av

Framåt nedåt ger framåt uppåt!

 

 

 

Det vi ser på ”stora banan” när vi går på dressyrtävlingar är hästar som bär sig väl och som går framåt uppåt (om ryttaren har gjort sin träning rätt med hästen). Det är en form som är tuff för hästen att genomföra och som kräver stor styrka och balans. Bakom denna form ligger ett långt och idogt arbete med att utbilda hästen och stärka hästens förmåga att bära sin ryttare. Två av de fundamenta bakom denna form ligger ”Kontakt” och ”lösgörande arbete”, något det verkar fuskas lite med till mans.

Det lösgörande arbetet handlar om att få hästen att förstå hur den kan bära en ryttare på ett korrekt sätt – med rätt muskler utan att vara spänd och överbelasta någon del av kroppen. Det kräver att den börjar använda sin magmuskulatur och kommer till avslappning. Det är inte helt olikt det vi tränar på när vi går på ett gympass. Varje rörelse ska komma igenom hela kroppen.

För att hjälpa hästen att komma till bärighet är den långa låga formen nyttig. Den låter hästen komma till ro i handen och hjälper hästen att hitta avslappningen och bärigheten. Det handlar om allt annat än det jag ibland ser – det som handlar om att nosen går inåt nedåt. Här ska istället nosen gå framåt nedåt för att det ska ge bästa effekt. Hästen ska ju bära sig själv och söka sig fram till bettet. Och då får vi också kontakt – om vi har bra händer som fångar upp den framåtgripande känslan och avslappningen. Först då kan vi påbörja det mödosamma arbetet med att få hästen samlad – på riktigt, inte bara kröka på naken och skrutta runt.

Det är svårt att rida långt och lågt. Det kräver god balans och bra taktkänsla. Det krävs att man rider med sätet fram mot handen utan att jäkta, utan att istället släppa fram hela rörelsen igenom hästkroppen. Det kräver en mjuk hand som erbjuder en fin kontakt utan att vara bromsande eller hämmande. Hästen ska inte bli framtung – tvärtom, den ska istället få under sig frambenen mer och bära upp sig bättre och framför allt slappna av. Då duger det inte att såga lite med handen och hoppas på att hästen kröker på nacken i hopp om att det ska hända.

Här är ett skolexempel på hur lång och låg ska se ut när det är som bäst (och där vi kan se att hästen kan gå i mer samlad form när som helst). Det som är långt och lågt är ”vilan” när hästen får genomsläpplighet i kroppen och blodet cirkulerar genom mer avslappnade muskler och rygglinjen sträcks ut. Arbetet är den lite högre formen där den verkligen behöver bära sig.

 

Ryttaren är här ypperliga Uta Gräf, och hon har en hel artikel om vikten av att stretcha hästen i Dressage Today. Det är mycket läsvärt! Man kan se hästens ridpass som ett gympass – där lång och låg är den mjukgörande vilan mellan mer intensiva rörelser. Mer om detta kan du läsa om på Allt Om hästar. Där diskuteras olika former – även avarterna till lång och låg och korrekt samling.

Avarten kan för ett otränat öga se snarlik ut, men ger inte samma effekt. Snarare kan avarten vara till skada för hästen. Den formen kallas lång djup och rund men får hästen att gå på bogarna och därigenom att belasta frambenen mer. I sin värsta form blir detta det som debatteras så hårt: rollkur. Att sedan detta händer i träning, att hästen går under tygeln och tappar kontakten med bettet, det är en sak. Men det är absolut inte det man vill eftersträva och något som en seriös tränare försöker rida fram ifrån, istället för att stanna i och vara nöjd och dessutom försöka få till det än mer. Då har man tappat tanken på kontakt och att rida ”fram till handen”.

 

 

 

 

 

 

av

Vissa stamlinjer berör lite mer.

Det finns två stycken hingstar som av någon anledning gått in i mitt hjärta som lite roligare att ha i stamtavlorna på mina hästar än de andra. Båda hingstvalen är nog en slump, men jag kan inte riktigt släppa att dessa linjer är lite roligare för mig personligen än andra.

Den ena hingsten är Urbino, en liten vit hingst som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Anledningen är enkel – ett av mina favvoston, tyvärr en häst som gått ur tiden, hade den linjen och var väldigt lik sin morfar. En sådan häst skulle jag vilja ha igen, och hon kommer ofta i mina tankar. Jag saknar henne.

Den andra hingsten är Sack, en hingst efter Kaliber. Det är Kaliberstammen i sig som attraherar och linjerna rakt nedåt från denna hingst. När jag en gång i tiden letade hästar som hade det jag sökte fastnade jag en gång i tiden för den vackre hingsten Sack. Han hade fått extremt höga ridbarhetspoäng och visades som fyraåring på Globen (den show som idag finns på Friends Arena) av självaste Balkenhol – en av de bästa ryttarna i världen. Sack ägdes av Jan Brink och reds av ryttarinnan Minna Telde som red honom med den äran (men inte utan visst besvär då han var känslig som bara den). På videon nedan är det dock Jan som rider hästen:

Så jag gick och köpte en unghäst som var efter Sack- en häst som jag kom att kalla Seke. Tyvärr blev ingenting som det var tänkt. Något var knas och tyvärr förolyckades min Seke i en transportolycka i jakten på att hitta vad som var fel. Men rent emotionellt var Seke väldigt mycket min häst. Han var precis så som  jag ville ha en häst – läraktig, ambitiös, social och väldigt, väldigt snäll. Sorgen efter Seke var total. Som tur var hade jag redan bestämt att betäcka mitt sto W samma år som olyckan med Seke skedde. Det givna valet för mig blev att välja Saigon. Saigon är avkomma till Sack och då Sack inte fanns i avel längre, blev det en Saigonhäst. Här på videon nedan är Saigon 6 år gammal, och tror ni inte att hästen dessutom har Urbino i stammen!!! ❤

Jag funderade länge innan jag valde denna hingst. Kanske skulle det kännas för eländigt. Men jag frågade stuteriägaren innan betäckning om råd. – Vad tror du om Saigon, frågade jag. – Jodu, det är jag övertygad om blir mer än fint! sa Brita-Stina och jag bestämde mig på ögonblicket. Betäckningen tog vid första försöket och året efter om min lilla Saigonavkomma utan besvär. Inte visste jag då (men det visste jag bara veckan efter betäckningen förstås) att det var Brita-Stina som ägt självaste Kaliber. Och inte verkade hon vara mindre förtjust i stammen än jag. Vi var båda sålda på dessa sociala och känsliga gosetroll.

Den Saigonhästen är idag elva år gammal och står i mitt stall och är min, min, min. Bara bara min. Lika trevlig som sin föregångare, men helt frisk. Och en sann glädje i mitt liv.  Jag försöker nu också få till en ny fölis – en återigen efter W. Jag vill så förtvivlat gärna ha en till Kaliber-stammad avkomma. För de passar mig ju så perfekt (gärna Urbino och Ceylon också, det är trevligt i!). Men det finns ju knappt några svenska hästar kvar, och de som är håller sig i avel bara i några år. En har jag hittat, som blev godkänd förra året, men den hästen ska antagligen tävlas i Unghästklasser internationellt i år, så vi får se hur det blir med den saken.

cropped-helenasayo.jpg

 

av

En pumpa på ingång?

Carl Hester och Charlotte Dujardin är mästare på att ge sina hästar gulliga smeknamn. Blueberry var ju stallnamnet på världens genom tiderna bästa dressyrhäst – Valegro. Och nu när han är ”pensionerad”, i alla fall från tävlingsbanorna, har Charlotte fått en ny häst i…. PUMPKIN!

Anledningen till namnet lär vara att han är så orange och lite rund. Dessutom lär han vara väldigt, väldigt snäll. Sånt gillar vi.  😀 På tävlingsbanan heter han enligt uppgift Toretto, men ursprungsnamnet är Gio. Förvirrande? Ja så kan det vara när mästarna hittar på namn hit och dit. En anmärkningsvärd sak med denna vackra häst är att han är född i juli – den fjärde för att vara exakt, samma som USA:s Independence Day. Till råga på allt är det ett sto. Ston har blivit alltmer vanligt på dressyrbanorna, från att bara för några år sedan ha varit något av en sällsynthet. Ett undantag sedan tidigare har vi i vår egen Tinne Vilhelmson Silfvén. Hennes första häst i toppklasserna var Caprice, ett vackert mörkbrunt sto som gjorde succé och med henne var Tinnes karriär som dressyrstjärna utstakad (med hjälp av kommande hästar förstås). Caprice och Tinne fick två OS ihop. Och nu rider alltså även Charlotte ett litet sto som hon hoppas på i de högre klasserna.

Mer om Charlottes Nya häst kan du läsa om i Horse and Hound.

av

Gaspari kunde han

 

Gaspari – En svensk hingst som var något alldeles extra. Två OS hann han med tillsammans med beridare Yngve Viebke, samtidigt som han verkade som betäckande hingst under alla år – och fick 593 föl inklusive hela 13 godkända hingstsöner.  Han blev 26 år gammal.

Noterar formen på denna häst – inte riktigt det vi kanske ser idag på tävlingsbanan. Varför inte då? Formen är bärig, lätt och bara helt underbar. En inspiration även idag. Klippet hittade jag på Hippson. Läs mer om Gaspari på Hippson.

 

av

Barbariet i Skaryszew fortsätter

För exakt fyra år sedan skedde FINDUS-skandalen, en skandal det kanske som bäst skämtas om lite till mans. Det handlade om att det kött som fanns i FINDUS-lasagner inte innehöll nöt som angavs, utan hästkött. Det uppdagades snart att mycket av det hästkött som fanns i lasagnerna kom från hästar som sålts och fraktats från Polen och från den ökända hästmarknaden  Skaryszew.

Det var många av oss som blev upprörda då och skrev på upprop för att stoppa denna fasansfulla handel. Hästarna samlas in från hela landet, ja även från utomlands för att säljas som levande kött. Sedan fraktas de till Italien och andra länder för att bli mat till oss människor. Allt sker på det mest fruktansvärda sätt, under vidriga förhållanden. Jag påmindes om detta via Facebooksidan jag har, där jag hade lagt ut en bön om att många skulle reagera. Och så tänkte jag att jag skulle kolla in hur det gått. Det är ingen skillnad idag på det helvete som denna marknad är för hästarna. Allt pågår som förr.

Det här handlar om värsta handeln möjliga, och sker helt öppet inom EU. I Sverige har vi en av världens tuffaste djurlagar och i vårt land kan vi bli av med hästar för saker som centermetermässigt för trånga boxar eller för låg takhöjd till exempel. Här har vi motsatsen på andra sidan Östersjön, inom en gemenskap vi har anslutit oss till och som myndigheterna gärna ”skyller på” när nya regler – såsom hysteriska passförordningar för häst genomförs. Men detta kan tydligen fortgå utan att ett skit händer. Ibland blir jag bara så upprörd och förtvivlad. Hur gör vi för att stoppa eländet?

 

Kram från en hästvän.

 

 

av

När man får det att stämma.

Så försvann då till slut isen och gav bra ridunderlag en dag. Sedan kom snön tillbaka – men vad gör det när snö är det bästa som finns att rida i? Nu är det full fart igen – på ryttare och på hästar. Vi har kommit in i en positiv spinn i stallet där varje ridpass verkligen bygger på det förra och där hästarna jobbar på ett mycket bra sätt. Sådant känns överallt – på hela gården. De trivs med sitt jobb och de trivs med vad vi gör och tycker det är kul. Med det kommer också ridviljan från min sida. Jag rider mycket nu, så mycket jag bara hinner. Senast igår kväll red jag vid tiotiden i kyla och snålblåst. Men det är ju så kul. Jag vill aldrig kliva av. Tur jag har många hästar att rida – jag tar slut innan alla är ridna hur jag än gör, så det är bara att rida så länge jag orkar och hinner 😀

Det som peppar mig mest är att vi får mer och mer vilja i hästarna. I höstas hade vi en liten downperiod, en av få faktiskt och tack och lov inte så lång. Men det var något som inte stämde riktigt. Trots all vår pepp och vår strävan efter att hitta glädjen i våra fyrbenta vänner ville det sig inte riktigt. Det kändes som om vi stod och stampade och till och med som om det gick åt fel håll. Då är det tufft att hålla på med hästar – när hästar som tidigare varit mer än beredvilliga att jobba och hänga med på våra upptåg inte längre riktigt vill hänga med, utan mest gör det för att de är så förbaskat snälla. Det var inte så att de inte utförde uppgifterna på banan, eller stod emot, men något knas var det som inte riktigt var roligt och det hade kommit smygande så långsamt och försynt att det plötsligt bara var där.

Det tog ett litet tag innan jag började hajja vad det var. Det gällde att gå till början av allt igen – stämma av så att hästarna verkligen hade förutsättningarna att göra ett bra jobb. Vilket alltid betyder att kolla av hälsa, utrustning och mentalt mående. Allt hänger ihop. Det blev några samtal på telefonen och det blev lite klurande, men jag hade på känn vad det var. Så jag drog in det bästa jag har – världens bästa hovslagare och tränare Hanna. Vi redde snabbt ut vad det var som felade. Och fixade problemet.

Vips hade jag åter hästar på kö i hagen – på vänt framför grinden för att få komma in och få vara med oss igen. Det vände snabbt och nu är vi verkligen på gång igen. Det känns underbart. Och det är återigen en påminnelse till mig, mina elever och förhoppningsvis andra som läser den här bloggen – om hästen inte verkar tycka det är jättekul på banan måste vi alltid fråga oss – varför. Om och om igen, tills vi hittar orsaken. Ibland är den mental och handlar om den upplevelse hästen har av oss och hur vi samarbetar med den på banan, ibland är den rent fysisk. Som i det här fallet. Det var dessutom enkelt att fixa till, med rätt hjälp. Oavsett så handlar det aldrig om ”dumma” och ”lata” hästar. Det handlar bara om att vi inte alltid förstår, men kan lära oss.

 

av

För att ridsporten är jämställd

Det var då fasiken vad svårt det kan vara – ridsporten är i teorin en helt jämställd sport, och som sådan något av en udda fågel i idrottssammanhang. Att den sedan av många som inte begriper bättre klassas som en tjej”sport” är något som verkligen behöver jobbas med. Det handlar då, tror jag gärna, om personer som kanske inte riktigt vet hur det går till, vad ridsport är och inbegriper och vilka förutsättningar som finns för denna så mentalt och fysiskt utvecklande idrottsgren. Det är ett problem som vi alla inom hästsporten behöver jobba med och ta på allvar.

Lite värre är det då med insatta och s.k. kunniga inom sporten som inte förstår bättre. Att skapa en innovationsdag inom hästnäringen och enbart bjuda tjejer är inte jämställt. Och det borde verkligen en i teorin jämställd sport, som också strävar efter att vara det i praktiken också, ha tänkt på. Bakom inbjudan låg Svenska Ridsportsförbundet, Hästnäringens nationella stiftelse, Travsportsförbundet mfl.

Nu verkar som tur var organisatörerna ha backat. Även killar bjuds in till denna dag, som går av stapeln den 8 mars. Men det krävdes ett blogginlägg i frågan från ryttarmamman Maria Åkerhielm, som driver initiativet ”killar som rider” för att något skulle hända. Bra jobbat Maria, men hur tänkte ni andra?

 

Mer info får du på Hippson.

av

Vintervila hellre än sommarvila

Det rättar ut sig med tiden….men det kommer inte av sig självt. Under vintern har vi rustat för än en fullsatt vår- sommar och höstsäsong med hästarna. Det har bytts och donats med sadlar, vi har bytt hovslagare och vi har tagit ut veterinär för tandkollar och annat smått och gott. Allt detta för att hästarna ska må så bra som möjligt och för att vi också ska kunna rida på dem utan att de ska fara fysiskt illa av det. För det krävs en del pysslande. Hästarna kan på sätt och vis säga till om något inte är bra, men det kan vara svårt att lista ut vad det är som inte är bra. Och det är ju klart bättre att fixa saker innan det går så illa att hästarna upplever obehag av sadel, hovbeslag, tänder eller annat. Rätt gjort från början, och det blir klart färre fel att tampas med.

Det är under vintern vi hinner fundera och reflektera som mest. Även planerna under året har satts och målen för varje häst. Det är mycket som det ska tänka på när vi har med hästar att göra och det gäller ibland att backa tillbaka och försöka se helheten och vilka delar det är som behöver förbättras. Och sen är alla hästar värda en längre vila också.

Det har vi gärna just under vintern. Då verkar hästarna trivas med att få ta det lugnt och se kylan och mörkret an. De får turas om att ha vila så vi som är på gården alltid har några hästar att rida på i alla fall – annars skulle ju livet bli bra tråkigt, och tänk vad jobbigt att sätta igång alla hästar samtidigt igen. Näe – några i taget får det bli, så vi har att träna på.

En längre vila ger ordentlig återhämtning och många små saker, som annars kunde blivit stora, läks ut med hjälp av tidens gång. Att det gör gott, det är de flesta tränare och alla forskare eniga om. Många väljer dock att lägga vilan på sommaren. Men då är det ju som roligast att hålla på med häst, och för vår del på Lösa Tyglar är det högsäsong då. Svårt och onödigt att ta ledigt då!

Som grädde på moset brukar hästarna vara väldigt glada i att få hänga på igen när vi sätter igång dem efter vintervilan. De verkar verkligen njuta av att få ladda om. Det är som om man boostat dem med en vitamininjektion, en varaktig sådan. De är glada att det händer något, är utvilade och fräscha. Då jag är den som själv rider till alla hästar på gården har jag ju järnkoll sen på vad hästarna behöver för att utvecklas vidare.

hubertihot

.

av

Därför är etologin viktigt

Om man inte förstår en annan individ är det svårt att kommunicera.

Om man har svårt att kommunicera är det lätt att det blir missförstånd.

Om det blir missförstånd blir det ofta fel.

När det ofta blir fel blir individer frustrerade, och tycker jobbet är för svårt.

Om man är frustrerad och tycker jobbet är för svårt är det lätt att man ger upp. Eller blir arg.

Den som gett upp, eller den som är frustrerad och arg, är jättesvårt att kommunicera med på ett bra sätt.

För att kommunicera behöver vi förstå.

Vi förstår en häst genom att lyssna och lära av hästen så gott vi kan, umgås med hästen så mycket vi kan och genom de etologiska studier som finns och som hela tiden förbättras.

Alltså – vi behöver lära oss etologi, umgås med hästar så mycket det går och lära oss lyssna på hästen för att kunna rida bra. För ridning handlar om att kommunicera med en häst.

av

Sägnen om de vita benen

Sitter och längtar bort från iskyla, snö och halkiga ridbanor. Kikade om jag kunde hitta sköna sommarbilder, för att värma tanken om att den kommer snart, snart. Ser bilder på mina favorithästar genom åren, flera av dem har jag haft länge – en 15 år i år. Och noterar, som tidigare att nästan alla har en (1) vit strumpa. Min kung Alex som jag hade i 22 år hade en vit strumpa, W som hängd med i 15 år nu har en vit strumpa, Sayo som är W:s son har en vit strumpa….. alla mina stora favoriter i livet. Det finns engelska ramsor i olika varianter (från olika delar av Storbritannien) om hästar och hur bra de är utifrån antalet vita strumpor. Två av dem lyder:

One – buy me

Two – try med

Three – shy me

Four – fly me.

En annan något krassare lyder:

Four white legs, keep him not a day. Three white legs, send him far away. Two white legs, sell him to a friend. One white leg, keep him to the end.

Ännu en lyder:

One white foot, buy a horse; two white feet, try a horse; three white feet, look well about him; four white feet, do without him

Nu har jag några helt utan strumpor och två strumpor och en med tre vita strumpor. Alla är lika fina. Men kanske ligger det någonting i risken över att köpa en häst med flera vita strumpor – det blir nästa blogginlägg – är vita strumpor på ett ben ett tecken på att det benet av någon anledning är vekare?