dressyr

av

Sadel – a och o för ett nöjt ekipage

En felaktig sadel kan aldrig hjälpa dig till den där superbra sitsen du behöver för att få häst och dig själv i balans.

En illasittande sadel kan skada hästen på alla möjliga sätt. Så enkelt kan man nog uttrycka det – så visst är sadeln a och o för ett nöjt ekipage!

Så tog jag till slut tag i sadeleländena och drog ut en sadlinpassare för att kolla upp alla mina hästars behov – liksom mina. Det där med sadlar betyder ju så mycket och hur jag än gjort har jag inte fått till det på egen hand. Det är bara att konstatera – det där med sadlar är en konst i sig. Och vad kan då vara bättre än att ta ett proffs till hjälp?

Sagt och gjort – jag drog in det bästa jag kunde få tag på. Det var ingen mindre än Liqusini som kom. Bilen fullpackad med sadlar som valts ut på förhand utifrån min information via telefon om allmänna egenskaper om hur stora hästarna var och min längd och lite annat som kunde sållra bland  alla de sadlar som är möjliga att ha på en häst. Totalt fanns ett 25-30-tal sadlar att prova.

Det mättes på tvären och bredden, kändes igenom och provades. Inget lämnades åt slumpen. Och jag fick rida, och rida, och rida, och rida. Fyra, fem sadlar per häst. De hade valts ut för att passa hästen. Nästa steg var att jag skulle trivas – minst lika viktigt. Och nog fann vi några juveler. Det var sadlar där jag bara nöjt hummade och flöt med i steget. En lite mindre dyr – en riktigt prisvärd rackare om jag får säga det själv. Och en diamant. Såklart. VIll man det bästa, tar man också det bästa. Nu väntar jag på leveransen av den nya sadeln.Och en har jag kvar att beställa. Inte ens en hästnörd som jag, kan beställa alla sadlar på en gång. Men det kommer. Just nu har vi så vi kan flyga fram, även om underlaget har mycket att önska. Och det är värt sin vikti guld.

Och om ni vill ha hjälp med sadlar, är det Liquisini – beläget mellan Uppsala och Enköping ni ska vända er till. Proffsigt, trevligt, kompetent och i slutänden – trots att det kostar en slant – extremt prisvärt. För tänk att få en sadel som sitter som en smäck. Du förblir mjuk i kroppen och kommer i balans utan spänningar. Och hästen slipper kämpa emot sin utrustning och gå på bogarna, få tryckskador och annat som kan orsaka smärta och hältor. Det blir billigt i längden!

http://www.liqusini.se

av

Centrerad Ridning – med fokus på kroppsmedvetenhet

Centrerad Ridning är ett begrepp jag stött på i många olika sammanhang och som alltid väckt min nyfikenhet. Av de artiklar odyl jag läst har jag känt att just detta kunde vara något för mig. Därför initierade jag en eftermiddag med eminenta Sara Sjöberg, Level II instruktör i just Centrerad Ridning, för en aktiv föreläsning i just detta ämne.

Så rätt jag hade. Centrerad Ridning är verkligen något för mig. Men syfte att göra det lätt för hästen att lyckas i sina rörelser genom att sitta i balans – mentalt och kroppsligen, och att men små, små fina hjälper lotsa hästen till framgång. Det är min melodi. Och det är verkligen den centrerade ridningen. Fokus på den egna kroppen, på rörelsen och den mentala inställningen gör under för varje ridpass. Tre timmar med andningsövningar, sänkning av spända axlar, övningar i hatt flytta höften några millimeter hit och dit och att kontrollera bålmuskulaturen kanske inte låter som raketforskning direkt. Men oj vilken skillnad i sadeln det blev!

Det gjorde inte saken sämre att Sara Sjöberg både var pedagogisk och rolig. De tre timmarna flög formligen iväg. Och allt kunde jag använda när jag hoppade upp i sadeln dagen efter. Det blev tre hästar ridna trots dåligt underlag. För jag ville ju så gärna träna vidare på mina nya insikter. Nu hoppas jag kunna engagera Sara igen, för uppsutten träning. För det här har gett mersmak!

av

Därför älskar jag dressyr

 

Det bor en sann dressyrkärring i mitt hjärta. Jag älskar sporten och kommer nog alltid att göra.  När jag ser ryttare som Dujardin, och hästar som Valegro fylls jag av något som jag bara kan beskriva som eufori. Det är så vackert och jag drömmer om att jag är där – i sadeln på denna underbara häst. Så går jag ut och försöker själv, på mina egna fyrbenta vänner. Och ibland – ett steg eller två, kan jag ana hur det känns där på Valegro när han dansar runt på nytt världsrekord. Dessa ynka sekunder jag känner detta, får mig att leta efter det igen. Och igen. Ja, jag är en sann dressyrnörd…..

När jag säger jag älskar dressyr handlar det om att jag älskar samarbete, jag älskar att se ekipage i balans, ryttare och häst i harmoni som dansar över ridbanan och som får varje rörelse att se enklare än enklast ut.  Tillsammans. Jag ser en stolt häst full av livsglädje och en ryttare som ler med hela ansiktet, för att känslan hen upplever är magisk. Det är dressyr för mig.

Ridning är en svår konst i alla lägen och dressyr är något av det svåraste som finns. Det krävs extremt mycket av ryttaren, eftersom hästen aldrig är bättre än vad ryttaren tillåter. Det är tufft att inse, att allt som går fel och allt som inte blir som vi tänkt handlar om oss. Väldigt, väldigt lite handlar om själva hästen.

Vi ryttare lägger grunden, ger förutsättningarna och lär hästarna vad vi förväntar oss. Om vi inte kan motivera hästen, om vi inte kan lära oss att sitta i balans och om vi inte är fyllda av glädje inför jobbet så kommer det också att gå som sig bör – mindre bra. Det ligger i oss att ändra oss, för att lyfta hästen, både mentalt och kroppsligt. De visar upp oss för vad vi är egentligen – inte vad vi vill att vi ska vara. Det går inte att ljuga för en häst. Hästen är sannerligen vårt inres spegel.

Utmaningen för att lyckas ligger i oss själva. Att vi ska bli bättre på så många plan, inte minst det mentala. Vår inställning påverkar hästen. Är det kul med dressyr – eller jobbigt och tungt? Du bestämmer. För hästen upplever vad du egentligen upplever. Att ljuga för en häst är omöjligt. Tycker du att det är svårt och besvärligt? Då kommer du också att hantera hästen så att det blir svårt och besvärligt för den att klara av det som du ber om (eller säger till). Det kan hända att hästen då blir besvärlig, eller helt enkelt tröttnar, även om du bara vill väl. Känner du däremot en genuin glädje inför jobbet med hästen och ser hästen som en partner, kommer det att smitta av sig i varje steg. Tar du ansvar för vad du gör, lär hästen hänga på och också lyckas göra sin del av jobbet. Precis på det sätt du själv gör det. Din inställning skapar hästens motivation (eller frånvaro av den), din attityd skapar hästens attityd. Kan du motivera hästen och leka fram svårigheterna, kommer också hästen att älska det den gör.

Men utmaningen ligger också fysiskt. Har du inte balansen, lär inte hästen hitta den heller. Har du inte koll på dina händer, kommer hästen inte heller att vara lugn och fin i munnen. Är du sned, kommer hästen att förbli sned. Men är du i balans, och mjuk och följsam i kroppen, har du känslan i ryggslutet och axlarna avslappnade. Ja då kan din häst dansa, utan motstånd. Så länge hästen är tränad för uppgiften. Häri ligger ännu en dimension – att bygga upp en häst till bättre styrka, hälsa och mental förmåga.

Så det blir många små bitar att jobba med när det kommer till oss själva. Och sedan ska hästens fysik därtill. Det är en sann konst och jag beundrar de som lyckas med allt detta. Det gäller att ”nörda in” på detaljerna. Att nöta utan att tråka ut (hästen eller dig själv), att fokusera och se de små, små stegen. Som tillsammans blir stora – till slut. Det gäller att inte tappa grunden, utan att vara noggrann i varje liten del. Allt är avgörande och missar vi något får vi problem senare.

Själv kämpar jag vidare, mycket väl medveten om mina svaga punkter.  Jag tränar och tränar, gör fel och om igen. Försöker bättre och lyckas ibland. Men så länge jag har kul, och så länge hästarna glatt hänger på och tycker vårt jobb är roligt så kommer jag att sträva vidare och tycka varje steg är värt det. För varje steg blir jag än något ödmjukare i sättet, för varje träningstillfälle blir jag än något lite mer respektfull inför hästen, detta stolta, vackra och magiska djur. För att den till att börja med släpper upp mig på ryggen. Men kanske allra mest för att den ger mig chansen och förlåter mig även när jag trasslar till det. Om och om igen….  Att de bara orkar med mig, är värt en eloge. Och det försöker jag uppskatta – varje sekund vi är tillsammans. Hur svårt det än är, med alla mina brister och fel. För i drömmen dansar jag med hästar, lätt och ledigt i varje steg.

Nothing Forced Can Ever Be Beautiful- Xenophon

 

DSC00328

av

Valegro och Dujardin gör det igen

Så har Valegro och Charlotte Dujardin gått och blivit historiska. OS-vinnare, VM- vinnare och nu allra senast VärldsCupsvinnare. Och det med ÄNNU ett världsrekord. Paret är oövervinnliga och hästen utstrålar en sådan självsäkerhet och sådant lugn att andra hästar ser ut som nervösa och stela nickedockor i jämförelse. Det roliga är också att ekipaget fick ett WildCard till finalen, då de inte deltagit i tillräckligt många deltävlingar för att kvala på egen hand (säkert ett medvetet val för att inte slita på hästen). Det här är god ridning med häst i balans. Det är bara att erkänna – jag blir lite tårögd av att se dem…..

Mer om Charlottes och Valegros framgångar kan du läsa om här:

http://horsetalk.co.nz/2014/04/20/new-world-record-charlotte-valegro/ och på typ en halv miljon andra platser på nätet.

av

etiska problem i eliten dyrt

 

Epona.TV är hästkanalen har tagit på sig rollen som hästens försvarare. De backar inte undan för att ifrågasätta internationellt kända ryttare, de synar gärna hästhanterares metoder i sömmarna och de jobbar hårt för att skapa förändringar ad gäller reglementet inom alla ridsportsdiscipliner.

Bara nu senast har de lyckats skapa två stora debatter som spridits vida över media. Det ena handlar om en så kallad hästhanterare som med ett enormt tryck på hästarna söker få som hen vill – allt under namnet ”Horseman Calling”. Att pressen blir enorm på hästen kan såklart alltid förklaras med att det blir en eftergift på slutet – när hästen ”ger sig”. Och träningen ger ju resultat! Att hästen blir stressad, och mår dåligt under träningen och att ”quick fixes” sällan blir särskilt hållbara, det verkar många inte tycka spela så stor roll. Att se ur hästens perspektiv är hart när omöjligt, och något som kanske inte ens ska övervägas? För hur annars kan en sådan tränare tjäna massor med pengar – det handlar ju om att intresset är stort – kunderna är beredda att betala för det. Och då måste det ju vara bra – eller? Själv tycker jag att sån hantering borde heta något helt annat.

Läs mer här: http://epona.tv/blog/2014/april/horsemans-calling, och http://epona.tv/blog/2014/april/reply-from-horsemans-calling

Den andra mediastormen handlar om vårt grannland Danmarks kanske mest meriterade dressyrryttare – Andreas Helgstrand. En av hans hästar Akeem Foldager visades upp med sporrsår och blå tunga. Dansk Rideförbund fördömer historien och säger att kandaret använts på fel sätt. Men Helgstrand förklarar sig – kandaret var felinpassat och kedjan var felspänd. Ja tänk vad synd det är om våra kära elitryttare, som jobbar för stallar där det helt enkelt inte finns råd att köpa in vettiga träns och kandar till hästarna som ska visas, och där det inte finns manskap som kan hjälpa till inför visningen, med passning och sådant på hästarna. Det blir ju så lätt så, när man kämpar i det lilla och inte har möjligheter att ha koll på detta…… Näe – gör en pudel istället Helgstrand och syna dina kandar i sömmarna.  Att behöva dra i ett par tyglar så en tunga blir blå och visa upp en häst med sporrsår, det är inte bara urusel PR. Det underminerar hästsporten och drabbar många hästar. För folk gör som du gör – inte som du lär.  Hästarna kan kräva mer än så, och från en professionell ryttare som är en förebild för många på hobbynivå, kan vi kräva att varje steg kan synas i sömmarna – utan att någon behöver skämmas och ingen häst behöver drabbas….

Läs mer här:

http://m.bt.dk/danmark/danish-olympic-dressage-rider-in-facebook-storm-after-heartbreaking-pictures

http://epona.tv/blog/2014/april/helgstrand-blames-bridle

http://www.rideforbund.dk/Information/Nyheder/2014/04%20-%20April/Pressemeddelelse%20vedr%20Andreas%20Helgstrand%20og%20Akeem%20Foldager.aspx,

av

Headshaking har många orsaker

Inte allt för länge sedan skrevs det mycket om en häst med headshaking som hamnat i en försäkringsdiskussion vilket ledde till onödigt lidande för hästen. Inte så lite heller, om jag kommer ihåg rätt. Operationer som gick fel och en häst som inte kunde klara av sin tillvaro utan att slå sönder både sig själv och andra gjorde att både häst och människa led något otroligt. Det var en otäck historia som upprörde både mig och många andra.

Idag läste jag något mycket roligare. Det handlade om en häst som för tre-fyra månader sedan dömts ut pga headshaking, men som idag gick 1,50 klasser. Ryttare ifråga hade lärt sig att hantera hästens problem på olika sätt, så att hästen fungerade fint – och inte skakade sitt huvud upp och ner hjälplöst och utan kontroll. Fältsits och långa tyglar under framridning, snack med hästen under hela ritten och massor med kli på manken så att hästen (ett sto) höll sig mentalt stabil hela banan var tricket. Vad glad jag blev att höra att fler haft som jag, men kommit ur den mörka tunneln till ljuset igen!

Själv har jag nämligen haft en headshaking-häst. Kan jag säga så? Hästen är kvar, men headshakingen är i princip borta. Om det kommer tillbaka vet jag i alla fall vad det beror på. Jag har en häst som fungerar som det senare exemplet – det gladare. Tack och lov! Jag var otroligt orolig för henne för ett par år sedan och slog på det mesta vad gäller headshaking disease på nätet. Alla artiklar som verkade minsta intressant luslästes och jag slet för att hitta problemet. För det här är ett problem som är läskigt – riktigt läskigt till och med. Vi trodde på allergier, solöverkänslighet efter att ha haft en allergichock, nerver i kläm och allt vad annat möjligt och omöjligt som kan orsaka headshaking. Problemet kommer av många orsaker, och alla av dem testade jag…

Det gick så långt att min dam faktiskt blev oridbar. Att han en häst som ofrivilligt och kontinuerligt kastade med huvudet åt alla håll var bara läskigt och obehagligt. Det gick bara inte. Inte ens en skrittur i skogen, eller skritt på banan utan huvudlag över huvud taget. Det var värre vissa perioder och helt oridbart blev det efter att andra hade ridit. Jag tog till slut tag i saken och tänkte – nu får det bära eller brista!

En sadelprovare togs ut för att verkligen hitta en sadel som passade perfekt. Den andra hade hon troligen växt ur (utprovad även den). Sen började jag rida. Och rida, och rida och rida. Jag struntade i allt vad headshaking heter. Klappade, snackade, lugnade, kliade. Och red lätt i trav. Runt, runt, runt, runt, runt. Träningstimmar blev till träningsveckor och sakta men säkert började hästen fungera igen. Hon slappnade av under passet och började till slut må gott på banan igen. Hon kom till ro och headshakingen minskade för att till slut helt försvinna.

Mitt stos headshaking kommer tillbaka med en ryttare som ställer krav. Det kommer tillbaka om jag inte rider ofta, ofta, ofta och inte tillräckligt lösgörande. Om en ny ryttare sitter upp måste vi jobba från grunden med att ekipaget hittar varandra. Annars knyter sig allt, och inget går som den dans vi hoppas. Det är en häst som kräver tid. Mycket tid. Och hon älskar sin träning, när det är ofta, regelbundet och ”kravlöst” (även om vi satsar friskt framåt!).

Så nu måste jag sluta. Jag ska ut och rida mitt sto. Så hon håller sig mjuk och smidig i muskler och i sinne, så att hon orkar alla läger och andra roliga aktiviteter som vi uppskattar så mycket här när våren väl kommer. Det blir nog mycket öppnor, slutor och fattningar idag – för det är kul när det händer saker på banan!

 

Hon behöver ro att göra sin uppgift.

Ibland på sitt eget sätt.

Och på den tid hon klara av. Inte på den tid jag önskar.

Om hon känner sig osäker blir hon spänd. Det leder till hennes headshaking. Så vi tar allt på mitt stos vis, så går det bra.

Så lärorikt med en sådan häst. Att ta det lite lugnt och vänta ut tills hästen är redo. Det är en lära för livet, som påverkar. Inte bara den häst som har headshaking av spänningar i både kropp och själ. Utan för att alla hästar troligen också uppfattar för snabba och stora krav som stressande.

av

När hästen inte vill….

Så trodde jag att jag lyckats förstöra ”allt”. Min förstehäst ville plötsligt inte alls gå på banan. Skritten rakt fram gick fint och lite trav funkade det med, men sen var det stopp. Tänkte jag skulle ånga igång i galopp så kanske vi fick lite fart under fötterna. ”Nej” sa hästen, och stannade istället för att galoppera iväg, som han annars brukar göra. 

Vad skulle jag göra? Hade jag förstört allt? Så mån som jag är om den hästen, är det svårt att tro att jag faktiskt skulle ha gjort något som fått honom att sluta vilja jobba med mig. Men å andra sidan – vi vet aldrig vad hästen upplever, sådär på riktigt.

Det gick kalla kårar utmed ryggraden på mig, och hjärnan arbetade febrilt. Så kom jag på det. Kanske hade det med att han gått omkull i hagen att göra? Jag såg det inte själv, men fick meddelandet om att så skett via telefon. Det var några dar tidigare, men då jag var ute och kollade in honom precis efter det skett verkade han helt okej. Och inte haltade han heller. Inte heller nu på banan. Rakt fram gick som sagt bra, och fräsht. 

Så jag ringde ut en massör, en bekant till mig som turligtvis också finns i krokarna. Hon kom ut kollade igenom hästen och hittade två stora områden med spänningar på ena sidan. ”Hmmmm”, sa både hon och jag. Kan det ha  med att han halkat i hagen kanske? ”släpper det snabbt, är det troligtvis det”, berättade massören och satte igång att jobba. Och nog släppte det alltid. 

En veckas uteritter senare rider jag återigen in på banan för att se vad hästen nu tyckte om att gå på banan. Lite nervös, får jag lov att erkänna. Men – det sitter där igen: glädjen, energin och farten. En stor suck av lättnad, och så var det ju det där viktiga som jag påmindes om igen (för vilken tur i ordningen vet jag inte längre): 

Ingen häst ”bråkar” eller trilskas i onödan. Det finns alltid en orsak. En hästmänniskas uppgift är att hitta orsaken. Ibland tar det tid,och många försök. Ibland  hittar vi det snabbt och kan agera. Det är ju alltid det bästa. Men eftersom hästar inte kan tala med annat än hur de beter sig, så kan det vara svårt ibland. Men det är det värt, för både vår och hästarnas skull. 

 

 

 

av

Perry Wood-clinic i Västerås

Så har jag varit med på ännu en Perry Wood-kurs. Tyvärr hade jag ingen häst med denna gången, men det var nog så intressant att följa med och se på alla ekipage som fick chansen att rida.

Perry är en av de tränare som jag verkligen kan relatera till. Han håller en mycket hög etisk profil, och påminner sina ryttare om att älska sina hästar, jobba MED hästen och inte minst att rida utifrån ett tänk som handlar om att låta hästen göra rätt och inte störa mer än nödvändigt. Och det var verkligen givande att se hur hästarna fick möjlighet att slappna av och att bära sina ryttare på ett korrekt sätt, när ryttaren fokuserade på sin egen sits och på att komma ner i sadeln ordentligt. 

Sitsen är en av Perrys grundpelare. Det handlar om att sitta rakt över hästen, komma ner på sittbenen och ha blicken mellan hästens öron. Det är grunden. ”Sit on your rumpa”, och  ”läng dina ben” säger Perry, och det är ord som nog ingen som hört honom missat. Att sitta i balans är en svår konst, men Perry vill att vi ska tänka att det är lätt. ”Det är lätt och roligt att rida”, meddelar han med ett stort smil. På svenska. För alla vet vi väl att det inte är lätt – men vi måste intala oss det för att inte göra det svårare för oss än vad det faktiskt är. Simplicity is the key.

Perry har varit i Sverige i många omgångar under många år och har snappat upp både det ena och det andra svenska uttrycket. Han frågar gärna om ord han vill ha översatta och är snabb på att dra ett skämt eller två. Det helt utan att tappa fokus på sin elev som kämpar för att göra mindre och mindre på hästryggen.

En annan av Perys mantran är nämligen att vi ofta gör för mycket, och därmed stör hästen, istället för möjliggör självbärighet och rörelse. Om vi vågar backa tillbaka och inte bara lägga på hjälp efter hjälp för att försöka få hästen att göra som vi vill kan vi hitta de hjälper som verkligen betyder något. Och som ger resultat. Kärleksfullt och effektivt.

Det är svårt att inte göra ”något”, för det är så många upplever att det är att rida för Perry. Man vill så mycket, och man vill så gärna förmå hästen att göra saker. Då hjälper vi till för mycket, och att ”bara sitta still”, blir då en konst i sig. Och när vi ska göra något är timingen viktig. Att driva på en häst för att aktivera ett bakben kan till exempel ge tvärtom-effekt om det sker vid fel tillfälle. Om hästen håller på att ta ner benet istället för att hålla på att ta upp det, smäller hästen bara ner benet än tyngre. Så det gäller att rida med känsla.

Detsamma gäller när vi hanterar hästar från marken. Något som är än svårare än att rida, menar Perry. Sjäv hanterade han en hingstig valack med den äran, när han fick chansen, och lotsade ägaren som valde att ta hjälp med markhanteringen till att verkligen lyckas med sin häst. Även här har Perry ett stort engagemang för sin elev. Själv tror jag faktiskt att den lektionen var mest lärorik för oss besökare, även om ridpassen också gav många tankar, idéer och en hel del inspiration.

Det är fantastiskt att se honom ”in action”. Än roligare är det att fundera på vad som kan användas i sin egen ridning. Så även om jag kom hem sent på söndagen, så blev det ett pass på bästahästen Sayo. Nu med ny energi och nya infallsvinklar. Något som alltid är utvecklande. 

Perry Woods hemsida är: http://www.perry-wood.com

Det går att köpa flera av hans böcker på Adlibris och i vanliga bokhandlar och en del av dem är översatta till svenska. Den senaste kom ut i höstas och innefattar information om hur vi rider rörelse och hur vi använder våra hjälper till häst. 

av

Grunden för hållbar ridning – biomekaniken

Veterinär och biomekaniska experten Angela McLeod ger i denna intressanta och lärorika artikel publicerad i Horsemagazine en intressant inblick i vikten av att ha koll på hästens biomekanik när vi rider. Hästar är till exempel veka i en sida och starka i den andra av naturen, vilket påverkar ridningen och de effekter vår hjälper ger. Varje hjälp har en direkt påverkan på hur hästen arbetar med sin kropp. De sätt varmed vi som ryttare försöker göra dem rakare kan antingen hjälpa eller stjälpa hästen. Att bygga upp hästen tar lång tid och är en steg-för-steg-process där takten ligger till grunden för allt arbete. 

Med ridning utifrån hästens biomekaniska förutsättningar tar det enligt McLeod lång tid att bygga, upp en häst till högre samling, men det ger framför allt hållbara hästar som finner ro i träningen, medan ridning som hastas fram och där genvägar söks i bästa fall leder till hästar som tycker det är obehagligt att jobba och i värsta fall svårlösliga fysiska problem. Det går att se skillnaden på de olika ridsätten på banorna för ett vaket öga. Ser det tungt ut att rida, eller ser hästen ut att göra saker ”av sig självt”? 

Min mamma frågade en gång i tiden hur i hela friden hon som inte kunde ett vitten om hästar skulle kunna se vilket ekipage som var det bästa i en dressyrtävling. Jag svarade: – det ekipage som ser behagligast ut, och där det ser löjligt enkelt ut, är det bästa. Det tycker jag fortfarande. Men som sagt, att bygga upp en bra och stark ridhäst, det tar sin tid…. 

av

Unghästar på väg ut på banorna

Våren är en hektisk tid för alla som vill ut på banorna. Det gäller inte minst de med unghästar. I Hippson går det att få kloka råd om hur just dressyrhästen kan och bör utbildas, för hållbarhet och för framtiden. Tipsen kommer från en hel rad med eminenta domare – om vad de vill se när de bedömer unghästklasserna. Tydligen är vi i Sverige inte alldeles bra på att bygga för framtiden, utan pressar gärna hästarna lite väl mycket för stunden. Sådant har en tendens att straffa sig i längden. Läs reportaget här och jag önskar alla som tänker visa sin unghäst lycka till där ute!