Tips!

av

Så gör du vid skada eller sjukdom

När jag satt och kollade efter roliga hästsaker på nätet så trillade jag på Distriktsveterinärernas eminenta folder om hur man ska gå tillväga om man hittar sin häst sjuk i stall eller hage. Här står de mest vanliga sjukdomarna och hur man bäst hjälper sin häst, till exempel:

  • sårskada och stora blödningar
  • kolik
  • hälta
  • fång,
  • korsförlamning,
  • foderstrupsförstoppning,
  • feber
  • ögonskador,

Borde finnas uppsatt i varenda stall! Det är svårt att tänka när man är orolig och nästan panisk över att en älskad häst inte mår bra. Med hjälp av den här foldern får man praktisk vägledning!

Distriktsveterinärernas folder

av

Pausens betydelse i hästträningen

Det är lätt att öva,  öva och öva. I grunden är det ju det som är själva träningen. Men öva är inget utan paus. Vi måste pausa – själva och för hästarnas skull. Jag tänker mig många scenarior när en paus inte bara är inlärningsteoretiskt riktig, utan också inte minst fysiologiskt viktig, och mentalt – för glädjen och hälsans skull.

Tänk dig att du övar öppnor. Den första börjar ganska så knökigt, men du lägger lite volter, justerar din egen sits, försöker hitta lite mer bärighet genom att göra lite tempoväxlingar. Du tänker på din andning och att allt ska kännas lite ”lättare”. Du gör en till nästa varv. Den blir lite bättre. Nu behöver du känna att du får lite mer flyt i linjen, och att böjningen är lagom hela tiden. Så du gör en till. Jadå – lite bättre till blev det allt.

Ska du fortsätta öva? Eller ger du en paus? Jag kallar det för en mikropaus – som jag lägger ganska precis där efter tredje försöket om det är ett bra försök. Den kan jag göra på flera olika sätt, men jag är noga med att göra den direkt efter den övning jag gjort. Antingen rider jag rakt fram i trav under lättridning och rider hästen lång och låg och berättar för hästen hur duktig den varit. Eller så går jag ner i skritt och ger lång tygel. Ett halvt varv eller så. Räcker fint.

Vad är då poängen med en sådan mikropaus? För det första förstår hästen att jag tycker försöket var bra. Det var en feedback på något som vi gjort tillsammans. Med andra ord – jag får också min egen feedack på att den känslan var bättre – där vill vi vara. Ren inlärningsteori. För det andra är det jobbigt att göra bra öppnor. Om jag försöker för många på raken kommer min häst inte att orka göra dem bättre och bättre – snarare tvärtom. Jag nöter ner försöken och orken. Hästen kan få mjölksyra och då blir den rädd. Så då har jag istället lärt hästen att det är jobbigt och eländigt på banan för man får jobba tills man får kramp. Det är inte bra för fysiken, inte heller för den mentala inställningen. Jag lär inte blir så glad jag heller. För om försöken blir sämre och sämre så får jag ju inte den där härliga uppåtgående kurvan utan inser någonstans i mitt inre att jag bara rider sämre och sämre och att jag inte alls kan det här egentligen. Så därför har jag mikropauser. Jämt. Så ofta jag bara kan. En fem tio femton stycken kan det blir på ett pass. Utan besvär. Det gör gott för både häst och mig. Vi behöver den tiden – för att sätta minnet i kropp, själ och knopp. För att växa. I vår takt. Vi behöver hinna andas och reflektera, inte bara pusha på.

Det kan behövas lite längre pauser också. Till exempel att man inte tränar på banan vareviga dag. Det sliter duktigt på hästarnas mentala vilja och fysik. TIll slut tröttnar de. Man behöver en paus från arbetet och få göra något annat tillsammans istället. Ut på en tur i skogen kanske, en promenad, eller hästagility. Vad som helst som inte är samma, samma, samma. Det kan vara så med en övning också. Man kanske inte ska slita på de där öppnorna varje dag. Man kanske tar en paus i arbetet med dessa och tränar galoppen istället. Då slipper man haka upp sig och tråka ut.

Sedan finns det ju en viktig paus till – den långa långa pausen. Den där som forskarna visat är så hälsosam. Den där semestern. Som även hästar behöver, inte bara vi. De behöver får skrota ett tag ibland och bara vara hästar. Och må gott i goda vänners lag.

Här är lite fler reflektioner och tankar från andra tränare om just pausens betydelse:

Lauren K. Doyle

Pausen i inlärningsteoretiska termer

Pether Markne

Markne igen

Elisabet Lundholm

av

Stor kostnad för onödiga hältor

Tidningen Ridsport har lagt ut en artikel om ett ämne jag berört åtminstone ett par gånger här i bloggen. Det handlar om hältor på hästar. Det är Agria som gått ut med information om den statistik de har till hands – utefter de skaderegleringar de har. De kallar nu hältorna för hästarnas folksjukdom. Det här är olyckligt och väldigt väldigt sorgligt.

Det visar sig att hältorna står för över hälften av de anmälda ärendena – och att även övervägande delen av hästarna som döms ut har en hälta som grundorsak. Agria menar även – liksom jag och många många andra inom hästvärlden – att många hältor är helt onödiga och skulle kunna undvikas. Med mer kunskap, med bättre träningsupplägg och genom att hästen får tid till återhämtning.

Det här är inte raketforskning. Men ändå ökar antalet hältor varje år. Och det kostar. Hästliv – för de avlivas för att de inte kan ”användas” mera. Veterinärkostnader – för att de behöver stor behandling. Höga försäkringspremier – vilket alla får betala för. Sorg hos hästägaren som får kämpa med en halt häst.

Så vad har då Agria för tips för att hästar ska vara mindre halta? Ingen raketforskning här heller. Men de har några tips:

  • Träning ska bygga upp – inte ner. Senor och ligament tar längre tid för att stärkas än musler. Bara för att en häst SER vältränad ut betyder det inte att den tål mycket belastning.  Bygg långsamt, bygg rätt.
  • Variera din ridning! Rid ut, gör olika saker på olika underlag. Inte minst – ge hästen tid för återhämtning! Vila är bästa helaren!
  • Rid i balans!  Vi ryttare påverkar hästen mer än vad vi tror. OM vi kan rida balanserat, är mycket vunnet.

Personligen vill jag tillägga – ha en bra hovslagare! Det är den enom viktigaste insatsen för just benen som någon annan kan göra för dig. Veterinären kan kliva in när skadan redan är skedd. Hovslagaren kan hjälpa dig förebygga och en bra hovslagare ser även små förändringar och reagerar på den.

Nu satsar Agria hårt på att få stopp på den här negativa trenden. Hashtaggen är #stoppahältan.

av

Dressage Today – ett magasin att räkna med

Internet är väl för fantastiskt! Säger jag och känner mig gammal. Såklart är det det! Här finns allt. Eller nästan i alla fall. Det finns både bra och dåliga tipsi form av videos och texter. Så det gäller att sållra mellan det goda och det mindre bra. Men hur vet man vad som är vad om man är ny eller inte kan så mycket om en viss sak.

Man tar råd av andra såklart.

Här är ett tips för alla vetgiriga:

Dressage Today

Massor med tips om ridning i allmänhet och dressyr i synnerhet!

Läsvärt så det förslår.

Vad gör hästen hela dygnet???
av

Vad gör hästen hela dygnet???

Det är en allmän sanning i djurvärlden – ju mer gräsätare man är, desto mindre sover man. Utpräglade köttätare, såsom kattdjur, sover mest hela dagen. Vi människor som är blandätare gör lite mittemellan. Och hästar som är utpräglade gräsätare (och flyktdjur!) sover nästan ingenting.

De sover kanske 3 – 4 timmar fördelat på dygnet och ligger ner en av dessa timmar (fördelat på flera gånger). Det gör förstås inte sömnen mindre viktig, inte heller den liggande delen. När min gode fyrbente vän Alexander var inne på sitt 29 år så vågade han inte lägga sig ner längre. Då var det kört. Till slut blir hästen så trött att de somnar stående och hästens ben viker sig under dem. De vaknar nästan alltid i fallet och hinner räta upp sig.

Att se en häst falla på det viset är en otroligt läskig sak att bevittna. Det är heller inte mindre Otroligt obehagligt för hästen. Vad som gjorde att han inte vågade lägga sig ner vet vi inte riktigt – kanske hade han ont invärtes, eller så var ett ben knasigt. Då han var tuff som få och absolut inte ville visa att han hade ont, stod han tappert och såg glad ut ändå. Jag tackar gudarna för att jag har uppsikt över mina hästar flertalet timmar per dag. Jag såg direkt vad som var på gång. Det var dags att säga farväl. Hästar behöver sova, om än i våra ögon allt så lite.

Vad gör de alla de 21 timmar som är kvar då?

Äter.

Äter.

Äter.

17 timmar av dygnets 24 går åt till att äta, om hästen får som den vill. Det innebär inte att den är osedvanligt glupsk. Det beror på att de är gräsätande djur. Och i deras gener ligger att gå och äta, hela dagen. De behöver det av många olika anledningar. Den mat de är genetiskt betingade att få i sig är spridd över enorma arealer, och de får i sig lite i taget. När de är de stäpp- eller skogsdjur de är födda till att vara. Efter 17 timmar har de fått i sig tillräckligt. Så är förutsättningarna i naturen för en häst.

Eftersom förutsättningarna är som de är i naturen, så har också hästens kropp formats till detta faktum. Deras kropp är anpassad till att få i sig lite mat hela tiden. Magsäcken kan inte expandera (behövs inte då de får i sig lite hela tiden), och magsyran, till för att bryta ner maten, kommer lite i taget. Hela tiden.

Så när vi ska ge hästar mat måste vi förhålla oss till det här. Vi kan inte ändra hästarnas biologiska förutsättningar. För att få dem att må bra behöver vi anpassa oss till det som är, inte till hur vi vill att de ska vara.

För visst hade det varit enklare om de var lite som oss. Som klarat oss på en två, tre mål om dagen sisådär. Vi slungar in en bunke käk till magen och kan sedan luta oss tillbaka och jäsa. Så kan inte en häst.

På sommaren, under betestider, är det väldigt enkelt att leva upp till hästens behov av lite foder hela tiden. Då går de ju på bete, och äter när de vill. Då får också de flesta hästar tillräckligt med rörelse, vilket gör att det under den tiden förekommer väldigt få kolikfall.

Klart värre är det på vintern. Då ger vi dem fodergivor och styr hela deras möjlighet att få något i magen. Då blir det ganska ofta mindre bra. Studier visar att där de borde äta 80% av tiden, så får de flesta stallhästar bara en ättid om 15%. Alldeles för lite.

Det här ger stora problem för hästarna. Och för oss. För en häst som inte får sitt tuggbehov tillfredsställt kommer inte att må bra. Den kommer tugga på väggar och krubbor, den kan bli vresig och sur. Inte undra på. För magsyran produceras i alla fall och den skyddande hinna som finns i magsäcken för att inte fräta sönder finns bara på den underliggande delen av magsäcken. När magsyran pumpas ut i en tom mage riskerar den att nå hela magsäcken, även de oskyddade delarna. Inte svårt att tänka sig att man blir sur och vresig och får ont i hela kroppen när magen är i uppror. Det här ökar också risken för kolik och andra hälsoproblem för hästen – fysiska som psykiska.

Undrar hur många hästar som anses ouppfostrade och rent av elaka, men som egentligen bara försöker säga att de behöver få må lite bättre? Så enkelt det kunde ha varit – att med lite fantasi försöka ge hästarna lite mer av det de verkligen behöver?

Så hur löser man då problemet med att ge hästar långa ättider under vintern? Till att börja med kan vi maximera grovfodergivan (hö och silage) och minimera kraftfodergivan (müsli och havre och allt vad som nu finns). Kraftfoder är energirikt värre och ingen föda en häst är född till att äta i någon större mängd. Ska man ge kraftfoder så ska det vara ofta och i små doser. Så att kroppen hinner ta upp näringsämnena. Men hästar kan bli feta på att enbart äta hö och silage i för stora mängden.

I alla fall om vi ger det i en stor klump (läs fri tillgång på hö eller silage på ett enda ställe). Jag har provat detta och det fungerar inte för mig. Vissa hästar formligen parkerar i silagehäcken och går inte därifrån. De blir runda som bollar. Även om det är naturligt att äta långa perioder är det inte naturligt för hästen att stå på samma ställe och göra det. Det kan, förutom fetma, leda till kolik och andra problem då hästarna inte rör sig tillräckligt. För hästar är också i stort behov av att röra sig lite hela tiden och inte stå på samma fläck, och om man inte rör sig blir man fet.

Hmmm.

Nu blev det lite värre med att lösa problemet. Då har många tagit till nät, olika typer av hönät eller slow feed nät som det kallas ibland, för att få hästen att ta små bitar i taget. Vissa hästar blir lugna av detta. Andra blir frustrerade, av att ha, men ändå inte kunna ta ordentligt. Det har också visat sig vara problematiskt med tänderna då hästarna drar ur stråna snett ur näten (beroende på hur de placerats) och de kan också få spända nackar då de inte är födda till att dra ur gräs ur ett nät på det sättet. De är snarare gjorda för att reva av gräs från backen.

För många är det här ett alternativ som de är nöjda med. Jag har valt att undvika det, inte minst för att skodda hästar kan fastna i näten med skänklarna på själva skorna. Och då kan det gå illa.

Så jag fodrar.

Och fodrar

Och fodrar.

Oavsett om de är ute eller inne. De hästar som kan och behöver får fri tillgång. De andra portioneras fodret ut till så att det inte går mer än fyra timmar (en bra hållpunkt enligt forskarna) mellan ättiderna om möjligt. Men det går ju inte alltid. Så mycket kan inte ens jag springa och fodra. Så då har jag stora hagar med träd som de kan knapra på. Och jag lägger in nya till de som inte har tillräckligt. Det behövs ändå alltid röjas sly på gården, och varför inte hiva in det i hagarna där hästarna går?

Ja – hästar kan smälta och göra energi av fibrer! Det är lite unikt och väldigt bra. För om de då äter pinnar och grenar och bark, så får magen sitt. Det behöver som sagt inte vara mycket mat för att hästens mage ska bli lugn. Lite och ofta……

Och så har vi halm i lösdrifterna. Så hästarna kan pilla på.

Och gissa vad. Ingen häst är tjurig. Ingen häst verkar stressad när vi ger foder. Det är otroligt tyst på morgonen när man kommer och ska ge mat. De är glada att få den, men inte paniska eller stressade. Så många stallar jag varit på där hästarna lever amok så fort det är fodringstid. Varför då? Kan man ju undra…..

Hos oss är det tyst och stilla. Förutom 28-åriga farbror Daniel som bankar på sin boxdörr, lite sådär om man är för långsam. Han vill ha sin lusernhink. För en gammal man behöver tillägg till höet, när tänderna inte fungerar riktigt som de ska. Och då behövs ett tillägg. Lusern är då ett bra alternativ, för det räknas som grovfoder det med. Lite betfiber och extra tillskott i form av müsli hör också till, så att hela näringsbehovet täcks och maten blir godare att äta.

Till slut – vad gör de av med de sista tre-fyra timmarna som finns kvar? Rids och umgås med folk, strosar runt, dåsar i solen och leker. I en stor hage. Om hästarna får välja.

 

 

 

 

av

Halka och is

Under gårdagen la sig isen som ett otäckt täcke över gården. Allt var halt, ordentligt halt. I hagarna var det väl ok, men till och från stallet! Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig till stallet.

Det finns inga enkla lösningar för att råda bot på halkan. Hästarna får såklart brodd på sig, i alla fall så mycket brodd jag vågar sätta på. Då det som tur är inte är tokhalt i hagarna får det räcka med framskorna. Aldrig att jag broddar bak i hagen heller – den risken är för stor. Tyvärr har jag varit med om en häst som blev så illa däran att hästen fick tas bort efter en broddspark på bringan. Det känns onödigt. Illa nog att de kan skada varandra när de har skor på bak (dessa tar jag ju alltid bort när jag släpper ihop nya hästar med varandra. Tur jag har hovslagare inpå knuten! 😀 ) .

Det finns flera tankar kring det där med broddar. Fyra brodd är det många som kör med Det stoppar den lilla glidrörelse en hov utan broddar genomgår, så det kan slita på knäna (något tar upp stöten när det tar tokstopp när hoven sätts ner). Två broddar är då bättre även om det inte är perfekt då vinkeln på hård mark blir lite tokig och hästens hov stoppar till en del men inte fullt vid nedslaget. Jag väljer av den här anledningen två broddar per hov.

Sedan är inte två broddar i ultimat för alla och envar. En häst som jag kände tåade så infernaliskt bak att inte ens de förborrade broddhålen fram i tån räckte. Ju halare det blev, desto mer tåade han och han halkade mer och mer. Det blev till att borra nya hål så nära mitten på skon som det bara gick. En gång var paniken så stor i stallet att dessa nya hål borrades med skon på hovarna. Det gick bra det med. Tur att det var en snäll häst. Så illa är det inte för så många som tur är. Men de finns. Och ska man fräsa full fart över isvidderna så är nog fyra broddar i varje sko att föredra. Eller om man går på asfalt kanske. Men om jag använt fyra brodd i ritt, hade jag snällt tagit av två då hästen inte gick. Med tanke på hästarnas benhälsa. Jag vill ju att de ska hålla så länge som möjligt.

Det är lite pyssel att brodda och brodda av. Det värmer bra mycket mer än att rida faktiskt. Det är bara sopningen i stallgången som kan mäta sig med just den här manövern och ofta är det lite trixigt då sand och stenar fastnat i broddhålen. Men den som är rädd om hästarna broddar snällt på och av.  Blindbrodd eller bomull i hålen kan då hjälpa lite i alla fall. Själv tycker jag att det för det mesta funkar fint, bara man håller hålen igång. Så gäller det att ha bra verktyg också. Snåla inte på det – det blir bara jobbigare än nödvändigt.

Snösulor är bra grejer också. Allra värst är blötsnön. Det packas rejält under hovarna med skorna på och snösulor räddar verkligen situationen. Vilken toppenuppfinning verkligen! Själv är jag så gammal att jag överlevt vintrar innan dessa gummisulor under hovarna, men det är inte att rekommendera. Jag lovar.

Sedan är det till att sanda och salta. Lagom mycket så att det inte byggs på. Ridbanan är värst. Det är en stor yta, och isen ligger tjock. Det är till att drömma om ett ridhus. Så att det går att hålla tempot uppe – för träningens skull, utvecklingens och inte minst för sinnets skull. Men nu är det som det är. Ridhuset finns inte, isen ligger fortfarande som ett täcke oavsett vad man vill om det. Det är bara att härda ut. Förhoppningsvis kommer riktig snö snart och vintern blir kanske inte så lång ändå. Hoppas jag…

 

 

av

Hästar i trafiken – värre än någonsin?

Jag tycker det kommer fler och fler rapporter om hästar som farit illa i trafiken. Jag undrar om det bara är de sociala medierna som gör att man ser artiklarna oftare, men nog har folk mindre vett i skallen på allmänna vägar idag än de haft tidigare. Själv märker jag det mest när jag kör bil. Vissa, särskilt med vissa bilmärken, har en tendens att köra som om de var ensamma på vägen och att vägen heter Nurnberg Ring. Till alla andras förtvivlan.

Dessa trafikanter, och andra halvblinda, halvdöva och allmänt ointresserade filurer tillika människor som bara har ett fruktansvärt dåligt humör forsar runt på de vägar som hästar också beträder. Då kan det ibland gå illa. Ibland går det så illa att hästarna får sätta livet till, ibland till och med människan. Ibland skadas folk och fä och ibland blir hästarna så trafikrädda efteråt att de aldrig mer vill se en bil. Eller så blir turen riktigt riktigt obehaglig.

Som tur är har jag mest råkat ut för det senare. En gång hade jag en handhäst som fick hoppa två meter åt sidan för att inte mejas ner av en rally-harry på en grusväg. Jag skakade i benen hela vägen hem och insåg – att om någon kör ihjäl min häst kommer jag att bli så vansinnig att jag inte skulle kunna stå för mina handlingar.

Själv är jag mest på småvägar numera. I Skåne fick vi gå över den ena stora vägen efter den andra, här är trafiken inte lika hektisk. Det är skönt. Det är illa nog att vi har en stor väg vi måste passera om vi vill åt ett visst håll. Annars möter vi knappt en bil. Skönt. Helt andra puckar är det på Häståkeriet i Stockholm, de som håller gryningsritt mitt i centrum. Det verkar funka bra det med. Jag har då inte hört om någon som råkat illa ut där, tack och lov.

Men hur är det med trafikvettet hos ryttarna? Frågan är om det alltid är så bra det heller? Att hålla sig väl till högra sidan, se till att synas med ordentliga reflexer (gärna i täckesform, väst) och gärna ha lampor (finns som blinkers som cyklarna har och pannlampor) om så behövs,  att välja vägar med omsorg och att försöka få kontakt med bilförare man möter är inte så dumt det heller. Och att inte gå på stora vägar med en oerfaren häst. Självklart måste man öva i trafiken – men gör det i dagsljus och börja i det lilla. Hästar som känner att de inte kan hantera situationen beter sig irrationellt.

 

av

Den lågställda hästens fördelar

En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.

Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?

Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?

Mer om aveln och en passande häst för den som är ponnyryttare kan du läsa om i HIppsons artikel med bäste Karl-Henrik Heimdahl. 

 

av

Tips – så undviker du sadeltvång

Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvång kallas det på svenska, ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa hästar reagerar genom att de fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan. Men alla panikar de på sitt sätt och reaktionerna är ofta väldigt starka.

En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.

Orsaken kan vara en triljon olika saker – som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.

För vissa hästar är sadeltvång en mental kramp. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kramp i musklerna utmed sidan och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.

För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.

Det har också visat sig att magsår kan ge sadeltvång (studier utförda år 2019). Så det kan vara värt att kolla upp mag- och tarmhälsan hos en häst som får tvång.

Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. För det är otroligt otäckt för hästen. Och ingenting som vi gör när den väl fått panik kan hjälpa den. Det är bara att vänta ut, och har definitivt inte med hur ”väluppfostrad” hästen är.

Det är därför mycket klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är under sadling, när vi hoppar upp och när vi rider den. Så att vi hinner reagera i tid. Att vi också är noga med vilken sadel vi slänger på hästens rygg, och hur hästen uppfattar vår ridning hjälper också till att undvika uppkomsten av sadeltvång.

https://www.yourhorse.co.uk/advice/questions-and-answers/article/why-is-my-horse-cold-backed

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

av

Vett och etikett i stall och vid uppsittning

Hur lärs stalletikett och stallhantering ut? Jag har ingen aning om hur och om det görs numera, och på vilka ställen man gör detta mer eller mindre seriös.  Ibland verkar det som om det inte lärs ut alls. Själv inser jag att tiden går – när jag var liten var det drillning i stallsäkerhet, stalletikett, hur man ledde hästar och hur man skulle göra i varje tänkbar situation som gällde. Och ve den som inte skötte sig. Han eller hon (oftast) fick sig en rejäl avhyvling. Det fanns en anledning – hur vi beter oss i stallet har har stor betydelse för hur hästarna mår, hur farligt det blir att vara i stallet (för såväl häst som människa), hur säkra vi som hanterar och jobbar med hästarna kan känna sig och hur lugna hästarna är/mår.

Inte för att jag tycker det var bättre förr. Utskällningar och skrämseltaktik blir nog ingen glad av. Så var det nämligen när jag tittar tillbaka på min tid som barn i ett stall. Hua om man gjorde fel, eller hästen inte gjorde som det var tänkt. Men å andra sidan blir ingen i stallet, eller hästarna, lyckligare över att det verkar vara så få som har koll på hur man ska vara i stallet och hur man gör alla de olika moment som ingår i hästhantering inför och efter ritt heller.

Som det där med att öppna en grind, släppa ner grindsnörena ner i backen och sedan ta ut hästen. Vänta nu! Hur tänkte vi där? Eltrådar på blöt backe – är det så smart? Och om det är flera hästar i hagen – hur är det tänkt att de ska förstå att de snällt ska stå kvar, om de i själva verket vill gå in och grinden öppnas? Självklart håller man upp grinden så att den inte nuddar backen och leder ut hästen runt sig för att sedan stänga grinden. Elementärt, säger jag som fick detta till livs som liten. Helt konstigt, verkar många av dagens stallbesökare tycka. Ända tills hästen trasslar in sig i elförande tråd, eller att elen går i backen och skrämmer vettet ur hästen, eller att alla hagkompisarna också trillar ut på kuppen……. Tänk först – agera sedan. Kan du inte lista ut hur man gör – fråga en kompis! 😀 Gärna en som kan!

Eller det där med att knyta säkerhetsknut (ett exempel hittar du här: http://www.ridsport.se/Hastkunskap/Skotsel/En-bra-borjan/). Få verkar kunna det. Märkligt. De knyter fast lite hit och dit och fastnar då hästen i repet eller får panik av något, så sitter den hjälplöst fast. För jag tror inte att den som inte kan knyta en säkerhetsknut istället har koll på var det finns en väldigt vass kniv i stallet. Tyvärr. För det ska man naturligtvis ha koll på när man hanterar en häst i ett stall.

Och sedan lämnas gärna hästen uppbunden i stallgången ensam medan personen i fråga går iväg och pysslar med annat. Ajajajaj – det här strider till och med mot djurskyddslagen som anger specifikt att uppbundna hästar INTE får lämnas ensamma. Vad ska de stackarna göra om de fastnar? Ringa 112?

Eller än värre – kommer på att de inte har på sig sin hjälm när de tränsat, och därför helt sonika lämnar hästen med träns på och allt och går iväg för att kika om den inte minsann låg i bilen ändå, den där hjälmen. Sedan behövde man visst gå på toaletten också först. Helt utan tanke på att om hästen fastnar i tyglarna kan hela deras käke slås av, eller åtminstone tänderna. För att inte tala om att man har en panisk häst att ta reda på när man nu lyckas släpa sig tillbaka. Sådant är inte alls bra. Det gäller att ha hjärnan med sig även i stallet. Den som skaffar sig bra rutiner kommer sällan att behöva fundera på om det är säkert eller ej – och varje stall ska ha sin säkerhetsrutin. I mitt stall gäller:

  • intag och ta av täcket (om sådant finns) först. Här står de flesta hästar lösa i boxen så det gäller mest att komma ihåg att stänga dörren till boxen när man går ut och in. Hästarna har alltid hö att äta – då går de ingenstans och är nöjda. De hästar som står uppbundna har en säkerhetsknut (ett snöre enbart) och har hö att äta.
  • Borstning, kratsning av hovar. Visitering.
  • Sadling
  • Hjälm/väst/stövlar etc som behövs för oss sätts på. Även avpassning av kläder för temperatur och vad vi ska göra ute.
  • Tränsning
  • Dags att gå ut!

Tränsningen är alltså det vi gör precis innan vi ska ut ur stallet. Sedan går vi till ridbanan och där kolla vi in sadel, sadelgjord, dubbelkollar tränset och avpassar stigläderlängden. När det är klart och hästen känns lugn hoppar vi upp från pall. Rutiner som hästarna kan och vet. Inga konstigheter, men en bra start på en ritt.

Även när det gäller sadling och tränsning ser jag det mest underliga grejer. En del slänger på sadeln så att hästen hoppar till, drar åt sadelgjorden så hästen blir fem decimeter lägre i höjd, och inte vill sadlas framöver. Man lägger självklart på sadeln försiktigt, är noga med inpassningen utöver ryggen och schabrakets läge och drar givetvis åt gjorden ett litet snäpp i taget, utan att ta i. Det gäller att tänka på säkerhet såväl som komfort. Lite eftertanke på hur hästen upplever det hela skadar inte. Särskilt inte om man vill kunna sadla och tränsa hästen mer än en gång i livet.

Här är lite tips på vägen – och noggrannhet är en dygd:

Och till slut händer det att det dras och bråkas hela vägen till ridbanan. Där är det inte tu tal om att kunna hoppa upp själv, någon måste ju hålla i hästen. Och sedan när stigbyglarna inte har rätt längd så har jag sett flera lustiga varianter på hur man kan höja dem samtidigt som man sitter i sadeln. Vissa av dessa poser som ryttarna gör skulle jag inte klara av själv, än mindre sitta kvar i om så hästen tog ett enda steg framåt. Lättat om än inte mest korrekt, är att släppa stiglädren och låta benet hänga rakt ner. då ser man spännet framför låret och kan lätt justera efter behov. Man ska egentligen ha foten i stigbygeln, men så mycket begär jag inte. bara att ryttaren inte tappar balansen och hästen trillar åt sidan när man fixar detta.

Och dressyrsadelgjordar är faktiskt möjliga att dra åt själv, om man övar lite. Det gäller att kunna och våga luta sig nedåt och nå spännet bara. Vanliga kan vara lite trixigare, då gäller det att kunna flytta fram hela benet ordentligt och dra åt. Lite övning här med fixar grejen. Men det är lätt att fråga någon annan (hela vägen tills man inser att man är ensam i stallet och/eller ingen har tid att hjälpa en stackare som inte klarar av att sätta igång sin häst själv).

Men värst av allt är nog allt tjafs som kan bli innan man kommer till ridbanan och kan sitta upp. Här finns många aspekter att tänka på, och för att kunna leda en häst på ett trevligt sätt måste vi öva seriöst i att hantera våra hästar. Och att bli kompisar med dem så att de vill hänga på och bli ridna. Vanliga markhanteringsövningar gör susen och att tänka framåt och gå helt normalt och avslappnat mot ett bestämt mål.

Det finns mycket annat att tänka på i stallet och utanför också i både det stora och det lilla. Här är några tips, om än inte alla:

  • Gå lugnt och fint i stallet och se till att du har koll på vart hästar och folk är.
  • Håll avstånd till andra hästar. Otroligt ofta får jag se folk som inte förstår att hästar behöver gott om utrymme. De går väldigt nära hästar som de inte har en aning om klarar av att hantera en häst i deras utrymme.
  • Om du haft en häst uppbunden och tränsar den – Låt inte grimmor i grimskaft hänga fastsatta i stallet. Det bildar en snara för en häst som har otur.
  • Spring inte bakom en häst du inte hanterar och hoppas på det bästa. Se till att du syns och märks innan du passerar en häst i gången.
  • Flytta på hästen istället för dig själv. En häst ska ha i ryggmärgen att den inte ska gå på folk. Om du känner dig i vägen är det du alternativt den som leder hästen som ska flytta på hästen. Du ska kunna stå still utan att bli påsprungen.
  • Se till att vatten alltid finns till en häst som står i box.
  • Använd alltid mjuka händer och andas lugnt. Hästar är känsliga djur. Känner du att du blir stressad blir kroppen stel och det blir otrevligt för hästen. Och för dig. Andas djupa andetag och ta det lugnt. Bättre sent än stressat!
  • Säg till om du hittar sår eller skav! Sådant måste hanteras och åtgärdas direkt!
  • Kolla noga att hästens skor sitter ordentligt.
  • sist men inte minst – är du osäker? Fråga! Det finns inget värre än folk som ”bara gör” och att det sedan blir fel.

 

Vill du veta mer om hur man kan tänka ”trevligt för mig- trevligt för hästen”-tänk och arbeta säkert med häst till och från hagen, när man gör iordning och inte minst när man går till en ridbana för att sitta upp? Då är det boken Bästa Hästägaren du behöver. Där står allt du behöver veta om just detta.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr