av

Jägare med rätt att döda…. häst!!

Nu har det hänt. Igen, måste sägas. Varje år kommer det upp någon artikel om en eller annan stolle som gett sig ut i skogarna och skjutit något väldigt märkligt. Jag har inget emot jägare. Tro inte det. För jag äter med behållning vilt och dessutom har jag goda vänner som är seriösa (!) jägare. Dessa har jag gärna på min mark.

Problemet kommer till de stollar som finns. Det är de som gör världen osäker, inte minst i våra skogar. Den här gången handlar artikeln om en så kallad jägare som lyckats skjuta en häst i tron att det var ett vildsvin. Dock hade hästen på sig ett flugtäcke och stod med en kompis i en hage. Är det automatisk jagkträtt överallt så fort man får licens? Behöver vi gömma allt som lever nu om vi har jägare i farten? Eller hade den här hästen ett väldigt konstigt utseende och väldigt korta ben???

Det är så vi kan tro att det bara är att akta sig och de sina. För jägaren kommer inte att åtalas för annat än skadegörelse. Jag har tidigare undrat, och undrar igen vad det är hos kåren jägare som gör att väldigt mycket verkar vara tillåtet när de är i farten? Hade en annan gjort något liknande hade det nog kallats för mordförsök (för en person hade gått i hagen inte lång tinnan händelsen, för att titta till hästarna…). Och vad i hela friden säger länsstyrelsen om detta- angående djurskydd? Är det sådana jeppar vi ska ha på våra marker, eller????

För jägarna själva måste en sådan händelse också kännas mindre kul. Vem har lust att kopplas ihop med dårpippisar och blinda skjutglada nissar? Jag skulle det inte i alla fall.

Ja läs och tyck själva – här är artikeln.

av

En ding ding värld….

Har ni läst om åsnan som fick åka fallskärm bakom en båt i Ryssland. Ett PR-jippo som inte precis blev så lyckat som det var tänkt. Barnen på stranden lär ha gråtit och själv kan jag nog inte skriva vad jag hade gjort om jag sett det hända….. Men så var det tydligen fler som kände som jag. Plågeriet polisanmäldes och inte nog med det. Nu har The Sun, en engelsk blaska, beslutat att köpa åsnan. Så den är på väg till ett lyxliv i England. Kul att se att folk reagerar. Men min tanke går nog mest till alla andra djur som inte åker fallskärm på videosnuttar runt om i världen, men som ändå far illa. Tänk om vi kunde engagera oss det minsta i de som inte är så söta och som inte drabbas av så spektakulära händelser, utan som far illa i vardagen? Kanske inte lika kul förstås att reagera mot det, som mot en sådan spektakulär händelse som denna. Men jag tror inte att det finns något systemfel när det gäller den här typen av plågeri. Att hänga en stackars åsna i en fallskärm är nog inte så jättevanligt….

Aftonbladet

av

Hästkul med tornerspel

Är det något hästar gillar så är det att ha en uppgift. Det har inte minst märkts under de tre dagar som det varit riddarkurs på Lilla Hästskolan. Det har varit full fart och enorm glädje. Inte minst för hästarna som tyckt om våra busstreck. Sällan har jag sett hästar som varit så villiga framåt på banan.

Själv har jag fått erkänna att små detaljer gör det. Med en tung lans i handen blev vikten helt galen i sadeln. Friheten att röra sig och balansen blev en helt annan fråga, när en tyngd lades på ena sidan. Mycket fascinerande! Det krävdes en enorm koncentration och envishet för att åter hitta rätta ”knycken”. Runt runt runt red jag med denna lans i min hand och svängde, galopperade och red, red, red. Till slut lossnade det sisådär. Det säger en del om balansen och viktens vikt vid ridning. När jag tappade den tappade jag hela styrförmågan. Tjosan hejsan vad det gick. Utmanande värre och satte än en gång något viktigt med ridningen i sitt rätta perspektiv.

Nu är det bara att kunna justera själva ridningen bättre, med vapen i hand. Sedan gäller det att träffa själva målen också. När detta sitter blir det tornespel för hela slanten. En kul grej som verkligen bör provas. Det gäller att rida bara med vikt och skänkel. Annars blir det stora problem.

Riddarkursen avslutades ikväll med besök på Glimmingehus. Där fick vi se hur det kan bli om vi övar vidare. Det går fort och det krävs mod. Men omöjligt är det inte. Och hästarna, de är med oss!

Skånskan skrev för övrigt ett mycket trevligt inslag om kursen. Det kan du läsa här. Det är magiskt det där med tidningar och media. De var på plats i morse, och nu när jag trött och sliten kommit hem efter vistelsen på Glimmingehus, så ligger det där på nätet!

av

Läran om livet

Var på en tillställning i lördags och fick en så härlig kommentar av en av mina vänner. En kommentar jag gärna förmedlar vidare. Vi pratade om lastningsproblem (se förra inlägget). Min vän har försökt sälja sina hästar, men har inte hittat någon köpare. Marknaden är tuff för den som vill sälja häst. Hon konstaterade att de fick vara kvar i hennes vård med orden:

– Det finns en mening med det. Jag ska tydligen ha hästar. Det måste vara en hel del om livet som jag inte lärt mig än. Det är därför de är kvar hos mig. Bättre lärare är svåra att finna.

Så kan vi också se på hästägande! 🙂

av

Att vara här och nu

Återupptäckte en gammal kunskap som handlar om hästar i veckan: konsten att vara här och nu, att samarbeta med hästen på hästens villkor i det ögonblick som finns just precis där man är. Så enkelt när allt går vägen, eller det bara är lite trassel på färden. Däremot svårare när det väl gäller att överkomma en stor mur. Det handlade om en helt vanlig lastning, som blev något helt annat. Jag kör inte mina hästar alltför ofta. För de flesta av dem går det bra ändå. Men inte för W. Vi har kört mycket hon och jag. Men det var förr. Nu är nu. Då trillar gamla laster tillbaka.

Lasterna i det här fallet är rädslan för en lucka som slås upp bakifrån. Gamla erfarenheter blir som nya igen, och luckan går inte att stänga. Så var det en sisådär tre år sedan hästen reste med transport också. Så det blev en lång väg in i transporten. Först inte alls. Sedan upp men inte hela vägen. Till slut inne i trailern, men så fort jag bara tänkte på luckan gick hästen ut.

Många tankar gick till de val jag faktiskt hade. Det är så frustrerande med en häst som bara backar ut och som inte låter luckan stängas. Så insåg jag, som så många gånger förr: Vi har alltid ett val. En person som säger – gå med hästen! Se till att hästen är med på det du gör! måste väl också följa det mantrat själv? Jag tycker det, inte minst för att jag tror på det. Så resan blev lång. En vecka totalt. Inte hela tiden, men då och då. Lastträning. Gå in, backa ut. Gå in lite till, backa ut. Jag visade med varje rörelse att jag inte ville luras. Slänga upp luckan så fort hon är inne, som har hänt förr. Det första hon upplevde med en trailer var detta och så illa att hon skadades om än inte så svårt, vilket alltid gjort lastning till en något jobbig historia för oss båda.

Sedan har jag inte alltid varit så på samarbetshumör, när kliniktiden väntat eller regnet öser, eller vad det nu är som gör att vi känner att vi inte mäktar. Och sedan åkt så lite som möjligt. För jag är människa jag också, och orken att göra det bästa av allt räcker inte alltid till. Det är inte lätt att göra rätt. Stress, måsten och planer stoppar oss från att vara här och nu, behålla vårt lugn och tänka i rätt banor. Men den som orkar att stanna upp, och får hästen med på färden får också beständiga resultat.

Den här gången ville jag göra rätt. Inte tvinga, inte bemästra, inte luras. Det var min chans att få till ett bra åk för häst och för mig.  En vecka tog det… Idag fick jag lön för mödan. Håsten står i transporten. Helt lugn. Låter mig stänga dörren. Igen och igen. Allt på rätt sätt. iIll slut konstaterar jag att hon är redo. Hon tycker det är okej att åka iväg. Så vi åker och som tur är går allt bra.  Hästen var inte ett dugg svettig efter timmesfärden till nya hemmet. Hon stod lugn och trygg, hade inte bråttom ut och var sval som en sommarfläkt. 

Den här gången lyckades jag. Vilken hästhanteringskurs det blev i helgen! jag och w övervann nog båda vår trailernervositet. Mina minnen från när det gått åt pipan bleknade än ett snäpp och blir något som jag kan leva med. Detsamma verkar gälla duktiga, superkloka och intelligenta W. Tillsammans har vi skapat ett bra minne att bygga på. Vilken läromästare den donnan är!

Nu väntar riddarträning i veckan! Vi är mer än beredda! Är ni????

av

En ryttarpappa med koll

Ingvar Fredricson är Sveriges mesta ryttarpappa. Inte nog med att han själv varit framstående veterinär och chef för Flyinge. Han är pappa till elitryttarna Jens och Peder Fredricson också, två ryttare jag gärna tittar på när de rider ch tränar hästar (vilket jag inte kan sänga om alla elitryttare tyvärr). Så härligt är det då att läsa hans tankar och funderingar på det där med hästhållning. Jag har också fått förmånen att höra en av hans föreläsningar, och det var en inspirerande upplevelse.

Hållbarheten är för Ingvar den främsta egenskapen hos en häst. Hur talangfull och fin den än är, är det ingen glädje att ha en häst som inte håller för ridning. Och här handlar det inte bara om själva aveln. Det finns mycket vi själva kan göra för att få den unga hästen att hålla ett långt rid-/körliv. Bland annat handlar det om att hålla hästar på ett sätt som stärker kropp och själ – ute i kuperade och varierande hagar. Det är de två första åren som är allra viktigast. Men om jag får tillägga, behövs lite underhåll under livet också..

Ingvar har också fokus på hästarnas bakdel – motorn på hästen. Det är den som ska orka bära upp mer av vikten på hästen för att få balans i kroppen, även med en ryttare i sadeln. ‘Det tar tid att bygga upp en häst, så skynda långsamt, menar Ingvar. Bättre vänta med visningar, än att hasta på och slita och inte byga rätt.

Förutom det, poängterar Ingvar att han tycker att vi inte behöver så mycket prylar på hästen. Den klarar sig fint ändå. Lindor, täcken och till och med skor kan undvaras mycket mer än idag. Vi täckar på och lindar på, skor och har oss, utan att för den skull veta riktigt varför. Att vara utan allt detta, när det inte behövs, stärker kroppen på hästen.

En hel intervju med Ingvar går att läsa på Hippson

av

Lodrät sits – något att bry sig om?

Ja, ja – jag har filat på en text ganska länge nu om vikten att vara i balans och själv bära upp sin kropp. Den får komma ut på bloggen när jag är klar. Men för att fatta mig kort… sitsen är grunden i allt. För det är grunden i att tillåta hästen vara i balans, något som vi dressyrmänniskor och hästmänniskor anser är ganska viktigt. Utan balans kan vi inte påverka något korrekt, i alla fall inte om vi vill att hästen ska ha en självbärighet. Med självbärighet menas att hästarna bär oss, inte tvärtom. Det betyder också att rätt muskler, rätt senor och rätt leder arbetar för att orka bära oss – något som naturen inte givit hästen (bärkraft…). Även lättheten, smidigheten och gångarterna kommer ur den rätta sitsen. Är vi i balans, kan hästen vara i balans. Det borgar för hållbara hästar…..

Men inte får jag någon hjälp av proffsen inte, i alla fall inte i de bilder som presenteras i media. Om ni klickar på länken här, till Ridsports referat om femåringarnas tävlingar på Falsterbo nu i veckan, kan ni se ett fantastiskt så kallat ”bakhäng” från en proffsryttare, tyvärr ack så vanligt på hästryggarna i dressyrtävlingarna. Hänger de med i ökningarna över huvud taget eller är det mellan ”hand och skänkel plus lite bakvikt” som gäller?

Ska det verkligen vara så här? Var är balansen – i händerna???? Jag hoppas att bilden inte är representativ, men då jag sett några sådana här under årens lopp börjar jag fundera….. Lodrät sits – testa att dra ett streck mellan axlar, höft och häl…..

av

Ibland är räddningstjänsten räddaren i nöden

När allt går åt pipan, vart vänder vi oss då?

JO – till de högre makterna – och Räddningstjänsten.

Onsdagen började som en helt vanlig dag. Visst hade jag vaknat under natten, i alla fall halvt om halvt, och hört åskan gå. Jag hörde också ett kloppetiklopp, något som jag tog för en dröm. Det är inte heller många sovmorgnar jag får om året. Onsdagens morgon var en sovmorgondag. Jag vaknade upp. Tittade ut. Såg ingen hingst. Men då jag inte ser hela hagen tänkte jag inte mer på det.

Så jag jobbade en stund och gick därefter ut för att titta till mina hästar.

Men hingsten. Han var borta.

Vad tänker vi när allt blir fel?

Vad gör vi?

Jag drog den naturliga slutsatsen: han har sprungit till brudarna. De har gett honom en svår match. Tyvärr. Och det är inte hingstens fel. Men det har blivit fel. Bara att erkänna. De brunstar som tokar, tjejerna. Valackerna går igång de med. Ja, jag förstår att hingstar blir valacker. En av mina lärdomar.

I vilket fall som helst trampar jag iväg mot hagarna tio minuter bort. Den första hagen saknar övertråden på grinden.

”Nej” tänker jag för mig själv. ”Var är stoet”. Det lilla stoet är borta. Stora valacken står snällt kvar.

Jag går vidare, upp mot det stora fältet där tre ston och en valack går. De står lugnt. Utanför staketet står det stoet som varit borta från den första hagen. Jag ser ingen hingst. Plockar tillbaka det lilla stoet där hon hör hemma.

Letar.

Letar.

Letar.

Överallt.

Ingen hingst.

Ringer polisen, frågar alla grannar.

Ingen hingst.

Åker överallt. Flera hästar är på driven efter nattens åskdunder. Men min är borta.

Så det är bara att börja om från början.

Jag går och går. Mina marker är mycket kuperade. En hel del av dem är dammar och vass. Jag söker av. Jobbar. söker av. Får hjälp av andra.

Till slut.

Jag ser ett spår. Ett platt spår rakt ut i dammen. Gräset är högt. Jag följer spåret. Jag kan gå där, men jag känner att det är mjukt. För mjukt.

30 meter ut i dammen ligger min hingst.

Han har fötterna uppdragna under sig. Ser ut att sova. Jag blir så glad så jag bara skrattar. Han verkar bli glad – han med.

Sedan ska vi ta oss till fast mark. Han kämpar för livet – bokstavligen. Varenda steg han tar sjunker han ner så långt magen tillåter. När kroppen tar emot är det stopp. Så han hoppar, men all sin kraft som han har kvar. Meter för meter.

Efter femton meter är det stopp. Femton meter kvar…..

Jag har ringt räddningstjänsten.

De kommer och vi får kämpa. Meter för meter. Det är som om hingsten säger: bra ni är här! då slipper jag jobba. Men jag kastar hinkar med vatten över min övertrötta häst. Han måste upp! jobba! kämpa! KOM IGEN! Inte en gång till. Den här gången måste det gå bra! Mina krafter känns övermäktiga. Jag har kraft för två. Räddningstjänsten kompetensen. VI KAN!

Två meter till, en meter. Paus. Två meter till. En meter. Paus. När fyra meter är kvar lägger han av. Det spelar ingen roll vad de underbara människorna från Räddningstjänsten gör. Inte vad jag gör heller. Hästen somnar. Är slut, uttorkad. Har legat där ett bra tag. Säkert över tio timmar.

Så händer det som måste ske. Den här gången måste det ske.

Vi får upp honom!

Glädjen är enorm samtidigt som musten går ur mig. Allt har tagit sju timmar.

Eftermiddagen och kvällen går åt till vård.

Jag ger lucernvatten och hoppas. Varje timme till två på natten. Han är okej och repar sig snabbt. JAAAAAAAAAAA!

Räddningstjänsten är mina hjältar! De har de alltid varit. Kommer alltid att förbli. Förra gången förlorade de dock kampen. Den här gången vann de.

1-1 mellan de högre makterna och Räddningstjänsten.

Det gör i alla fall matchen jämn. Och jag hejjar på Räddningstjänsten. I alla lägen. Mina hjältar…..

Tack! Vad skulle jag gjort om han inte räddats?

Behöver inte tänka på det nu. Vi är fine. Vi är helt fine…..

av

Morgonmys i solskenet

Den som går ut till beteshagar en tidig förmiddag på sommaren ser tydligt att hästar har sin egen dygnsrytm. Det ligger ett härligt lugn över fälten och hästarna, de hittar jag i en klump någonstans där solen ligger på. Utsträckta djur ligger brevid ihopkrullade, endast en står vakten. Det är då det är sovtid för hästar, efter en gryning som spenderats med att proppa magarna fulla. Så är det varje förmiddag i mina hagar, om hästarna själva får välja. VIsst anpassar de sin sovtid och sin rytm efter mig under vintern, om de får stå inne i box. Men de som står i lösdrift, hittar jag även då sovandes när solen gått up.

Det är rätt trevligt att de sover under förmiddagen. Det härliga lugnet i hagen smittar en själ, även när en fullspäckad dag med lektioner, glada skratt och livliga barn väntar. Det hade nog varit värre om jag velat träna dem – är de därför som många tycker hästarna blir slöa av att gå ute dygnet runt, och stallar in för träning och tävling?

Det handlar nog, som jag ser det, kanske inte så mycket om att de faktiskt blir tröttare. Med det ynkliga sömnbehovet de har, deras behov av ständig rörelse och deras enorma uthållighet, är det nog något annat som påverkar, om något. Kan det vara dygnsrytmen månntro, att de är trötta när morgonklassen startar? Vi kanske ska lägga tävlingarna på en annat tid helt enkelt, så att hästarna får det de behöver, och vi det vi vill? Det vore så lätt, och passa även mig. För inte kan jag skryta med att jag är morgonpigg inte….  

Men upp kommer jag, när jag har chansen att se så mysiga djur, frossa i solens strålar, snarkandes helt utsträckta i det daggvåta gräset. Det är en syn för gudar.

av

Att hitta rätt kompisar

Många hästar fungerar med de flesta andra hästar, då de är naturligt sociala. Bara de får en grupp så anpassar de sig och är nöjda med det. Men det går ju att göra lite mer än så, med lite tur och lite engagemang. Att tillbringa sin tid med bekanta som det går att komma överens med är en sak, att vistas hela dagarna med sina bästa kompisar – det är en helt annan.  Det finns dessutom de som är lättmobbade eller som av någon anledning har svårt att hitta vänner i en flock.

Det är lätt att låta sig luras att tro att hästar blir lyckliga bara det finns andra hästar i hagen. Det är inte alltid så enkelt. Tänk om de inte passar varandra? De har, när vi spärrat in dem i hagen bara två alternativ. Antingen kommer de överens med de kompisar vi tilldelar dem, eller så blir de ensamma (i bästa fall om de kommer undan när de inte får vara med) även om det till synes finns kompisar. Särskilt syns det när hästarna inte är så fasligt många.

Om mitt vita sto Tammy inte hade haft sin bästa kompis i vått och torrt, W,  hade jag haft fullt upp med att hitta kompisar åt henne. Hon låter sig lätt exkluderas i gruppen och om hon hade hamnat med hästar som inte tog henne till sig hade hon blivit ensam ändå.

Men nu har jag W. Och då går det mesta bra, även när det är lösdriftstider på vintern och utrymmena mindre. Hon skyddas av sin kompis, som också råkar vara en riktig alfadam som lugnt och stilla tar sin plats. Hon råkar också vara intelligent och snäll nog att ge kompisen plats vid matbordet. Det är lite häftigt att se. Om W inte är där vågar den vita Tammy inte gå fram. Ett vanligt öde för de vita hästarna.

Hästar skapar livslånga vänskapsband. Se bara på Tingeling, mitt russ, och Alex, min gammelklump. De är ett sant radarpar. Även Tingeling får en trygg tillvaro när gammelklumpen är med. Han beskyddar henne och ser till att också hon får plats vid matbordet.

Sedan gäller det ju att hitta kompisar som har samma mentalitet. Vissa är inte så lekfulla som andra i hagen. Det är både synd om den som vill leka och den som är en tråkmåns om de bara har varandra att lita till. Det är ju inte alltid går, men den som har flera hästar kan ofta matcha vännerna, så att ingen känner sig ensam och alla får en bästis att vara med.

Just nu är hagkompisar ett pyssel för mig. Gammelmannen i hingsthagen orkar inte längre hålla tempot med de yngre och mer vältränade. Det är verkligen inget fel på hästen, han är vacker som en dag och frisk som en nötkärna. Men han är faktiskt gammal och visade med all önskvärd tydlighet att han inte orkade med de yngre längre. Jag hittade honom allt oftare ensam och han har de senaste två dagarna kommit forsande till mig för att få komma iväg och få andra kompisar att vara med.  

Jag tror han behöver stadigare kompisar med lite mindre röj. Även som frisk är det inte lika mycket fart när man är en bit över tjugo. Vi får se om jag väljer rätt åt honom, för det är svårt att veta även om man känner hästen väl. Men bra kompisar ska han ha, och det lär visa sig om jag valde rätt nu, när jag snart går upp i hagen. Står han nära de andra är det rätt, annars får jag avvakta och vänta ut och se om jag kan hitta på något annat kanske. Håll tummarna…..