Återupptäckte en gammal kunskap som handlar om hästar i veckan: konsten att vara här och nu, att samarbeta med hästen på hästens villkor i det ögonblick som finns just precis där man är. Så enkelt när allt går vägen, eller det bara är lite trassel på färden. Däremot svårare när det väl gäller att överkomma en stor mur. Det handlade om en helt vanlig lastning, som blev något helt annat. Jag kör inte mina hästar alltför ofta. För de flesta av dem går det bra ändå. Men inte för W. Vi har kört mycket hon och jag. Men det var förr. Nu är nu. Då trillar gamla laster tillbaka.

Lasterna i det här fallet är rädslan för en lucka som slås upp bakifrån. Gamla erfarenheter blir som nya igen, och luckan går inte att stänga. Så var det en sisådär tre år sedan hästen reste med transport också. Så det blev en lång väg in i transporten. Först inte alls. Sedan upp men inte hela vägen. Till slut inne i trailern, men så fort jag bara tänkte på luckan gick hästen ut.

Många tankar gick till de val jag faktiskt hade. Det är så frustrerande med en häst som bara backar ut och som inte låter luckan stängas. Så insåg jag, som så många gånger förr: Vi har alltid ett val. En person som säger – gå med hästen! Se till att hästen är med på det du gör! måste väl också följa det mantrat själv? Jag tycker det, inte minst för att jag tror på det. Så resan blev lång. En vecka totalt. Inte hela tiden, men då och då. Lastträning. Gå in, backa ut. Gå in lite till, backa ut. Jag visade med varje rörelse att jag inte ville luras. Slänga upp luckan så fort hon är inne, som har hänt förr. Det första hon upplevde med en trailer var detta och så illa att hon skadades om än inte så svårt, vilket alltid gjort lastning till en något jobbig historia för oss båda.

Sedan har jag inte alltid varit så på samarbetshumör, när kliniktiden väntat eller regnet öser, eller vad det nu är som gör att vi känner att vi inte mäktar. Och sedan åkt så lite som möjligt. För jag är människa jag också, och orken att göra det bästa av allt räcker inte alltid till. Det är inte lätt att göra rätt. Stress, måsten och planer stoppar oss från att vara här och nu, behålla vårt lugn och tänka i rätt banor. Men den som orkar att stanna upp, och får hästen med på färden får också beständiga resultat.

Den här gången ville jag göra rätt. Inte tvinga, inte bemästra, inte luras. Det var min chans att få till ett bra åk för häst och för mig.  En vecka tog det… Idag fick jag lön för mödan. Håsten står i transporten. Helt lugn. Låter mig stänga dörren. Igen och igen. Allt på rätt sätt. iIll slut konstaterar jag att hon är redo. Hon tycker det är okej att åka iväg. Så vi åker och som tur är går allt bra.  Hästen var inte ett dugg svettig efter timmesfärden till nya hemmet. Hon stod lugn och trygg, hade inte bråttom ut och var sval som en sommarfläkt. 

Den här gången lyckades jag. Vilken hästhanteringskurs det blev i helgen! jag och w övervann nog båda vår trailernervositet. Mina minnen från när det gått åt pipan bleknade än ett snäpp och blir något som jag kan leva med. Detsamma verkar gälla duktiga, superkloka och intelligenta W. Tillsammans har vi skapat ett bra minne att bygga på. Vilken läromästare den donnan är!

Nu väntar riddarträning i veckan! Vi är mer än beredda! Är ni????