Han kan kalla det jakt om han vill. Vem ”han” än är. Om han så är självaste Kungen. Och det är han ju faktiskt. Själv blir jag bara mer och mer negativt inställd. För det kungen gör när han kommer till vårt område är knappast jakt egentligen. Det är något annat. Något som stressar och som gör att just den dagen han dyker upp, om så bara för ett par timmar som det faktsikt är, känns som en evighet. Den tiden jag väntar på att han ska klara av sitt en och en halvtimmesdrevjakt som låter och väsnas och får hela gården att bli nerviga går så långsamt att den bara kan jämföras med tiden man vänatr på en veterinär när man har ett rejält kolikfall på gården. Så långsamt går tiden att det känns som den står stilla.
Det är inte jakten i sig som stör. Det är drevet, med hundar därtill. Det susar i skogen, hästarna hör ropen, hör energin som bryter tystnaden och de tycker inte om det. Nerverna ligger utanpå hela området. På mig med, även om jag försöker hålla mig lugn och på håll övervaka att ingen pålle får för sig att spränga ett staket, eller forsa runt i en box.
Nu har kungen inte kommit hit på flera år så det var en nygammal upplevelse. Jag hade kunnat vara utan. Det finns knappt några älgar i skogen. Fråga oss som bor här och följer deras steg och liv. Men nu var han alltså tillbaka. Så typiskt. Tur att det bara är en eftermiddag. Det hade också, har jag insett, vara mycket mycket värre.
För ingen har väl missat de arma shetlandsponnyerna som fick sätta livet till i en så kallad vildsvinsjakt häromdagen. Vilken fruktansvärd historia. Att någon klantar sig sjukt mycket och skjuter en ponny är fruktansvärt. Det här är något helt annat. De två ponnyerna som bodde på en gård med 25 hästar bodde i en lösdrift och var i sin vanliga hage invid stallet och folk var på plats i krokarna vid ”olycks”-tillfället. De sköts inte till döds vid första skottet heller utan skadades – en i benet och en i magen. Plågan måste ha varit oerhörd. Vissa uppgifter har också lämnats om att jaktlaget, där denna person som skjutit hästarna varit med i, inte heller hade rätten att jaga just på dessa marker. Någon måtta på idiotin får det väl ändå vara????
Nu är många jägare seriösa och tar säkerhetsregler och rutiner på största allvar. Det måste sägas. Jag har också sett oerhört många just jägare gå i taket över denna mans helt vansinniga tilltag. Det här är en skam för kåren i sig och sänker deras redan något tvivelaktiga rykte än mer. Man finner knappast ord. Så som sagt – det kunde tydligen ha varit mycket mycket värre. Själv fick jag bara huvudvärk av älgjakten här hos mig. Och de jägare som annars har markerna i området är mer än trevliga och kommunicerar jättefint med mig. Tack och lov.
Den rasade in över gården – den ljuvliga, besvärliga, älskade, vackra och så otroligt efterlängtade sommaren. Med allt vad det innebär. Jag gick raka vägen från täckjacka till t-shirt och sedan var det bara att anpassa sig till nya livsbetingelser. Såsom insekter (knottmaskinerna är igång, hästarna får skydd i ridhus och lösdrifter, myggmedel är utsmörjt), hagfixning inför beten och detta evinnerliga klippande av gräs. Det är ett pyssel, om än inte ett krig. Och pyssel mot knott och gräs och trasiga staket är också något jag oftast i alla fall lyckas med. Jag vinner!
Värre är det med ”det stora kriget”. Det vinner jag inte. Men jag vinner en hel del slag i detta krig, även om jag vet att jag förlorar till sist. Det finns många krig där ute. Mitt eget är här hemmaplan – mot tiden och mot ”Gud” eller vad man vill kalla det. Den där makten som gör att djuren så småningom, vad jag än gör och hur mycket jag än kämpar, kommer att förloras till det stora Intet en vacker, eller regnig, eller kall dag. Eller vart man nu tror att djur hamnar när de dör. Själv har jag bestämt mig för att de hamnar i himlen och får njuta av paradiset i evigheters evigheter. Det blir lättare så. Att Gud kallar hem dem till sig. För vart annars kan själar bege sig när de är helt oskyldiga och bara består av ren godhet? Säg det. För min del är svaret enkelt. Det blir nämligen lite mindre eländigt tungt att tänka så, när jag mister dem.
Nu är jag inte religiös. Inte alls faktiskt, även om jag kan tycka kristna traditioner är nog så fina (julottan missar jag inte i första taget) och gärna sjunger en och annan psalm emellanåt. Är man barnbarn till en präst så är man…. Men om man också råkar varit uppväxt i en väldigt sekulär familj, så är man det också. Så en klockren agnostiker blir det nog till slut av mig. Just i det här fallet, när det handlar om kampen för att få behålla mina djur så länge som möjligt och så friska som möjligt, så är jag dock säker på att Gud står vid andra sidan regnågsbron och tampas med mig.
Ja det känns faktiskt så. Han vill ha mina djur, och jag vill behålla dem. Och jag vet ju att jag förlorar. Förr eller senare. I söndags var jag till exempel övertygad om att jag skulle förlora slaget om min älskade schäfer Molly. Hon har ungefär alla fel en schäfer kan ha i kroppen – förträningar av nerverna i ryggraden, artros i vänster bak och numera även ”schäfervinglighet” – hundarnas svar på ALS. Hon får extremt mycket hjälp av mina (hennes) veterinärer, både på Ultuna och i Löa. Utan dem och utan medicin hade jag saknat henne i sisådär två år redan. Vet ni att man inte kan överskatta den hjälp man får från bra veterinärer? Tacka dem för att de finns! Och vi har slagits, hon och jag och veterinärerna, mot Gud och mot fan och hans moster. Och Molly har varit en glad prick som kan gå långa promenader enligt sjukgymnastens anvisningar och bara i lördags var jag så nöjd och glad av att det gick så bra.
Jag skulle inte tänkt så. Dagen efter, i söndags, rasade allt och Molly ville inte följa med ut på promenad. Hon låg där hon låg. Såg glatt på mig men ville inte gå och haltade något så fruktansvärt. Nu är kriget förlorat. Det var jag övertygad om. Det var bara veterinär som gällde, men frågan är om hon skulle komma hem igen i levande skick var mycket osäkert. Jag och veterinären valde att gripa ett halmstrå och ge henne lite extra hjälp och se om hon kom igång igen. Jag åkte hem med min hund med hoppet glimmande där någonstans långt bak i huvudet. Vågade inte tro, men hoppas det gör man ju alltid så länge det finns liv.
Och nog vaknade jag i morse av en hund som stod bredvid min säng och kikade på mig. ”Är det inte dags att gå upp nu?”, verkade Molly undra med sin långa, långa svans böljande utmed golvet. Så ut gick vi, i försommarens obeskrivligt vackra grönska, till kvittrande fåglar, till en häst som rymt (vad gör det en sådan här dag?) och till gott kaffe och mumsig frukost. Det är en bra dag idag. En dag i vårt lilla Paradis. Inte i Guds Paradis.
En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.
Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.
Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.
Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?
Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.
Ja visst gör det ont – Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
PPID, eller Cushings som syndromet kallades förr, är en sjukdom som drabbar främst äldre hästar. Kroppens hormonssystem hamnar i obalans och det sker en överproduktion av hormonerna till kroppen. Det här drabbar hästen på många olika sätt och är inget att göra något åt egentligen. Det man kan göra är att hämma effekterna av obalansen, genom att medicinera.
Som de flesta som har en PPID-häst (jag har flera) blir vardagen ett pussel. I alla fall efter ett tag. Medicinen som ska ges smakar urk och i början går det fint att gömma tabletten i god müsli, ett par skopor betfiber eller i ett äpple eller en morot. Men efter en tid lär sig hästen att det göms äckliga saker i det goda och slutar att äta det. Som de flesta andra hästägare har jag bytt godsaker tills det inte gått att ge något längre. Och vad gör man då?
Med tanke på de många diskussionstrådar som finns på nätet om just detta (det finns givetvis en sida vid namn ”Vi som har häst med cushing, ppid”) inser jag att det är så här det blir efter ett tag för de flesta. Och då tar de stora problemen vid. Medicinen måste ju ges, annars blir hsäten dålig. De flesta av oss fruktar fången som kan komma allra mest av allt, men neurologiska problem och muskelfattigdom är inte heller särskilt kul.
Alla hittar vi vårt sätt att lösa problemet på. En del lägger helt sonika tabletten under tungan på hästen och ser till att den inte trillar ut igen. En del löser upp tabletten lite vatten och ger i munspruta. Det är inte ett alternativ för mig, då en av mina hästar får smått paniska utbrott vid munspruta. Och det låter väldigt omständligt att jag skulle ge flera hästar detta. Vilket meck! Man vill dessutom inte hålla på med den här medicinen så mycket – för det är en ganska stark historia som inte är att leka med, och som även påverkar oss människor och vårt hormonsystem. Så att hålla på med dem med händerna är inte att rekommendera. Har jag förstått det rätt är det en gammal Parkinson-medicin och de får starka saker. Så man ska ha respekt för detta, trots att det ser ut att vara ganska oskyldiga små rosa historier.
Själv letade jag länge efter ett enkelt sätt som kändes såväl säkert som något som kunde bli en enkel rutin på morgonen. Och efter ett tips på den sida jag tipsade om ovan, så har jag min lösning som fungerar.
Man ger helt enkelt hästen medicinen gömd i en gelkapsel. Fattade först inte vad de menade, men man kan köpa tomma gelkapslar på nätet som man kan fylla med pulver, eller som i det här fallet – tabletter. Smak och lukt försvinner från tabletten. Smart!
Då jag har mina hästar på lösdrift ger jag nu var och en en likadant fylld hink med god mat på morgonen. En slatt müsli. Till de hästar som behöver medicin pluppar jag sedan i kapseln med rätt dos medicin i, i själva hinken när de står och äter. Sedan väntar jag på att kapseln ska försvinna i hästens mun då de äter upp sin mat. Fungerar alldeles utmärkt! Inget tjafs, inget tvång. Alla nöjda och glada. Att det verkar som alla får samma sak och att de äter i grupp gör också att de bevakar sin mat och äter upp bara av den anledningen. Det gäller dock att ha koll så att ingen byter hink, så jag står och pratar med dem medans de äter så jag har koll.
Det finns en uppsjö olika kapslar att köpa på marknaden. Dessa använder jag – tycker det känns bäst att ha veganska så att man inte råkar ge hästen något som kommer från djur (de är ju trots allt vegtarianer…).
Allt som underlättar ens vardag med häst är värt att spridas. Vilka är dina bästa tips?
Det är en vinter utan dess like. Är det inte -27 så snöar det decimetrar i taget, eller så blir det så snorhalt så man knappast kommer fram. Om det inte blåser storm då vill säga. Jag ser många som skriver och funderar på vilka umbäranden som är ok att orka med, innan hästintresset ger upp. Sådant har jag funderat på länge. Varje vinter faktiskt, eftersom jag inte har mycket till övers för vare sig mörker, kyla, snöskottning, frusna kranar, isgator eller fastfrusen mock i lösdriften.
Så jag försöker att tänka på lite intressantare saker, och naturen här erbjuder mycket sådant. Det är inte bara jag som kämpar. Under hela vintern har jag haft en älgko med kalv i krokarna. De letar mat. Då jag röjt upp i mina skogar hittar de mycket mat här, och jag tror också att jag, eller gården och hästarna i alla fall, inger någon form av trygghet till denna ensamma älgko. Jag ser henne ofta mycket, mycket nära. Silaget verkar hon inte vilja ha, men hon äter all slut – och alla tallar hon hittar. Tall verkar vara det bästa av allt. Och hon kan vara här under långa tider.
Som när det var -27 och jag hade haft alla tjejer inne i stallet så de fick vila upp sig under natten. På morgonen, när jag tar ut hästarna i hagen igen, ser jag älgkon ligga (!) och glo på oss utmed långsidan av ridhuset. Hon rör inte en fena. Inte kalven heller. När jag gått ut med alla hästar undrar jag i mitt stilla sinne om hon är ok. Hon bara ligger där.
Nyfikenheten (och känslan av att jag borde göra något om hon var sjuk på något sätt) tar till slut över och jag går emot henne. Till saken hör att jag har enorm respekt för älgar. Det ska man ha. Det finns ett otal rapporter varje år om älgar som attackerar människor. Men jag har också skapat någon form av distansförhållande till älgarna i närheten av gården då jag ser dem ofta, och kanske framför allt just till det här paret, då jag sett henne under ett antal år, och nu som sagt under vintern så nära, så nära, så många gånger. Dessutom har de ett kroppsspråk som påminner starkt om hur hästarnas kroppsspråk fungerar. Kanske är det därför som de så gärna är nära mina hästar och att mina hästar verkar gilla dessa älgar? För nog har jag under årens lopp hittat hästar och älgar ståendes bredvid varandra i hagen, eller på var sin sida av staketet sovandes tillsammans. Nog har vi smugit förbi med bara meters mellanrum i skogarna när de står och blänger på oss när vi rider på stigen utan att vare sig älg eller häst verkar bry sig det minsta. Både en och annan gång.
Nåväl – jag går fram emot henne och till slut reser hon sig upp. Jag backar försiktigt tillbaka. Inget fel på denna dam i alla fall. Puh. De vill mest ha trygghet och mat, och för mig är de som vackra juveler att vila ögonen på när jag kämpar över is och snö för att fixa allt som behöver göras på gården varje dag. Oavsett väder. Tyvärr börjar de ju bli en allt ovanligare syn, även här i ”älgområdet” nummer ett, där kungen brukar jaga varje år. Det är så lite älg så kungen inte ens ser det som värt besväret att rulla hit längre. Inte för att jag saknar kungen. Jo Skogens Kung vill jag ha mer av förstås. Den andra kan hålla sig till sitt, och lämna mina skogskungar ifred.
Det var fasligt vad kylan biter sig in i märgen i år. Och snön. Är det inte snöstorm så är det -27 grader. Få dagar är utan oro och besvär. Det gäller att hålla värmen på alla sätt som tänkas kan, utom på några sätt. Alla sätt är inte bra.
Om det är något jag märkt vintertid är att luften ofta är förskräcklig i många stallar. Det går ju knappt att gå in och tänk på alla hästar som får stå i den där eländiga luften halva dygnet, eller ännu mer. Orsaken är inte att man stänger de dörrar som finns i stallet. Eller ens de fönster som man kanske kan öppna på ett säkert sätt på sommaren.
Orsaken är urusel ventilation.
Det finns mycket tydliga regler för hur ventilationen ska vara i ett stall. Hästar är nämligen väldigt känsliga för dålig luft och kan börja må dåligt på alla möjliga sätt. Det gör byggnader också. Ju varmare, desto fuktigare, Då hästar avger stora mängder fukt tar det inte lång tid för olika svamp- och mögelsporer att etablera sina små kolonier här och var – vilket försämrar luften ytterligare, men även förstör hela byggnader, om ventilationen är dålig och värmen hög. Så det finns all orsak att ta det där med ventilation på allvar. Frisk luft in, dålig luft ut. Så håller sig alla och allt friska, oavsett temperatur.
Man kan lösa ventilationen på flera sätt men alla inbegriper de luftintag och luftuttag, så att luften kan cirkulera. Det här är något länsstyrelsen kontrollerar på byggnader som inhyser mer än fem hästar – då förprövning krävs och detta ingår i förprövningen. Men det hjälper knappast eftersom länsstyrelsen inte kan vara på plats hela tiden, och människor kan uppvisa en sällsam förmåga att inte förstå hur saker och ting fungerar. I sin iver att hålla värmen i stall när vinterkylan sätter in så verkar många ta bort just ventilationen – när det behövs som bäst! Luftintag och luftuttag sätts igen och fläkten stängs av. Allt för att hålla värmen.
Tanken är nog god – men som med ganska mycket här i livet så går vägen till h-etet kantad av goda intentioner. Och med hästar är valet mycket enkelt egentligen – hästar gillar frisk luft. Hästar klarar sig fint i kyla.
Märker dessa stallhållare då inte själva hur dålig luften blir? Själv reagerar jag starkt, men så har jag väldigt mycket ventilation i mitt stall, inklusive otäta dörrar och fönster som ger det där lilla extra (och en fläkt därtill om så behövs). Genom luftintagen har numera de vilda småfåglarna hittat en väg in. Lite häftigt kan jag tycka 😀 Heller det än att vistas i ett stall som stinker urin och stöv. Vill du?
Har du en häst uppstallad i ett stall där luften känns unken och dålig så är det läge att säga till. Det kan orsaka problem både för dig, din häst och byggnaden.
Vill du veta mer så är HästSverige en mycket bra portal med information om ventilation i stallar. Här är länk till artikel om ventilation.
Så var vi där igen. Där jag inte vill vara. I den extrema kylan, mörkret och i snödrivorna. Just idag skiner solen och det är bara ett par grader kallt. Vackert så det förslår och jag kan slappna av en stund – tills nästa köldknäpp dyker upp igen. Vädergudarna (det vill säga meteorologerna) påstår att det kommer redan nästa vecka. Så det är bara att ladda om.
Det må vara vackert. Men för mig ger kylan och snön mest merjobb. Är det inte snöfall som måste plogas bort, så är det kyla som gör att man får fullt upp.
Jag överdriver inte när jag säger att jag inte är en vintermänniska. Jag skulle kanske kunnat vara, om jag var som andra. Det vill säga bodde bekvämt där någon annan står för plogandet, skottandet, saltandet, att ledningar och hus inte fryser sönder och att djur klarar sig bäst de kan eller är små nog att gosa in i soffan under en filt när det är under -15 grader. För att sedan ge sig ut i ett par preparerade skidspår en timme eller så, och sedan åka hem till värme och lugnet.
Men nu gör jag inte det och jag har det inte så. Jag ansvarar för allt på gården och inget är så skört som en gård när det är bistert kallt. Vintertid betyder mertid för jobb alla dagar i veckan. Jobb, jobb, jobb. – 27 grader, flera dagar i sträck är inte att leka med. En natt går, men när det är flera nätter måste man ha sina lifehacks i ordning för att det ska fungera. Och med 25 år som stretande hästhållare, även när jag tycker förhållandena är vidriga (som under vintern), vet jag vad som krävs. Även om jag lär mig nya saker hela tiden.
Hinkarna tål inte -27. Bara att kasta.
För det är ju rent magiskt vad nya saker som kan gå sönder och streta och fela när det är just kallt som bara den. En riktigt störande grej den här gången var att foderhinkarna inte klarar -27. De där okrossbara prylarna man betalar skjortan för sprack. En dyr läxa – som det mesta när det kommer till lärdomar om vad kylan kan ställa till med.
Men för att återgå till ämnet. Lite tips på lifehacks när kylan biter tag i gård och djur. Det allra viktigaste är att förbereda sig. Det är inte läge att inte ha tid, att inte ha laddat upp med foder, sett till att det finns vatten tillgängligt eller att inte ha koll när det är kallt som bara den. Händer en olycka händer det fort – såväl gård som djur blir sköra när det är riktigt kallt. Sedan lär man sig med åren, vad som verkligen är bra att ha och bra att göra för att få det att funka.
Det gamla mjölkrummet har varmluftspump och hålls varmt och gott under vintern. Perfekt ställe för allt som inte får frysa, och för katternas mat och sovplats.
”Godisvatten” går åt i mängder och jag ger det flera gånger per dag. Det är egentligen lucern/höpellets/müsli som är rejält uppblött, rent av ”vattnigt” och ljummet. Det är ett måste för en häst att få i sig tillräckligt med energi och vätska när det är riktigt kallt. Fri tillgång på hö och vatten är givet, men godisvattnet hjälper definitivt till. Det går åt en del pellets, så det gäller att bunkra upp ordentligt. Det är det värt. Och när jag ger det ser jag hur de mår – om de är väldigt hungriga, kanske kalla eller om det är något annat fel. Men ställ för Guds skull inte ut okrossbara, dyra, hinkar i hagen. Det överlever inte hinkarna. Ny läxa.
Mina lösdriftsdjur får komma in i stallet minst 5 timmar per dygn, men oftast längre, när det är riktigt kallt. De kan då vila ordentligt, jag får en bra insyn i hur de mår, och de håller stallet varmt. Blir ett djur sjukt behövs ett varmt stall och vattnet hålls igång tack vare hästarnas värme. Jag checkar också djuren väldigt ofta så att ingen börjar må dåligt, liksom att de har fräscht vatten och fri tillgång till mat precis hela tiden. Tidigare fick jag fylla på vatten för jämnan, men med värmekar för vattnet slipper man det. Det är tur det. Det finns en del annat att göra.
Att ha hästar inne hela tiden innebär mockning hela tiden. Och här får man inte vara lat – töm skottkärran direkt! Annars fryser allt fast och du får stå och hacka bort torv, spån och bajskluttar. inte att rekommendera i -27 grader.
Undvik torv vintertid. Det fryser fast och blir som en kaka, om man nu ens lyckas dela på en bal så att det över huvud taget funkar som strö. En blandning mellan torv och annat strö kan funka.
Bästa kompisen är en hårtork. Många har skrattat över att jag har en hårtork – men att den hänger i stallet. Föga anar de att det är där den gör bäst nytta – för att värma rör och kranar när så behövs.
Lägg in slangar och kopplingar i ett väl uppvärmt rum. Då slipper du gå med hinkar.
Ha en plan. Genom att just vara förberedd genom att ha ströat ordentligt, se till att det finns foder lättillgängligt, ha elslingor runt alla rör som kan frysa och fokusera på att hålla varmt (stänga alla dörrar, ha en plan över hur man ska göra saker så man kan springa så lite som möjligt genom dörrarna så att man inte släpper ut värme ur stall och sadelkammare) gör att det går att fokusera på det viktigaste – att hästarna mår bra.
Sov ordentligt och mys emellanåt. Att ha ett gäng hästar att ansvara för när det är kallt ger en viss gnagande oro. ”Har jag glömt något”, ”hoppas de mår bra nu i kylan”, etc etc tär på orken och gör en trött. Tyvärr blir det inte bättre av erfarenhet- man vet hur fort det kan gå, och har varit med förr, vilket inte alltid är en fördel.
Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.
Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.
Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.
I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?
Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .
Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.
Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).
Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.
Det är bara att erkänna – någon vintermänniska är jag då inte. Men att välja mellan lera och regn på tvären och fruset med lite snö och kyla är ganska lätt ändå. Det var faktiskt en av många anledningar till att jag flyttade från Skåne upp hit till norra Västmanland. Aldrig förr hade jag frusit så dant och när de hästar jag släppt ut från stallet till hagen vid åttatiden på morgonen redan klockan elva trängdes vid grinden och sa: ”vi vill in nuuuuuuuuuuuu!” förstod jag att jag inte var ensam. Dessa hästar som tidigare klarat av kyla och snö till förb-nnelse utan täcke frös nu så de skakade. Det var bara att köpa in ett helt gäng täcken och lära sig att spola av alla hästar från den lera som de så ofta var täckta med nästan från topp till tå var och vareviga dag. Vilket jobb det var i mörkret! Det kändes som jag aldrig kom ur de där gummistövlarna till slut, gummistövlar som jag verkligen, verkligen tycker är jobbigt att gå omkring i. Och det kändes som man aldrig skulle bli varm igen, då allt blev blött och kallt hur man än gjorde.
”Äntligen är du här – jag vill in och få mat” /Knasen
Och visst fick vi ett antal fina vintrar här i Västmanland när vi flyttade. Ibland med så mycket snö så det inte gick att rida på vallen – magarna tog i snötäcket, så djupt det var. Och visst har jag bilder på när ungdomarna envisats med att vara ute i 25 graders isande kyla och jag oroat mig för förfrusna tår och näsor. Snö lyser i alla fall upp, och det skitiga klabbiga har varit långt borta. Rent, vackert och torrt. Då klarar sig såväl djur som människor sig ganska bra bara man rör på sig.
Men de senaste vintrarna har tyvärr mest inneburit mörker och is. Is, is, is. Överallt is. Och ett mörker som aldrig verkar ge vika. Klimatförändringarna märks tydligt när man bor på landet och är beroende av väder. Jag hoppas på en bättre vinter i år. Vi har nu utstått höstens regn och lera. Det har således tack och lov frusit till ordentligt här nu, så tjälen gått i backen och idag väntas mer snö in – vi har ett litet, litet snötäcke men det blir knöligt i hagarna när det fryser på fort och ingen snö kommer. Så även snön är välkommen.
Det känns som jag den här gången förberett mig väl i alla fall för vinterns alla mödor. Varje säsong har sin, och vinterns kyla har sin speciella möda. Vattenkarens värme är inkopplad, frostvakterna i ledningarna likaså. Utan vatten står man sig slätt. Och så fort det blir kallare blir elen uppenbarligen snordyr (tack för det politiker) så inköp av timers så byttorna värms på natten är en god investering. Vattenslangar är upprullade i uppvärmda lokaler så att de kan tas fram vid behov. Bara att rulla ut när färskt vatten behövs.
Traktorn är servad liksom lilltraktorn ”Lille blå”, med förhoppningen att de ska funka hela vintern. Det funkade sisådär. Nybörjartrassel startade vintersäsongen då lilltraktorns startmotor gick sönder. Tur sånt går att fixa. För nog behövs båda traktorerna som mest under vintern – sladda ridhusbana, mocka lösdrifter, köra spån och silagebalar, skrapa bort lera utanför lösdrifterna, ploga och ta bort snö.
Hö är inköpt till fjording Knasen som har svårt att äta silaget vi har. Lucern, höpellets och proteinmüsli likaså. Och gången mellan ridhus och tjejernas lösdrift är ”Hubertsäkrad” (han tar sina chanser den herrn att larva iväg åt sitt eget håll), så att jag lätt kan låta tjejerna få bra underlag och ro i ridhuset när så passar. Lösdriften i alla ära, men nog älskar de ridhuset lite extra ändå.
Och täcken är fixade, hela och rena. Eller var… innan regntiden i november satte sina spår. Flera av de äldre behöver mer täcken än förr, för att inte slösa på energin de så väl behöver för att hålla hullet. Som tur var vet jag också att mina hästar säger till om de vill in och vila i stallet ett tag. Då kommer de till grinden och blänger tills jag kommer med en grimma. Det är en lycka, en lycka som kommer av många års samvaro, där de allt eftersom förstått att jag försöker lyssna och agera på deras signaler, även om jag är en klant som inte fattar allt (de lär sig prata mycket T-Y-D-L-I-G-T så jag ska fatta….). Har faktiskt märkt samma fenomen vad gäller gnägg också. Det är inte bara det att de hö-hö-höar när de får en mathink serverad, eller ska få den serverad enligt dem. Det är också vrålgnägg på kompisarna: att de vill ut från stallet till sin flock, eller att jag borde ta ut den som är i stallet till flocken. Dessa vrålgnägg dyker upp när de märker jag är i antågande och hör mig komma gående. Om de inte hör mig, eller märker mig är det knäpptyst. Kommer jag mot stall eller hage vrålar de och stirrar uppfordrande på mig. Jag har testat om min tes här verkligen stämmer ett antal gånger. Det gör det. Tro mig. Rätt kul faktiskt. Och användbart. En häst som jag tar in i stallet och som mår dåligt eller som är mycket trött nöjer sig med det sällskap de har i stallet (ställer givetvis aldrig in en häst ensam en längre stund) och är tyst som en mus. En häst som är pigg och alert, vill vara ute med kompisarna. Och då vrålar de. Vrålar de även när de får en hink med müsli har de verkligen tröttnat på att stå inne.
Är vi ute och går och det inte är för kallt funkar det att vara utan täcke. Annars blir det täcke på för Manne numera.
Även min lilleman till hund, Manne, behöver numera täcken för att inte frysa. Han har alltid klarat sig fint utan tidigare. Jag har försökt, men han har tydligt visat att han inte vill ha dem på. Nu tar han tacksamt emot hjälpen att hålla värmen. Även han är en äldre herre vid det här laget och det påminns man om lite då och då. Även om han fortfarande, vid snart 12 års ålder, är en gynnare med mycket energi och lek i kroppen.
Så hoppas vi på att den snö som nu kommer får ligga till jul. Då blir ju december ganska mysig ändå. Men det är ju inte vi som bestämmer en sådan sak, så vill det sig illa blir det till att ha solsken i sinnet, och humöret uppe på de sätt man kan ändå. Badtunnebad, IR-bastumys och levande ljus, en god bok, trevligt sällskap och att man älskar sina djur väldigt mycket brukar vara en god hjälp på traven.
Har dessutom försökt få abonnemang på TV2 Danmark. Gick inte alls. Det är ju dokumentären (del 1 av 2) om Helgstrand ikväll – den omtalade om hur han verkligen gör för att bli så framgångsrik och tjäna så mycket pengar. Lär inte vara så upplyftande att titta på om jag förstått det rätt. Men något som känns viktigt att följa, av många olika skäl. Men nu fick jag tydligen inte ha abonnemang – tror man behöver betalkort registrerat i Danmark om jag förstod det rätt. Så jag får se hur jag löser detta – för se den vill jag, även om det kanske får mitt hjärta att snörpas ihop.
Snacka om måndag. Snacka om att situationer snabbt förändras. Fast redan nu vill jag säga – ingen fara. Helena fixar. Mina hästar må vara knäppa. Men de är snälla. Och väldigt tama. Tack och lov.
Lugnet före kaos – snö, lösa hästar, sprängda staket.
För två veckor sedan betade hästarna fortfarande. Nog nytt rekord. Idag faller snön och det första jag ser på morgonen är en varg som går utmed staketet på fältet. Den är inte långt borta från det hus jag står i och ser den gå. Jag öppnar fönstret och skriker åt den att dra åt pipsvängen. Tittar mot mina hästar. Vargen gör likadant – stannar och tittar på hästarna med som det verkar intresserad min. Min puls går upp. Jösses. Det här är verkligen, verkligen inte bra. En häst springer mot vargen som för att se vad det är för filur som kommer där. Där brukar ju inga ”hundar” gå om inte matte är med. Vad händer nu? De andra tre hästarna sluter upp. Vargen studsar och hoppar som om allt vore en lek. Fortfarande på rätt sida staketet, om man säger så. Hästarna travar än närmare vargen och som det ser ut som ”vallar” den bortåt, en varg som då fortsätter sin färd framåt förbi deras hage. Hjärtat klappar. Inser att min teori om att de inte blir rädda för vargen verkar stämma. Jag har ju schäfrar. En häst ser inte detaljer. De ser rörelser och på ett ungefär vad det är. Så är deras syn uppbyggd. Tur för mig. Tur för dem. De verkar ha trott att det var en schäfer som gick förbi. Hästarna är knappast kompisar med mina schäfrar som alltid verkar vilja valla dem och störa när de ska ledas till och från stallet. För dem är en varg och en schäfer ganska lika varandra, vargen och schäfern. I sitt rörelsemönster och sitt utseende. Det var min teori. Nu fick jag se det i verkligheten.
Nu är inte risken att en ensam varg skulle attackera mina hästar särskilt stor. En varg går inte på fyra hästar som går emot den och som väger mellan 500 och 650 kg var om de inte blir rädda. Då dör den. Det fattar den. Det fattade jag. Och det här har antagligen hänt många gånger då vi bor i vargtätt område, men då har jag inte sett det. Hästarna fattar nog inte alls den potentiella faran, och det är ju tur det. Flyr de kan de väcka vargens jaktinstinkt. Nu hände inte det. Det har nog aldrig hänt, även om de stött på vargen förut. Men för mig blev det hjärtklappning så här en måndagmorgon som jag nu trodde var över och ordningen återställd. Men denna måndagsmorgon hade bara börjat.
Jag återgår i alla fall till mina rutiner. Tar hand om hästar. Har två stora lösdrifter där det går två grupper hästar – en stogrupp plus en valack som tycker de andra valackerna är läskiga samt en grupp valacker. De går på var sin sida om en liten enskild väg som går igenom gården med varsin stor lösdrift i hagen.
Jag gör som jag alltid gör. Släpper in tjejer och valacken i ridhuset så de får ”frukost”. Två av stona ska få medicin och då kan jag lika gärna ta in alla i ridhuset och ge dem varsin hink. Har gjort en gång med hinder mellan ridhus och lösdriftshage och jag öppnar upp så de själva kan gå in och ut. Så gör vi varje morgon och det har funkat fint, men jag har tänkt att jag skulle sätta upp riktiga staket att sätta upp mellan hage och ridhus. För idag vill jag att de ska kunna vara i ridhuset hela dagen, då snön yr här på gården.
Jag borde inte tänkt. Jag borde gjort. Men det vet jag inte än. Så jag går in och tar en kaffe. Min plan är att efter ännu en kaffetår ta in två av valackerna från den andra hagen in i stallet. Ännu en häst behöver medicin och då kan jag lika gärna passa på att låta den lite tunnare hästen i gruppen följa med in och få extra foder.
När jag kommer ut på stallplanen efter att fikat i tjugo minuter är kalabaliken ett faktum. Tre valacker kommer forsande på gårdsvägen. Inga andra hästar står att se. De tre valackerna jag ser komma över nejden forsar in i en öppen hage. Det är bara att lägga benen på ryggen och springa emot den grind de for in igenom. Jag stänger fort som attan. Var är de andra? Grabbar tag i en grimma och går för att leta. Tur jag åtminstone är smart nog att ha grimmor lite här och där på gården. De andra hästarna, sex till antalet, är en bit bort i en skogsglänta. De betar lite, men det känns på långt håll att de är stressaade. Sex hästar ihop som inte kommer riktigt överens. Jag är ensam.
Hur gör jag nu? Det verkar på ytan så busenkelt att ha lite hästar eller hur. Men här är realiteten – mitt komplicerade hästliv. Jag måste bygga på de relationer jag har tidigare med mina hästar, mina kunskaper om hur jag bäst gör för att få alla hästar på plats igen på egen hand utan att själv riskera att skadas och så att hästarna inte skadas eller tycker att det är otäckt. Här sätts det på prov.
Kommer närmare. Lugnt. Försöker andas. Kommer så jag kan klappa men har svårt att bestämma mig för vilken häst det är smartast att ta med mig för att få med de andra också så vi kan gå mot stallet. Överväger mina möjligheter. Få in dem i ridhuset? Riskabelt med tanke på att de kan börja sparka mot varandra om jag tränger ihop dem. De känner ju inte varandra och trängda hästar är farliga hästar. Bättre att gå mot stallet. Det finns en hage till utmed vägen till stallet som är öppen som jag kan stänga in dem i om det blir rörigt. Bara jag kan leda dem till ett säkrare ställe så de är trygga.
Hoppas jag tar rätt häst nu. Närmar mig. En viker undan så jag inte kan få på grimman. En annan betar frenetiskt. Får på grimman på det snälla stoet och börjar gå mot gårdsplanen. Hinner inte tänka längre än om hur det blir om hästarna börjar forsa omkring förrän en häst kommer mellan mig och den häst jag har i grimma. Bara att släppa. Trängda lösa hästar kan verkligen som sagt vara farliga. Om jag skadas, får ingen hjälp. När jag släpper springer de förbi – en efter en. Till slut har alla hästar sprungit förbi mig ner mot stallplanen.
Ok. Rätt håll i alla fall. Vad nu?
Hästarna travar mot ridhuset. De kan här välja väg. Springa runt till höger om ridhuset, eller rakt fram mot stallet. De tar till höger. Perfekt. Jag som gått en god bit bakom för att inte stressa vare sig mig eller dem tar min chans. Springer rakt fram mot stallet för ridhuset täcker mina rörelser så hästarna ser mig inte. In i stallet. Öppnar alla boxdörrar. Grabbar tag i en hink som jag fyller med müsli. Håller tummarna.
När jag kommer ut på gårdsplanen igen är de flesta lösa hästar där. Jag skramlar med hink, visslar som jag alltid gjort när jag kallar in dem och ropar dem med namn. Hoppas på det bästa. Och det funkar. De kommer mot mig och börjar gå in i stallet. En efter en genom porten. Det är trångt och de är lite förvirrade. Men de går in i den första öppna box de ser. Jag stänger dörren efter dem. En efter en. Fem av sex hästar är nu inne i varsin box. Bara en häst är kvar.
Upp till 25 cm snö förväntas. Det är mycket snö det…. För två veckor sedan hade vi fortfarande betestider här. Svårt att förstå.
Det fattas en valack. Han har valt att stanna med de där tre hästarna jag lyckats få in i en hage i början av detta rabalder. Jag tar hinken, en grimma och går ut. Ställer ner hinken tio meter ifrån honom. Lockar. Han kommer. Börjar äta och tittar på mig. Grimman kan träs på. Vi står där en stund. Går sedan in i stallet där nu alla andra fem hästar står lugnt och undrar om de inte kan få mat eller något annat trevligt. Allt är lugnt igen. Jag drar en lättnadens suck. Tacksam över att jag håller huvudet kallt, är rädd om mig och att mina hästar trots allt är väldigt väldigt tama och snälla. Inte en skråma på någon av oss. Tittar till de tre hästarna jag stängt in i en hage. De står och betar och verkar tycka det är mysigt med en ny hage.
Hur kom de ut då? Jo givetvis har en häst lyckats få ner de där hinderbommarna jag satt som en gång. De andra har följt med och de har hälsat på den andra gruppen hästar där staketet sprängts och de också kommit ut. Inom loppet av en kvart gick gården från att ha två välartade och trevliga grupper av hästar som gillar varandra till en hög med förvirrade hästar på driven. Så fort det kan gå.
Men så glad jag är ändå att jag varit med förr och vet vilka saker jag kan göra och definitivt ska undvika. Som att stressa upp mig, springa emot dem och röra runt det mer. ”That’s a No No” som man säger. Lita på att hästarna faktiskt är tama och att vi bott ihop i många, många år. Lita på min hjärna och erfarenhet. Att hästarna och jag själv någonstans vet att jag kan lösa problemet och att jag aldrig börjat vråla eller ställa till de om de är lösa någonstans. Jag har alltid låtsats som det regnar och bara gått och hämtat dem med en klapp och en – ”oj, så det där blev då – nu går vi mot tryggheten igen”. Varje hantering är en träning – hästen lär sig hur vi blir och vad som händer vid olika tillfällen, och det väldigt snabbt. Händer ingenting, lär den sig i alla fall inte att bli stressad då. Och så är det här, med alla pållar. Det är jag tacksam för medan snön fortsätter att falla och jag strax ska åka iväg för att få till vinterdäck på bilen. I sista sekunden. Välkommen vinter! Hejdå lugna höst. Nu är det bara att bita ihop och hålla huvudet såväl högt som kallt för att klara ännu en period av mörker, halka, kyla och snö.
Hade önskat jag hade mer foton att visa. Men behöver nog en riktig kamera för att fånga en varg på 100 meters håll och när jag höll på att fixa med pållarna hade jag inte riktigt tid. Ber om ursäkt för detta.
Busenkelt! 