hästhållning

av

Behandla orsaken till stereotypa beteenden

Vävning, krubbitning och luftsnappning är de vanligaste typerna av stereotypt beteende hos häst. Under ett antal år har forskarna med intresse studerat orsak, spridning och hur problemen ska behandlas. Trots att det finns mängder med forskning och därmed också information om ämnet är det väldigt många myter som florerar i ämnet.

Krubbitning ses som en allvarlig ovana

Det är extremt olyckligt, eftersom hästarna drabbas dubbelt upp av detta. För det första är de hästar som upppvisar stereotypa beteenden stressade redan från början. För det andra riskerar hästar som har ägare eller hanterare som går på myterna om uppkomst, spridning och verkan av dessa så oönskade beteenden, att fara än värre illa. Vilka är då myterna, och vad är sanning? Här är ett försök att reda ut begreppen.

Smittar inte!

Nej! Stereotypa beteenden smittar inte. Dålig miljö, däremot smittar något våldsamt. Om flera hästar uppvisar stereotypa beteenden i ett och samma stall är orsaken också troligen densamma – det vill säga: det är helt enkelt fel på hästhållning och hästhantering. Hästarna är stressade och får inte utlopp för sin inre frustration på något annat sätt än att väva, krubbita eller luftsnappa.

Isolering

Det finns de som löser problemet genom att isolera de redan så stressade hästarna. Det är verkligen att hoppa i galen tunna. Hästarna blir ju än mer stressade av att inte få vara med artfränder, och det enda som händer är att den drabbade hästen mår än sämre.

Krubbitare får inte kolik

Det har tidigare ansetts av största vikt att stoppa krubbitare från att bita. Man har tagit bort kanter i boxen eller satt på en så kallad krubbitarrem för att förhindra hästen från att krubbita. Anledningen är allt som oftast ett försök att stoppa hästen från att bli allvarligt sjuk, då man tidigare trott att krubbitaren skulle få kolik oftare än andra hästar – av beteendet.

Detta är missvisande. Det är snarare så att hästar som mår dåligt också lättare får kolik, men inte på grund av att de krubbiter. Det kan vara så att en krubbitare gör just så för att den har ont i magen! Orsak och verkan ter sig snarare vara tvärtom, än det som många tror med andra ord.

Att hämma symtomen förvärrar stressen!

Ja!!!! Detta är helt och fullt sant. Studier som genomförts på hästar som uppvisar stereotypa beteenden och där man hämmat själva beteendet har visat att hästarna stress ökar. De kan då inte ens få utlopp för sin stress genom sitt beteende. Kvar blir stressen. Operationer till exempel för hästar som krubbiter, eller halsremmar som hindrar krubbitningen ger bara hästen en än värre situation. Om krubbitarremmen tas bort, ökar ofta problemet…. Detsamma gäller bruket av olika medel som kladdas på. Det kanske räddar stallet, men hästen har samma problem som förr.

Frågan är faktiskt varför det över huvud taget är tillåtet att använda sig av krubbitarremmar. De ökar bevisligen stressen, men används ändå och säljs som mirakelkurer. Djurskyddslagen anger att hästar och andra djur inte ska utsättas för onödigt lidande, och det är så att man undrar om en krubbitarrem inte är att ge en häst onödigt lidande? Det är däremot en ganska vanlig straegi bland oss människor.

Jag vet inte om det är ett nytt påfund, men jag märker ofta, inte bara i hästvärlden att vi är snabba på att försöka få bort symtom, gärna genom att tillsätta en rem eller en lag eller en regel, eller något annat som förbjuder eller hindrar något. Istället för att orka se igenom symtomen och gå till källan, det vill säga problemet till det vi ser.  Har ”varför?” blivit ett uteord som inte bör nyttjas för mycket, eller?

Svårt problem att lösa

Grunden till att problemet och stressen förvärras är att de stereotypa beteendena faktiskt lugnar hästen. Rörelserna frigör dopaminer som ger ett välbefinnande, och som får hästen att bli lugnare. Det kan jämföras med att barn i barnhemmen i Rumänien (kommer ni ihåg dem?), gungar fram och tillbaka, som för att trösta sig själva. Den här effekten gör också att det kan vara svårt att få bukt med ovanan, även om miljön för hästen förbättras markant. Ovanan är etablerad och har blivit som ett beroende, som t ex snusning eller rökning.

Ger skador?

Ja – hästen kan få skador av stereotypa beteenden. Helt klart. Främst är det tänderna för den stackars krubbitaren som råkar illa ut. Det kan i sin tur leda till ätproblem och viktminskning. Men, det stora problemet är att skadan så att säga redan är skedd. Det är för att hästen mår dåligt som den krubbiter och väver. Det är också det som en ägare borde bekymra sig om. Varför krubbiter, väver eller luftsnappar hästen? Vad kan ändras på för att få buykt med detta och få hästen att trivas bättre.

Hur undvika stereotypa beteenden

Det är faktiskt ganska så enkelt att undvika att hästar utvecklar stereotypa beteenden. Det görs helt enkelt genom att låta hästar vara – hästar. Bra hagar och lååååååång utevistelse, fri tillgång till grovfoder och inte minst social samvaro så mycket som möjligt, och då med sina artfränder. Ovanorna är helt relaterade till att hästar stallas upp, och förekommer över huvud taget inte i hästar som inte är installade och får tillräckligt med mat.

Resor och många stallbyten, många olika människor och ryttare, långa perioder utan mat (oberoende av totalmängden mat) och andra faktorer som kan stressa hästen kan också utveckla stereotypa beteenden. För det är stressen och otillfredsställelsen i livet som ger dessa beteenden. Vissa hästar är predestinerade för att lättare ta till dessa ovanor som lugnande medel. Troligen ligger anlagen till viss del i generna. Men genernas anlag utlöses inte om hästen inte utsätts för stress på annat sätt.

Hur få bort redan existerande ovanor

Det är mycket svårt att bli av med stereotypa beteende. Jag har en häst på lösdrift som vävt/väver, och vet att det i praktiken är så. Så fort något triggar det, såsom förväntan att få kraftfoder och så inte sker inom en snar tid, så väver han till, om så blott för någon minut eller två. Det som kan göras är att ge hästen en så bra miljö som möjligt, så att problemet minskar till att börja med. Men som jag skrivit ovan fungerar inte alltid det. Däremot går det att sysselsätta hästen med annat som gör att hästen helt enkelt gör andra saker än att väva eller krubbita. Halmbäddar, grenar som går att gnaga på och leksaker kan lösa upp en del knutar, och hålla hästen sysselsatt med lite mer konstruktiva saker istället för sin negativa ovana. Då, om dessa möjligheter ges, kan däremot krubbitestoppande medel kanske användas på väggarna, för att rädda stallet om inte annat. Men bara om hästen har annat att bita på. Operation kan vara att tänka på, men enbart om krubbitningen riskerar hästens hälsa i övrigt, det vill säga att tänderna håller på att försvinna.

En mirakelkur enligt marknadsförarna. ”ökar bara stressen än värre”, enligt forskarna

Bra att veta

Hästar som är krubbitare är enligt forskare (se studien här) mer stresskänsliga än andra hästar, som inte krubbiter. Det kan vara genetiskt, och det kan också vara så att de hamnat i detta stresskänsliga stadium på något annat sätt, och att det i sin tur orsakar beteende. Oavsett, kan det vara bra att veta att hästar som har utvecklat stereotypa ovanor faktiskt är mycket stresskänsliga. Det bör man ha i åtanke när man hanterar och håller en sådan häst.

Läs mer

Jag hittade ett riktigt intressant examensarbete angående krubbitning och hästar, skriven av Maria Helldén, SLU, Skara. I studien beskrivs problematiken med krubbitning mycket ingående, och många referenser ges för den som vill fördjupa sig ytterligare i denna fråga. Arbetet kan läsas i sin helhet här.

omslaget2

av

En tanke till alla de hästar som står inne

Idag är det femton grader varmt. Solen värmer upp kalla fötter, frusna själar och och en skral livslust efter en tuff vinter som aldrig verkade ta slut. I vintras har vi röjt på våra marker. Tyvärr är alla stammar och grenar kvar och nästan inte en hage har varit hel. Under de kalla vinterdagarna med halvmeter snö har det inte varit några problem. Hästarna har kunnat vara i de få hagar vi har kvar och rört sig ordentligt, så länge snön gav ett bra underlag.

Men sedan någon vecka har de sorgliga ursäkter jag haft till hagar, särskilt för ett gäng, varit ren misär. Bara lera och halt under så att de fått ta myrsteg stackarna. De har gjort så gott de kan och turligen nog kan de i alla fall få rörelse så mycket de vill även om det inte uppmuntrat till lek och stoj precis. Men så idag släppte nästan tjälen i marken. Jag kunde slå ner några pinnar som gjorde att en hektar hage blev användbar igen.

Om hästar kan vara lyckliga, vilket vi som håller på med hästar mycket väl vet att de kan, liksom mängder med etologer och biologer, inklusive professor Marc Bekoff (som ni by the way kan läsa här) så var det ren och skär lycka i hagen när jag släppte ut gänget som haft den minsta hagen till denna lite större variant.

Det for och det forsade, det bockades, det tjöts, det rullades, det sprattlades och det gasades som f-n i kurvor för att få utlopp för mesta möjliga energi. Bättre än Animal Planet, alla gånger, att få se sina egna djur bara skutta som små grodor av glädje! Men så flimrar det förbi, tanken om att andra hästar står inne en sådan här dag, helt utan anledning.

”De ska inte vara för trötta för det arbete vi kräver av dem”, säger folk och har inte en tanke på att hästar har rörelse i blodet och behöver sova sisådär en tre timmar per dygn. Medans vi själva mycket väl vet att vi skulle storkna och dö inombords om vi inte aktiverades och höll igång. Tänk om idrottarna skulle sitta inlåsta i sina hotellrum mellan tävling och träning och inte röra sig alls, med tanke på att de då inte skulle orka? Tanken svindlar.

Och den energi mina hästar uppvisar fritt i hage, kan ändå ingen levande människa hantera. Du får vara hur mycket dressyrryttare du vill, två meters fyrfotahopp där magen fladdrar i vädret går bara inte. Och en häst behöver få göra dem ibland. Och rörelsen det ger muskler som jag sedan kan använda mig av, när hästarna fått leka och stoja. Rörelse ger styrka, inte trötthet. Det stärker ligament, muskler, benstomme, hjärta, lungor och hjärna. Rörelse ger livsenergi och glädje, trycker upp endorfinnivåerna i kroppen och gör en kropp hel. Inte sjuk.

Det är magiskt att de är så snälla när de är med mig när de har denna enenergi uppbyggd efter en tråktillvaro på en vecka. Till exempel var de nog så glada när jag ledde dem mot hagen och de visste mycket väl. Men de ”håller sig på mattan” av fri vilja. Inget drag inget slit, inte något mer än energi som väntar på att förlösas. När jag sedan fått av grimman och tagit ett steg tillbaka är det som att trycka på en knapp när de är på det här humöret. En blick på mej – såsom för att kolla att de inte påverkar mig – och sedan full fart iväg. Och jag vet att de känner mig skratta bakom dem, i pur glädje jag med. För när hästarna trivs då trivs jag. Vad är annars poängen med att hålla på med levande djur?

Nu är lugnet återställt i hagen. Känslan av att vara mer fri än förr ger också ro och harmoni. De små, små grässtrån som dykt upp ligger risigt till när känsliga hästmular söker av den jordiga marken. Solen får min fux att se ut att vara i brand, och ovan våra huvuden hör jag tranorna! Det är trandag idag, och våren är äntligen här. Det är en lång härlig resa mot sommaren nu, och själv ser jag nog allra mest fram emot att slippa mocka.

Hälsningar från solen!

🙂

av

Säg mig hur din häst står i stallet, och jag ska säga dig hur den mår….

Nu håller forskarna på med en extremt intressant forskningsstudie som jag tänker följa mycket noga! I det välrenommerade centret för beteendevetenskap hos hästar i Rennes har man nyligen kommit fram till att hästens position, tillika beteende, kan avslöja vad som är fel på den! I alla fall om den har kronisk smärta eller om den lever under icke-hästvänliga betingelser.

Det här är en mycket intressant och viktigt forskning för alla som vill hästens väl. Om vi vet hur en häst beter sig i stallet och vilka faktorer som kan utlösa beteendet, så kan vi också avslöja något som hästarna förut inte har kunnat berätta för oss. För vi tror ofta att en häst som biter i stallet, eller en häst som står väldigt stilla på ett särskilt sätt mer indikerar att de vill något. Vissa tycker till och med att den bitande hästen är dum. Men kanske är det mest ett uttryck för att något annat, till exempel att de faktiskt har ont, eller mår dåligt på något annat sätt.

De flesta av oss med vana av hästar kan snabbt läsa av en förändring hos hästen. Särskilt när hästen blir stressad. Det är ett av de viktigare medlen när det gäller att desensetise en häst, det vill säga vänja den vid saker som den från början tycker är obehagliga eller till och med läskiga. Det är genom att balansera på det godtagbara vi snabbt kan få en häst att förstå att en sadel är okej. Det är också ett mycket bra medel för att hantera en häst säkert. Men den stadiga inre stressen, som vi vet att hästarna utsätts för i vissa fall, har varit klart svårare att läsa av.

Nu kan det alltså bli möjligt, att genom att läsa av hästens normala position i stallet och hur den relaterar till sin omgivning, avgöra om den är stressad eller avslappnad och tillfreds. Jag har träffat folk som kan avgöra detta och det ska bli intressant att se om det finns forskning som backar upp det. För visst går det att läsa av en häst även i vila. Den första gången jag råkade på det var en hovslagare som kom in och frågade vad de gjorde åt en hästs problem (som han specificerade noga utan att ha sett hästen förut), trots att den stod och sov i stallet och hade täcke på sig! Jag kände hästen väl och visste precis att han hade rätt, men jag blev helt stum. Jag har också träffat på många andra sedan dess som kan ”konsten”, och nu kommer vi andra, som inte är lika bra på att läsa av djuren på det sättet, kanske också att kunna upptäcka det som förut legat dolt i en kroppsposition.

En häst i ett stall har mer att berätta än vad man kan tro.

Studierna i Rennes, som leds av PhD Carole Fureix, är helt klart i sin linda. Än så länge finns inga definitiva besked att komma med, men forskning har ändå visat att vissa positioner och vissa beteenden utlöses av stress, dålig miljö och ohälsa.

Tänk vilken revolution det här kan bli vad gäller djurskyddet! Om ett antal hästar i ett stall beter sig på ett sådant sätt som avslöjar dålig hästhållning, räcker inte stallets mycket korrekta dimensioner och välsopade stallgång långt. Då är det något fel på en mycket viktigare punkt – ett fel som ligger i hästens synvinkel och inte enbart i mätbara metoder…..

Jag hoppas verkligen kunna skriva vidare om detta framöver och kommer hålla koll på forskarna i Rennes. Var så säker.

Vill du läsa mer om Fureix’ forskning så klicka här.

av

Raspning ute – tandkunnande inne

 

Att måna om sin häst är att se till att tandstatusen är okej. Hästar får ibland problem med tänderna, och det enda som märks är att hästen inte längre fungerar som den kanske borde. Det kan handla om att den tar bettet, att den inte vill bli tränsad och att den släpper i handen när vi rider. Något annat sätt att säga till att tänderna är knas finns inte för en häst. De kan ju inte precis skriva en lapp och lägga i brevlådan…

Slentrianmässig raspning kan förkorta hästens liv - helt i onödan.

 

Det vanligaste ingreppet på en hästs tänder är raspning. De vassa kanterna slipas bort och vi hoppas sedan att hästen mår bra. Jo visst kan vi då känna oss förvissade om att vi försökt, men på helt fel sätt. Raspning är för det allra mesta totalt onödigt och förkortar hästens liv betydligt. Det finns en viss mängd tand som kan växa ut och den slits naturligt av grovfodret och tuggandet. När tänderna väl är slut, har hästens liv också en ände.

Tandskador

Istället beror de problem hästar har med tänderna nästan alltid på illasittande bett och nosgrimmor. Det är människans hand som förstör för hästen. Hela 80 % av ridhästarna har någon typ av problem. För att komma åt det hela behövs en grundlig undersökning och genomgång, inte bara lite rasp hit och dit.

Mota Olle i grind

Bästa knepet att undvika tandskador och tandproblem på en häst är långa ättider så att hästens tänder sliter naturligt. 15-16 timmar är det naturliga och så nära det som möjligt minskar risken för tandproblem. Dessutom minskar risken för kolik.

Ett annat bra tips är att gå igenom bett och nosgrimma. Sitter de verkligen som de ska. Det skadar inte heller med en mjuk hand.

Hitta kompetensen!

På SLU vidareutbildas veterinärer till hästtandtekniker. Det är veterinär Owe Wattle och tandgurun och tandläkaren Torbjörn Lundström som ansvarar för utbildningen. Det finns således verkliga veterinärer som har kompetensen. Det gäller bara att hitta dem.

av

Förvirrat läge för hästen i det amerikanska djurskyddet

I min jakt efter vad djurskydd betyder i landet ”over there” har jag försökt att se vilka regler som finns för djurhållning i allmänhet och i de olika delstaterna i synnerhet. Det är inte lätt att få grepp om det skydd, eller frånvaro av skydd, som djuren får genom lagen. TV-serien Djurpoliserna får djurskyddet att framstå som bra mycket bättre där, men som jag skrev tidigare inkluderar inte djurskyddet som husdjuren får boskapen. Boskapen har extremt lite skydd, vilket borgar för en jätteindustri där djuren behandlas i princip hur som helst.

Vad har då hästen för position i det här? Vilket skydd får den? Jo här är det etter värre. Det är lite olika beroende på var den står och hur den används. En häst har en än mer förvirrad position än i det svenska samhället. Här har vi blivit vana vid att hästar är en del av jordbruket men ändå inte. Ett stall är inte per automatik en byggnad inom jordbruket, och det tog lång tid innan hästgårdar ansågs vara jordbrukshenheter utifrån EU:s bidragssystem. I Sverige har vi löst djurskyddsfrågan genom att definiera lagar och regler för varje djurart, och det kanske inte är en så dum idé även om utformningen av lagar och regler alltid kan (och ska!) diskuteras.

I USA verkar det ännu mer förvirrat. Hästen är i många delstater en del av boskapen. Då finns inget skydd alls för hästarna, inte ens när det gäller djurplågeri i vissa områden (!). Praktexemplet är nog bonden som hängde sina grisar, de som var skadade eller som han inte ville ha av andra anledningar, i snören att dö genom kvävning. Han satte fast dem i en traktorskopa och lyfte sedan skopan så att grisarna sprattlade där tills de dog – framför de levande grisarna. Lagmännen kom fram till att det var helt okej…. I andra stater finns i alla fall ett grundläggande skydd mot uppenbara avarter, såsom att plåga och svälta djuren, även om skyddet är mer än skralt. Det här beteendet mot djuren verkar inte gå i samklang med hur människor ser på hästarna som djur, dock. Därför diskuteras nu hästens ställning som djur på flera håll i USA.

Nyttodjur med en ad hoc-ställning i många regelverk

New York state är en plats där hästens roll i samhället och det skydd de bör få diskuteras. Här funderar myndigheterna på att sätta hästarna under husdjuren istället rent juridiskt. I alla fall sporthästarna, hästar som används som hobby framför allt. Det skulle öka djurens skydd mot misshandel och dålig vård då det skulle bli möjligt att fällas för sådana missgrepp mot djuren om de inte sågs som boskap.

Den här diskussionen säger mer om hur djurens skydd påverkas av VÅR syn på djuren än vad som faktiskt är god djurhållning, i min mening. Vi vet med dagens forskning och kunskap som finns att ett djur som en gris inte är mindre utsatt och lider mindre av vanvård än vad en häst gör. I det exempelt är det nog snarare tvärtom eftersom grisen är ett sådant stresskänsligt djur. Men hästarna är till vår egen nytta på ett annat sätt. I alla fall verkar vi se det som annorlunda, för att vi rider på dem och inte äter upp dem i första hand. Hästslakt är ett MYCKET omdiskuterat ämne i USA.  Det andra, det som händer i industrin för djur som bara blir mat, slipper vi ju se. De får inte alls samma debatt och är inte alls föremål för så många djurskyddsföreningars intresse som just hästen. Så det som inte syns, finns kanske inte?  Och kon är ju kanske inte lika söt, så då är den inte lika mycket värd….   

Hade inte initiativet känts mycket bättre om djurskyddet ökat för boskapen i allmänhet istället, så att de också kunde skydds på något sätt i alla fall? Nej, så långt verkar inte myndigheterna ”over there” kunna se. Där arbetar den oerhört starka lobbyn för fullt med att stoppa sådana initiativ. Och så länge allmänheten bara ser det de vill se, har de fortfarande fritt fram, om än snart inte när det gäller hästarna.

En ko – inte lika mycket värd ett bra djurskydd som en häst?

P.S ett intressant inlägg om debatten som pågår i New York State hittar du här. Du behöver vara medlem i The Horse för att läsa inlägget, men det är helt gratis.

av

Stereotypa beteenden påverkas av träning

Stereotypa beteenden, såsom krubbitning, vävning, luftsnappning och liknande, hos häst har länge ansetts som i första hand ett uttryck för en stallmiljö som inte uppfyller hästarnas behov av social kontakt, rörelse och kontroll över tillvaron. Det är också den främsta orsaken till att beteendet kommer. Men varför krubbiter vissa, medan andra börjar tugga på väggar eller leker med tungor?

Kan det ha med träningen att göra tro? Troligen är det så. Dressyrhästar uppvisar värre stereotypa beteenden än hoppehästar och fälttävlanshästar. Det är också fler dressyrhästar som uppvisar stereotypa beteenden, än hästar som används till andra sporter.  En krubbitare är oftare en dressyrhäst än en hoppehäst.

Vår ridning framkallar kanske inte ovanor hos hästen. Men vad vi använder hästen till påverkar vilken typ av stereotypt beteende hästen utvecklar.

Anledningen tros vara att dressyrhästen under sitt arbete utsätts för en annan typ av stress än vad hoppehästarna gör. Dressyrhästens varje steg kontrolleras i träningen och de har inget eller lite utrymme att själva välja hur och på vilket sätt de ska röra sig. Det får däremot hoppehästarna där kontrollen inte är riktigt lika tuff och där hästarna får gasa på, på ett annat sätt. Hoppehästar däremot tuggar oftare på inredningen än vad andra sporthästar gör. Det kopplas ihop med deras tuffa träning. Det drar energi att hoppträna vilket gör att hästen känner sig mer hungrig än vad fodergivan kan mätta.

Även ovanorna hos voltigehästar har undersökts. De leker med tungan i högre grad än andra sporthästar, men biter mer sällan på inredning eller luftsnappar. Den här ovanan har sin grund i att arbetet är monotont och huvudet inspänt under träningen, misstänker forskarna.

P.S Undersökningen som det här inlägget bygger på genomfördes av PhD Hausberger, etologiska insitutionen, Universitetet i Rennes. Hästarna som studerades var franska och står på ett av Frankrikes största hästutbildningscenter, Ecole Nationale d’Equitation Saumur. Mer om rapporten går att läsa på The Horse (medlemskap nödvändig för att läsa denna artikel), samt i Public Library of Science Journal

av

Travhästens öde efter karriären – blir det Malta?

Travhästen har i bästa fall en karriär fram till tolv års ålder. Sedan är den slut på banan. Då får den helt enkelt inte trava längre (om det inte är ett kallblod…). Vad händer med hästarna efter detta, och vad händer med alla hästar som inte visar framfötterna på banan alls?

”Billiga hästar”

Travhästen är avlad för att springa fort och har nerv. De är inte lämpade för några större framgångar på en ridbana. Därför står de inte precis högt i kurs bland blivande hästköpare. Mängder med gamla varmblod läggs ut på annons, till priser långt under slaktvärde. Vad händer sedan vet ingen. Alltför ofta blir hästarna vandringspokaler. En okunnig köper hästen, inser att han eller hon inte klarar av den och säljer den vidare. Hästen blir en vandringspokal. Alternativet är att den går till slakt.

Malta

Malta har också blivit ett enormt exporland för svenska travhästar. Under 2009 såldes nästan 80 hästar dit, direkt från svenska händer. Hur många som går omvägen genom andra europeiska länder framgår inte av de siffror som finns. Där får hästarna tävla tills de är sjutton år. Men baksidorna är att reglerna och hästhållningen är något annorlunda än vad vi är vana vid. Lutfi ”Almighty” Kogljini, kanske mest känd för sin kaxighet, skräder inte orden. Han anser att det är oetiskt att sälja hästarna till Malta. ”Där proppar de hästarna fulla med skit”, säger han. Och siffrorna ger honom rätt (länk).

En undersökning (se länk), visar att mellan 30 och 50 % av hästarna dopas. Kanske inte så konstigt – hästarna köps in billigt och är inte alltid helt friska. En lång karriär kan ha satt sina spår, och det kan också ha funnits hälsoskäl varför en häst sålts vidare).

Tränare vill till sverige

Charles Degiorgio, kan vi misstänka, är en seriös travtränare som vill framåt. Han verkar sedan 2008 på Mantorp, men är född och uppvuxen på Malta. I en intervju 2008 säger han att travsporten här och på Malta är väsenskilda. På Malta, menar han, finns inga regler att följa. Han kallar det för katastrof.

Vilka hästar som går på banorna i Malta hitas här. Vissa hästar blir också droskhästar, som bilden på den här länken.

Vad göra?

Lutfi har mer att säga om hästens öde efter karriären. Enligt honom finns ett stort ansvar för hästen och referenser krävs. Finland är ingen höjdare, det heller meddelar Lutfi, som har erfarenhet nog att yttra sig, misstänker jag. En tränare jag vet om ger bort sina hästar. Men då skrivs också tydliga kontrakt där det tydligt anges att hästen måste få fullgod vård och att den inte får säljas vidare. Den som bryter mot avtalet (vilket några gör i tron att tränaren glömt bort sin häst), åker obönhörligt in till tinget. Bra gjort! För mig är det obegripligt att hästägare inte tar ansvar för VEM de säljer sin häst till, oavsett hästras.

Svensk travsport har också börjat agera. I ett möte mellan svenska och maltesiska travrepresesentanter höjdes rösterna för en renare sport (länk). Det är ett gott inititativ, men långt ifrån tillräckligt. Malta är en del av EU och det går att skrika om EU-direktiv så mycket man vill. Om inte regionens verksamhetsutövare är för förändringen, kommer inte mycket att hända. Vi i Sverige är nog något godtrogna på att EU-regler minsann gäller överallt…. och att de dessutom har en verkan. För visst spelar svenska spelare på maltesiska banor, och det är spelet i sig som gör travet möjligt.

Mer läsning:

Travkompaniet

Intervju med Charles Degiorgio

av

Hingstar – dömda till ensamhet, eller?

Det är något visst med en hingst, på gott och ont. de ses som vackra och ädla och maffiga. Men hingstar ses också av många som mer eller mindre givna monster. Den som söker stallplats och råkar ha hingst inser snart att det inte är det lättaste. Få stallar tillåter hingstar över huvud taget, och om de gör de blir det direkt en liten ruta till hage (om utegång alls) och den mest isolerade boxen av alla.

Som vilka hästar som helst
Varför räknas hingstar som något annat än vanliga hästar? Jag har haft år av tid att fundera på det. Jag har nämligen själv lyckats avla fram ett par hingstar, ett par hingstar som fortfarande finns hemma på gården. De är lättskötta, lätthanterliga och mycket känsliga. De är på många sätt mer lätthanterliga än stona, som inte alltid är lika lätt att komma överens med. Hingstar är förutsägbara. De vill ha snygga brudar, har svårt att koncentrera sig på fler saker än en och är mycket måna om att framstå som vackra och goa. Precis som män, med andra ord. Hehe…..

Den som säger att en hingst är oförutsägbar har nog aldrig tänkt sig in i hur en snygg ung hingst borde reagera när det luktar vackert sto eller när det står en snygg ung donna med svansen i vädret och glor på en. Men den som vet hur naturens gång är, vet precis. Det är bara att relatera till att hingstar har sociala behov som alla andra hästar, och att de är just hingstar. Det är inget fel med det! Snarare tvärtom.

Går fortfarande ihop
Idag är jag evigt glad över att mina hingstar och valackerna fortfarande går ihop. Det har kommit sig naturligt, då de tyr sig till varandra och verkligen tar stöd och hjälp av de andra. Maken till respekt för de äldre gubbarna får man ju leta efter. Jag misstänker skarpt (eller vet snarare) att det hjälper mig att få trevliga och lätthanterliga hästar – hingstar eller inte. De kan sitt hästspråk och vet när the bottom is nådd, på något vis. De vet hur det sociala spelet fungerar.

Dessutom har de all den sociala kontakt som behövs för att må bra. De forsar runt i hagen, leker och stärker upp sina ligament, sin muskulatur och sitt skelett. De lär sig använda rumpan för att snurra på bakdelar, kontrollera sina framben när de slår (de träffar aldrig), lär sig att nafsa sådär lagom så att det inte går hål. De lär sig tvärstanna utan att bli framtunga och de lär sig att gasa allt vad de har i närheten av andra. En mycket trevlig bieffekt är också att jag får en enormt trevlig stund när jag ser dem härja runt och leka. Det är livskvalitet för mig!

Inte ett bett finns att se på mina hingstar. Inte på valackerna heller. De är kompisar och respekterar varandra. De är the bachelor league, som jag kallar det.

Stona
Stona har sin egen gamla gubbe att ty sig till. Jag låtsas som han är HSB, han som är den stora hingsten i stallet. Att han är en tjugotreårig skumögd gubbe är det ingen som bryr sig om. Bara han går in i stallet stannar hingstarna upp med ätandet och trycker ner huvudet – jag är liten och snäll! Jag äter gräs! tuggar de undergivet. Eller? Här vet inte forskarna riktigt varför de unga gör så, men så gör de i alla fall. Inte för att han någonsin gjort annat än att skydda dem när de var föl. Det är det ingen som bryr sig om. Han är den utnämnde, den hingst som gäller i våran värld. De andra får hålla sig i wannabe-grupen och är nöjda med det.

Än fler i somras
I somras hade vi i alla fall ett tiotal hingstar och valacker av blandad ålder i en enda hage. Det gick utmärkt, förutom den lille prickige busen som älskade att hänga som en terrier i unghingstarnas halsar. Det blev små bitmärken som fick plåstras om så flugorna inte flockades. Men i övrigt hände inte mycket. De verkade ha buskul ihop. Men det gick att se att ”mina” fyra pållar, två hingstar och två valacker, höll ihop i vått och torrt. De var som en kärntrupp bland alla de andra.

Släpp hingstarna loss
Tyvärr är det väl så att när en hingst väl lämnats ensam så blir det svårt att få dem att fungera ihop med andra igen. Förväntningarna från människor om vad som kan och bör hända, blir höga och en stressad ensam själ kan inte förväntas bete sig helt normalt. Då blir det moment 22 och hästen är dömd till ett liv i ensamhet. SJälv skulle jag genast kastrera mina pojkar om jag behövde. Hellre ett liv med kompisar utan bollar än ett liv med bollar helt ensam. Men än så länge, peppar peppar, verkar det inte finnas minsta anledning. Just nu har de fullt upp med att försöka hitta gräset under den meterdjupa snön i sin stora hage. Det kan de fortsätta med.

Forskningen

De har till och med forskningsresultat som visar att deras lilla bachelorgrupp är hur naturlig som helst. Hingstar formerar sig i mindre grupper som håller sig nära en annan eller flera andra grupper, och interaktion mellan dem är inte helt ovanliga. De SKA trivas ihop, och det gör det också så länge maten räcker och utrymmet är tillräckligt. Annan forskning, bland annat forskning från Dr Deborah Goodwin, visar att hingstar inte ens är de som är mest aggresiva i en flock. Och det säger en del, för hästar är inte särskilt aggressiva till att börja med, om vi människor inte utmanar dem till att bli det.

För mer läsning om hur hästen är:

Dr Deborah Goodwin