Träningsmetoder

av

Baucher – en ständigt kontroversiell hästtränare

Modern dressyrridning är inte så modern som man först kan tro. Den bygger till stora delar på 1800-talets stora ryttare Francois Baucher. Han var omtalad på sin tid, och kom med ett nytt sätt att tänka när det gäller ridning. Det i sin tur gav en helt annan ridteknik än hans föregångare.

Kontroversiell
Baucher är nog lika kontroversiell i hästvärlden idag som han var på sin tid. Många menar att det är just hand filosofi om hur man kan kontrollera och utbilda hästar som ligger till grund för både LDR och Hyperflexion/rollkur.

Baucher menade att det tog allt för lång tid att utbilda hästar genom att rida med det gamla sättet, det som många förespråkade då och gör än idag. Det tog år av träning, och då armén under hans livstid svalde mängder med hästar, behövdes nya och väl utbildade hästar i snabb takt. Därför försökte Baucher utveckla en utbildningsmetod som var snabbare än den gamla metoden.

Mellan hand och skänkel
Han kom snabbt på att det gick att kontrollera en häst via nacken. För att kunna göra detta drev han in i handen, så att säga. Han således gasade och bromsade på samma gång. Poängen med det hela var också att hästen skulle bli av med sina instinktiva reaktioner och genom att gasa och bromsa på en och samma gång skulle hjälperna slå ut varandra.

Bauchers metod går ut på att hästen inte kan undgå hjälperna. Det gör i sin tur att den ”ger sig” och att den låter sig underkastas människans hantering och ridning. Det är ryttarens minsta vink som gäller, och hästen i sig har att följa signalerna.

Hästens hals skulle också böjas. Här var det faktiskt bra om hästen gapade och försökte undkomma bettet. För då var hästen också tvungen att böja nacken också, i sin strävan att undkomma tygelns tryck.
För att få under bakkärran under hästen samlade Baucher upp hästen, så att bakbenen trampade närmare frambenen. Det kallas rassembler på Baucherspråk.

Olycka förändrade tekniken
Då han själv råkade ut för en olycka tappade han i styrka. Det gjorde att han under senare år kom att lägga om sin taktik för att träna hästar. Istället för att böja framåt nedåt för att lätta på fronen, började han höja nacken på hästen istället. Det visade sig bra mycket effektivare än rollmodellen, då han inte själv behövde använda lika mycket kraft för att åstadkomma samma resultat. Snarare tvärtom. Med den här metoden blev hästarna klart lättare.

Resultatet kom dessutom snabbare än med den andra tekniken. Men kontrollen av huvudet och nacken, den kvarstod som en vital punkt i träningsmetodiken, om än med mer separat hjälp och på ett mycket lättare sätt. Här fokuserades på avslappning i käkarna för att åstadkomma en bra hållning hos hästen. Den här varianten visade sig bli mycket mer populär i eftervärlden också, och den som oftast hänvisas till när folk talar om just Baucher som föregångare.

Blev sent erkänd
De som såg Baucher under hans livstid var inte alla så imponerande. Kavalleriet var inte helt nöjda, till exempel. Däremot fick han många fans utanför sitt eget land, Frankrike. De böcker han gav ut fick bättre renommé på andra håll än i det egna hemlandet. Tekniken kom dock att kritiseras kraftigt överallt. Hans samtida kritiker var förfärade över hur lea och lama hästarna var att rida. De hade ingen energi och det fanns stora problem med att få bakkärran under hästarna så att de bar sig själva. Dessutom var de skänkeldöda och utförde inte dressyrrörelserna som det var tänkt att de skulle utföras – med lätthet och mjukhet.

Vissa saker har slagit igenom
På vissa håll har Bauchers teknik slagit igenom, som ett snabbt och effektivt sätt att träna dressyr på. Huruvida man tycker att Baucher har bra idéer och träningsmetoder eller inte beror nog till stora dela på vilka delar man som ryttare anammar och vad man kopplar Baucher till. Det finns en linje som går mot rollkur, en annan som går mot dressyr och natural horsemanship. Bland annat finns det mängder med folk som har anammat den senare varianten av kontroll av hästens bärighet i de två senare inriktningarna – att få nacken att flexa genom tryck i tygeln och få käkmusklerna att slappna av för att erhålla en mjuk underhals. En av de främsta förespråkarna till det senare var Jean Claude Racinet.

Mer läsning om Baucher som människa och hästtränare kan du läsa här:
Wikipedia
Artistic Dressage
Om Racinet och Baucher

Det finns också böcker att köpa om Baucher. En av de mer populära är: Francois Baucher, the man and his method skriven av Hilda Nelson. Även hans egna böcker finns i handeln. Det är egentligen samma bok i flera upplagor. Förutom vid den 12:e editionen då han lagt om sin teori om hur man får ordning på nacken och frampartiet genom att höja nacken och separera de framåtdrivande och mothållande hjälperna.

av

Ny bok om träning och hästens biomekanik

Som sista inlägg för dagen vill jag pusha lite för en intressant bok som jag inte själv läst än men som väckt min nyfikenhet. Den heter ”Horse-friendly Riding” – Schooling that puts the horse first. Boken är skriven av en dam vid namn Susan McBane. Där går hon igenom grundläggande anatomi, etologi, inlärningsteori och biomekanik och hon gör det av en anledning. Utan kunskap om detta vet vi ju inte vad det är vi arbetar med och vad vi egentligen vill få ut av ridningen. Hon lär också ut hur en häst kan tränas på ett bra sätt och hur vi ska tänka när vi rider: rid bakifrån och framåt. Bakbenen är motorn.

Jag tror på boken, helt och fullt. Det verkar vara en intressant allmän bok om hur hästar är och vad vi har för förutsättningar att arbeta med när vi väljer att arbeta med hästar. Och inte minst tror jag på boken för den härliga avslutningens skull:

”Friends should always be ready to forgive small misunderstandings, regardless of who (if anyone) is ”at fault”. Sometimes, we make mistakes – sometimes our horses do. Let’s not sully our friendly relationship with our horses by being too eager to excuse our own failings, and too ready to react to theirs.”

Kan man annat än gilla en sådan person med en sådan härlig attityd?

En officiell recension av boken kan du läsa här, skriven av tidningen Horsetalk.

Här är Susan McBanes CV:
Susan McBane began riding before she started school and has long experience of riding and caring for her own and other people’s horses and ponies, ranging from children’s ponies to racehorses. She has an HNC in Equine Science and Management, is an equine shiatsu therapist, an Associate Member of the International Society for Equitation Science, and a Classical Riding Club member and Gold Award holder. In 1978, she co-founded the Equine Behaviour Study Circle (now the Equine Behaviour Forum) with the late Dr Moyra Williams and still edits its member’s journal, Equine Behaviour. She is the author of countless magazine articles and over forty equestrian books, including From Warming Up to Cooling Down (J.A. Allen, 2007). Many of her books are on college reading lists and are in demand around the world.

av

Bara tio procent är generna…. resten påverkar vi

…I alla fall om du vill få tag på en bra galopphäst som vinner stora pengar.
I en studie på en uppsjö galopphästar i både USA och England har forskare lyckats klura ut hur mycket som påverkar vad när det gäller att ta fram en vinnande häst.

En vinnande häst är enligt forskarna den som tränas rätt, är frisk, och som går rätt lopp.

Visst finns det en koppling mellan prissumman hästar får in och den stam den har. Men det räknas enbart för tio procent av själva resultatet. En vinstrik hingst har därmed inte alls med säkerhet någon nedärvdhet i sin vinnarförmåga. Istället är det olika miljöfaktorer, såsom uppfödning, träning och vilka lopp man väljer att sätta in hästen på som avgör hur mycket prispengar hästen får. Dessutom spelade skadorna en stor roll för hästens karriär.

Med tanke på att ett föl från en superhingst i USA kan rocka loss på summor upp till en halv miljon US-dollar (!), så lär det vara svårt att få igen de pengarna. Då verkar det klart smartare att satsa på bra foder, bra hästmiljö och inte minst en bra tränare och jockey. Det blir mycket hö och många tränartimmar för en halv mille dollars……

Forskarna som bedrev studien heter Alistair J. Wilson och Andrew Rambaut. Studien genomfördes på 4500 olika hästar i löp och 550 hingstar och täcker åren 2001 till 2007. Studien heter Breeding Racehorses: What price good genes?, och går att läsa i sin helhet på denna plats

av

Hästar skruttiga på att hålla kortminnet aktivt….

Hästminnet är enastående. Som jag skrivit om tidigare kan de med lätthet komma ihåg inlärning som skedde för sex år sedan. Det fungerar precis som träningen skett igår. Det torde göra vilken student som helst grön av avund…. Däremot torde hästar blir fruktansvärt dåliga projektledare, oavsett det fantastiska minnet. De är nämligen ungefär lika dåliga på att hålla fast och komma ihåg sin vilja, som de är på att komma ihåg händelser.

Det visar i alla fall en studie av den kände etologen Andrew McLean. I hans studie fick hästar sitta fast och se och höra hur en person la ut hö i ett av två möjliga ställen i en hage. När hästarna sedan släpptes loss direkt var saken solklar. Hästen sprang ofelbart till rätt ställe för att äta maten. Värre blev det när hästen fick vänta en stund. Maten kom de ihåg, men inte vart den var…Skillnaden på den häst som hittade direkt och den som fick leta var tio sekunder……

Den här studien visar verkligen att hästen lever i nuet och har ett bra långminne, men ett dåligt kortminne. Det som den ville för en stund sedan och den plan den då hade, behöver inte alls vara samma plan minuten senare. För hästen är det en nackdel i inlärningen. Den har helt enkelt svårt att koncentrera sig och hålla flera saker i primärminnet så att säga, som jag förstår det. Det gäller därför inte minst att ha bra timing i allt som görs med en häst.

Däremot borde det ju vara en fördel för oss människor när vi vill bryta ett beteende? Det är därmed lätt att få hästen att distraheras från det den gör och ge dem en annan uppgift att intressera sig för – så är det gamla glömt?

Studien heter Short-term spatial memory in the domestic horse och kan, om man betalar för sig, läsas här. Studien gjordes i Australien år 2004

av

Hur får vi bukt med hästars rädsla?

Hästar har av naturen lätt för att ta till flykten. Det är en egenskap som fått dem att överleva i naturen, där rovdjur är värsta fienden. Men i vår domsticerade värld, är rädslan som hästarna så lätt uppvisar en källa till många otrevliga problem.

Ett av de stora problemen vi kan få då hästar tar till flykten är att de kan skada både sig själva och människor. Det gäller oavsett om hästen är i en trailer, i ett stall, leds eller rids. Jag har tidigare berättat om den undersökning som gjorts som visar att vi människor starkt påverkar om hästarna uppfattar en situation som farlig. Genom att agera lugnt och med tillförsikt kan vi således få hästar både lugnare och trevligare. Men det räcker inte riktigt.

Inte ens en kolugn person kan sadla en häst som aldrig sett en sadel utan att den reagarerar. Den tror givetvis att det är något farlig som hamnar på ryggen. Att bara kasta på en sadel är dömt att misslyckas, oavsett hur ”säker” en person är. En person kan heller inte stoppa en häst från att bli livrädd för något helt nytt och skrämmande första gången den upplever något liknande, som ett flaxande paraply, vajande vimplar eller varför inte en bil? En häst som inte har lärt sig att dessa tingestar inte är så farliga som de verkar kommer att bli rädd – livrädd. Det är det som gör att hästar kan bli så vansinnigt farliga. För om de inte kan fly, finns risken att de slåss för att klara sig. Instinkten tar över, till både hästens och ryttarens nackdel.

Hästar som är rädda för saker och ting mår inte heller särskilt bra. Stress påverkar både sinnet och förmågan att smälta maten. Stress är en stor orsak till allehanda sjukdomar, såsom magsår och kolik. Men – som tur är finns det sätt att vänja hästar vid det mesta. Det gäller mest att veta hur vi ska göra. Det är här inlärningsteori kommer in i bilden. Det finns flera sätt att träna en häst på. Gemensamt för sätten är att det får en häst att genom erfarenhet lära sig hur något fungerar, till exempel att något som den i grunden tror är farligt, inte alls har något med farlighet att göra.

De olika sätten

Om en häst utsätts för samma farliga sak om och om igen, utan att den tar skada och inget händer kommer den så småningom att lära sig att det som ansågs som farligt inte alls är så farligt. Det kallas för habituering, och är ett väl beprövat sätt att lära en häst till exempel trafik på. den blir livrädd första gången, men femtioelfte gången så kommer den inte att reagera på alls.

Det finns en variant av habituering som kallas för gradvis habituering. Då vänjs hästen gradvis vid det nya, för att kunna förstå hur något fungerar.

Associativ träning är en annan vanlig metod för att lära hästar något nytt. Efter ett antal upprepningar av en händelse som man vill lära in ger en viss effekt (eller ingen effekt), kommer händelsen att associeras med responsen. Det är, kort sagt, Pavlov i ett nötskal. En plingande klocka ger mat, eller ett tryck från en skänkel betyder framåt. En variant av det hela är att hästen gör något, och får ett svar.

En häst som lärt sig associera väskor med godis!!!!

Hästar är duktiga på att associera vissa händelser till olika respons. De kan också generalisera de olika stimuli de utsätts för. De kan alltså tolka händelser och gruppera dem i samma fack, för att också förstå till exempel olika ryttares skänkel och vikt. De kan också, lika fort associera en handling till något vi inte tänkt. Det är till exempel då som vi får vad vi kallar för olater…. hästar som kan öppna dörrar för att de då kan komma ut, hästar som bankar i boxdörren för att de vet att vi då ser dem och omedvetet skyndar på matrundan, etc.

Men, här kommer ett men. Inlärningen är, liksom vår inlärning, begränsad till att hjärnan måste vara brukbar för att ta in nya intryck. Hästar som blir rädda får svårt att lära in nya saker. Så hur får man då bukt på rädslan, så att inlärning de facto kan ske?

Vilket sätt är bäst

En avhandling skriven av dansken Janne Winther Christensen på SLU har undersökt de effektivaste inlärningsmetoderna för att vänja hästar vid ”farliga ting”. Först av allt undersöktes hur hästarna reagerade och för vad. Hästarna som användes var tvååriga oinridna danska halvblod, som inte sett så mycket av världen. Faktum var att de i grunden var mer vilda än tama. Trots väldigt stora problem med att kunna se hur hästarna lärde sig, inte minst för att de gick i en trettio hektar stor hage och behövde fångas in, fick Christensen intressanta resultat.

Gradvis habituering är, enligt hans forskning det klart bästa. Det funkar på alla hästar för att få dem att förstå att en skrämmande tingest, i det här fallet en vit plastsäck, inte är farlig. De andra metoderna fungerade inte lika bra, och inte alls på några av hästarna. I vissa av testerna blev hästarna nästan rädda för allt då de utsattes för för hård exponering av plastsäcken – det vill säga direkt habituering.

Gradivs inlärning är modellen!

Däremot var hästarna genomgående lugnare vid gradvis inlärning, det som också kallas desensetising. De fick sällan panik, utan uppvisade ett genomgående lugnare temperament och mindre stress än vid de andra inlärningsmetoderna. De lärde sig också snabbare än vid klassisk betingning alternativt ren habituering. Även de hästar som var mycket räddhågsna till en början lärde sig mycket snabbt att den vita plastsäcken inte var så farlig som de först trodde. Det gällde inte för de andra inlärningsmetoderna, där dessa hästar, som reagerade hårt första gången, också behövde många omgångar av träning för att lära sig att säcken inte var farlig. Om det ens lyckades.

Vad lär vi oss

Det här resultatet indikerar att det klassiska skynda långsamt-sättet är att föredra i alla bemärkelser. Det går klart fortare och det är ett klart säkrare inlärningsalternativ för såväl människa somm häst. Inte minst behöver hästen inte bli vettskrämd bara för att vi lär dem något nytt. Det låter i mitt tycke mycket vettigt. Att lugnt och stilla lära in något nytt, under kontrollerade former och i den takt som hästen själv klarar av måste givetvis vara det allra bästa. Det är skönt att veta att vetenskap ibland också är riktigt klok!

Själv ska jag ut och fortsätta träna mina unga för allt som kan tänkas dyka upp i deras liv. Långsamt och mjukt, och med gradvis inlärning. Det ska ju funka enligt forskarna, och det gör det. Tro mig!

Vill du läsa hela rapporten?

Här är den!

av

Skänkelns användning – Klämma som en tandkrämstub eller?

Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .

av

Inlärd hjälplöshet (learned helplessness) – ett fascinerande och skrämmande fenomen

Vad kommer vi att lära denna häst i livet? Att vår träning är ett ofrånkomligt alternativt oförutsägbart lidande och att det bara är att ge upp, eller att den kan påverka sin egen situation och ge den chansen att bli en bra samarbetspartner? Enligt etologerna är valet helt vårt eget....

När rollkuren raljerade som värst dök det ibland upp skribenter som hävdade att hästarna hade hamnat i ett läge som kallas för inlärd hjälplöshet, eller learned helplessness. Här ska jag försöka reda ut vad detta är.

En välgrundad teori

Inlärd hjälplöshet är ett fenomen som fascinerat forskare alltsedan det uppdagades i mitten på 1960-talet. En amerikansk psykolog vid namn Martin Seligman ville vidareutveckla BF Skinners teorier om inlärning, som i sin tur byggde sina teorier på Pavlovs grundläggande inlärningstes om klassisk betingning.

Undersökningen gick ut på att se vad hundar lärde sig att göra om de fick negativa stimuli i samband med en klocka (jämför Pavlovs mat till klockan). Tre grupper av hundar användes för försöket.

Grupp ett bestod av hundar som sattes fast i en sele för ett tag. Sedan släpptes de vidare.

Hundarna i grupp två och tre sattes också fast i sele och kopplades ihop i ett par. Hundarna i grupp två fick utstå elchocker som han själv kunde stoppa genom att trycka på en knapp. Deras partner i grupp tre fick samma elchock som parhunden i grupp två, men hade ingen möjlighet att stoppa elen från att strömma in i kroppen.

Usch – det är verkligen vidriga undersökningar vi tycker att djur ska gå igenom för att vi är nyfikna. Däremot var resultatet mycket givande, och viktig när det gäller inlärningens grunder hos såväl människa osm djur. Framför allt har den här forskningen klargjort en hel del vad gäller människor och depression, men det återkommer vi till senare. Nu återgår vi till det ruggiga experimentet.

Grupp tre gav upp

För hundarna i grupp tre som inte kunde påverka strömmens på- och avknapp uppfattades lidandet som slumpmässigt. Vad de än gjorde och hur de än agerade blev resultatet detsamma. Det gick inte att på något sätt ta sig ifrån situationen och därför drabbades dessa hundar av klinisk depression. Och även om nästa del i forskningen gick ut på att chocken delades ut  när hundarna fanns i boxar. Återigen kunde hund i grupp två stoppa elen, medan hund i grupp tre inte kunde påverka elströmmen. Däremot kunde båda hundarna lätt hoppa ut ur boxarna!

Men – vad hände då? Jo de stackars hundarna i grupp tre försökte inte ens ta sig ut ur boxarna när elen kom, utan de bara var där och led. I alla fall merparten. Däremot fanns det hundar som inte drabbades av inlärd hjälplöshet. De stack så fort de fick chansen.

 

 

Paralleller

Det går att dra många paralleller mellan denna undersökning och hästarnas liv och vår träning. Vi ger kanske märkliga signaler i hästarnas ögon, eller ger dem noll alternativ alls. Enda vägen ter sig som att ge upp. Blicken blir nästan dimmig och vi får inte riktigt kontakt. Det kan vara i stunder när djur vet att det bara är att stå ut, och det kan vara i hela livssituationen. En av mina hästar blir exakt så på klinik. Han har varit där för ofta och vet vad som väntar. Det är sällan trevligt och gör nästan alltid ont. Men han vet att vi kommer genomföra sakerna oavsett. Så han härdar ut och säger inte halv sju hur hög smärtan än må vara. Men – så fort vi är på väg därifrån skuttar han iväg som en pånyttfödd. Jag skulle påstå att han lärt sig att det är lönlöst att försöka göra något ”dumt” på kliniken…

Men det finns också djur som i samma läge inte skulle ge upp, som skulle bråka tills de avled om de fick chansen. Och dessa får vi ge lugnande eller anses som bråkstakar…. Men det är på klinik det, och då kan det handla om död eller liv. Det finns träning som gör att hästen kan godta behandlingen också, utan att drabbas av vare sig aggression eller inlärd hjälplöshet, men det får vi ta en annan gång.

Inlärd hjälplöshet i träning

Det finns alltför många exempel på ”bråkiga” hästar som just fightas emot inlärd hjälplöshet och hästar som drabbas av inlärd hjälplöshet av den vardagliga träningen runt om i världen. Hästar som ses som lata, dumma eller rent av korkade. Vet du någon????

Och enligt etologerna och psykologerna är det VI som bär ansvaret, vi som lär in dem att bli aggressiva och fightas, eller vi som får dem att ge upp. Med våra metoder som inte är konsekventa och kommer hipp som happ, genom vår egen aggressivitet och hårda dominans alternativt att vi helt enkelt inte ger dem ett val. De kan inte, under någon av dessa betingelser, påverka vad som händer dem själva.  En stark advokat för hästen i detta ämne är hästtränaren och etologen Andrew McLean:

”Remember, when you are riding, you are training in the sense that the horse is continually adapting and forming new, or extinguishing old, habits. You should keep in mind that the effect of the strength and timing of all the cues, is in your control. Notwithstanding the huge variation in reactivity in horses, laziness on the horse’s part is largely up to the rider. We deaden our horses and then blame them for it, by attributing to them the human traits of slackness and non-cooperativeness, or we teach them the fear respons, and they remain continually in a state of flight or running away.” (Horze Magazine)

Även etologen Deborah Goodwin är inne på samma linje:

”It has been suggested that traditional methods of horse training and rehabilitation mayinvolve aversive conditions over which the horse has little or no control. These methods have relied predominantly on negative reinforcement and punishment. If reinforcement is not consistently associated with the required behavioural response (resulting in inescapable aversive conditions in the case of negative reinforcement and the possible reinforcement of unwanted behaviour) and/or training equipment is misused (resulting in inescapable discomfort or pain), the result is likely to cause confusion in the horse, uncooperative or aggressive behavior, or indeed learned helplessness. Training procedures that are repeatedly unpleasant for the horse are likely to interfere with learning and thus performance, in addition to compromising welfare.”

Rollkur

En träningsmetod som anses kunna ge inlärd hjälplöshet är rollkuren. Formen är den minst naturliga tänkbara för hästen och veterinärer menar (de listan över forskningsinfo om rollkur) att positionen är smärtsam och skadlig. I Tidningen Horses for Life ger Dr Ulrike sin syn på rollkuren och hur inlärd hjälplöshet drabbar hästar som tränas på detta sätt.

Även hos människan

Learned helplessness förklarar en hel del vad gäller depression hos människor. Depression handlar om en upplevd hopplöshet. Man ser inte vägen ut. Det spelar ingen roll om det finns vägar ut och andra ser det, det subjektiva sinnet meddelar att det är stopp. Människor som upplever att de drabbas och inte kan påverka det som drabbar dem får oftare depressioner. De som kan känna att de kan påverka situationen drabbas inte lika ofta. Det räcker ofta med en grundsyn om att det måste gå, någon gång för att risken för depression ska bli mindre oavsett vad vi råkar ut för i livet. Många mentala coacher bygger sin verksamhet på att mota olle i grind – att vi ska se möjligheter även om de är små och fortsätta kämpa för det lossnar till slut. Sedan när det verkligt ofattbara drabbar oss, eller vardagen blir tung är vi mentalt mer förberedda och orkar mota inlärd hjälplöshet, är det tänkt.

Vi kan även lära av att andra misslyckas – det vill säga få en känsla av hopplöshet för att omgivningen misslyckas. På så sätt, menar sociologer, kan hela samhällen drabbas av något som kan liknas vid inlärd hjälplöshet.

Läs mer om learned helplessness här:

Wikipedia engelsk version

Andrew McLean

Deborah Goodwin (end. abstract utan avgift)

Horses for Life – Dr Thiel

av

Dominera eller samarbeta?

 

Är hästen ett djur som lyder under hierarkiska lagar eller är det ett djur som fungerar bäst genom ömsesidigt samarbete? Den frågan har varit aktuell sedan klassisk period och har i grunden skapat två olika synsätt på hur hästen fungerar i sitt beteende.

Dominans

Den kultur som bygger på att hästen bör domineras av människan ser hästen som ett djur som i naturen lever ett hierarkiskt liv. Individerna behöver sättas på plats på något sätt, mjukt eller hårt, för att inte försöka sätta sig på tvären emot ledaren och ta över. Känner ni igen det? Det är mycket vanligt förekommande på de flesta ridskolor.

Om hästen inte lyder skänkeln – rappa till den med spöt. Om den inte stannar – dra den i tygeln. Först snällt, men tredje gången gillt. Kulturen baseras på en syn om hästar som presumtivt aggresiva och som ledarskapsssökande.

Samarbete

Redan när hästen började tämjas fanns också en genre och en kultur som växte fram som byggde på en ömsesidig förståelse mellan häst och människa. Synen på hästar i den här kulturen ses som samarbetspartners sm försöker förstå och som ska samspelas med. Hästen ses som ett samarbetsvilligt djur och som en varelse som inte behöver hållas i sin hierarkiska ordning för att ta plats.

Samarbetskulturen ses av många som bygger sina hästhanteringsteorier på dominanstemat som ganska flummiga. De velar och är mjäkiga och har inget ledarskap över sina hästar. I förläningingen, menar vissa som står för ett mer reslut förhållningssätt till hästarna, kan det bli farligt. Hästen kan då ta över i relationen och då vet vi inte vart det slutar.

Hur är det egentligen

Hästen är skapad för att leva i grupp. Hela deras beteende är anpassat för att vara flera. Det är en av hästens absolut viktigaste överlevnadsstrategier, tillsammans med förmågan att höra extremt bra och se över stora vyer på en och samma gång. Det är inte alltid så lätt att forska på hur hästarna gör i naturen, eftersom det finns väldigt få fria hästar kvar. Det är än svårare att se vad en häst skulle välja för relation till en människa – om den fick välja själv.

 Inget skäl att dominera

Vad forskarna vet är att hästen inte har någon absolut favör över att dominera andra i en grupp. Det är inte enbart ledarhingsten som får betäcka, och alla ston i en grupp betäcks så länge de själva tillåter det. Det finns därför inget större motiv för en häst att dominera en annan, så länge det inte är stor brist på mat och utrymme.

Hästar är per definition fredliga varelser. De har inget behov av att styra världen. Att överleva, få gott med mat, kunna röra sig fritt och umgås med kompisar samt leka är gott nog.

Forskare, inte minst välrenommerade Dr Goodwin, menar att dominans istället leder till att hästen i det tysta försöker undvika en dominerande människa. Men då vi inte låter dem fly undan, kan de istället hitta andra knep för att falla undan. Det skulle i så fall betyd att dominanskulturen är fel ute när det gäller att få ut det bästa av en häst.

Har en bästis

Goodwin menar istället att samarbete är ett effektivare och mer hästvänligt sätt att bemöta en häst på. Hästen är nämligen till naturen inte bara social. De hittar också bästa kompisar som de lever länge tillsammans med och hjälper och stöttar och bara umgås.

Den som är lite vaken och orkar kika på hästar en längre tid märker snart att visst väljer de sina kompisar. Det är det som är så härligt med hästar. De har faktiskt bästisar! I min stohage, där också en valack som vi kallar ledarhingsten håller till, finns det tydliga kompisrelationer. Den allra tydligaste är nog Yin och Yang. En är svart och en är vit. Den vita hade haft svårt att klara sig i en grupp och inte bli utanför om det inte råkade vara så att ledarstoet W var hennes absolut bästa kompis. Så hon får alltid plats att äta (brevid W såklart) oavsett hur lite mat det finns tillgänligt för tillfället. Hon kan dessutom jaga bort lilla gotlandsrusset som då istället går iväg och äter hos valacken, som i sin tur jagar bort alla utom just gotlandsrusset. För det lilla gotlandsrusset är HANS bästa kompis. SÅ vem bestämmer då och vem dominerar vem?

Bästa hästkompisar delar på allt och de sover på samma ställe, delar samma hötapp. Parfenomenet behöver inte ens vara till en och samma art. Det finns många exempel på hästar som skaffar en åsna till bästis, eller ett annat djur. Varför skulle det inte fungera med en människa? Samarbetsteorin, menar Goodwin, är därför en god strategi. Inte dominerar man sin bästa kompis? Dessutom menar hon, har hästar i stort ett mycket väl utvecklat kroppsspråk. En signal som hästar är särskilt duktiga på att uppfatta är när någon i gruppen signalerar fara. Däremot finns väldigt få signaler som är bevisade signaler för underdånighet. Varför? Jo, därför att de inte behöver visa dem. Lika lite som italienare behöver lika många ord för snö som eskimåerna….

En bästa kompis är guld värd - även för en häst!

 

Hästar leker

Även vuxna hästar gillar att leka. Det går således att se kompisskapet och träningen som en lek för hästen. Då är hästens hela mentala förmåga med. Och är det inte det vi egentligen är ute efter? Att få kul ihop med hästen. Varför är vi då så måna om att dominera, att hela tiden prata om ledarskap och om att styra och ställa? Visst kan vi även leda bästa vänner och arbetskamrater mot ett visst mål och få som ”vi vill”. Men då använder vi en helt annan strategi än vad en chef/diktator/ledare/mästare gör mot sin underdåniga elev. Att skapa en häst som vill bort och som känner sig trängd och stressad genom dominans (när en häst dominerar en annan betyder det – stick!) skapar vi bara otrygga och potentiellt farliga hästar.

Dr Deborah Goodwins arbetar på Southamptons Universitet och har hästars beteende och domsticering som huvudområde. Den texten jag refererar till i detta inlägg går att läsa här. Texten är publicerad i Equine Veterinary Journal år 1999.

av

Försök att stoppa grymma metoder bland Tenessee Walking Horses

Jag har funderat vidare på det där med att kunna tvinga en häst till vinst. Det finns oräkneliga ”metoder” som fått stora framgångar på tävlingsbanorna. När jag satt och surfade på nätet för att hitta exempel på detta, drog jag mig till minnes gamla fruktansvärda bilder på hur träningen av Tennesse Walking Horses kunde gå till. Det var åratal sedan jag läste om detta, och gick därför in för att se vad som hänt sedan dess. Här kommer en liten bakgrund och uppdatering. ”God läsning”, önskar jag bara… För visst går det att plåga ett djur till vinst, annars skulle ju ingen göra det här.

Walking Tennesse Horse

Bakgrund
1970 försökte amerikanska myndigheter sätta stopp för de grymheter som alltför ofta var förekommande vad gäller rasen Walking Tennessee Horses. Rasen är känd och berömd för sitt steg och sin höga svanslyftning. Men tränare som ville vinna tävlingar tyckte att benen aldrig kunde lyftas tillräckligt högt naturlig väg. Därför hade otäcka metoder utvecklats för att skapa ett än mer spektakulärt steg, för att hänföra och – för att vinna. Men, som tur är, väckte metoderna stor anstöt hos mängder med människor. En lag kom till för att förbjuda de metoder som ansågs som mest illa inom hästnäringen. Lagen kom att heta Horse Protection Act.

Metodernas innehåll
Metoderna som gav sådan uppståndelse gick ut på att på alla möjliga medel få benen att lyftas högt. De skulle knappast nudda marken, utan hästen ska liksom sväva över marken. Hur åstadkommer man då det? Jo, ”givetvis” genom att få hästen att inte tycka att markkontakt är en särskilt trevlig grej. Det finns mängder med sätt att få hästar att inte vilja röra marken. Här är några exempel som Tennesse Walking HOrses har fått utstå för att ge vinst åt sina ägare och tränare:
– skosömmar som avsiktligt ger ett extremt tryck på själva hoven. Det onda gör att hästen inte vill sätta ner sina hovar.
– Kemikalier som fräter sönder hovsulan så att den ömmar vid tryck.
– sylar och nubb upptryckt mot hovsulan för att ge smärta vid tryck.

Dessa metoder går under det gemensamma amerikanska uttrycket soring. För att verkligen förstå hur det går till och hästarnas reaktion rekommenderas länken till videon från Humane Society mycket varmt.

Hände något?
Vi kan ju hoppas och tro att lagar har effekt. På ett sätt har också lagen gett vissa konsekvenser. I alla fall för en del. Men den kommersiella världen runt Tenessee Walking Horse är enorm. Hundratusentals dollar står på spel. Så även om kontrollerna för att stoppa djurplågeriet har ökat, är det många som fortsätter.

År 2006 gick det inte ens att utse någon ärlig championatvinnare inom den klass som hästarna tävlar. Åtta av de elva finalisterna visade spår av de förbjudna metoderna, det som i USA kallas för soring. Det visade sig att sportens avigsidor var lika stora det året som det var under 1970-talet.

Hopp om framtiden
Organisationen inom Tennessee Walking Horses försöker nu ta ett nappatag i verksamheten. Under 2009 var till exempel kontrollerna mer rigorösa än någonsin. Teknikerna ger spår, så är det bara. Och kontroller kan sätta fast syndarna. Bara under 2009 avstängdes tre tränare på livstid för att bruka metoderna, och mängder med tävlingsdeltagare diskades från enstaka tävlingar.

Läs gärna mer om de olagliga och mycket grymma träningsmetoderna och hoppet om Walking Tennessee Horses framtid som med lite hjälp och kunskap leder till något bättre för hästarna. Här är länkar:
American Humane

US News

Organisationen Stop Soring

The Humane Society

Intressant video och info från The Humane Society

av

Övningar till för att lyckas!

När jag gick i lära hos Leslie Desmond tjatade hon alltid om vikten av att få hästen att lyckas. ”Set your horse upp to succeed”, blev som ett mantra som jag lärt mig bära inom mig vad jag än gör med hästen – svårt som enkelt.

Det kan handla om att få en sprayflaska att inte vara läskig, att våga hoppa, eller att få den att förstå något nytt i vår gemensamma utveckling på ridbanan. Men oavsett vad det gäller, är det mitt ansvar att skapa övningar som hästen dels fysiskt och psykiskt klara av (liksom jag) och att en häst går stärkt ur träningen. Det betyder samtidigt att jag som person får en större trovärdighet i det jag förmedlar till hästen.

Om det jag förmedlar ses som sant (ja! visst kan vi!) kommer även ett nyheter också att tas med ro. Då kommer hästen stärka sin självkänsla och känna tillit. Om jag däremot försätter hästen i situationer den inte klarar av, så förfelas hela poängen med övningen. Det blir tvärtom nedbrytande, både för min ”status” som trovärdig partner/ledare eller vad du nu vill och nedbrytande för hästen som blir osäker på om den borde ta helt egna beslut eller inte.

Jag är helt för att låta hästen ta egna beslut. Ibland kommer situationer då en häst verkligen behöver använda sin egen hjärna för att lösa problemet. SÅdana situationer har jag berättat om tidigare här under ”erfarenheter i praktiken” och kommer fortsätta att göra så. Jag vill ha en hjärna som fungerar i min häst, inte en marionett som stängt av.

Dadde Nätterqvist, denna nestor inom hästsporten, har skrivit om det där med att se till att hästen lyckas. Hans princip är densamma. Här kommer ett utdrag ur hans internetbok om lydnad:

”Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte ”sk-r” hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: ”Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då”? ”Då kommer det ytterligare en häst på min begravning”! ”

I slutet avslöjas att Dadde nog vill ha bra mycket lydigare hästar än vad jag önskar. Själv vill jag ha hjälp om jag tvekar, men Dadde var nog inte mannen som tvekade i första taget. Så i grunden blir principen densamma – om jag inte tvekar, ska hästen inte heller göra det! Men då gäller det också att ta det ansvaret, hela vägen.

Mer spännande saker från Dadde, och denna text, går att läsa på denna sida

Göra rätt själv
En annan aspekt av att få hästen att lyckas är att själv göra rätt och göra sig förstådd! Vad är det EGENTLIGEN vi vill. Kan vi förmedla det på ett klart och tydligt sätt, och relatera till hästen samtidigt. Eller trasslar vi själva till det och sedan skyller på hästen. Om hästen inte går i balans och bockar, vad är det vi gör? Förmedlar vi att hästen verkligen ska gå rakt fram och har vi verkligen inte med själva bockningen att göra. Allt som oftast har vi det, även om vi inte erkänner det. Detsamma gäller all typ av ”olydnad”. ÄVen här glädjer det mig att se att Dadde och Leslie är överens till stora delar, även om de antagligen hade väldigt lite med varandra att göra.

Det är stora krav som ställs på oss människor när det gäller häst. Det handlar om att kunna lära ut, om att kunna förstå och förmedla, att vara väldigt säkra och kunniga i oss själva och inte minst att inte försöka smita ifrån det ansvar som åligger oss. Det är inte underligt det finns få riktiga ryttare i den här världen. Undrar om man själv någonsin kommer dit?