rygg – som dragdjur, riddjur och stridspartner. Idag skulle de kunna ha ett minst lika viktigt jobb för vår hälsa och välgång. Om bara fler förstod.

Men så länge den förvrängda bilden härskar, är det svårt för alla som vill öppna sina stalldörrar till de som är i behov av en fyrbent vän för sin habilitering, rehabilitering och för allmän friskvård. Det blir helt enkelt för dyrt, för svårt och för omständligt att konkurrera med andra sporter som anses värdefullare, för vår hälsas skull. Även om det motsatta faktiskt gäller.

 

av

Älskade gamla djur

Få inlägg i den här bloggen har engagerat så många som mitt inlägg om den gamla hästen. Jag har fått ta del av så många fantastiska hästar här via nätet, hästar som åldrats med en matte/husse som älskar dem vid sin sida. Alla ni fantastiska människor som månar om era djur, och som ser dem som familjemedlemmar. Vilken tur för era hästar att just ni finns vid deras sida.

Häromdagen läste jag om Mac Lobell, en av världens genom tiderna bästa travhäst. Han hade gått bort – 32 år gammal. Även han väldigt älskad och ombesörjd med kärlek i många år innan döden hann ifatt honom.  32 år är en imponerande ålder för en häst som presterat på det sättet. Bra avelsgener! Eller hur!

alexohelena.jpg

Mitt inlägg om den gamla hästen berodde på att jag själv tyckte jag hade gamla hästar i stallet, som jag ville måna om lite extra sådär på ålderns höst. Inlägget skrevs år 2010 – alltså nästan 6 år sedan. Jösses vad tiden går. Och tror ni inte att de gamla filurerna står kvar där än. Det är tur jag valt att lyda mina egna råd – det har tydligen gjort susen. Gammelfarbror Daniel, varmblod, fyller 27 i vår. Urgamle vännen Alexander, svenskt halvblod av den bastantare modellen blir…. vågar jag skriva det?…… 29…… Själv firade jag honom duktigt när han fyllde 20….. Och visst är de ganska fräscha än, även om tänderna inte är som de ska riktigt. Men varje dag räknas i vår värld, så länge livsgnistan finns kvar och de inte har ont.

alexaihagen.jpg

Ganska snygga är de fortfarande också, om jag får säga det själv. Ridna har de dock knappt blivit det senaste året, även om det händer att de får lunka med i skog och mark. Någon gång måste ju även en häst få pensionera sig. De verkar trivas bäst med sina kompisar i hagen och sin godismat. Huruvida min gammelfux hör eller ser så bra längre står skrivet i stjärnorna. Han hör det han vill i alla fall och ser det han behöver. Han går med sina tjejer och njuter av livet, och ser ganska så nöjd ut med livet.

Värre har det varit för min voffe…. Hon gick hastigt och mycket olustigt bort för några veckor sedan i akut leukemi vid 10,5 års ålder. En otäck historia med ett tragiskt slut. Lägger snart in ett litet inlägg om det. Hundar kommer en så otroligt nära och är vid ens sida varje minut på dagen. Särskilt gäller det en sådan som jag som är i stallet hela tiden och kan ha med mig mina fyrbenta voffevänner näst intill överallt… Det är hårt att mista sina vänner, men än så länge lever gammelgubbarna väl och verkar njuta av sina liv. Och oavsett hur långa liven blir, är det ju kvaliteten i dagarna som räknas mest, inte det antal dagar som går.

 

av

Centrerad Ridning – med fokus på kroppsmedvetenhet

Centrerad Ridning är ett begrepp jag stött på i många olika sammanhang och som alltid väckt min nyfikenhet. Av de artiklar odyl jag läst har jag känt att just detta kunde vara något för mig. Därför initierade jag en eftermiddag med eminenta Sara Sjöberg, Level II instruktör i just Centrerad Ridning, för en aktiv föreläsning i just detta ämne.

Så rätt jag hade. Centrerad Ridning är verkligen något för mig. Men syfte att göra det lätt för hästen att lyckas i sina rörelser genom att sitta i balans – mentalt och kroppsligen, och att men små, små fina hjälper lotsa hästen till framgång. Det är min melodi. Och det är verkligen den centrerade ridningen. Fokus på den egna kroppen, på rörelsen och den mentala inställningen gör under för varje ridpass. Tre timmar med andningsövningar, sänkning av spända axlar, övningar i hatt flytta höften några millimeter hit och dit och att kontrollera bålmuskulaturen kanske inte låter som raketforskning direkt. Men oj vilken skillnad i sadeln det blev!

Det gjorde inte saken sämre att Sara Sjöberg både var pedagogisk och rolig. De tre timmarna flög formligen iväg. Och allt kunde jag använda när jag hoppade upp i sadeln dagen efter. Det blev tre hästar ridna trots dåligt underlag. För jag ville ju så gärna träna vidare på mina nya insikter. Nu hoppas jag kunna engagera Sara igen, för uppsutten träning. För det här har gett mersmak!

av

Prova att vara häst för en dag

Empati är en härlig egenskap som hästmänniskor behöver stora tunnor fyllda av. För att förstå en annan individ som inte kan tala för sig själv (i alla fall inte på vårt språk), som inte har armar att värja sig med och som är helt utelämnade till vår goda vilja, behövs förmågan att sätta sig in i hästens situation. Allt, jag upprepar, allt en häst gör kommer av en anledning. Den må vara ack så konstig för oss, men ack så viktig och uppenbar för hästen. Om vi kan förstå hästen – och relatera till vad den känner, kan vi komma riktigt långt i vår hästhantering. Och det skulle göra hästar mycket gott.

Så vad innebär det då att vara en häst för en dag? Det är så klart olika för olika hästar. Vissa är mer förstådda än andra, har ett friare liv än andra. Men en häst som står inne en hel dag är ganska lätt att efterlikna. Begå ett brott och hamna på Kronobergshäktet så får ni se hur kul det är (jag har aldrig varit där gudskelov, men jag har hört berättas och har förstått hur det är… inget jag eftersträvar eller önskar någon faktiskt). . Det är det livet alltför många hästar får uppleva.

Låt oss se vad det skulle ge för resultat på just dig. En sådan tillvaro innebär total inlåsning utan kontakt med omvärlden. Utan TV, iPhone och all annan media. Utan nära och kära. Behöver du göra något måste du kalla på vakten, som till råga på allt kanske inte har något gott öga till dig. Du har ju klagat och varit orolig gudbevars, så han väntar lite extra på att låta dig få mat eller att ge dig uppmärksamhet. Han har lärt sig att det bästa är att bara ignorera dig. Du är ju bara dryg. Eller så vrålar han på dig, när du försöker pocka på uppmärksamheten. Här får du också tänka dig att du är mycket van vid att röra på dig hela dagarna – det ligger liksom i din natur att göra det. Det är något du är född med och måste ha för att må bra.

Den timmen du får röra dig ska du gå belevat och snällt. Ställ inte till med något bråk. Du får ett ryck i handklovarna varje gång du försöker klia dig. Och om du tittar åt något du tycker verkar vara värt att uppmärksammas får du en knuff i ryggen. För att du ska gå rak i ryggen har du dessutom snören och doningar på dig som fixar saken.  Du kan inte böja dig framåt eller bakåt. Knappt ens åt sidan. Det är obekvämt att gå så här. Men du har inget val. Sackar du i gången kan du ge dig på att du får en rejäl knuff. Du har också en ryggsäck på dig. Den skaver och ger osynliga sår. Men du måste bära den, och om du inte vill  ha den på och protesterar får du svar på tal. Blir du rädd, kommer det att göra ont. Är du trött, kommer du att få springa ändå. Har du ont, så är det troligt att de som styr dig inte märker och inte förstår. Du får gå där med din smärta, din ensamhet och din rädsla på egen hand.

För om du försöker snacka med dina vakter om att du har ont, är rädd eller att du behöver något, så inser du att de inte kan svenska! Inte engelska heller och inget annat språk som du råkar förstå dig på. De är inte heller intresserade av att höra på dig eller förstå dina kroppsviftningar. De är ju otyg och olater, så du får lite knuffar tillbaka och ignoreras i bästa fall sedan. I vissa fall får du till och med stryk. För att du inte kunde hantera situationen de har försatt dig i.

Låter det helt fruktansvärt? Alla hästar har det inte så här, men många upplever i alla fall en hel del delar av denna värld. De är födda till frihet, dömda till mycket strikta ramar. Hästar har också ett känsloliv som är mycket likt vårt, ett känsloliv som inte alltid kommer till uttryck på rätt sätt. Pga de staket vi bygger upp kring dem. Och då menar jag inte bra hagstaket… Och så envisas folk med att säga att vi ska bli bättre ledare. Att vi minsann måste visa att vi bestämmer över hästarna. Annars kommer de ta över (vad de tar över är inte riktigt klarlagt verkar det som)…. som om hästarna inte var nog begränsade som det är. Vi styr ju redan vart steg de tar…. behöver vi verkligen styra än mer, eller kan vi försöka fokusera på något annat – som kanske ger både hästarna och oss mer?

Om din häst är en god vän till dig, kanske det är just detta du ska fundera på. Kanske ska vi satsa på att försöka förstå lite mer, och styra lite mindre? Vill du ha din bästa vän inlåst i häktet, oförmögen att visa vad den behöver, tycker och känner?  eller vill du att han eller hon ska ha ett annat liv. Bara du kan ge det till din vän. Ingen annan. Du kan välja. Det kan inte hästen.

av

Dumheter – ur vems synvinkel?

helena och lady i snön

Det finns alltid en anledning för hur hästar gör – även om vi tycker att det är fånigt och att det är dumheter är orsaken något mycket verkligt och uppenbarligen viktigt för hästen…. Ett ganska vanligt problem är hästen som inte vill lämna stallbacken. Som exempel. Det går bra att rida på banan (invand miljö, nära hemmet), men ute är tufft. Är hästen bara knasig som inte vill gå – eller är det något annat? har den hästen verkligen uppfattningen om ryttaren som fullgott sällskap och en flocks trygghet? Troligen inte. Att spöa och bråka med en sådan häst lär inte göra den mer klar över att vi människor är bra kamratskaper som det går att luta sig mot när det blåser hårt. Tvärtom. En annan väg framåt kanske funkar bättre. Vad kan få en häst som säger nej att säga ja?

En annan häst lyssnar inte på skänkeln. Eller har inget stopp. Då är första frågan – varför? Vi människor har den förmågan att ställa den frågan. Det har inte hästen. Den frågar inte varför. Den säger till vad den kan och inte kan, och vad den förmår och inte förmår. Att förstärka en skänkel tills slagen kommer (eller slå direkt) får den inte att fatta bättre. Påminner mig om när jagsom ung bodde i Frankrike och försökte få fransmännen att prata långsammare när jag inte förstod. Då skrek de samma sak (lika snabbt). Smart drag – not! Det enda som hände var att jag fick tinnitus och gav upp försöken att förstå dessa personer som bara skrek. Vad tror du hästen gör om den får en ”hjälp” som dessutom gör ont? När hästen inte förstått vad signalen betyder, är det ingen mening med att vråla den heller.

En häst behöver lära sig vad vi människor kan betyda i deras värld och vad de hjälper och signaler vi ger den faktiskt också har för innebörd. Om den inte kan det är det lönlöst att bli arg och frustrerad. Det är rent av kontraproduktivt. Vi gör inte så med materiella ting – varför skulle vi göra det med kännande och tänkande individer. Ibland räcker det till och med att ge lite tid så att hästen hinner reagera. En sådan enkel sak kan göra under.

Problem med hästar finns i en miljon varianter. De kommer av en miljon anledningar. Jag förstår inte heller alla problem. Ingen gör det. För hästar kan inte prata. De upplever – och agerar utifrån det. Men våldsmetoder skulle ändå vara mig fjärran. Införsäljning är mer något för mig. Jag säljer in mitt kamratskap, ett förtroende och ett samarbete. Om jag inte säljer vid första besöket fortsätter mina försäljningsansträngningar. Tills vi lyckas tillsammans. Då får det ta tid. För förtroende byggs inte på en dag. Att lära sig lita på någon som man idag inte litar helt på. Det gör man ju inte bara sådär…… det byggs sten för sten, bit för bit. Lite bättre blir än lite bättre. det gäller att nöja sig med utvecklingen. Att lära in något med en häst är också förenat med en viss tidsåtgång, ett teamwork och med träning. Vi kan inte förutsätta att en  häst förstår oss rakt av. Vårt ansvar är att vara där som stöd och guide för hästen i vad vi önskar ha med den på. Vi har en uppgift i att berätta vad våra olika signaler betyder, och se till att hästen uppfattar vad som förväntas av den. Och blir det fel, är det vårt ansvar att se till att det blir rätt igen. Jag säger som Jens Fredricson:

”- Skyll aldrig på hästen – dess prestation är ju resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig idag. Respekten för hästen uteblir i samma stund vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb.”

av

En tanke om ridningens vara eller inte vara

aislinn och danielJag stöter ibland på folk och inlägg på webben som kommit fram till att det där med att rida hästar mer eller mindre är djurplågeri. Det gör mig något konfunderad när så kallat hästfolk säger detta, då min erfarenhet är bra mycket annorlunda. Det går inte att undvika att i så fall fråga: varför tycker inte hästen om att bli riden? Så jag ställer då faktiskt tvärtomfrågan mot vad de som säger att hästen inte vill bli ridna. De frågar nämligen varför hästar vill bli ridna (det är onaturligt och skadar… ). Men det är vår skolgång också, liksom vårt bilkörande, dataarbete etc. etc.

Vissa berättar glatt att hästen fått nog: den kommer inte in från hagen, eller låter sig inte sadlas, eller ”dör” under ryttaren, eller springer iväg, eller sparkar eller…… massor med symtom dyker upp. Och slutsatsen blir: hästen vill inte bli riden. Och den tar skada av det. Jo – vissa hästar skadas uppenbarligen av ridning (läs taskig ridning och taskig hästhållning).  Men för mig är slutsatsen lika knasig som att konstatera att människor inte vill jobba. Vissa gör det uppenbarligen inte, av olika skäl. Men varför vill de då inte jobba? (Att ha ett förvärvsarbete är för övrigt också väldigt onaturligt…).

Min fråga baseras på ett enkelt antagande: Hästar gillar att jobba med huvudet och med kroppen. Precis som de flesta människor. Det är jag helt övertygad om. Hästar har en vacker insida och en, utifrån sina mått, bra hjärna som både vill och behöver jobba. Det gör även deras kroppar. I en aldrig så naturlig tillvaro har nog hästar i gemen det ganska så trist. De har inga utmaningar i livet om de bara går i en hage och ”skrotar”. Vissa leker och håller igång, men andra vissnar betänkligt när de bara får vara i en hage. Vi serverar dem allt. Deras ”naturliga” vandringsbeteenden begränsas av två mycket enkla saker: de kan inte, och de behöver inte. De kan inte för att ett staket finns i vägen om de skulle få för sig att vandra som de är födda till. De behöver inte för att maten och vattnet serveras dem, och inga faror dyker upp i deras värld. Till det kommer det faktum att hästar är födda till att vara en del av en jobbande flock och är lätta att samarbeta med.

Om de då inte gillar att vara med oss och arbeta med oss så är det något vajsing som inte fungerar eller som blivit fel på vägen. Det gäller inte minst om de inte gillar att bli ridna. Så då måste jag ju ställa mig fler frågor (många frågor blir det för den som vill förstå). Några av dessa är:

– Har hästen ont?

– Passar utrustningen?

– Är ridning förknippat med en otrevlig upplevelse  och i så fall varför? (tvång, smärta, monotont jobb, obalans i kroppen pga ryttarens sits eller ojämn muskling, en olycka etc. etc). har den helt enkelt lärt sig att ridning är pest?

– Vill den som rider på hästen verkligen rida på hästen, eller är de rädda, ovilliga att rida (även om de intalar sig något annat?), tjuriga människor kan till exempel förstöra den mest ambitiösa häst. Och jag förstår hästen! Vem vill jobba när arbetskamraterna suger?

– Är hästen tränad för uppgiften. KAN den utföra det som  begärs av ryttaren när den rids? Det gäller både mentalt – det vill säga att den lärt sig det som ryttaren vill signalera och fysiskt. Oroväckande många gånger är nog hästen helt enkelt inte redo för att ridas, eller i alla fall inte ridas på det sätt som ryttaren ville innan han eller hon bestämde sig för att hästen inte ville bli riden. En häst med hängmatta till rygg och med dåliga muskler har ju inte precis styrkan och förmågan att bära sin ryttare heller. klart det blir otrevligt!

Min övertygelse är att en häst med en ryttare som den tycker om och som ger tydliga och lätta signaler, med rätt utrustning som sitter bekvämt, och som är rätt tränad för uppgiften där hästen steg för steg utvecklats för det som den utför också är en häst som tycker om att bli riden. Det är deras träningspass, deras meditation där knopp och kropp får sitt. Det är lätt att säga att hästen inte vill. Det är bra mycket svårare att klura ut: varför?