En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.
Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.
Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.
Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?
Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.
Ja visst gör det ont – Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
En lång och mycket besvärlig vinter går mot sitt slut och ljuset börjar komma tillbaka. Även om snön ligger kvar på backen vittnar såväl fåglar som hästar (de är vårvinterknasiga!) om att våren faktiskt finns där bakom hörnet. Så nu kan vi ladda ordentligt för en sommarsäsong som vi hoppas blir lika väderfin som rolig! Och det känns som om vi alltid utvecklas lite och förändrar något för varje år, och den 13e säsongen här på gården innebär framför allt att dela med sig av vår fina bergslagstillvaro.
Numer erbjuder vi nämligen en paradistillvaro för ryttare som anländer med egen häst här på Lövslätten. Ridhus har vi ju, så vädret kan vara som det vill, en WE-bana anläggs varje sommar och uteridbana, hagar och stall finns tillgängliga så hästen går det garanterat ingen nöd på. Inte ryttare som vill komma hit och spendera sin semester heller. Boende med alla bekvämligheter, badtunna, IR-bastu, pool och så ett par SUP-brädor borgar för en behaglig semester. Får man med sig sin häst, lite ridkläder, badkläder och ett gott humör så
Jag turar gärna i täten ute i skog och mark (min trotjänare Sayo hålls igång så att han inte blir för rund om magen!) så man hittar runt i urskogen, och visar de bästa badplatserna, var man hittar kantarellerna, den bästa second-handbutiken i trakten, var man definitivt ska vara när det är tea-time (Färna!) eller när det vankas lunch och var man kan få ta del av bergslagskultur såväl som modern konst. Lite vattenfall och promenadstråk på det skadar kanske inte heller.
Det var väldigt roligt när vi hade kurser med egna hästar här, och jag kan sakna alla de fantastiska människor jag fått äran att ha här. Men efter 30 års verksamhet och med hästar som blir allt äldre kände jag att nu fick det anstå. Nu får såväl hästar som jag ta det lite lugnare med träningsbiten och kampen mot väder, ömma muskler och trötta leder. Så i sommar så får man ta med sig sin egen pålle. Och egen tränare för den delen också. Är ni ett gäng så funkar ju det lika bra – vi har plats för ett antal hästar till här om så skulle vara, och sovplatser finns det ett gäng av.
Så jag önskar er alla en fantastisk vår och välkomnar er hit om ni vill! Skriv en rad till losastyglar@gmail.com för att få en prisvärd offert!
Det är en vinter utan dess like. Är det inte -27 så snöar det decimetrar i taget, eller så blir det så snorhalt så man knappast kommer fram. Om det inte blåser storm då vill säga. Jag ser många som skriver och funderar på vilka umbäranden som är ok att orka med, innan hästintresset ger upp. Sådant har jag funderat på länge. Varje vinter faktiskt, eftersom jag inte har mycket till övers för vare sig mörker, kyla, snöskottning, frusna kranar, isgator eller fastfrusen mock i lösdriften.
Så jag försöker att tänka på lite intressantare saker, och naturen här erbjuder mycket sådant. Det är inte bara jag som kämpar. Under hela vintern har jag haft en älgko med kalv i krokarna. De letar mat. Då jag röjt upp i mina skogar hittar de mycket mat här, och jag tror också att jag, eller gården och hästarna i alla fall, inger någon form av trygghet till denna ensamma älgko. Jag ser henne ofta mycket, mycket nära. Silaget verkar hon inte vilja ha, men hon äter all slut – och alla tallar hon hittar. Tall verkar vara det bästa av allt. Och hon kan vara här under långa tider.
Som när det var -27 och jag hade haft alla tjejer inne i stallet så de fick vila upp sig under natten. På morgonen, när jag tar ut hästarna i hagen igen, ser jag älgkon ligga (!) och glo på oss utmed långsidan av ridhuset. Hon rör inte en fena. Inte kalven heller. När jag gått ut med alla hästar undrar jag i mitt stilla sinne om hon är ok. Hon bara ligger där.
Nyfikenheten (och känslan av att jag borde göra något om hon var sjuk på något sätt) tar till slut över och jag går emot henne. Till saken hör att jag har enorm respekt för älgar. Det ska man ha. Det finns ett otal rapporter varje år om älgar som attackerar människor. Men jag har också skapat någon form av distansförhållande till älgarna i närheten av gården då jag ser dem ofta, och kanske framför allt just till det här paret, då jag sett henne under ett antal år, och nu som sagt under vintern så nära, så nära, så många gånger. Dessutom har de ett kroppsspråk som påminner starkt om hur hästarnas kroppsspråk fungerar. Kanske är det därför som de så gärna är nära mina hästar och att mina hästar verkar gilla dessa älgar? För nog har jag under årens lopp hittat hästar och älgar ståendes bredvid varandra i hagen, eller på var sin sida av staketet sovandes tillsammans. Nog har vi smugit förbi med bara meters mellanrum i skogarna när de står och blänger på oss när vi rider på stigen utan att vare sig älg eller häst verkar bry sig det minsta. Både en och annan gång.
Nåväl – jag går fram emot henne och till slut reser hon sig upp. Jag backar försiktigt tillbaka. Inget fel på denna dam i alla fall. Puh. De vill mest ha trygghet och mat, och för mig är de som vackra juveler att vila ögonen på när jag kämpar över is och snö för att fixa allt som behöver göras på gården varje dag. Oavsett väder. Tyvärr börjar de ju bli en allt ovanligare syn, även här i ”älgområdet” nummer ett, där kungen brukar jaga varje år. Det är så lite älg så kungen inte ens ser det som värt besväret att rulla hit längre. Inte för att jag saknar kungen. Jo Skogens Kung vill jag ha mer av förstås. Den andra kan hålla sig till sitt, och lämna mina skogskungar ifred.
När så mörkret omsluter gården största delen av dygnet, regnet ligger tungt över nejden och många av oss tänt ljus över alla de som inte finns mer under Allahelgona lägger sig ett lugn över en gård som på sommaren är så fylld av liv och rörelse.
Kanske är det också för att det snart är årsdagen för min och hästarnas inflytt på gården som närmar sig, men nog har man många tankar om tidens gång just under november månad. Det är som om ett mentalt bokslut för detta år gås igenom och en sak är säker – allt är i stadig förändring. Det kanske inte syns på ytan vid första glans, men inget är som förr och så här kommer det aldrig vara igen.
Vissa saker är uppenbara. Vårt vackra ridhus har ”landat” och med det ett ypperligt underlag efter att många häst- och människofötter trampat och rört ihop den blandning av klenflis och sand om till en början aldrig verkade vilja sätta sig. Nu kommer gäster med såväl hundar som hästar och gläds över skydd från regn, rusk, snö och vind. Tre hästgrupper har blivit två. Hubert och Sayonara som i tre år (fyra? tiden går så fort, så jag minns faktiskt inte exakt…) gått tillsammans har splittrats och går numera i varsin hage tillsammans med nygamla vänner. De hamnade lite utanför då Hubert tyckte pojkarna var läskiga så han fick lugn och ro med Sayo istället. Men vi blir ju lite färre med tiden, så nu var det läge att försöka med en ny lösning. Och visst älskar Hubert stona, medan Sayo är lycklig över att få vara med sina gamla killkompisar. Alla glada och nöjda.
Och nog går åren för allt och alla på gården. Ja även för de tvåbenta faktiskt, även om jag själv inte tycker jag blir äldre än 25. Någonsin. Vilket inte är sant mer än i min skalle. Husen har fått sig en omgång färg som fräschar upp då tidens tand tufsat till den gamla färgen. Det ”nya huset” eller ”nya boden” är ju inte helt nytt ändå när man tänker till. Matte har fått lite färg hon med, tack vare resor till solen lite då och då. Det kan hon behöva. Så syns kanske färre rynkor med lite tur. Och räknar jag så inser jag att 1 januari 2024 är nästan hälften av mina hästar 20 år eller äldre. Det märks förstås med lite krämpor och trassel. Även om vi kämpar på och mår bra just nu så tar ju tiden slut en gång för oss alla vilket ligger sådär i bakhuvudet under en grå novembermånad. Särskilt är det min favorit Knasen, den lilla gula fluffbollen till fjording, som gått vid min sida i 19 år (Jösses!! vart tog tiden vägen???) som fyller mina tankar. Han har drabbats av tandlossning – kindtänderna, och har svårt att äta. Hjälp får han förstås både av mig och veterinär, men nu inser jag att mitt lilla lyckopiller kanske inte är odödlig ändå.
Men så händer också saker som förnyar och gör nytt liv. Det var ett hästjobb att få bort alla granar och gallra ut alla konfliktbestånd på gården. Det var det värt. Nu har björken och de andra lövträden fri lejd att breda ut sig och ljuset kommer in till nya marker. Precis som det ska vara på Lövslätten. Ordningen bland träden är återställd till både min och djurlivets glädje. Och nog är det ganska kul ändå att följa vår nyinflyttade bävers framfart med sin damm och sin iver att hjälpa mig (jag låtsas det i alla fall) fälla den ena björken efter den andra. Hen verkar dela upp de fällda träden i mindre bitar också så nu behöver inte jag avgöra vilka björkar som ska gallras ut för ved framöver. Det gör bävern åt mig.
Det var när regnet var som värst i slutet av sommaren som bävern dök upp. Först trodde jag att det ”bara” var översvämning i vår lilla bäck vi brukar gå över på vår morgonrunda, hundarna och jag. Men när vattnet aldrig försvann började jag fundera och fann snart att vi hade en nyinflyttad som byggt utan bygglov på gården. Arkitekturen är dock strålande och jag förundras över ingenjörstalangen hos detta sällsamma djur. Nu har det blivit ett dagligt mål för promenaderna att se vad som hänt under natten i bäverns egna lilla paradis. Nog ska jag sätta en bänk här till sommaren, så man kan se vattenspegeln och förundras över hur sällsamt djurlivet på landet är, och hur allt ständigt förändras i såväl det stora som det lilla.
Så nås jag av det så tråkiga beskedet att Helene Knutsson, giganten som drev Svedens gård i så många årtionden tillsammans med sin fantastiske man Göran, har gått bort. Göran gick bort i våras, och nu finns ingen av dem kvar. Jag har tänkt så många gånger att jag skulle åka förbi och säga hej, och se hur det var. Inte för att jag kände Göran och Helen så här i vuxen ålder. Utan för att de hade ett så enormt stort inflytande på mig, mitt liv och inte minst mitt hästliv under merparten av 80-talet när jag var tonåring. De minnena vårdar jag så ömt än idag, och kommer alltid att göra. Men nu är Helene och Göran borta och jag kan inte säga tack längre. Det är för sent. Och jag kan inte göra annat än att skriva här och berätta om hur fantastiska de var. Så att fler förstår och för att man inte ska glömma deras otroliga insats under deras livstid.
Då i ungdomen på 80-talet fick jag chansen att åka på Svedens ponnyläger. Jag måste ha fått högsta vinsten. Vilka läger det var! Ytterst välarrangerat och välordnat, så hade vill fullt upp från morgon till kväll. Med teorilektioner, dressyr- och hopplektioner, uteritter, körning av gårdens otroligt vackra gotlandsruss, voltige, longering, bad, utflykter, bus och inte minst att sätta ihop sista dagens föreställning. För föreställning skulle det vara – med show, dans, voltigenummer, hästparad, utklädning och allt. När jag kikar i mina luntor med papper från den här tiden inser jag att någon (Helene?) har skrivit en hel saga som vi spelade med olika nummer och musik. Och vi repade febrilt för att sätta allt så bra det bara gick och tog det på största allvar. Vi hade också dressyrprogramridning under veckan och hopptävling. Dressyren dömdes av Göran, en person jag hade stor respekt för. Och det skulle man ha. Göran var en fantastiskt genuin och trevlig person, och kunnig. Han var internationell kandidat inom domarskrået och kunde köra häst som ingen annan. Så här fick man de poäng man förtjänade på ridbanan och konstruktiv kritik. Inget slarv här inte. Ja på Svedens gård med Helen och Göran i ledningen kunde man göra allt med hästar. Och hästarna var det centrum varav allt snurrade kring.
För Helene och Göran var hästarna och eleverna det de levde för. Den kärlek de hade till sina vackra djur var mäktig och genomsyrades på gården. Vad lyckliga vi var på Svedens gård när vi var där. Vi fick känna oss viktiga och duktiga och att det var möjligt att ha roligt med häst. För första gången. Ridskolorna i Stockholmstrakten var mindre bra på det, nöjer jag mig med att skriva just i denna text. Men här fick vi hjälpa till överallt och ta ansvar, fick beröm när det blev bra, konstruktiv kritik när vi behövde göra bättre. Här vågade jag rida min första LA. På McChief, stallets kanske bästa ridponny. Vilken häst! Med tiden kom jag att rida många av de hästar som stod där i stallet, och jag kommer ihåg många av deras namn. Och jag tyckte alla var lika fantastiska. För så var det på Sveden. Och oj så jag längtade till dessa läger!
Göran som kör sina älskade hingstar.
Att jag också fick chansen att jobba här under några sommarveckor i ett par år, satte djupa spår i min syn på vad som går först på en hästgård. Hästarna. Och vad kamratskap och att hjälpa varandra betydde. Jag tittar i mina gamla pärmar. Sådana jag inte haft hjärta att göra av med. Jag hittar varenda anmälningssedel till ridlägrena, våra låtsasanmälningar till dressyrprogrammet vi skulle rida på lägret, alla tjocka luntor med information som Sveden sände ut till alla oss lägerungar med bilder och allt (vilken ordning och vad tryggt det måste känts för föräldrar att skicka oss hit!), varenda papper från teorin på lägren- hur man gör halt, framdelsvändningar, hindertyper, ”you name it”, vi lärde oss det. Allt finns kvar. Tack mig själv för att jag inte gjorde mig av med detta. Nu känns varje papper värdefullt, ett älskat minne i sig.
Den här målsättningen med lägren borde fler ta efter – och förverkliga!
Svedens gård har varit Helenes och Görans hem i närmare 70 år (!). Helene och Göran arrenderade gården först Helene och hennes bror Erik, ärver när mamma Lilly dör. Helene löser ut Erik några år efter det. När Helene och Göran tar över gården är hästsporten i sin linda och det fanns ytterst få hästar var hobbyhästar. Så Helene och Göran hade mjölkkor under de första tiotal åren, och i kombination med det startade de upp Svedens Ponnyklubb (den startade 1958). Sedan utvecklades verksamheten med hästar stadigt. Under 80-talet när jag var där måste det ha funnits över 60 hästar på plats, ridhus, två ridbanor, flertal stallar, en lägerlänga för lägren inklusive arbetarbostad, mängder med uthus, Heléne och Görans otroligt vackra hem, och enorma hagar. Vilket arbete de la ner på allt detta, vilka framgångar de hade, och vilka pionjärer de var som tog sig an nya idéer och de var en stor del i utvecklingen av den moderna ridskolan. Till sin hjälp hade Helene och Göran herrarna Stig och Eilert, och det var nog tur det med tanke på den enorma arbetsbelastningen med all verksamhet. De var tystlåtna bröder som jobbade hårt, men som också gillade att busa (snällt!) med oss kids. Vi var trygga på Sveden. Alltid trygga.
De hästar som hamnade på Svedens gård var nog ganska så lyckliga och trygga de med. Stora hagar, fina stallar, välordnad service och fantastiska människor med stor kompetens tog hand om dem på bästa sätt. Hästar från andra ridskolor hamnade också ibland här. De som inte passade där. Men här var de prinsar och prinsessor och trivdes!
Dressyren var i fokus, och faktum är att dressyrryttarinnan Minna Telde tror jag än idag tävlar för Svedens Ponnyklubb och Charlotte Haid-Bondergaard har även hon tät anknytning till Svedens Ponnyklubb, Helene och Göran. Så framgångar för eleverna saknades inte. Gotlandsrussuppfödningen hade stora framgångar den med, med hingsten Charm och inte minst med guldhingsten Mario, som var Görans stora guldklimp som prisbelönades ett antal gånger och och som fick en stor mängd lyckade avkommor. Shetlandsuppfödningen gick också bra och detta med avel höll Hélène och Göran kvar intill de sista åren de orkade driva verksamheten, även om Svedens Ponnyklubb sedan länge tagit över ridverksamheten.
Tusentals unga hästjejer och en del killar danades i sin ridkonst och sin hästkunskap av Helene och Göran, och fick en fantastisk plats att vara på. De många kallade sig Svedenbarn och vart man träffade en sådan, så hade man verkligen att prata om! Helene som inte fick egna barn hade istället ett helt hav av barn som på pappret kanske var andras, men som såg henne som en extramamma, mentor och vän.
Inflytandet på hästvärlden var minst lika stor, som kunniga pionjärer de var. Ja även inom kulturen var de framgångsrika. För på Svedens gård finns Linnés bröllopsstuga där man i alla år hållit guidade turer. Stugan har en enormt lång historia som startar under 1500-talet och mest känd har den blivit för att här gifte sig Carl von Linné med Sara Elisabeth Moraeus 1739. Detta arbete fick paret också Faluns kulturpris för.
När jag nu några dagar efter att det har hänt ser att Helene gått bort (hon gick bort 27 oktober 2023) förstår jag också att många varit upprörda över hur Helene hade det den sista tiden i livet. Hon som alltid vördat de levande blev själv fråntagen värdighet den sista tiden, inser jag dessvärre. Hon fick gå bort utan vänner och kära runt omkring sig i stor sorg efter hennes livskamrats bortgång, efter att hennes hund togs ifrån henne (Helene var skadad i ryggen och i djup sorg efter Görans bortgång och hade hemtjänst som gick ut med hunden utan att komma tillbaka med den, enligt uppgift. Den hade tagits hand om på annat sätt) måste hon blivit väldigt förvirrad och olycklig när de sedan bryskt tog bort henne från den miljö hon haft sedan 1954 – Svedens Gård. På ett hem där hon inte får chansen att träffa sina vänner och mår så dåligt att hon slutar prata så går hon då till slut bort i ensamhet. Kvinnan som var ett socialt fenomen och som betydde så mycket för så många.
Många i Falun där Svedens Gård ligger var och är mycket upprörda över Helenes öde. Många ”Svedenbarn” samlades, med hästar och allt, för en marsch under lördagen för hennes rättigheter och gick och red till hennes boende – dagen efter hon dog. Ingen berättade få att hon redan gått bort, utan besöket vännerna önskade avvisades. Först efteråt kom det fram att Helenes dagar var förbi. Upprördheten över hur Helene behandlades i sitt livs slutskede är stor men kampen verkar större. En samling med många nära och kära har skett på måndagskvällen (30 oktober) utanför hennes hus på Svedens Gård. Där har man tänt ljus till såväl Görans som Helenes minne.
Och vi får se vad som händer framöver. För ingen vet vad som händer nu. Inte med arvet, eller med Svedens Ponnyklubb som sedan 1996 haft samverkansavtal med Helene och Göran, och som nu sagts upp av förvaltaren. Nya krav har ställts av jurist som ombesörjer dödsboet. De arvingar som finns är syskonbarn. Så tråkigt med all dena osäkerhet och oro – så långt ifrån allt det Helene och Göran stod för. De stod för kärlek, trygghet, vänskap, empati, givmildhet och samverkan. Och det finns nog ingen som någonsin tror att Helene och Göran ville något annat än att Svedens Gård skulle få fortsätta vara det paradis för djur och människor som de själva skapat och levt för.
Nu kan ingen göra något mer för Helene. Hennes livsgärning är över, en livsgärning att vara mäkta stolt över. Vi som finns kvar kan kämpa för att ingen människa ska få ett slut utan värdighet. Och vörda allt det Helene och Göran hann göra och utverka under deras långa livstid. Jag hoppas vi alla som minns, alla vi som vet vilket enorm skillnad såväl Helene som Göran gjorde för så många under sin livstid, alla som dessa båda förändrade livet på, som de fanns där för när de som bäst behövde, och alla som bryr sig, minns den gärning de båda gjorde när de levde.
Marsch anordnas för Heléne Knutsson, dagen då hon går bort.
Vila i frid Helene och Göran. Jag minns er med glädje, med värme och tänker på er ofta. Har alltid gjort. Tack för att jag fick bli en liten, liten del av detta och att ni visade mig hur härligt ett liv med häst kunde vara. Jag vet att otroligt många andra ”där ute” minns er med än mer kärlek. Det har de visat under era livstider och även nu, när ni inte längre finns kvar. Ni har ”fostrat” många vettiga människor. Det ger hopp, även i mörka tider.
Må era enorma insatser för så många av oss aldrig någonsin bli glömda, utan föras vidare till kommande generationer. Vilka otroliga människor ni var. Tack för att ni fanns.
Helena 15 år visar stolt upp McChief för mamma när hon kommer för att se uppvisningen sista dagen på lägret.
Snacka om måndag. Snacka om att situationer snabbt förändras. Fast redan nu vill jag säga – ingen fara. Helena fixar. Mina hästar må vara knäppa. Men de är snälla. Och väldigt tama. Tack och lov.
Lugnet före kaos – snö, lösa hästar, sprängda staket.
För två veckor sedan betade hästarna fortfarande. Nog nytt rekord. Idag faller snön och det första jag ser på morgonen är en varg som går utmed staketet på fältet. Den är inte långt borta från det hus jag står i och ser den gå. Jag öppnar fönstret och skriker åt den att dra åt pipsvängen. Tittar mot mina hästar. Vargen gör likadant – stannar och tittar på hästarna med som det verkar intresserad min. Min puls går upp. Jösses. Det här är verkligen, verkligen inte bra. En häst springer mot vargen som för att se vad det är för filur som kommer där. Där brukar ju inga ”hundar” gå om inte matte är med. Vad händer nu? De andra tre hästarna sluter upp. Vargen studsar och hoppar som om allt vore en lek. Fortfarande på rätt sida staketet, om man säger så. Hästarna travar än närmare vargen och som det ser ut som ”vallar” den bortåt, en varg som då fortsätter sin färd framåt förbi deras hage. Hjärtat klappar. Inser att min teori om att de inte blir rädda för vargen verkar stämma. Jag har ju schäfrar. En häst ser inte detaljer. De ser rörelser och på ett ungefär vad det är. Så är deras syn uppbyggd. Tur för mig. Tur för dem. De verkar ha trott att det var en schäfer som gick förbi. Hästarna är knappast kompisar med mina schäfrar som alltid verkar vilja valla dem och störa när de ska ledas till och från stallet. För dem är en varg och en schäfer ganska lika varandra, vargen och schäfern. I sitt rörelsemönster och sitt utseende. Det var min teori. Nu fick jag se det i verkligheten.
Nu är inte risken att en ensam varg skulle attackera mina hästar särskilt stor. En varg går inte på fyra hästar som går emot den och som väger mellan 500 och 650 kg var om de inte blir rädda. Då dör den. Det fattar den. Det fattade jag. Och det här har antagligen hänt många gånger då vi bor i vargtätt område, men då har jag inte sett det. Hästarna fattar nog inte alls den potentiella faran, och det är ju tur det. Flyr de kan de väcka vargens jaktinstinkt. Nu hände inte det. Det har nog aldrig hänt, även om de stött på vargen förut. Men för mig blev det hjärtklappning så här en måndagmorgon som jag nu trodde var över och ordningen återställd. Men denna måndagsmorgon hade bara börjat.
Jag återgår i alla fall till mina rutiner. Tar hand om hästar. Har två stora lösdrifter där det går två grupper hästar – en stogrupp plus en valack som tycker de andra valackerna är läskiga samt en grupp valacker. De går på var sin sida om en liten enskild väg som går igenom gården med varsin stor lösdrift i hagen.
Jag gör som jag alltid gör. Släpper in tjejer och valacken i ridhuset så de får ”frukost”. Två av stona ska få medicin och då kan jag lika gärna ta in alla i ridhuset och ge dem varsin hink. Har gjort en gång med hinder mellan ridhus och lösdriftshage och jag öppnar upp så de själva kan gå in och ut. Så gör vi varje morgon och det har funkat fint, men jag har tänkt att jag skulle sätta upp riktiga staket att sätta upp mellan hage och ridhus. För idag vill jag att de ska kunna vara i ridhuset hela dagen, då snön yr här på gården.
Jag borde inte tänkt. Jag borde gjort. Men det vet jag inte än. Så jag går in och tar en kaffe. Min plan är att efter ännu en kaffetår ta in två av valackerna från den andra hagen in i stallet. Ännu en häst behöver medicin och då kan jag lika gärna passa på att låta den lite tunnare hästen i gruppen följa med in och få extra foder.
När jag kommer ut på stallplanen efter att fikat i tjugo minuter är kalabaliken ett faktum. Tre valacker kommer forsande på gårdsvägen. Inga andra hästar står att se. De tre valackerna jag ser komma över nejden forsar in i en öppen hage. Det är bara att lägga benen på ryggen och springa emot den grind de for in igenom. Jag stänger fort som attan. Var är de andra? Grabbar tag i en grimma och går för att leta. Tur jag åtminstone är smart nog att ha grimmor lite här och där på gården. De andra hästarna, sex till antalet, är en bit bort i en skogsglänta. De betar lite, men det känns på långt håll att de är stressaade. Sex hästar ihop som inte kommer riktigt överens. Jag är ensam.
Hur gör jag nu? Det verkar på ytan så busenkelt att ha lite hästar eller hur. Men här är realiteten – mitt komplicerade hästliv. Jag måste bygga på de relationer jag har tidigare med mina hästar, mina kunskaper om hur jag bäst gör för att få alla hästar på plats igen på egen hand utan att själv riskera att skadas och så att hästarna inte skadas eller tycker att det är otäckt. Här sätts det på prov.
Kommer närmare. Lugnt. Försöker andas. Kommer så jag kan klappa men har svårt att bestämma mig för vilken häst det är smartast att ta med mig för att få med de andra också så vi kan gå mot stallet. Överväger mina möjligheter. Få in dem i ridhuset? Riskabelt med tanke på att de kan börja sparka mot varandra om jag tränger ihop dem. De känner ju inte varandra och trängda hästar är farliga hästar. Bättre att gå mot stallet. Det finns en hage till utmed vägen till stallet som är öppen som jag kan stänga in dem i om det blir rörigt. Bara jag kan leda dem till ett säkrare ställe så de är trygga.
Hoppas jag tar rätt häst nu. Närmar mig. En viker undan så jag inte kan få på grimman. En annan betar frenetiskt. Får på grimman på det snälla stoet och börjar gå mot gårdsplanen. Hinner inte tänka längre än om hur det blir om hästarna börjar forsa omkring förrän en häst kommer mellan mig och den häst jag har i grimma. Bara att släppa. Trängda lösa hästar kan verkligen som sagt vara farliga. Om jag skadas, får ingen hjälp. När jag släpper springer de förbi – en efter en. Till slut har alla hästar sprungit förbi mig ner mot stallplanen.
Ok. Rätt håll i alla fall. Vad nu?
Hästarna travar mot ridhuset. De kan här välja väg. Springa runt till höger om ridhuset, eller rakt fram mot stallet. De tar till höger. Perfekt. Jag som gått en god bit bakom för att inte stressa vare sig mig eller dem tar min chans. Springer rakt fram mot stallet för ridhuset täcker mina rörelser så hästarna ser mig inte. In i stallet. Öppnar alla boxdörrar. Grabbar tag i en hink som jag fyller med müsli. Håller tummarna.
När jag kommer ut på gårdsplanen igen är de flesta lösa hästar där. Jag skramlar med hink, visslar som jag alltid gjort när jag kallar in dem och ropar dem med namn. Hoppas på det bästa. Och det funkar. De kommer mot mig och börjar gå in i stallet. En efter en genom porten. Det är trångt och de är lite förvirrade. Men de går in i den första öppna box de ser. Jag stänger dörren efter dem. En efter en. Fem av sex hästar är nu inne i varsin box. Bara en häst är kvar.
Upp till 25 cm snö förväntas. Det är mycket snö det…. För två veckor sedan hade vi fortfarande betestider här. Svårt att förstå.
Det fattas en valack. Han har valt att stanna med de där tre hästarna jag lyckats få in i en hage i början av detta rabalder. Jag tar hinken, en grimma och går ut. Ställer ner hinken tio meter ifrån honom. Lockar. Han kommer. Börjar äta och tittar på mig. Grimman kan träs på. Vi står där en stund. Går sedan in i stallet där nu alla andra fem hästar står lugnt och undrar om de inte kan få mat eller något annat trevligt. Allt är lugnt igen. Jag drar en lättnadens suck. Tacksam över att jag håller huvudet kallt, är rädd om mig och att mina hästar trots allt är väldigt väldigt tama och snälla. Inte en skråma på någon av oss. Tittar till de tre hästarna jag stängt in i en hage. De står och betar och verkar tycka det är mysigt med en ny hage.
Hur kom de ut då? Jo givetvis har en häst lyckats få ner de där hinderbommarna jag satt som en gång. De andra har följt med och de har hälsat på den andra gruppen hästar där staketet sprängts och de också kommit ut. Inom loppet av en kvart gick gården från att ha två välartade och trevliga grupper av hästar som gillar varandra till en hög med förvirrade hästar på driven. Så fort det kan gå.
Men så glad jag är ändå att jag varit med förr och vet vilka saker jag kan göra och definitivt ska undvika. Som att stressa upp mig, springa emot dem och röra runt det mer. ”That’s a No No” som man säger. Lita på att hästarna faktiskt är tama och att vi bott ihop i många, många år. Lita på min hjärna och erfarenhet. Att hästarna och jag själv någonstans vet att jag kan lösa problemet och att jag aldrig börjat vråla eller ställa till de om de är lösa någonstans. Jag har alltid låtsats som det regnar och bara gått och hämtat dem med en klapp och en – ”oj, så det där blev då – nu går vi mot tryggheten igen”. Varje hantering är en träning – hästen lär sig hur vi blir och vad som händer vid olika tillfällen, och det väldigt snabbt. Händer ingenting, lär den sig i alla fall inte att bli stressad då. Och så är det här, med alla pållar. Det är jag tacksam för medan snön fortsätter att falla och jag strax ska åka iväg för att få till vinterdäck på bilen. I sista sekunden. Välkommen vinter! Hejdå lugna höst. Nu är det bara att bita ihop och hålla huvudet såväl högt som kallt för att klara ännu en period av mörker, halka, kyla och snö.
Hade önskat jag hade mer foton att visa. Men behöver nog en riktig kamera för att fånga en varg på 100 meters håll och när jag höll på att fixa med pållarna hade jag inte riktigt tid. Ber om ursäkt för detta.
Lösa Tyglar och Lövslätten förknippas med hästar. Och hästar. Och hästar. Men nu är det andra tider på gång. Då jag av olika anledningar inte längre håller så många lektioner, eller har samma typ av verksamhet med hästar på gården längre tänkte jag att jag skulle börja med något nytt. För mig har ju hästarna alltid varit mer än bara hästar, och nu är de mest det jag ser dem som – vänner, en del av ett gårdsliv, mysigt sällskap och hagmarksentreprenörer. Så sedan en tid tillbaka har jag grottat ner mig i tanken och arbetet i att skaffa mig en äppellund. Lund och lund förresten. Det handlar om dryga en hektar stor plätt som jag håller på att fylla med äppelträd så det blir några hundra stycken.
För att få en bra start gick jag några distanskurser i äppelodlingens konst under pandemin. Sedan började jakten på äppelträd, och på ett stängsel som håller (o)djuren som äter äppelträd borta. Beställningar gjordes och sen började det gå knas. Till slut kom äppelträden, små rackare. Men det är totalbrist på äppelträd i hela Europa så jag var glad att jag fått några i alla fall. Men något staket dök aldrig upp. Vi försökte ändå. Med varierat resultat. Så jag köpte några till, eftersom de andra drabbades av både det ena och det andra. Och nu har jag lagt ner många, många timmar på att rädda det som räddas kan. Jag får också hjälp med att bygga ett riktigt snyggt och bra staket. Många av de små har faktiskt överlevt och jag spenderar stor tid på att rensa området runt äpplena från ogräs. Om inte annat så har själva grundstammen överlevt så jag kan ympa sorterna jag har på dessa och skaffa fler äpplen.
Äpplena kommer både från Finland och Litauen, och de i sin tur har hämtat sorter och utvecklat nya sorter från framför allt Ryssland. Dessa områden har liknande klimat som här på Lövslätten, vilket gör att de passar här. Det gäller nämligen att välja rätt sorter, som klarar klimatet och hinner bli klara innan vintern sätter igång. Och jag har valt en hel del sorter. Vet faktiskt inte hur många sorter det blev till slut. Men det kommer bli äppelskörd från juli till oktober och sedan kan vissa äppelsorter lagras hela vägen in i juni. Det betyder att jag kommer ha goda äpplen för leverans hela året. Rätt häftigt. Självplock kommer givetvis erbjudas!
Även om den kurs jag gick i ympning var digital och jag inte kunde testa har jag gjort några egna försök. Stammen köpte jag in och sedan klippte jag skott från andra äppelträd. Och det funkade! Coolt! Det här ska jag fortsätta med. Så vill ni ha äppelträd så är det hit ni kan vända er framöver.
Hararna kom tyvärr åt vissa av träden. Jag trodde det var helkört men tänkte jag ändå kunde vänta ett tag och se om de klarat sig ändå, trots allt. Förvånansvärt många har gjort det. Naturen är förunderlig. Här är det bara själva stammen som har överlevt, men det betyder att jag kan ympa på vilken sort jag vill bara stammen växt till sig lite till. Kanske blir det en Sandra, en Huvitus, någon kanelsort (har flera) eller varför inte ett Gubbäpple – en gammal hederlig dalasort som jag har i min vanliga trädgård. Är inne på att rädda några sorter som finns i en övergiven trädgård nära mig också. De äppelträden är inne på sista versen, men det går att rädda dem ändå. Det är bara att ta några lämpliga skott och klippa, sätta ihop, tejpa och vaxa.
Apropå mer än hästar. Ni ser säkert de små fyrbenta filurerna på bilder här och där i bloggen – mina ständiga vapendragare Manne och Molly. Manne, den lilla gårdshunden, har blivit tio år gammal. Han har hela sitt liv haft schäfrar som ”skyddsvakter”. För några år sedan gick dessvärre hans kompisar bort och Manne blev ensam. Jag tänkte det skulle vara så ett tag då jag inte riktigt orkade skaffa en till hund. Hur ersätter man en hund lixom? Men Manne blev dålig. Riktigt dålig. Han fick utslag överallt, infektioner i öronen och tappade hår och tassarna var helt rosa. Jag tog givetvis min älskade vän till veterinär och vi provade allt för att få stopp på det. Till slut fick jag nog. Jag var övertygad om att detta var psykosomatiskt – stress kan ge utslag både här och där. Så jag la ut en annons på facebook om att jag sökte en vuxen snäll schäferlufs som kompis till oss.
Vi fick napp och hittade Molly. Det kunde inte blivit bättre. Mannes alla utslag försvann i ett nafs och har inte kommit tillbaka på det över 1,5 år som Molly vart hos oss. Han fick en bodyguard igen, en kompis att räkna med och blev en trygg, glad och frisk hund. Även jag fick en bästa vän i vått och torrt. Molly vaktar vår gård, håller sig alltid nära mig, hon är snäll och go och en riktig mattegris. Som vi älskar att bli med schäfer igen, Manne och jag. Nu kan vi sova gott efter varma slitsamma dagar och veta att vi är säkra. Med Molly i huset kan inget ont hända oss.
I detta varma väder har vi jobbat till sena kvällar, då det är svalare och nog är det sådär magiskt när natten infinner sig, men solen ändå anas bortom träden. Detta kort är taget vid ettiden på natten och solen gör sig redan beredd att smyga sig uppåt. Du magiska sommar – vad du är ljuvlig. Juni är förstås väldigt arbetsam för oss med gård. Men juli väntar och då blir det mer semester, mer hästigt och mer vila. Men snart kommer det förlösande åskvädret och gör livet lite svalare. Det känns som om det är på tiden.
Det var något vansinnigt vad varmt det blev helt plötsligt. Från att ha varit ett sådär perfekt svenskt sommarväder med lite värme och lite regn och lite blåst och lite huller om buller smällde det bara till. Eftermiddagarna är olidliga rent utsagt så det blir till att jobba på under förmiddagen och sedan ta en rejäl siesta för att sedan jobba på under kvällen. Jag förstår varför man har lagt in rejäla siestor längre söderut. Hjärnan blir ju helt kokt när det är sådär varmt. Och som vanligt när hettan kommer, vilket den gör lite oftare nu än förr, så tänker jag på alla hästar som ska uthärda värmen och insekterna.
Hästar klarar kyla bättre än värme. De plågas av hettan precis som vi. De plågas också av insekter som verkligen, verkligen gillar att gå på hästar – knott, mygg, bromsar, flugor. Ja det verkar vara få insekter som INTE gillar hästar. De svärmar överallt, hur man än gör. Igår tog jag in varenda häst i stallet. Att ha ett stenstall är guld värt – här är det svalt och skönt. Inga insekter kommer åt oss och hästarna kan svalka av sig och få vila upp sig ordentligt. Det blir en hel del pyssel förstås, men har man häst så är det inte läge att vara lat (vilket jag annars garanterat hade varit…). Som ni ser på stallkortet ovan har jag övervakning i stallet så jag kan ha koll på hästarna samtidigt. Det är ren lyx om det är någon häst som inte mår så bra. Det är också en säkerhet. Stölderna på landet ökar alltmer och även om det inte stoppar något från att hända, kanske det har en liten avskräckande effekt i alla fall. Peppar, peppar så har inget hänt här än.
Nu har ju hästarna förstås lösdrifter också. Det är så lustigt det där med djurskyddsregler och vad hästar egentligen behöver. De har inte alltid lyssnat på vad hästarna tycker och tänker. När gräset inte växer måste jag erbjuda hästarna en lösdrift. Då använder en del hästar dem inte alls. När det är varmt som i en masugn och insekterna plågar hästarna, behövs ingen lösdrift. Och – Nu när sommarens värme är här är mina hästar i lösdrifterna minst 10 timmar om dagen. De gömmer sig från solen och från insekterna. Arma djur som inte kan komma undan i skugga och insektsfritt. Och ja – jag har skog och kuperat i alla sommarhagar. De går till lösdriften i alla fall för det är det absolut bästa stället. Med tanke på att de flesta av dem är lite äldre så behöver de verkligen hjälpen så de inte tröttas ut totalt.
Det blir som sagt mycket pyssel i värmen. Jag har satt upp två stycken bromsfångare, håller igång knottmaskinerna, smörjer in hästar, tar in och ut hästar, mockar, och vattnar, vattnar och vattnar. När jag inte klipper gräs förstås. Men nu när det är så varmt gör jag också det en lat person gör helst på eftermiddagarna. Vilar och tittar på serier.
Och jag kan ju inte göra annat när det visar sig att ”Skilda Världar” går på TV4 igen. I 29 avsnitt fick jag glo på allt vad Bovalliusfamiljen och de andra hittar på innan jag hittade honom. Min häst! Och inte bara det. Den häst jag skulle gett ett kungarike för, min absolut största hästkärlek i livet. Kung Alexander, Tsar Alexander, Alex, Axelander. Eller kort och gott: Vackrast! Där var han ju i egen hög individ. Inspelningen sker bara månader innan jag skaffade min egen första hästgård. Men på den tiden stod vi på Stora Kovik där inspelningen av seriens hästsekvenser genomfördes och när jag ser klippen och min häst sköljer minnena över mig. Det var som igår.
Första säsongen, där Alex var med, spelades in år 1996. Då var jag 25 år och det var över 25 år sedan. Alex var 9 år. Herregud. Han hängde ju med i 20 (!) år till. Han gick bort 2016…… Och jag hänger med jag med, i alla fall ett tag till. Om inte värmen tar mig förstås. Tur jag har min ”gamla” varmluftspump kvar i huset. Nu får den svalka några rum till mig och hundarna, så vi inte får värmeslag helt, och jag kan i lugn och ro gå vidare i ”memory lane” över allt jag upplevt och allt jag gjort sedan jag var 25 år. Och så tittar jag vidare på ”Skilda Världar” förstås. Serien är ju rätt kul!
Det är så fasligt svårt att beskriva hur det känns när våren äntligen, äntligen gör entré här ute på landet i mitten av allt som växer. Det är som om det går att andas fritt igen, som om lampan tändes och som om någon dragit bort en gammal trasig gardin som skymt sikten. Det blir inte lättare med åren. Tvärtom. Och i år är våren sen som attan efter en vinter längre än någonsin. Redan första november satte kylan och vintern in, och först nu börjar det bli grönt på riktigt.
Men så mycket mer efterlängtad är denna vår ändå. Just nu är det den bästa tiden av alla, då sommaren bara anas och luften är hög och svalorna just kommit. Jag följer deras färd genom luften och blir överväldigad. Än finns inte så mycket insekter, och just därför är det den bästa tiden av allt. Hästarna njuter likaväl som jag. På morgonen ligger de som stora stenar och gassar i solen. Fåglarna kvittar så det dånar om det (jo faktiskt!), jackor glöms lite här och var på gården (måste tas av – det är för varmt!) och färgen kommer åter i ansiktet (vilken tur man kan jobba ute!). På kvällarna dröjer jag mig kvar ute. Vill inte riktigt gå in och dagen så lång så lång. Ser solen gå ner, och då har den nästan vandrat hela vägen runt mig, den missar bara några få nordliga grader.
Även hundarna blir som pånyttfödda. De skuttar och far. Molly leker i vattenspridarens vattenstrålare, Manne letar sork för allt vad tygen har. Men han hittar såklart också ett och annat att rulla sig i, och till skillnad från den allmänna, ljuvliga, vårdoften luktar han allt annat än mumma.
Och det är väl för tur att vädret, vinden, doften, solen, grönskan och ljudet förtrollar mig. FÖr det finns mycket att göra. Äppelträdgården ska fixas ordentligt – jord ska köras, det ska vattnas, träd ska planteras, staket ska byggas. Det kanske låter som en del jobb, och betänker man att gården ska bli en hektar stor och innehålla flera hundra äppelträd kanske antalet timmar som krävs bara för det här klarnar. Ridhuset ska också ha sitt, liksom stallet – varenda vägg ska målas eller oljas vilket betyder några hundratals meter vägg som ska få skydd. Sedan blir det lagom att fixa sommarhagarna. I år ska de få en rejäl uppryckning. Många av staketen är numera gamla och trötta. Så nog finns det att göra i vårt privata lilla paradis.
Tur hästarna finns som ger andrum och paus i arbetet. W ska ha sin vanliga godishink med medicin. Det blir en tid för två tanter att snacka och umgås. Vi har mycket att snacka om hon och jag.
Och när skogens egen Kung dyker upp i en hage mitt på ljusan dag (nåväl – kungens barn i alla fall) finns alltid tid att njuta och förundras. Dessa stackars åringar som helt plötsligt står utanför ett socialt sammanhang när älgkon jagat bort honom för att en ny liten telning ska få plats vid mammas sida letar sig inte helt sällan sig in på våra marker. Jag tror att det är hästarnas närvaro som lockar. Hästarna har inget emot det – det kikar lite grann men verkar se det en granne som brukar ha som vana att kika förbi då och då. Så är det nog också för hästarna träffar nog på älgarna bra mycket oftare än vad jag gör. Dessutom har de lätt att läsa av varandra. De verkar ha ganska likartade kroppsspråk.
Tid finns också för att göra fint i sadelkammare och fundera över sadlar. Det var ett tag sedan jag ägnade dem en tanke – de har funkat. Men när jag putsar inser jag att de är väldigt många. En elva tolv sadlar hänger där och behöver sin omsorg och så många behövs inte. Så vet ni någon som behöver en sadel kan jag kanske ha en som passar. Equipe, Santa Cruz och lite andra märkessadlar finns här, liksom lite enklare modeller. Tjoa till vettja – så slipper jag en att putsa i alla fall.
Det mest spännande för året är att se vad som blir av allt jag planterat. Om något alls? Jag har grävt otaliga gropar för träd i alla dess former – mängder med äppelträd, många päronträd, ett par plommonträd, en och annan bok, ek och de som jag litar mest på – fläder. I år har jag också satsat hårt på att skapa odlingar. Med tanke på matpriserna kändes det som en bra idé att nyttja de möjligheter som finns. Vi får se om jag får några gröna fingrar. Hittills har de lyst med sin frånvaro, men skam den som ger sig.
Det var mig en kall vår. Vi väntar och väntar och väntar på att tjälen ska gå ur marken så vi kan renovera och fixa till sommarhagar (och andra hagar som fått sig en törn över vintern). Det är segt. Den bistra kylan som svepte in över gården redan i november, och då det inte var snö, har satt tjälen djupt ner i backen. Det känns som om den kommer släppa lagom till midsommar.
Den enorma snömängd som kom i april har inte gjort vårpysslet lättare. Plötsligt kunde hararna ta sig en tugga av äppelträden. Sedan två… sedan blev skadorna stora. Jag hoppas de flesta klarar sig ändå, då jag försökt rädda det som räddas kan. Har fått massor med knep tack vare google och youtube och man lär sig väl med tiden hur man ska göra. Det är helt nytt det där med äppelträd, men en rolig utmaning. Snart hoppas jag vi kan bjuda in till blomsterprakt på våren/försommaren och äppelplockning på sena sommaren och hösten. Vilken resa det där med äppelträd är!
Älgarna har i alla fall börjat dyka upp, som brukligt är – ett säkert vårtecken. Mamma med två kalvar blängde på min äppelträdgård. jag undrar om det är samma mamma år efter år. men då hon alltid har två kalvar med sig och alltid gör likadant, är jag benägen att tro att det är så. De kan ju bli uppemot tjugo år gamla, så varför inte? Och det spirar också lite här och där. Träd och buskar avslöjar att de klarat den bistra vintern. För att inte tala om att fåglarna kvittrar så det står härliga till. Tranor, sädesärlor och tofsvipor är på plats sedan en tid. Såg en enda svala häromdagen, men en enda gör ju ingen sommar. Det är sedan gammalt. Hoppas fler kommer snart.
Insekterna dyker upp någon timme på kvällen. Till fullblodet Nisses förtvivlan. Snart är det spray och täcke på. Och snart, snart är landen fyllda med plantor. Mer ska i backen. Perenner, perenner, perenner. Buskar och träd. Sådant gillar jag. Men numera även sallad och kryddor, kål och betor, och lök och potatis. Hoppas jag får lite gröna fingrar till slut. Viljan finns, och jag lär mig kanske med tiden. Jag hade mer vilja med hästarna en gång i tiden än kunskap. Med viljan orkade jag inhämta kunskap och träna, träna, träna. Det gav resultat.
Ridhuset tar sig riktigt trevligt. Det är tidskrävande och pyssligt att få till botten bra. Ett halvårs jobb – rida ner underlaget och vattna, vattna vattna. Men till i höst kommer det vara riktigt fast och fint. Redan nu går det utmärkt att köra på, även om jag får sladda och harva en hel del för att det ska sitta. Liksom den här vintern kommer ridhuset vara en enorm glädje nästa vinter. Och nästa. Nu vill jag ha speglar men leveranstiden verkar lång. Får inte ens svar när jag frågar om offerter. Månne det vara som i så många andra branscher just nu? Att det helt enkelt inte går att få fram grejerna, och om man lyckas är det dyrt värre? Jag får vara glad att ridhuset hann byggas innan priserna stack för mycket i alla fall.
Uteridbanan har blivit toppenfin den också. Så innan insekterna kommer och torkan sätter vid så passar vi på att vara där en hel del. Liksom i skogen där vi kan följa alla vårens små myrsteg i sakta mak på trygga hästar. Ingen av hästarna är någon ungdom längre, men glada och pigga och lyckliga över att få ha hälsan. Jag är lika glad över det jag. Tänkte ett tag att jag skulle köpa mig någon ny ung stjärna att satsa vidare på. Men har stannat vid att det är så bra som det är. Jag har fina hästar, och har ingen driv att köpa på mig något nytt. Just nu i alla fall. Ser fram emot att sparka igång WE-banan också. Den tycker jag själv är roligast sommartid, inte minst för att det är gräs under och stora ytor att rida på.
Så vi håller igång här på gården vi medelålders och trivs ganska bra med tillvaron. Vårpyssel är något extra och jag hoppas och tror att gården kommer bli en glittrande grön dröm lagom till midsommar. Då borde väl ändå tjälen ha släppt? För senare i sommar vill vi hinna med annat, även om solceller ligger på första raden av en lång lång önskelista.
Busenkelt! 