Psykisk ohälsa – vanligare än vi tror

Igår var jag på en föreläsning med Rebecca Anserud. Det var en nästan omvälvande upplevelse, då Rebecca själv är en otroligt levande, inlevelsefull, empatisk och klok människa. Som jag skrattade, men jag hann gråta också, som min hjärna började spinna på den ena tanken än den andra. Om du har chansen – hör hennes berättelse! Hennes föredrag är värd att upplevas live. Nu kanske någon undrar vad i hela friden det har med hästar att göra. Det har det kanske inte egentligen. Men för mig har det det……

Rebecca åker runt om i landet och berättar om hur det är att drabbas av psykisk ohälsa, om hennes erfarenheter och vad hon vill se för förändring när det kommer till vård och behandling av alla som drabbas. Visste ni att 75% av oss alla kommer att drabbas på ett eller annat sätt? Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har i plånboken, hur bra din karriär är, eller i vilket område du bor i. Alla kan vi drabbas.

Samtidigt är det ett stigma för många. De skäms för att de mår dåligt, och tror att de är ensammast i hela världen. För er som läser detta och tror det – så är det inte. Jag hade en tuff ungdomstid, mina nära och kära har drabbats och i mitt stall träffar jag massor med människor som är drabbade eller har drabbats av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan innebära så mycket, och varje enskild upplevelse är unik. Samtidigt så finns många gemensamma nämnare. Och många av oss drabbas. Du är allt annat än ensam. Det finns också de i din närhet som vill och kan lyssna. Det gäller bara att hitta den individen. Vi kan också hitta platser som hjälper. Ibland är det kanske till och med lättare.

Min plats är stallet och hästarnas värld. För djur kan hjälpa, inte minst hästar. De bidrar med det som människovärlden kanske inte gör – en värld där vi inte döms. Ingen häst bryr sig om hur snygga kläder du har, hur välsminkad du är och vilket efternamn du har. De ser dig inte på ytan, de ser din insida. Den som är du. Egentligen.

De erbjuder en plats där vi får vara som vi är, och där vi märks och syns. En häst ser om du mår dåligt. Den reagerar på det. Den vet, utan att du behöver säga något. Vi människor har av någon anledning svårare för det. Barn ser – lär vi oss att bortse från det under ytan, lär vi oss bli rädda? Varför vågar vi inte prata om psykisk ohälsa och hur svårt är det egentligen att fråga någon hur de mår- och verkligen lyssna på svaret? Oerhört svårt verkar det som, och det blir ett elände. För om vi inte ens kan prata om hur vi mår, hur ska vi då orka nå ut och få stöd när vi verkligen inte mår bra? Det och mycket annat pratade Rebecca om igår på sin föreläsning. Om sin kamp mot skammen, om sin väg tillbaka från ohälsa, och om sjukvård, skola och mycket annat. Inte minst pratade hon om hur man så lätt hemfaller till att behandla symtomen och inte orsaken – det som är roten till allt.

Då jag också är lite politiskt engagerad i min kommun, hade jag dels äran att introducera Rebecca denna kväll, en kväll som var en del av Tillsammansveckan, en vecka i Västmanland för att uppmärksamma psykisk ohälsa och ge kunskap, hopp och inspiration. Dels har jag tidigare insett att det vi behöver jobba mycket mer med psykisk hälsa – i alla de delar som Rebecca nämnde. Hon bekräftade min bild, en bild jag fått a vittnesmål från de många jag mött i mitt hästliv som brottas med just psykisk ohälsa idag. Det saknas så mycket, det tar sådan tid att bli tagen på allvar när man väl söker hjälp (ofta för sent), och det är inte alltid man får den hjälp man behöver. Det är fortfarande så att man måste våga kriga och kräva för att få bra vård inom det psykiska området. Det är inte ok.

Det är tur sådana eldsjälar och starka individer finns, som orkar berätta, orkar informera och orkar kriga för andra. Rebecca är ett ypperligt exempel på det, och jag är så otroligt imponerad över hennes arbete. Hon gör skillnad.

Det gör hästarna i mitt stall också. När jag som yngre inte mådde bra åkte jag till stallet. Hästarna fanns där för mig när jag behövde det som bäst. Inte minst fanns min Alexander där för mig i så många år, när jag som bäst behövde honom. Jag undrar hur många gånger jag suttit under hans krubba, hur många timmar jag bara varit där och hört hans tuggande på sitt hö. Hur självklart det varit för honom att jag satt där, och hur han varit nära. Jag undrar hur många timmar jag suttit i sadeln i skogen och bara andats in hälsa, och snusat på hans hals bara föra att hitta balansen i livet. Och varje gång har det hjälpt.

Lika lite som jag är ensam om att ha haft perioder i livet då det varit kämpigt, lika lite ensam är jag om att ta hästarna till hjälp för att må bättre. Jag har sett så många ta hjälp av dem och vet att de gör skillnad. Det använder jag mig av varje dag – insikten att hästar gör skillnad. På riktigt. Därför är hästar inte ”bara” ett tidsfördriv i min värld, en rolig hobby som jag har för att hålla mig igång. För mig är hästar så mycket mer. Det är nog är därför som jag har såpass många som jag har – och därför som jag håller mitt stall öppet för alla som behöver de hästar som jag har här. Så mycket fantastiska människor jag träffar tack vare mina hästar – så mycket lärdomar jag får. Det är enormt vad det hela tiden ger tillbaka.

Och det är nog därför jag har de hästar jag har – flera av dem har haft vad man kallar för brokigt förflutet. Och jag försöker varje dag ge tillbaka till dem, det de ger oss – en bättre värld där vi får vara de vi är och där vi inte ses som något annat än de vi verkligen är. De har något att lära oss människor. Om vi kan ta med oss detta i vår vardag, kan vi också se varandra och våga fråga – hur mår du? Och faktiskt orka höra svaret.

Våra vänner älgarna

Runt om i våra skogar går de mäktiga älgarna. Att se dem på nära håll är nästan bara möjligt om man har turen att de står utmed vägkanten när man kommer med bilen. Då blir de inte rädda, för de verkar inte koppla bilarna med något farligt. Även om jag insett att många av dem är trafikvana och håller sig ur vägen när man kommer förbi, så står de gärna vid kanten och blänger på en när man passerar. Då kan jag få riktigt trevliga bilder.

älg1

Det kan jag också när jag rider. För hästarna och älgarna verkar på den här gården i alla fall vara riktigt såta vänner. Få av mina hästar reagerar nämnvärt när vi passerar en älg. Det är så jag får styra undan så vi inte kommer alltför nära. Jag har nämligen själv en stor respekt för dessa vilda fyrbenta djur. Älgar kan bli aggressiva om de blir stressade eller störda. Och det sista jag vill är att bli jagad av en älg. Inte för att jag blivit det någon gång, men bara tanken på att har flera hundra kilos hornbeklädd surpuppa i rumpan får mig att undvika det.

älg2

Med åren har vi fått en hel del älghistorier på halsen här på gården. Älgarna rör sig i olika zoner i skogen vid olika tider på året. Så här års ser vi dem inte så mycket, men om bara några veckor, när gräset börjar komma på vallen kommer de att vara desto mer närgångna. Det händer att vi får jaga bort dem från hagar och ridbanor. De står gärna och mumsar bara femtiotalet meter bort när vi rider på ridbanan och det händer till och med att jag hittar dem mitt i hagen mitt på blanka dagen.

Roligaste tillfället då det hände var nog när jag och en äldre herre som är elev till mig skulle gå till huset för att ta en kopp fika efter ett ridpass. Vi passerar då en hage där det stod tre valacker, varav en var mitt då nya fina fullblod. ”Vilken fin älg du har i hagen”, kläcker min elev ur sig. ”Så får man väl inte säga om mitt fina fullblod!”, replikerar jag snabbt. ”Titta själv då”, fick jag till svar tillsammans med ett flin. Jag kikar bort mot hagen och nog stod det en älg och mumsar på gräset bara meter ifrån det nyfikna fullblodet. Här nedan ser ni två andra älgar som stod i samma hage, dock utan hästar i. De var där på kvällen och jag tänkte om jag hade glömt ta in hästarna? Så såg jag att det var älgar. De var också där på morgonen när jag vaknade – sovandes de med. (bilden är tagen från mitt sovrumsfönster).

älg3

Jagade har vi som sagt inte blivit. Älgarna här verkar fatta att vi är ganska fredliga och håller sig lugna, även när vi korsar deras väg. Däremot har jag och en tjej lyckats få en åring efter oss ute i skogen. Vi gick lite off road som vi gör ibland och svängde upp bakom en gran. Där – bara meter framför oss, stod en åring och glodde på oss. För att inte störa girade jag snabbt till vänster för att gå runt älgen utan att störa, i alla fall inte störa mer än nödvändigt. Bara för att inse att älgen glatt följde efter oss. Jag var inte lika glad. Det tog många minuter att få den att stanna kvar på plats och sluta försöka följa med. Jag tjoade och tjimmade så dant att min stackars fjording till slut blev stressad av mig. Älgen bekom honom inte, men han kunde bara inte förstå varför jag skulle föra sådant oväsen och vifta med armarna så. Så jag fick sluta med det och vi red vidare i sakta mak, inte sätta fart för att stressa något. Till slut hade vi skakat av oss den ofrivilliga stalkern.

Min stora favorit bland älgarna i vår skog är älgkon som alltid sover i tallskogen intill. Varje år får hon tvillingar. Varje år lyckas hon föda upp dem till fullstora djur. Sedan kan man se dessa tvillingar hänga ihop i flera år till, innan de vandrar iväg och försvinner. Mäktigt, duktigt, vargland som det är runtikring oss (något jag kommer skriva om i kommande inlägg!). Men det händer att hon kommer alltför nära. Nästan i alla fall….Här är hon till min förvåning mitt utanför mitt vardagsrumsfönster. Den andra knatten är precis runt hörnan av mitt hus.

älgutanförfönstret

Det händer, som ni förstår, att djuren lyckas förstöra mina hagar och att det trasslar sig lite här och där. Men vad skulle min fina landsbygd vara här runtikring utan dessa skogens konungar. Jag vårdar dem ömt, i alla fall i tanken och oroar mig för dem när vädret är eländigt för dem. Som nu. Men de verkar, all snön till trots, klara sig rätt bra här. Har inte fått rapporter om att de skulle svälta i alla fall, och omgiven av jägare som bryr sig så tror jag att jag skulle fått höra något i alla fall.

Annat verkar det vara på lite längre uppåt landet, där det på sina håll är 1,7 meter snö! (så mycket snö har jag aldrig sett i mitt liv). Ni har väl inte missat den hästverksamhet utanför Kiruna som kämpar för att hjälpa de fyrtiotal älgar i deras närhet (och i deras hagar!) att överleva vintern. Ofelas islandshästar heter verksamheten och alla där ska ha en enorm eloge för sin empati och kampvilja för djur som annars skulle duka under. Vilka hjältar! Kan ni – så skänk en slant! Det är långt till våren på dessa nordliga breddgrader och djuren behöver all hjälp ni kan avvara.

Ytterst vanvårdade hästar funna

Ibland går det alldeles för långt. I veckan har vi fått ett ytterligare exempel på det – sju hästar döda och resterande utsvultna, toviga och overkade. De är nu omhändertagna, men alldeles för sent. (Läs mer i Hippson)

Men vad är det då som blir knas när det när händer? Jag funderar ofta på det när jag får läsa om riktigt vanvårdade djur som hittas. Varför? Med våra finfina djurskyddslagar och enorma länsstyrelseapparat? Det borde väl inte kunna bli så här illa?

Jag vet inte varför man inte kan stoppa detta elände, även om vi i Sverige tack och lov har bra mycket färre sådana här fall än på andra håll i världen. Vår djurskyddslagstiftning och lst gör skillnad, det ska verkligen sägas. Men ändå?

Jag undrar om det är sättet man jobbar på från myndighetens håll som ibland inte fungerar? Att man inte rör sig tillräckligt bland djurägare, inte har tillräckligt med förtroende så att man får information om att sådant här är på gång, att man ses som någon som förstör istället för hjälper och att man så att säga sväljer kameler och silar myggen?

Förskräckligt är det i alla fall, och jag hoppas att varje sådant här fall får mydnigheter, men även oss andra att tänka till. Det här hör inte hemma i Sverige 2018. Så här långt får det inte gå. Arma djur, må ni vila i frid.

 

 

När kommer våren?

Det är ju inte klokt. Här drömmer jag om våren och om värmande solstrålar, vitsippor i backarna och fåglar som kvittar. Jag drömmer om att luta mig tillbaka mot en husvägg, och låta solen bränna mig i ansiktet, kanske ta ett glas bubbel och bara njuta av den finaste årstiden som finns. Den borde ju kunna komma nu – men av det syns noll och intet i denna djupsnö. I natt kom det tio centimeter till, på den meter vi redan har. Det var bara att pulsa ut i snön, reda ut täcken till hästarna, ta in lösdriftshästar vars täcken blivit för blöta, sopa, sopa och skyffla snö. Ännu en ”magisk” vintermorgon.

Det är sådana här morgnar jag undrar varför min hjärna inte kunde gilla snö lite bättre. Jag önskar så att jag vore en skidfantast som blev lycklig över alla flingor som kommer. Visst är det vackert, egentligen? Eller?

Nu lär det i alla fall inte komma mer snö enligt väderprognosen, i alla fall inte över helgen. – Fast det snöar ju just nu så jag vet inte om jag ska tro på vad de säger. På måndag väntas ny snö – en tio centimeter till eller så. Men sen då – sen måste det väl komma en vår ändå.

Då, när solen väl värmer, när det droppar ordentligt från taken och termometern visar en sisådär 10 grader plus. Då hittar ni mig sittandes på en pall, lutad mot en vägg som vetter mot söder. Sippandes på en varm kaffe latte, eller kanske till och med bubbel – beroende på vilken dag i veckan det är förstås. Då vaknar jag till liv igen, och livet blir gött att leva. 

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.

HÄsten vet det du vet

Hästar är förunderliga, och de förstår bra mycket mer än vi kanske ibland vill tillräkna dem. För varje år inser forskarna att hästar har fler kognitiva förmågor än vad vi trodde var möjligt. Bland annat kommunicerar de med oss, hela tiden och de försöker få oss att förstå. Som att vi kan hjälpa dem till exempel. De ber om hjälp på alla möjliga sätt av oss människor när de själva inte kan och förmår. De förstår att vi kan klara av svårare uppgifter än dem med andra ord. Inte nog med det. De har också koll på om vi har koll på läget. Sådant påverkar hur de beter sig. Bra att veta, för den som har koll. Och den som inte har det. Det går inte att lura en häst! 😀

Mer info om forskningen där man kommit fram till allt detta finns på SR.se

 

Perry Wood

Lite mer lästips kommer här. Perry Wood är en engelsk tränare som har en stor dos ödmjukhet, lekfullhet och inte minst lärdomar att erbjuda sina ryttare. Jag såg honom första gången runt 2007 och tyckte då han var helt fantastisk. Jag har också haft chansen att rida för honom och han plockar verkligen ut det bästa ur varje ekipage, med glädje! Det jag minns bäst var hur roligt det var! Så det blir nog till att köra iväg igen någon gång – han är i Västerås då och då.

Då och då dyker han upp i Sverige, och det är då en fröjd att kika in hans arbete med eleverna. Han driver också en blogg som du kan läsa här . Och än bättre – han har givit ut flera böcker, alla är de lika bra att läsa och väldigt intressanta för en dressyrryttare som verkligen vill samspela med en häst. Dessa kan du beställa via nätet, till exempel på Bokus. Det går ju också såklart att låna på biblioteket också. Så nu har ni att läsa i kylan. Själv tränar jag vidare i den djupa snön med mina hästar. Jag hoppas jag blir lika vältränad som de lär bli som de hoppar runt, som små kaniner, ute i snöyran. Det går minst upp till knäna på både mig och hästar. Världens bästa underlag!

Vaccin mot kvarka?

Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?

Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.

Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.

Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.

Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:

http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

http://www.landlantbruk.se/lantbruk/vaccin-mot-kvarka-pa-gang/

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/svenskt-vaccin-mot-kvarka-pa-marknaden.htm

Vaccin mot hästsjukdomen kvarka

 

 

Kallt väder tarvar varmt vatten

Nu sätter då kylan in på riktigt. Efter att ha varit ganska mesigt temperaturmässigt har nu vintern bestämt sig för att dra igång på allvar så här i februaris början. Snön ligger ju halvmeterdjup alla redan, vilket gör att hästarna bara genom att vara i hagen gör av med massor med energi – och vatten. Och salt. När det är kallt ger vi också mer hö än vanligt. Hästar fungerar som kaminer och klarar kylan finemang bara de får ordentligt att äta. Bara det gör dem mer törstiga än brukligt.

När du också kylan kommer drar hästkroppar än mer vatten och salt. Så det gäller att ha koll på att de dricker ordentligt. Det är inte alldeles lätt faktiskt. Att ha eluppvärmda vattenkar är en bra idé, och helst ska vattnet vara ljummet hela tiden. De älskar ljummet vatten på vintern. Och kallt på sommaren. Inte helt olika oss med andra ord.

Här hemma går vi med varmvattenhinkar många gånger om dagen. För att hålla temperaturen uppe i vattenbyttorna. Det blir lite pyssel med att hålla tunnorna rena också – is överallt, hö som fastnar på sidorna och byttor som trillar ner i stora snöhål. Men det är det värt. Risken för hästarna när de inte får vatten ordentligt är påtaglig – då kan de må riktigt dåligt. Det vill i alla fall jag undvika så gott det går. Själv får jag bra träning när jag går omkring med hinkarna. Två i taget. Så det är balanserat. Så kommer alla hästar in från lösdrifterna en gång om dagen och får favoriten ”godisvatten”, väl utspädd lusern och betfiber. Och lite extra salt.

 

Tränar-Kajsas hästblogg

Jag har nämnt den förut, men säger det gärna igen! Om du har tråkigt under julledigheten så ta dig tid att läsa Tränar-Kajsas hästblogg. Hon är klok som en bok och det här är min favoritblogg vad gäller pållar och träning!

Tränar-Kajsas Blogg