erfarenheter i praktiken

av

Kloke Jens i farten igen

Jaha – hade missat denna artikel i Hippson från en Jens-clinic. Det är så jag får skämmas. För den här borde alla läsa! Han är klok den gode Jens, och om man försöker ta till sig det han säger, lär man sig massor – oavsett om man är nybörjare eller proffs: I korthet

  • hjälptyglar är för hjälplösa ryttare.
  • sitsen reglerar farten, inte handen.
  • rama in på yttersidan.
  • Uppvärmning med många övergångar från skritt trav ger lösgjorda hästar
  • Otur finns inte – det du får är resultatet av det du gör.
  • Våga fråga om hjälp

Men bäst är förstås att du läser själv – här är den! 

av

Att mäta en ponny

En gång i tiden, när farfar (eller jag då….), var ung så kom en mättant och mätte ponnyn man hade i stallet. Så var det bra med det.

En annan gång i tiden, lite senare i tid, krävdes två mätmän eller mätkvinnor och en veterinär. Folk var tydligen inte kloka – de lät bli att ge vatten till ”ponnyn” innan mätningen, red dem för kung och fosterland och verkade ner fötterna allt vad de hade. allt för att det skulle bli en ponny.

Idag måste man åka till klinik. Ändå kan mätningen överprövas och det händer titt som tätt att det blir stora kontroverser angående en ponnys vara eller inte vara.

Det är något lurt med det här. Hur man än gör kommer det att kännas avigt att avgöra om en ponny är en ponny med hjälp av någon mätning mot manken.

Dels handlar det om en eller två centimeter. Dessa centimetrar har under årens gång avruntats på olika sätt och räknats på olika sätt. Och man tycker ju inte att detta kanske borde spela någon avgörande roll.

Men se det gör det. En häst förlorar ”fett” i värde om den är högre än ponnymåttet. Det kan handla om flera hundra tusen kronor för ägaren om det visar sig att ponnyn är en förkrymt häst. Så det finns många motiv till att få ner ponnyn i storlek. På olika sätt.

Sedan är det ju ett problem vad vi mäter. Vi mäter nämligen inte en fast punkt. Manken är inte fast fixerad en viss höjd från backen. Den är uppbyggd på ett par framben som på intet sätt förutom med muskler och ligament sitter ihop med kroppen. Bogbladen ligger fritt an mot kroppen – i alla fall utan skelettkoppling. Så en häst kan vara både högre och lägre beroende på kondition, hur den ridits, om den är stressad, trött eller avslappnad eller vad det nu kan vara. Har sett tester som visar att en häst kan ridas tre centimeter högre av en bra ryttare, och tre centimeter lägre av en mindre bra ryttare på ett enda pass.

Men det är här vi valt att lägga våra hundratusingar på – manken. Den ska mätas på exaktheten, även om felmarginaler alltid finns i mätmetoder, hur noga man än är. Det har också tagits upp till Svenska RIdsportsförbundet, bland annat i denna motion från 2015. Utan gehör, kan man tro eftersom inget har ändrats.

Problemet hade inte funnits om det var så att ponnytävlingar var på skoj. Som man kanske tänker att barn skulle kunna tycka. Näe – det är högsta allvar och en bra ponny går på många hundratusen kronor och det satsas stora pengar på sporten. Så då är det som det är. Så man mäter vidare på ponnysar och diskussionerna och ibland till och med krigen med överprövningar etc fortsätter. För vem vill ha kul med häst? Det viktiga är väl att det är rätt (vad det nu är), och att man vinner.

Jag är glad att jag är gammal. Jag är för gammal för att tävla ponny. Så länge jag inte mäter mina hästar är de hästar allihopa. Oavsett faktisk höjd. Så avgörs om man har en häst. Klart enklare i mitt tycke. Billigare också.

av

Sadelfrågor…..

verkar vara den vanligaste frågan på nätet just nu — i alla fall de forum jag följer. Då kommer ofta med en dålig bild på en häst i en stallgång och så blir det alltid tretusen femhundra förslag på sadlar som passar – för att folk gillar dessa sadlar, eller har dem till salu!

Det går inte att få tips på sadlar på det viset. Bilderna säger absolut ingenting om hur hästen rör sig under ryttare och ger inte precis en tredimensionell bild av hästen, näe man får inte ens bild på hela hästen så man kan se om hästen ser ut egentligen – bara en ryggbit. Den säger heller absolut ingenting om dig som ryttare. Och vem säger att de som svarar kan ett skvittens om sadlar eller ens vet vad som är fram och bak på en häst? Inget….

Vill du verkligen veta vilken sadel som kan passa dig och din häst? Ta en sadelutprovare till hjälp om du inte kan själv. Men sånt kan man tydligen inte skriva på nätet, för då är man trist och tråkig antar jag (eller okunnig för att man inte kan ge ett konkret tips). Som de där människorna med sjuka djur som hoppas på hjälp från random person på nätet, istället för gör det enda rätta och ringer en veterinär om de själva inte vet på råd.

Jösses – det finns faror med nätet alltså, även om det finns bra saker med det också. Tyvärr drabbar nackdelarna många gånger helt oskyldia – som hästarna…

 

av

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.

av

HÄsten vet det du vet

Hästar är förunderliga, och de förstår bra mycket mer än vi kanske ibland vill tillräkna dem. För varje år inser forskarna att hästar har fler kognitiva förmågor än vad vi trodde var möjligt. Bland annat kommunicerar de med oss, hela tiden och de försöker få oss att förstå. Som att vi kan hjälpa dem till exempel. De ber om hjälp på alla möjliga sätt av oss människor när de själva inte kan och förmår. De förstår att vi kan klara av svårare uppgifter än dem med andra ord. Inte nog med det. De har också koll på om vi har koll på läget. Sådant påverkar hur de beter sig. Bra att veta, för den som har koll. Och den som inte har det. Det går inte att lura en häst! 😀

Mer info om forskningen där man kommit fram till allt detta finns på SR.se

 

av

Ponny på biblioteket

Hahaha! Nu har tydligen Fagersta Ridklubb – grannortens klubb, hittat till Biblioteket. På det mest bedårande sätt. Det är deras ponny Smulan som varit på besök. Och som ni ser på barnen var det väldigt, väldigt uppskattat. Smulan verkar inte tycka illa vara hon heller! 😀

Jag gillar verkligen trenden att djur får vara en del av vår vardag. Har oerhört svårt att förstå det motstånd som finns mot detta i Sverige. Djur får knappast vara någonstans, trots att vi vet att de gör så mycket nytta och ger så mycket livskvalitet och glädje för så många. Vi har tappat kontakten med det som är vi – en del av naturen och alltet. Nu kommer tack och lov en trend där fler djur är på fler ställen.

Och ja visst – det finns allergiker. Få är dock så allergiska att de inte kan ta tabletter och man kan ha olika platser – att djuren är på ett ställe och inte på ett annat, men där båda är likvärdiga. SÅ kan man välja själv. I skolan, på ålderdomshem, servicehus, restauranger, bibliotek etc etc. Och om forskningen stämmer och det faktiskt är så att man får allergier av att inte exponeras för vissa ämnen i tidig ålder, är det bättre med djur så ofta det går än tvärtom.

 

 

av

Tillskott för bättre hälsa?

Jag är inget fan av att trycka i mina djur det ena tillskottet efter det andra i tron om att de ska hålla sig friska tack vare det. Men jag är heller ingen motståndare till produkter som kan ge effekt och som inte är farliga att ge. Då är jag beredd att prova Ibland gör det faktiskt skillnad för det enskilda djuret.

Som min gammelhund som börjar få reumatisk ledvärk. Flera nätter gick jag och lade mig i soffan på nedervåningen istället för upp till min säng, då hon hade så svårt att ta sig upp för trappan. Det kändes som början till slutet, men jag beställde MSM på nätet och har gett henne nu en tid. Jag möter en helt annan hund med energi och ork och som kan gå i trapporna igen. Jag kan inte bevisa något. Är inte intresserad av det heller. Min hund mår bättre. Under många år gav jag också min fux som jag hade då glucosamin. Det viskades lite hit och dit om effekten, men mest positivt fick jag höra av de jag lyssnade mest på – och nog gav det effekt. Forskning visar på ingen effekt i princip, men nog tyckte jag i alla fall att det blev bättre. Wishful thinking?

Jag har hört om andra tillskott som gett önskad effekt. Faran är väl att de som märker effekt också gärna berättar om det, medan de som inte märkt något inte sprider ordet. Eller att vissa preparat till och med har motsatt effekt, vilket få skulle erkänna kanske. Vem vill avslöja att det de givit gjort djuren sämre? Så nog är det på sin plats att vara försiktig alltid.

 

 

av

Per Waahler och hans Wilma

Det är något speciellt med en ryttare och hans häst. I alla fall om ekipaget heter Per och Wilma. De röner uppmärksamhet var de än kommer. Han blev nog mest känd när han blev diskad på en tävling för några år sedan. Det låter kanske lustigt att han blivit känd för att bli diskad, särskilt när anledningen var den trevligaste tänkbara. Men så är det i alla fall.

Per hade nämligen på något sätt kopplat tygel med nosgrimma för att Wilma inte skulle få ont i munnen – något hon annars tydligen lätt får. Eller om det var så att det varit något tandfel på något vänster. Oavsett så hade Per helt normal utrustning på hästen, men hade kopplat tygeln på fel sätt. För hästens bästa. Och så får man inte göra i konservativa dressyrkretsar inte. Då blir man diskvalificerad. Och det blev nu Per.

Nåväl – det kanske visade sig vara en bra sak. Många fick upp ögonen för det där med bestling, och för Per och hans Wilma. Det första hade jag redan koll på och åsikter om (men nu får man ju betsla med vanligt bett i alla fall i nationella klasser, vilket är toppen), och jag fick nys om att Per fanns. För det tog ju inte lång tid innan han hörde av sig igen, via medierna. Den här gången i Larholm tror jag, när han tävlade bettlöst utom tävlan. Och fick finfina poäng.

Nu har jag sett Per ha clinic också för en tid sedan. Jag gillar hans style, hans ödmjukhet och glädje i ridningen. Han verkar haft lika kul nu på GHS – där han hade clinic med sin fina Wilma. Hon är häftig det där stoet – ston är ofta det. Och hon lär oss nog ett och annat, inklusive sin husse. Det är det de gör – de bra hästarna. De lär oss. Mer än vi lär dem.

På GHS  var jag inte, men jag kan tänka mig att det var precis lika mysigt att se honom rida som vanligt. Han har själv lagt upp små filmer på FB från helgen och det ser dundertrevligt ut. Någon som såg det live?

 

av

Riktiga hästkrafter

Ja det här är det riktiga sättet att driva en gård på, om man frågar en hästidiot som jag själv. Ändå inser jag att jag inte arbetar på det här sättet. Knasen må sladda vår ridbana, men det är ungefär det. Varför är jag egentligen så beroende av maskiner, när jag har hästarna. Jag är nog dömd till att ha en något för ”modern” syn på livet, eller så är det bara att vanor är svåra att bryta? Nåväl – vi får se om jag kan förbättra mig framöver, för det här verkar ju vara livet för en hästbonde.

//delivery.youplay.se/load.js?id=840005

KLippet är från Backfors Gård, en gård där verkligen hästarna gör jobbet. Jag hittade klippet och info på LAND.

av

Fulingen socker i fodret

Socker är rena döden för hästar. Om det inte är bra för oss människor, så är det ingenting mot vad det är för hästar.

Just nu läser jag allt jag kommer över om fång, EMS och Cushings/PPID. Vår lilla tingis har ju oförklarligt blivit sämre och veterinär har kallats in. Hon står på smärtstillande då fångsymtomen var tydliga. Inte nog med det. Ena ögat blev över en natt helt igensvullet också. Något är riktigt på tok. Och nu försöker jag leta reda på vad 17 som fattas henne. PPID-testet visade negativt. Men det kan det göra i flera olika fall – bland annat om de har smärta någonstans. Och även om hon inte visade det då, kan det ha varit värre än hon avslöjade. Hästar har en tendens att gömma sina smärtor, då de är flyktdjur. De gör sånt, till elände för oss som bryr sig och försöker göra livet så bra som möjligt.

Bara ett par dagar efter testet blev hon sämre och jag fick tillkalla veterinär lite halvakut sådär. Det är tur vi har Hallstaveterinärerna som kommer och hjälper när jag står handfallen.

Nåväl. Tillbaks till sockret – detta elände som ger fång på hästar och som skadar så många hästar. I många foderblandningar är sockerhalten hög, vi ger gärna äpplen och morötter och betfor är ju en höjdare. Eller? Som sagt är hästar mer känsliga än vi vad gäller sockerhalterna i blodet och skadas fortare. På känsliga hästar räcker det med att gräset fryser på natten under frostiga timmar. Då bildas fruktan, en riktig bov i dramat. Denna sockerart klarar inte hästarna bra alls om de är känsliga. Och vips kan ett fånganfall komma.

Jag har själv undvikit socker som pesten i foderstaterna sedan början av 2000-talet. Inte har det hjälpt min Tingeling inte. Det kan vara så att det räcker med det socker som finns i vallfodret om det vill sig illa – även där finns socker och andelen socker i gräset varierar från vall till vall, från när det är skördat och vad vallen innehåller. En ren vetenskap det där, särskilt som man tror att hö är ett säkert foder så länge det luktar gott. Minns jag rätt så får man inte skörda det alltför sent, då det då bildas mer socker. Och under betet räcker det som sagt med några frostnätter, eller kraftig tillväxt och när det är under 15 grader varmt. Kort betat gräs är en luring den med, då är det bättre med högt gräs.

Har hon inte PPID, vilket vi fortfarande tror är det EMS som gäller. Det syns på hennes nacke och på fettansamlingar på ovansidan av hästen. Hon ser lite rund ut sådär i första anblicken, men det är mest päls – och så dessa fettansamlingar. Revbenen känner man med lätthet.

EMS å andra sidan är ett samlingsnamn för insulinresistens (oavsett orsak) och leder till en klart större risk för fång. Det är hästarnas svar på våra välfärdssjukdomar. Här finns mycket att göra för forskningen. Före detta feta hästar blir gärna insulinresistenta. En svensk innovation har gjort att det är lätt att kolla om de är just insulinresistenta genom att ge hästen sockerlösning på kvällen och ta blodprov på morgonen. Då får man svar på tal om vad det är.

Funderar på om det är värt det, om det visar sig att vi har fel på PPID för vår lille vän. Om det inte är PPID är det garanterat EMS. Inget foderbyte, inga konstiga kylslag eller silagebalsöppningar förorsakade denna attack som Tingis fått. Inte heller kan hon ha fått i sig något, eller hittat på något annat. Allt i hennes miljö var noga  kontrollerat före det här, då hon redan var satt under strikt uppsikt för att vi inte tyckte hon mådde så bra. Då är det ”bara” att förhålla sig till det antar jag. Även om symtomen tyder på PPID i nästan allt annat.