Allt är i stadig förändring

Allt är i stadig förändring

När så mörkret omsluter gården största delen av dygnet, regnet ligger tungt över nejden och många av oss tänt ljus över alla de som inte finns mer under Allahelgona lägger sig ett lugn över en gård som på sommaren är så fylld av liv och rörelse.

Kanske är det också för att det snart är årsdagen för min och hästarnas inflytt på gården som närmar sig, men nog har man många tankar om tidens gång just under november månad. Det är som om ett mentalt bokslut för detta år gås igenom och en sak är säker – allt är i stadig förändring. Det kanske inte syns på ytan vid första glans, men inget är som förr och så här kommer det aldrig vara igen.

Vissa saker är uppenbara. Vårt vackra ridhus har ”landat” och med det ett ypperligt underlag efter att många häst- och människofötter trampat och rört ihop den blandning av klenflis och sand om till en början aldrig verkade vilja sätta sig. Nu kommer gäster med såväl hundar som hästar och gläds över skydd från regn, rusk, snö och vind. Tre hästgrupper har blivit två. Hubert och Sayonara som i tre år (fyra? tiden går så fort, så jag minns faktiskt inte exakt…) gått tillsammans har splittrats och går numera i varsin hage tillsammans med nygamla vänner. De hamnade lite utanför då Hubert tyckte pojkarna var läskiga så han fick lugn och ro med Sayo istället. Men vi blir ju lite färre med tiden, så nu var det läge att försöka med en ny lösning. Och visst älskar Hubert stona, medan Sayo är lycklig över att få vara med sina gamla killkompisar. Alla glada och nöjda.

Och nog går åren för allt och alla på gården. Ja även för de tvåbenta faktiskt, även om jag själv inte tycker jag blir äldre än 25. Någonsin. Vilket inte är sant mer än i min skalle. Husen har fått sig en omgång färg som fräschar upp då tidens tand tufsat till den gamla färgen. Det ”nya huset” eller ”nya boden” är ju inte helt nytt ändå när man tänker till. Matte har fått lite färg hon med, tack vare resor till solen lite då och då. Det kan hon behöva. Så syns kanske färre rynkor med lite tur. Och räknar jag så inser jag att 1 januari 2024 är nästan hälften av mina hästar 20 år eller äldre. Det märks förstås med lite krämpor och trassel. Även om vi kämpar på och mår bra just nu så tar ju tiden slut en gång för oss alla vilket ligger sådär i bakhuvudet under en grå novembermånad. Särskilt är det min favorit Knasen, den lilla gula fluffbollen till fjording, som gått vid min sida i 19 år (Jösses!! vart tog tiden vägen???) som fyller mina tankar. Han har drabbats av tandlossning – kindtänderna, och har svårt att äta. Hjälp får han förstås både av mig och veterinär, men nu inser jag att mitt lilla lyckopiller kanske inte är odödlig ändå.

Men så händer också saker som förnyar och gör nytt liv. Det var ett hästjobb att få bort alla granar och gallra ut alla konfliktbestånd på gården. Det var det värt. Nu har björken och de andra lövträden fri lejd att breda ut sig och ljuset kommer in till nya marker. Precis som det ska vara på Lövslätten. Ordningen bland träden är återställd till både min och djurlivets glädje. Och nog är det ganska kul ändå att följa vår nyinflyttade bävers framfart med sin damm och sin iver att hjälpa mig (jag låtsas det i alla fall) fälla den ena björken efter den andra. Hen verkar dela upp de fällda träden i mindre bitar också så nu behöver inte jag avgöra vilka björkar som ska gallras ut för ved framöver. Det gör bävern åt mig.

Det var när regnet var som värst i slutet av sommaren som bävern dök upp. Först trodde jag att det ”bara” var översvämning i vår lilla bäck vi brukar gå över på vår morgonrunda, hundarna och jag. Men när vattnet aldrig försvann började jag fundera och fann snart att vi hade en nyinflyttad som byggt utan bygglov på gården. Arkitekturen är dock strålande och jag förundras över ingenjörstalangen hos detta sällsamma djur. Nu har det blivit ett dagligt mål för promenaderna att se vad som hänt under natten i bäverns egna lilla paradis. Nog ska jag sätta en bänk här till sommaren, så man kan se vattenspegeln och förundras över hur sällsamt djurlivet på landet är, och hur allt ständigt förändras i såväl det stora som det lilla.

Döm inte hunden efter håren

Det är jättegullit med alla de inslag som finns i medierna (läs ridsportsmedier) på hur hästar man inte trodde visar sig vara bra på något. Som den här till exempel. Hur charmant som helst. Det är bara det att exemplen är otaliga.

Det finns travhästar som går dressyr och hopp som ingen annan, det finns en mängd fjordisar, nordisar och ardenners som tävlar högt i dressyr. Jag tror att fler skulle kunna göra detta – om de fick chansen. Nu tränas väldigt få ”annorlunda” raser inom olika discipliner. Vi tar inte så mycket hänsyn till individuella förmågor. Vi ser hellre till ras och utgår ifrån det. Lite trist kan tyckas. Det betyder ju att vi förlorar en hel hög med talanger där ute, för att de råkar ha svartvit man, eller vara lite grövre i modellen.

Jag säger som Bosse Tibblin  alla hästar har rätt till en god utbildning. Ingen behöver bli stjärna förutom i sitt eget stall, men alla hästar som rids har rätt att lära sig att gå i en korrekt form. En korrekt form handlar om att bära upp sin ryttare på ett ergonomiskt skonsamt sätt – att kunna balansera sin ryttare och att ha tillgång till ett ridsystem de förstår och begriper. Det blir så mycket sundare då, alltihopa. Om vi lade ner lite mer tid även på de som kanske inte kommer briljera på banan, skulle nog fler hästar hålla sig friska. Jag tror också att fler av dessa udda rasingar skulle visa sig på banan, då de skulle få chansen att visa sina förmågor.

 

 

För att det inte handlar om storlek

Mitt hjärta bankar lite extra för gula små tuffa hästar med karismatiskt utryck och humor. Självklart talar jag om fjordingar. Det är något hos dem som är helt oemotståndligt, i alla fall i mitt tycke. De har intelligens, integritet och humor, och är känsliga och ofta lite av enmanshästar. Här på gården har vi vår egen lilla kung – Knasen. Det är en häst jag hoppar upp på när dagen är grå och skrattmusklerna behöver jobba. För vem kan vara på dåligt humör när de rider en fjording? Inte jag i alla fall.

Det där med påhittighet visar de även i media. Som den här vännen som klättrade upp på en stängd loge för att se om det fanns någon mat att äta där. Såklart det är en fjording som hittar på sådana här hyss.

Men fjordingar är inte bara gulliga och roliga. De är fantastiska hästar på många sätt och utmärker sig i flera sporter. Körning är kanske det man tänker på först, men flera fjordingar är duktiga även på hoppbanan. För att inte tala om dressyrbanan.

En fjording det borde talas MYCKET om är Lyckängs Dajm. Lyckängs Dajm med sin fantastiska ryttarinna har klättrat upp i positionerna inom dressyren och är nu uppe i så svåra klasser som MSV A! Och inte nog med det. Det vi ser på videon är fantastisk ridning. En väl genomriden häst visas här upp på ett mjukt och härligt sätt. Det är bara att buga och bocka för professionaliteten de visar upp! Det är en fröjd att se.

Titta här!

Dressyr handlar inte om att ha hästen med finaste stammen. Det handlar inte om att ha den tjusigaste looken och den som betalat mest för sin häst. Det handlar inte om ras, längden på benen eller vilket efternamn du har.

Dressyr – som jag ser det – handlar om att bygga upp sin hästs förmåga att bära sin ryttare, om kommunikation och om samspel. Om lösgjordhet, takt, schwung och rakriktning, om hälsa och harmoni. Precis som vi ser när vi tittar på klippet med Lyckängs Dajm.

En fjording döms efter hans storlek och färg!

Så har jag återigen råkat ut för ”diskriminering” inom hästvärlden. Eller rättare sagt – en av mina vackra hästar har det. Har världens bästa lilla fjording som tyvärr just nu går arbetslös. Jo – han håller sig i trim tack vare unghistarnas bus och har tidigare haft både ett och två jobb.

Ett av hans allra käraste jobb har varit att dra vagnar. Han drar tungt, han drar stort och är, trots sin söta 80-talslook, en riktigt karlakarl framför vagnen. Killen är helt enkelt grym på att köra och tar det på allra största allvar. Vilken min han lägger upp när han får selen på sig. Då blir det en helt annan attityd än när sadeln åker på. Sadeln är halvkul, ridbanan skit, rent utsagt. Men vagnen. Vagnen! Den är det bästa den här killen vet.

Så satt jag och strökollade på nätet och hittade en person som sökte en välkörd häst för brukskörning på gård och i skog. Jag skrev en rad om min fjordis. ATt han är duktig men behöver en vuxen och bra kompis. Jag skrev även hans storlek. Men då var det tydligen kört.

”Inte intressant, för liten….”

Min fjording är inte så stor. Han är maxad c över manken även om han är en riktigt krallig krabat. Han är som en liten fyrkant, med bra höjd fram – perfekt för körning, extremt välkörd och med en vilja av stål. Han är också mycke stark och drar minst lika mycket som en nordis om det skulle vara så. Dessutom är han bra mycket billigare att hålla – stenfrisk, lever på en tuss hö om dagen utan bekymmer och är hur renlig som helst i boxen. Han lägger allt i en hög. Kort sagt – en perfekt häst för den som söker en välkörd häst!!!!

Men nej då. Det är kört för min kille är en liten fjording med för korta ben. Då ska man vara en söt barnponny och gå med ungar hela dagarna. Inget kunde vara mer fel. Jag undrar – är det så att vi alla, inklusive hästarna, döms efter ytan jämt. Eller är det bara vissa som inte fattar att boken inte är själva omslaget????  Jag menar – om ingen trott på Stefan Holm, som är på tok för kort, hade han aldrig tagit medalj i VM och OS. Hade ingen trott på Usain Bolt, som tidigare antogs ha helt fel kroppsform för att springa fort på korta sträckor, hade jag aldrig fått vråla ut ett imponerande tjut över en kille som trotsar de lagar naturen ger.

Men min kille, han mobbas helt klart. Totaldissad för höjden över havet, av allt. Men inte av mig. Jag vet vad han går för. Så jag behåller honom, om ingen person som kan se bakom ytan dyker upp och vill ge honom ett bättre jobb och en bättre värld än vad jag kan göra. Jag älskar den där killen och det gör hans hagkompisar också. Ville bara att han skulle få ett riktigt jobb…..