av

Romantiska ekipage på Manhattan…..

Det är gärna så de framstår, när de visas på film. Hästarna som drar vagnar i Central Park med kära par och glada familjer. Så här i juletid längtar jag faktiskt alltid till New York. Det är en av mina absoluta favoritplatser på jorden och jag har haft lyckan att besöka staden många gånger. Nu var det ett tag sedan, men en film på TV drog mig tillbaka i tiden. Både till den fantastiska stad New York är, men också till de hästar som drar vagnar fullproppade med turister mitt i denna myllrande och mycket djurfientliga värld.

Första gången jag såg hästekipagen som väntade på gatorna runt Central Park på Manhattan var jag 16 år gammal. Jag hade lyckan att få bo precis bredvid parken vid mitt besök. Det första jag såg när jag gick ut genom dörren var hästarna. OCh varje gång mådde jag lika dåligt. Då så många andra såg något annat – det romantiska och trevliga, undrade jag redan då om det var mig det var fel på. Men det är ju kanske inte så. Det var nog andra som ville se det de såg, inte vad som egentligen fanns där.

Hästarna som drar vagnarna med turister i Central Park har ett lagstadgat skydd. Det finns också djurpoliser i New York, sådana som vi är så snabba att skrika på när vi tycker folk inte sköter sina djur här i Sverige. ”Titta på USA” ropar en kör, ”där har de ju djurpoliser! Och då blir det verkligen ordning och djurplågarna får sitt straff. ”

Det är lätt att tro att andra har lösningen. Men vilken lösning finns då för dessa hästar? Låt oss kolla under ytan:

– Hästarna får jobba max 9 timmar om dagen på New Yorks gator.

– Hästarna får jobba max 7 dagar i veckan. Nu var det visst slut på reglementet, i princip.  

– Hästarna inhyses i stallar på nordvästra Manhattan, flera kilometer från sin arbetsplats.

– Stallarna är i flervåningshus och upptar de ÖVRE våningarna.

– Boxarna är så smala att en shettis skulle bli tvångsomhändertagen om den vistades där i mer än tre minuter här i Sverige.

– Arbetsplatsen består av flerfiliga vägar mitt i en av de mest hektiska städer i hela världen.

 Alltfler röster höjs i New York för att hästar inte ska få jobba under de här omständigheterna. Men än så länge fortsätter vagnarna att gå på gatorna. De går runt, runt, runt, med hästar som inte alltid tas om hand som de borde, och som inte får den hovvård och den omsorg de är värda. De skadas ofta i trafiken, när de blir rädda för tutande bilar som viner förbi. Det händer att de dör i sitt arbete. Senaste dödsolyckan skedde i september månad innevarande år. Vilket liv är det för en häst?

Så visst. Djurpoliser är väl jättehäftiga att se på TV. Jag har tidigare i den här bloggen skrivit några rader om de jordbruksdjur som faller utanför allt vad lag och regler heter i jättelandet USA.Där har inte djurpoliserna något intresse eller ansvarsområde alls.  Grisar som bor i flervåningshus med gallergolv (tänk er effekterna!), tusentals kor som står i trånga inhängnader i kilometerlånga rader, enorma slakterihus där djur blivit en jätteindustri. Det är ett djurplågeri som går utöver det mesta vi människor kan tänka oss.

Men även många av de djur som faller inom djurpolisens så kallade område går också hårt åt. Det gäller inte minst de djur som dagligen trafikerar Manhattans gator, för att besökare som du och jag ska få känna oss sådär löjligt romantiska som vi sett på film.

Tänk på det om du drömmer om New York. Finns ingen marknad kommer inga nya hästar dit, som får slita asfalt över 60 timmar i veckan, för din och andra turisters skull.

Om du orkar läsa mer om vagnshästarnas vardag, finns en rapport att läsa här, en rapport skapad av Animals Angels.

av

Det går inte att tvinga en häst…. tankar om bettets inverkan

Vet du hur mycket kraft en häst tål i munnen? Vet du hur starkt du kan rycka i hästens mun och hur det känns för hästen? Många dressyrryttare och andra ryttare säger att hästarna gör saker för att de alltid vill. Om de inte ville skulle de heller inte göra grejerna. Många av oss vill nog gärna att det ska vara så. Men med de tekniska verktyg vi har för att bli starka och kunna hantera hästen rent fysiskt, kan vi absolut inte vara säkra på att hästarna inte upplever sig tvingade till än det ena och än de andra.

Se här bara vad forskarteamet som Nevzorov (som jag skrivit om tidigare) kommit fram till: .

En tydlig bild av vad vi lätt hemfaller till finns också på denna .

Det är en tydlig och pedagogisk beskrivning av den kraft vi kan få till mot en av hästens mer känsligare delar. Frågan är vad vi själva skulle göra för att slippa sådana upplevelser? Hästarna undviker det garanterat. Andra studier visar att hästar inte vänjer sig vid trycket. Efter att de har fattat vad det innebär, vill hästarna inte alls ha mer än, säg några äpplen i tryck. Trycket som avses är med vilken kraft vi kan dra till oss saker, inte vad vi bär omkring på, när vi själva håller i tygeln. Det går att läsa hela studien i bland annat the Horse Ytterligare undersökningar visar att proffsen håller mellan 1 – 15 kg i handen konstant, medan etologer som Andrew McLean förespråkar under 0,6 kg. Rycken i undersökningen från Nevzorovs film visar att ett ryck ger upp till 300 kg tryck, ett tryck hästen inte alltid ens kan förutse.

Det finns än fler studier som är intressanta i det här fallet. I en studie från etologiinstitutionen på SLU, visade det sig att konfliktbeteendet hos hästen ökade i takt med att hästens tryck i munnen ökade. Med tanke på de studier jag nämnt ovan är det föga förvånande. Bara det faktum att hästen är ett flyktdjur hade en stor del i detta. Vi vet alla att hästar är just flyktdjur, men hur mycket tänker vi på vad det de facto innebär? Än värre. Vissa lärde till och med in att få drag i munnen. Bara hästen stretade emot tillräckligt släppte ryttaren i handen, vilket gjorde att hästarna lärde sig att streta än mer. Helt enligt alla inlärningsteoriers mantra- det som ger resultat kommer också att förstärkas. Jag håller helt med om författaren i avhandlingen som menar att inlärningsteori är en mycket viktig del av ridningen, och bör uppmärksammas bra mycket mer. Jag har först nu på senare dagar förstått vikten av detta, och jag har gått i ”lära” hos proffs länge… Positiv försärkning istället för negativ, kanske inte är så dumt ändå. Mer om inlärningsteori kommer lite senare i den här bloggen…

Ja jösses, det är ett stort ansvar vi tar på oss när vi sätter oss till häst med full mundering. Vad vågar vi upptäcka och vill vi se allt vi gör?

av

Globenfeber i TV – fyrspannen och kamelerna roligast

Det är sällan det blir TV-tittande, men i helgen blev det nog rekord för året. Anledningen var att det var Globen International Horse Show. Jag kikade inte på allt, men en del blev det. Det var ett tag sedan jag hade möjlighet att se det live tyvärr.

Det är alltid lika lärorikt att se de olika sporterna. Men mest tyckte jag om den härliga kamelen som gjorde byten i varje. Jag brukar säga att kossor kan hoppa 1,20 (det gjorde mina i alla fall när de rymde från hagen) och nu är det bevisat att kameler kan göra byten i varje! Det bästa med kameluppvisningen var den härliga ryttaren som var så mjuk och följsam i handen.

Näst bäst var, i mitt tycke, fyrspannen. Det är mäktigt värre att se dem fara fram som hästtjuvar genom hindrena. Skulle dock inte vilja vara häst i ett sådant, verkar stressigt och knuffigt. Men som sagt, mäktigt var det och inte blev det sämre av att Tomas Eriksson avgick med segern!

Dressyren var inte fullt så kul däremot i mitt tycke, även om kommentatorerna var lyriska. Jag vet inte, det ser ut som framdelen är halva längden av bakdelen på något vis hos de flesta hästar….. spektakulär show och häftiga program är det däremot. Det som förundrar är också att man inte ”får” tycka något om dessa fixstjärnor i dressyren så länge man inte rider i samma klasser själv. Trots att det kanske finns en anledning till att man inte strävar dithän….. nog sagt om det så har jag inte sagt för mycket denna gång…. Kan i alla fall säga att en ny vagn helt klart står på önskelistan för julen, för körningen lockar alltmer.

Tyvärr missade jag shettisgaloppen, men SVTplay är ju dunder. Kanske hinner ikväll. Var det något mer på programmet som verkligen var intressant? Jo, det var nog att de tog upp säkerhetsfrågorna inom ridsporten. Här var det några av proffsen som sa riktigt bra grejer. Peder Fredrikson var inne på att barn och vuxna måste lära känna hästarna på marken innan de rider upp, Gunilla Bylund sa att hästarna på en ridskola behövde gå tillsammans för att vara kompisar sedan i manegen så att inte onödigta konflikter uppstod och att hästarna skulle vara avpassade till verksamheten. Kloka ord.

Tipsa gärna om än mer bra inslag, det blev härligt nog många timmars sändningar i alla fall på datorn (där jag kikar). Och det är inte ofta ridsporten får så mycket uppmärksamhet. En eloge för det!

för er som missat allt, är det möjligt att kika på www.svtplay.se . Där går det att se progammen än ett tag.

av

Hästsporten en stor näring

Europeiska Hästnätverket presenterade nyligen helt färska siffror över hästens betydelse i Europa. Hela 6 miljoner hästar räknas i Europa och de tas hand om 400 000 heltidsarbetande. Totalt omsätter hästnäringen över 100 miljarder Euro. Det är imponerande siffror och ger en vink om hur stor betydelse hästarna har i EU.

Men, det finns många punkter som inte tas med i denna beräkning. Förutom alla som arbetar gratis på sin fritid, och tyvärr den stora svartmarknaden som finns i näringen, så missar också statistiken som vanligt en hel del så kallade mjuka värden. Mjuka värden är det som inte kan mätas i pengar, men utan mjuka värden vore livet meningslöst och grått. Hur många är det som förgyller sin vardag med hästen? Hur många personer rehabiliteras och får hjälp att leva bra liv tack vare hästarna och hur många är vi egentligen som ser hästen som en väg till fysisk och mental hälsa och glädje? Det borde i och för sig kunna synas i sjukskrivningstal och liknande… Dessa siffror vore än intressantare att se. För just nu skrivs det mest om personer som förolyckas vid ridning, inte alla de som blir blir friskare med hjälp av hästen.   

Mer om Europeiska Nätverket och dess arbete för att främja hästnäringen i Europa går att läsa i Hästfocus.

av

Goda vänner och lång utevistelse kan göra under

Det är ett stående tema här på min blogg – att det är vi människor som dikterar hur bra en häst har möjlighet att må och hur trevlig den är att hantera och rida.  När det finns problem i relationen mellan häst och människa är det inte hästens fel, utan det ligger alltid något bakom detta problem. Allt handlar om perspektiv. Är det hästen som inte fogar sig, eller ger vi helt enkelt inte hästen chansen att må så bra att den också kan vara i harmoni och i balans. Harmoni och balans ger förutsättningar för både människor och djur att bete sig på ett bra sätt gentemot andra. För mig är svaret givet, och det är roligt att se att forskningen alltmer entydigt visar på att detta är ett faktum.

Ett av de stora grundproblemen för hästar i människans värld är att de inte får sina grundläggande behov tillfredsställda. Här talar vi om långa mattider, mycket rörelse i frihet och möjligheten att få tillbringa sin tid i flock. En av raden av aktuella studier är den här som nyligen publicerats som är relaterat till detta finns beskriven i Hästfocus. Forskarna har här låtit ett ganska stort antal hästägare fylla i en enkät angående beteendeproblem hos deras hästar och hur hästarna hålls. Det skrämmande med den studien är i mitt tycke att så många av hästarna uppvisar aggressivitet och icke önskvärda beteenden i allmänhet. Över hälften har angivit att hästarna uppvisar stress. En tredjedel av hästarna angavs vara aggressiva och en femtedel av hästarna uppvisade klassiska stereotypa beteenden.

Det intressantaste i studien är inte dessa skrämmande siffror, utan att forskarna också ställt problemen i relation till den hästhållning hästarna stått under. De har tittat på uppstallningen och gruppsammansättningen hos alla dessa hästar som undersöktes. Och svaret är entydigt – mer tid i stallet gav större beteendeproblem. De kikade också på flockens sammansättning för att se om det påverkade hästarnas beteende. Javisst gjorde det det….. bra kompisar i hagen ledde till mer lätthanterliga hästar. Med tanke på hur många hästar som hade beteendeproblem, måste detta vara en lyx då som är få hästar förunnat….?

Vad enkelt det därmed skulle vara att få hästar lite mer lätthanterliga, lite mindre stressade och lite mer i balans. Lång utevistelse med goda vänner kan göra små under.

av

Konsten att välja rätt veterinär

 

Alla veterinärer är lika lite stöpta i samma form som andra människogrupper. De är individer, mer eller mindre lämpade som veterinärer, mer eller mindre lämpade att ta hand om just mig som hästägare. För det handlar om relationer, lika mycket som kompetens och engagemang. Det går det inte att komma ifrån. Ibland kan valet var extremt begränsat, och ibland blir valet riktigt galet. Då är det inte bara hästägaren som kommer i kläm, utan inte minst den stackars hästen, som givetvis behövde bästa möjliga vård.

Mina turer med olyckor på hästar har den senaste tiden renderat till ett anmärkningsvärt stort antal veterinärbesök och då jag råkar ha hästar i två olika distrikt, har jag också lärt mig den hårda vägen hur veterinärbesöken kan bli. Så här lite i efterhand, när mina egna ordinarie veterinärer tagit över ansvaret, och den häst som råkat mest illa ut äntligen också blivit på bättringsvägen kan jag inte annat än att ta till mig läxan och se att min egen naiva läggning åter spelat ett spratt. Jag har helt enkelt varit bortskämd. Vi lär så länge vi lever – eller hur?  Jag har noterat vissa typer av veterinärer, efter att i tretton år hållit i inackorderingsstall och hästverksamhet och då behövt  veterinär ett antal gånger. Här är de tre vanligaste, och givetvis börjar jag med den BÄSTA först.

1. Den infödde veterinären. Det här är en sådan veterinär som får alla sina kunder att slappna av. Vi hästägare känner på oss att vi har lämnat hästens väl och ve i rätta händer. I mitt fall har det funnits fyra sådana i mitt liv. Den första infödingen jag mötte, hon är lyckligt nog än med mig, då vi flyttat till samma område (en salig slump om jag får säga så). När hon jobbade som distriktare i Rimbo bad man gudarna där ovan om att det var hon som hade jouren om något gick fel. För då visste vi alla i stallet att allt skulle bli okej igen. för det var så det var – och det är så det är med denna veterinär. Nu jobbar hon på klinik i krokarna. Det är hit jag går när allt brakar samman och än har hon inte gjort mig besviken. Tror aldrig att hon kommer göra det heller. Vi kan varandra vid det här laget, hon och jag. Det betyder oerhört mycket, att hon finns.

Den andra är en distriktare i mitt eget distrikt idag, och den tredje är en härlig man i sina bästa år i Sörmland. Den fjärde jobbar också på klinik och är ett socialt fenomen med stor empati. Honom saknar jag ibland lite extra här nere, då han finns i Stockholmsområdet. För han och jag räddade min nu gamla fux Alexander en gång i tiden, och det kommer jag aldrig glömma. Men jag har ju nummer ett!!! 🙂

Vad som gör en sådan här veterinär unik är den sociala kompetensen, insikten om att verkligheten existerar i stallar (med bångliga hästar, smuts och otillräckliga resurser) och viljan och kunskapen att fixa till det som krävs. Lite kreativitet finns hos dem också, de löser problemen som de kommer. Inget rop om klinik om det går att fixa hemma – och det mesta går att fixa när en sådan här veterinär finns till hands! Jobbar personen på klinik får man den tid man behöver och den uppmärksamhet som ger en känsla av att vara prioriterad (hur lyckas de med att ge det till alla kunder, undrar jag ibland). Ofta är det här en veterinär med lång erfarenhet, men inte alltid. Vissa är födda till att bli veterinärer… Tack för att ni finns, för att ni lyssnar och för att ni förstår! Jag har skrivit det förut, men det kan inte sägas nog många gånger.

2. Den extremt kompetente. Jobbar ofta på klinik och kan vara svår att få kontakt med. Gör ett ypperligt jobb, även om hästägare inte fattar vad det är som gjorts och varför. Frisk blir hästen i vilket fall som helst. För det mesta, då alla hästar helt enkelt inte kan räddas. Personligen har jag bara gott att säga om dessa individer. Det är de som för forskningen framåt, fixar de mest komplicerade fallen och de är helt fantastiska. De är också personer som, när man hanterar det rätt, har enormt mycket kunskap att förmedla. De är ofta mer sociala än de flesta tror och anser. Men de kräver ett genuint engagemang från hästägaren (och en del kompetens från hästägaren också) för att kunna relatera till dem som individer. Jag tror flera av dessa herrar och damer tycker mer om hästar än om människor….

3. Teoretikern. Den här personen hade antagligen högsta betyg på veterinärlinjen och ”vet allt”.  Inte tu tal om att lyssna. Men mästra går bra. Tyvärr är kompetensen inte alltid den som man lätt tror att denna veterinär har. Det blir fel och det drabbar hästen, men då ska ägaren veta att han eller hon ändå gjort fel, så det kan inte veterinären lastas för. Nya rön och trender är det som gäller. Teori går före praktik och att skötseln inte sker på klinik när ägaren ges uppgifter är ointressant. Själva kan de ju fixa det mesta mha domesedan i hästen. Ägaren ska gärna klara mer komplicerade saker utan någon hjälp alls. Gammal kunskap och erfarenheter är helt blassé.

Om en lite erfaren ägare frågar om det inte kan vara en idé att göra si eller så (eftersom ägaren själv sett detta göras trehundra gånger av andra veterinärer i samma situation) ska man veta att man inte vet något alls. En inte helt ovanlig kommentar är då ”sådant gör man inte längre… vet du…”  Hänvisar till klinik under jourtid så fort det går för att få ryggen fri. Ingenting kan vänta utan det är akutintag som gäller. Ger hästägare dåligt samvete, är duktiga på att fakturera och hästen kommer i kläm då hästägaren ställs utanför engagemanget. Inte att rekommendera, om du vill må bra. Inte om hästen ska må bra heller, faktiskt.

4. Den räddhågsna. Denna veterinär vet att han eller hon är ute på hal is. Antingen är personen nyutexaminerad eller jobbar med fel djurslag och är rädd för stora djur (eller hundar om det nu råkar vara en hund som är skadad). Sådant händer. Då kan tre saker hända. Antingen får man lite pencillin och ett recept för att hålla trollen borta. Eller så blir det en evig kamp mellan veterinär och häststackare och ägaren försöker medla däremellan under undersökning. Inte för att någon brukar bli klokare av en sådan undersökning. Tredje alternativet är att veterinären frågar vad som behövs för att hästen ska må bra igen. Det har jag faktiskt varit med om själv. Turligen visste jag i det läget vad jag behövde (tack vare ”infödda veterinärer” som ofta berättar om hur och varför saker ska göras) och bad om det. Det gick bra den gången.

5. De intetsägande. Dessa är bra att ha i många lägen, men inte när det är akut. Har lite svårt att relatera till svårare fall, men är riktigt duktiga vid normala besvärligheter. Trevliga att umgås med men man kommer inte riktigt ihåg deras namn och hur de ser ut. Det här är nog mycket en relationsfråga och individuellt, vilka som hamnar här.

6. Hur blev du veterinär? Den sista kategorin veterinärer är ovanlig, men finns, helt klart. Vad sägs om ett fall där ägare och flera trodde på korsförlamning och veterinären rings ut. Han kommer ut, står två meter från hästen och lyssnar på ägarens oroliga kommentarer och fråga om det inte kan vara korsförlamning. Svaret blir: ”Men du. Korsförlamning drabbar mest ston mellan 5 och 8 års ålder. Det kan det inte vara. Och de ska ha svårt att gå då”. Varmed ägaren replikerar: ”men hon är ju sex år och kommer inte ur boxen!”. Någon undersökning av hästen eller rörelseprov var inte nödvändigt. Hästägare och veterinär stod mest och glodde på hästen i tjugo minuter. Ingen av dem blev klokare. Visst hade hästen korsförlamning (efter att ytterligare en veterinär fått ringats in). Veterinären ifråga hade också lyckats ta fel på ett sto och en valack vid ett tidigare tillfälle, och hittat på lite annat smått och gott som inte behöver nämnas här.

Vem vill du möta när din pålle inte mår bra? Välj med omsorg säger jag bara – om du kan. Det kan påverka en stor del av din hästs framtid. Vilka stories jag kan dra om när veterinärer har räddat mig och när de fallerat! Men det får bli en annan gång. Ha det gott därute, och ta hand om fyrbeningarna!

av

Tankeväckande om dominans, ledarskap och förmågan att samarbeta

När jag håller kurser och berättar om hur jag hanterar hästar, kommer vi nästan alltid in på frågan om ledarskap . Det blir ofta en intressant diskussion där jag med en dåres envishet hävdar att ledarskap inte är något jag eftersträvar. Jag tycker faktiskt att det där med ”ledarskap” är ganska ointressant egentligen. Att få rätt, som om det bara fanns rätt eller fel i världen, är inte heller min grej. Och att dominera är än mindre intressant.

Däremot satsar jag hårt på att lotsa och guida, och att hjälpa hästarna att förstå människans värld. Det är människan som är fostrad i hierarkiska strukturer med trapphierarkier. Vi strävar makt och medel och vill ”härska” och bestämma. En häst, eller en hund, har inte samma mål med livet. Trygghet, slippa vara hungrig och social gemenskap är de viktigaste aspekterna. Lite lek och bus, och att förstå sin omvärld (jag tror alla djur vill förstå vad som händer dem), skadar inte heller.

Så härligt är det inte då att se att man får medhåll från il professores… här är en fantastisk artikel från en etologiprofessor som ifrågasätter dominanstemat i många träningsmetoder för hund. Läs och begrunda. Dogma.nu

Visst går det att härska och detaljreglera djurens vardag, ner till minsta lilla steg (hur ofta har jag inte hört någon rya- stå still! bara för att en häst tog ett enda steg…). Djuren fogar sig (ofta, men inte alltid). Men behöver vi det och hur viktigt är det att göra det? Än en fråga – är det något som vi vardagligen bör göra mot ett djur? Svaren står i oss själva.

Det är vi som styr eftersom vi äger och hanterar hästarna. Vi låser in dem, och förser dem med mat. Vi tränar dem och initierar nästan allt som händer i deras värld. De är helt utelämnade till våra intentioner, våra viljor och vår nyckfullhet.

Vilken värld upplever ditt djur? 

111

av

En vinnande filosofi?

Så har världsmästaren i hoppning korats. Det blev Phillippe Le Jeune som avgick med segern. Finalen består av de fyra bästa ekipagen från ett antal rundor. De ska då hoppa en banan med både sin egen häst – och de andras. Det klarade Le Jeune allra bäst, och när han på presskonferensen svarade på varför det gick så bra att hoppa motståndarnas hästar svarade han så här:

”Jag hade kul när jag red de andra tre hästarna i kväll. Jag kände av dem och tänkte att jag gör som hästarna vill, istället för att försöka få hästarna att göra som jag vill.”

Väl talat av en världsmästare! All heder åt en sådan vinnare.

Artikel om segraren finns att läsa på Ridsports hemsida.

av

Forskning om kommunikation mellan barn och häst

En ny forskningsstudie har inletts om hur barn och hästar kommunicerar. Studien är ett samarbete mellan Göteborgs Universitet och ett antal lingvister där samt etologer på SLU. Här kommer forskarna även att studera om det finns någon skillnad i kommunikationen mellan barn och hästar vad gäller barnens kulturella bakgrund.

Det bästa av allt med den här studien är att den ligger som grund för att utforma terapi för personer med funktionshinder! Det här blir en studie väl värd att följa!

 

Referenser:

DN, ATL, Hästmagazinet,

av

Åhhhh! En Urbino-häst!

Ja, så går tongångarna ibland när jag är ute med min vackra vita springare Tamara. Då vet jag att det är sant hästfolk jag stöter på. För de som gillar Urbino gillar känslighet, fart och fläkt!

”Min” Tamara är en dröm att skåda och också en av de vänligaste och arbetsvilligaste hästar jag någonsin stött på. Mitt aber är att jag kanske inte riktigt uppskattat hennes enorma inre förmågor förrän på äldre dagar. Men nu vet jag bättre. Det här är en häst, som är en ära att få ha i sin vård.

Urbino

Tamara är som sagt otroligt lik sin morfar Urbino till utseendet. Även hennes temperament och beteende avslöjar tydligt att det är dessa gener som slagit rot i hennes huvud och kropp. Så de som gillar Urbino (vilket verkar vara många här i Skåne!) missar inte att hon är en avkomma (om än i ”fel” generation) efter denne eminente hingst.

Inte nog med det. Urbinos och Tamaras historia möter också varandra, inte minst rent geografiskt. Urbino såg dagens ljus år 1962 på Gotland. Den lycklige uppfödaren hette Ivar Olofsson. Redan som föl köptes dock den vackra lilla hingsten av Flyinge. Men det var inte givet att han skulle bli hingst. Lillkillen var lite föööör liten. Han mätte inte mer än 159 när han var som störst (även om jag tycker det låter som en idealhöjd för en liten dam som jag på dryga 1,60…). Men det är inte det som är det förunderliga i historien. Utan det är att Urbino faktiskt började sin avel i Röstånga, där jag själv råkar bo numera, 08 som jag är från början. Hur jag hamnade här är en historia för sig, men också delvis av en slump. Här har också Tammy stått under fyra år.

Urbino stod på Nackarps Gård, bara ett par kilometer från mitt hem. Han flyttades så småningom till Halmstad, men Röstångaborna älskade hästen och ville ha honom tillbaka (klokt folk här i bygden! :-)). Så hit kom han åter efter ett par år, för att sedan turnera i Småland och Skåne. Det var en populär hingst, denna vackra Urbino.

Han var dessutom framgångsrik som få. 1546 ston kom att betäckas av hingsten. Efter sin död 1991 blev han tilldelad elit, postumt men ändå. Det råkar också vara samma år som Tamara föddes – år 1991. Elit tilldelades han för sina fina avkommor såsom Callaghan 460, Flamingo 481 (vem kommer inte ihåg honom!), Flyinge Tolstoy och Flyinge Bobby. Måste säga att Tamara är i gott sällskap, även om hon är en hoppehäst bland avkommor som utmärkt sig i dressyr. Det kanske är det som kommer ifrån Lemon, fadern.

Tamara

Tamara själv är en ängel och har varit med om mycket under sina 19 år på jorden. Jag köpte henne som häst för min hästskola för personer med särskilda behov i början av 2000-talet. Hon var en liten snäll häst, men inte igångsatt när vi fick henne. Valet föll på henne för att hon stod nära och för att jag instinktivt kände att hon var en härlig häst. Lite slump var det allt i köpet också, måste erkännas.

Tamara installerade sig snabbt på gården och gick snällt med barnen och blev starkare och starkare. En vacker dag när vi hade lektion skulle barnen rida över bommar. Tamara var lite pigg, men nog blev vi förvånade när hon tog fart över de fem bommarna som låg på skrittavstånd och hoppade alltihopa i ett enda gracilt språng. Givetvis blev det lilla barnet rädd och började ropa. Då satte Tammy fart än mer och barnet for av.

Hoppning!

Ingen skada skedd dock. Vi som var med häpnade snarare över TEKNIKEN! Vilken hoppetjej! hon formligen flög över bommarna. Sagt och gjort. Efter en tids löshoppning och inträning av hopperyttare lånades hon ut för hoppning och kom att tävla både det ena och det andra. Sedan blev hon tyvärr halt och jag lånade ut henne för avel istället. Hoppningen var inget alternativ längre. Än tråkigare är dock att avelsförsöken inte slagit väl ut. Även jag har försökt utan framgång. Det är en sorg, då Tamaras gener verkligen skulle glädja nästa generation. Tamara är en kompakt och ädel häst med fantastisk galopp, härlig känslighet och ett ambitiöst sinne. I sina glansdagar hoppade hon så att vi skojade om att det var en häst vi fick skjuta ner för att få att landa…. Något för alla att uppleva för alla som tycker att hoppning är kul.

Att uppskatta energi

Vad Tamara främst lärt mig genom åren är att uppskatta mjukhet och energi. Ingen kan dansa som hon om energierna är fel. Men ingen är så ljuv att rida när kropp och själ är i balans. Hon är en tydlig barometer för den som hanterar henne. Hårda nypor ger back i full fart. Mjuk sits och en behaglig framtoning ger finess å det härligaste. Hon är ständigt tillsammans med bästisen, Lilla W, som följt henne under nästan all den tid som jag haft Tamara. Jag köpte in dem med ett halvårs marginal och de fann varandra direkt. De är som yin och yang, black & white.

En häst som ger avtryck

De som mött och upplevt Tamara hänger kvar i min vänkrets. Hon är en häst som berör och hon har många fans därute. Hon har, och ger fortfarande, avtryck i människors själar. Inte minst i min egen.

Mer om Urbino kan du läsa om på Carolas Webbhörna – en mycket trevlig sajt för övrigt!