Det bor en sann dressyrkärring i mitt hjärta. Jag älskar sporten och kommer nog alltid att göra.  När jag ser ryttare som Dujardin, och hästar som Valegro fylls jag av något som jag bara kan beskriva som eufori. Det är så vackert och jag drömmer om att jag är där – i sadeln på denna underbara häst. Så går jag ut och försöker själv, på mina egna fyrbenta vänner. Och ibland – ett steg eller två, kan jag ana hur det känns där på Valegro när han dansar runt på nytt världsrekord. Dessa ynka sekunder jag känner detta, får mig att leta efter det igen. Och igen. Ja, jag är en sann dressyrnörd…..

När jag säger jag älskar dressyr handlar det om att jag älskar samarbete, jag älskar att se ekipage i balans, ryttare och häst i harmoni som dansar över ridbanan och som får varje rörelse att se enklare än enklast ut.  Tillsammans. Jag ser en stolt häst full av livsglädje och en ryttare som ler med hela ansiktet, för att känslan hen upplever är magisk. Det är dressyr för mig.

Ridning är en svår konst i alla lägen och dressyr är något av det svåraste som finns. Det krävs extremt mycket av ryttaren, eftersom hästen aldrig är bättre än vad ryttaren tillåter. Det är tufft att inse, att allt som går fel och allt som inte blir som vi tänkt handlar om oss. Väldigt, väldigt lite handlar om själva hästen.

Vi ryttare lägger grunden, ger förutsättningarna och lär hästarna vad vi förväntar oss. Om vi inte kan motivera hästen, om vi inte kan lära oss att sitta i balans och om vi inte är fyllda av glädje inför jobbet så kommer det också att gå som sig bör – mindre bra. Det ligger i oss att ändra oss, för att lyfta hästen, både mentalt och kroppsligt. De visar upp oss för vad vi är egentligen – inte vad vi vill att vi ska vara. Det går inte att ljuga för en häst. Hästen är sannerligen vårt inres spegel.

Utmaningen för att lyckas ligger i oss själva. Att vi ska bli bättre på så många plan, inte minst det mentala. Vår inställning påverkar hästen. Är det kul med dressyr – eller jobbigt och tungt? Du bestämmer. För hästen upplever vad du egentligen upplever. Att ljuga för en häst är omöjligt. Tycker du att det är svårt och besvärligt? Då kommer du också att hantera hästen så att det blir svårt och besvärligt för den att klara av det som du ber om (eller säger till). Det kan hända att hästen då blir besvärlig, eller helt enkelt tröttnar, även om du bara vill väl. Känner du däremot en genuin glädje inför jobbet med hästen och ser hästen som en partner, kommer det att smitta av sig i varje steg. Tar du ansvar för vad du gör, lär hästen hänga på och också lyckas göra sin del av jobbet. Precis på det sätt du själv gör det. Din inställning skapar hästens motivation (eller frånvaro av den), din attityd skapar hästens attityd. Kan du motivera hästen och leka fram svårigheterna, kommer också hästen att älska det den gör.

Men utmaningen ligger också fysiskt. Har du inte balansen, lär inte hästen hitta den heller. Har du inte koll på dina händer, kommer hästen inte heller att vara lugn och fin i munnen. Är du sned, kommer hästen att förbli sned. Men är du i balans, och mjuk och följsam i kroppen, har du känslan i ryggslutet och axlarna avslappnade. Ja då kan din häst dansa, utan motstånd. Så länge hästen är tränad för uppgiften. Häri ligger ännu en dimension – att bygga upp en häst till bättre styrka, hälsa och mental förmåga.

Så det blir många små bitar att jobba med när det kommer till oss själva. Och sedan ska hästens fysik därtill. Det är en sann konst och jag beundrar de som lyckas med allt detta. Det gäller att ”nörda in” på detaljerna. Att nöta utan att tråka ut (hästen eller dig själv), att fokusera och se de små, små stegen. Som tillsammans blir stora – till slut. Det gäller att inte tappa grunden, utan att vara noggrann i varje liten del. Allt är avgörande och missar vi något får vi problem senare.

Själv kämpar jag vidare, mycket väl medveten om mina svaga punkter.  Jag tränar och tränar, gör fel och om igen. Försöker bättre och lyckas ibland. Men så länge jag har kul, och så länge hästarna glatt hänger på och tycker vårt jobb är roligt så kommer jag att sträva vidare och tycka varje steg är värt det. För varje steg blir jag än något ödmjukare i sättet, för varje träningstillfälle blir jag än något lite mer respektfull inför hästen, detta stolta, vackra och magiska djur. För att den till att börja med släpper upp mig på ryggen. Men kanske allra mest för att den ger mig chansen och förlåter mig även när jag trasslar till det. Om och om igen….  Att de bara orkar med mig, är värt en eloge. Och det försöker jag uppskatta – varje sekund vi är tillsammans. Hur svårt det än är, med alla mina brister och fel. För i drömmen dansar jag med hästar, lätt och ledigt i varje steg.

Nothing Forced Can Ever Be Beautiful- Xenophon