Hästar och Ridsport

av

Vad är din största rädsla?

Hästlivet är allt annat än lätt. Vi behöver övervinna oss själva i vår träning, för det händer mer än en gång att vi blir rädda. Faran ligger i att rädslan kan ta över, och hämma oss. Tyvärr är det också då det börjar bli riktigt farligt. När rädslan tar över, agerar vi inte längre rationellt. Vi gör tokiga saker, vilket kan ställa till det både för oss och för hästarna. Rädsdlan i sig drabbar också hästens sinne. När ryttaren eller ledaren blir rädd, blir också hästen rädd. Och en rädd häst, är en farlig häst. 

Trots det blir vi rädda, och måste få bli det. Det drabbar oss alla – även de bästa. Men vi måste också, om vi vill jobba med, rida på eller köra hästarna, också lära oss att hantera och övervinna rädslan. På något sätt. Stacey Westfall, en sann guru inom hästvärlden, har tagit upp detta i sin blogg. Läsvärt!

Min allra största rädsla är nog inte att trilla av, även om jag är en fegis. Jag jobbar hårt med säkerheten och varje gång en elev dimper i backen, håller jag på att få hjärtslag. Och jag läser av hästarna på banan konstant, allt för att kunna förhindra att någon råkar illa ut. Men det är inte det som jag är allra räddast för. Jag är allra mest rädd för att hästarna ska tycka att det vi gör inte är okej. Att de inte vill vara med och leka med oss. Det jobbar jag med, för om jag tvekar, tvekar ju hästen. Och vi har inte lika kul längre. Vad är din största rädsla? 

En lång process att få en rakriktad häst

Veterinär och biomekaniska experten Angela McLeod ger i denna intressanta och lärorika artikel publicerad i Horsemagazine en intressant inblick i vikten av att ha koll på hästens biomekanik när vi rider. Hästar är till exempel veka i en sida och starka i den andra av naturen, vilket påverkar ridningen och de effekter vår hjälper ger. Varje hjälp har en direkt påverkan på hur hästen arbetar med sin kropp. De sätt varmed vi som ryttare försöker göra dem rakare kan antingen hjälpa eller stjälpa hästen. Att bygga upp hästen tar lång tid och är en steg-för-steg-process där takten ligger till grunden för allt arbete.

Med ridning utifrån hästens biomekaniska förutsättningar tar det enligt McLeod lång tid att bygga, upp en häst till högre samling, men det ger framför allt hållbara hästar som finner ro i träningen, medan ridning som hastas fram och där genvägar söks i bästa fall leder till hästar som tycker det är obehagligt att jobba och i värsta fall svårlösliga fysiska problem. Det går att se skillnaden på de olika ridsätten på banorna för ett vaket öga. Ser det tungt ut att rida, eller ser hästen ut att göra saker ”av sig självt”?

Min mamma frågade en gång i tiden hur i hela friden hon som inte kunde ett vitten om hästar skulle kunna se vilket ekipage som var det bästa i en dressyrtävling. Jag svarade: – det ekipage som ser behagligast ut, och där det ser löjligt enkelt ut, är det bästa. Det tycker jag fortfarande. Men som sagt, att bygga upp en bra och stark ridhäst, det tar sin tid….

av

Kungatrassel för känsliga hästar

Så idag, händer det som brukar hända så här i slutet på oktober på mina marker. Kungen kommer på besök. Ja – ni vet den där riktiga kungen, han med krona och spira och slott på Drottningholm. Det hade ju varit väldigt trevligt med ett besök av självaste majestätet (jag gillar honom!), om det inte var anordnat på det mest knasiga sätt som tänkas kan. Av någon underlig anledning ska han precis hit för att genomföra sina kändisjakter. I grunden är det nog en älgjakt, men jag är mer än övertygad om att anledningen snarare är att ge något enkelt, men ”fint”, till de som vill kunna skryta med att få ha varit med i kungens jaktlag. 

För någon egentlig jakt, det kan vi inte tala om precis. Det handlar om en drevjakt, med massor – och då menar jag massor! – med ungdomar som får äran att driva djuren några kilometer i skogen fram tills dess att en radda, en rejäl radda, med skyttar väntar in djuren. Allt sker i en väldans fart. Om jägarna ser något av den magiska naturen låter vi vara osagt. För de sitter i torn precis bredvid grusvägen mitt i ingenstans…. Mitt i detta drevområde råkar min gård ligga. Och där råkar också mina hästar och jag bo. Som tur var händer det här bara en gång om året, men idag, när det väl hände, känns det som alltför ofta. 

Jag var ensam med mina djur på gården idag. Och jag tänkte hinna en del innan cirkusen satte igång. För cirkus, det är precis vad det är. Jag tar ut min häst på ridbanan för att träna (tur att jag inte red ut!) två och en halv timme innan jakten skulle gå av stapeln. Jag vet när, för jag får precisa tider och min väg stängs av när jakten sker. Men det var inte så lätt att få ordning på fokuset när vägsladden (som sällan syns annars) passar på att dra en repa inför kungens ankomst. Den väsnas, stannar, åker igen. Får möte och måste gå undan. Och bilar far hit och dit. Mina hundar ser ut som frågetecken och försöker få någon fason på alla bilar. Här brukar det ju inte vara så många? Och jag måste få fason på hundarna. Och hästen. 

Nåväl. Jag får igenom ett pass ändå. Älskade Sayo så snäll du är! Och sedan tar jag in de djur som står längst bort på markerna. Bestämmer att några får vara kvar ute. Vet inte vilket som blir värst för dem? Men ute på ägorna kan de inte vara, så jag säkrar upp att de är nära hem. 

Jakten varar i en och en halv timme.Först händer inte ett skvatt.  Jag väntar, och väntar. Ger hästarna ute mat och väntar igen. Sen börjar mina hästar reagera. Först de som är ute. De blir oroliga – det låter något konstigt i bushen? Ja det är drevet med deras förbenade pipor och skallror och vad det nu heter. De börjar fara omkring så jag går ut med hinkar och försöker locka. Går halvdant, men de blir i alla fall inte tossiga. Så småningom kliver knallorangea filurer ut ur skogarna. Går utmed staketet. Mängder av dem. Från fel håll, med konstiga läten. Detta märkliga väsande och skränande. Och så – PANG! På håll hörs ett skott fara iväg. Träffade det?

Men oj – nu är det snart över. Hur är det med hästarna inne? Måtte hästarna ute hålla sig i hagen medan jag kollar.  Åh nej!!! Inne forsar stoet W som en orolig pendel omkring i boxen. Känsliga lilla älskade häst. Allt är fel i hennes värld. Orolig. Ser inte vad som händer. Vill ut!  – Såja vännen. Snart är det över. Feodalherrarna behöver göra sitt, så får vi göra vårt. På våra marker. Sen. När faran blåses av. Hästen bredvid inte mycket bättre. Ser coolare ut – men helt utan kontakt. 

Inga hagar sprängs. Ingen häst flipprar helt. Men en outsäglig oro, från deras håll smittar också till mig. Fyra timmar får jag spendera på spektaklet, instängd då vägen inte är fri. Jag vill inte åka heller, överge hästar som kan få panik. Av drevet (främst), av älgar som kanske drivs rakt igenom mina hagar. 

När alla försvunnit, sådär en timma och fyrtiofem minuter senare släpper jag ut mina oroliga ston igen. Eller försöker. En låter sig inte ledas ut från boxen. Hon försöker gömma sig. Vill inte ut – till faran, de extremt konstiga ljuden. För det är ljuden som de reagerar på. Till för älgar, men skrämde mest hästar… Den andra vill ut, ut, ut. Lugnar. Smeker över halsen. – Det är okej, min vän det är ok. 

Fyra timmar senare tar jag in mina ston igen för natten. Oron sitter i. Det vankas av och an. Måtte de få nattaro. Ger mer hö. Hoppas att det går över. Väntar in så att hon åtminstone äter. Går in. Skriver i min blogg. Om djuren jag månar så mycket om, och till och med valt boplats efter. Och att jag faktiskt kan tåla en hel del, också störningar. Om det inte vore så larvigt alltihopa. Vad får de ut av en drevjakt på ett par timmar, där ute i ingenstans. Utmed en grusväg i skogen. Förutom noten i cv:t – JAG var med på kungajakten? Om det ändå känts som om det gett något, något av mervärde. 

Vad är det för fel med att sitta på ett pass i skogen, med vackra vyer och låta tiden ha sin gång? Uppleva naturen i all dess skönhet. Ni får sitta vid mina vallar om ni vill! Där är underskönt att vara, och mina hästar är skottvana. Jag vet var älgarna finns. För jag ser dem varje dag. Jag följer deras kalvar från småttingar till stora, gläds över de nya, och imponeras av de äldre. Ser dem beta i hagen innan jag går och lägger mig, möter dem på väg till stallet innan morgonfodringen. Ser deras spår, skrattar åt när de står i diket och äter av det spirande gräset på vallen bredvid när våren nalkas. Det finns ridturer jag ser upp till fem älgar. På fyrtiofem minuter. Ni träffade en enda och var väl långt över sextio man?  Och ingen av er hann se  hur vackert här är. Dalgången som breder ut sig, himlen som ligger som en kupol ovan markerna. Skogarna och det öppna landskapet som bryter av men ändå smälter in. Ingen av er  hann märka hur förunderligt tyst och stilla det brukar vara här (undantaget idag). Och inge av er vet hur bra vi mår på vår lilla plätt, där vi går ostörda och lever nära, nära naturen. I alla fall för det mesta.  Men sånt har man väl inte tid till kanske, när allt ska gå smidigt och fort. I en snabb, snabb värld med höga förväntningar och än värre krav. Jag har i alla fall tur. Jag kan gå ut ikväll och se stjärnorna lysa. Se älgarna smyga fram från buskagen igen och sno lite av det gräs som finns kvar i hagarna. Det unnar jag dem. Och mig. 

av

Tänk vad en vänlig klapp kan göra.

En vänskaplig klapp påverkar hästen i högsta grad. Och nej – det handlar inte om dunkarna och de smälliga klapparna, utan de mer smekande rörelserna. Det vet vi kanske redan, men nu vet forskarna det också!  Med genuin vänlighet kommer vi långt – dessa mjuka klappar och beröringar får hästarna att lugna sig och att få dem mer positiva.

Läs mer om den spännande undersökningen här! 

av

Valde att lita på rätt person men skit med hovbensfraktur!

I tidigare inlägg har jag pratat om Lady, min häst med misstänkt hovbensbrott. Nog var det det alltid. Vi kom till kliniken i måndags. Den väldans braiga och alltid lika trevliga Mälarkliniken. Där stod Bosse Himself och väntade på mig och mitt lilla sto. Han lyssnade, han såg, han tipsade och han skrattade. Själv var jag mest lycklig över att jag lyssnat på bästa hovslagaren, som inte trott på något annat än hovbensbrott. Två plåtar senare (och några därtill som säkerhet) visar sig en långtgående spricka i hovbenet. Visst var det som vi trodde! Vansinnig tur att jag och hovis gipsade istället för skodde. Fy s-tan rent utsagt vad ont det skulle ha gjort med spikning i den hoven! Räddad av en ängel, känns det som. 

Men nu väntar väntan, och åter väntan. Inne i stallet. Det tar tid men prognosen är tack och lov mycket god. Men det kommer att ta tid. Glädjande nog håller sig damen sig relativt lugn. Hon har alltid minst en som sällskap och aldrig att jag går iväg med en kompis från henne. Det blir lite pyssel, men det funkar. Kel, gos och lite uppmärksamhet på det och vi kommer fixa det här också. Vi får tid att lära känna varandra helt enkelt, och så länge hon får så fin vård som hon nu får, går det inte (längre) någon nöd på henne. Jag andas ut, om så bara för en stund. Nu känns det som nio av nio hästar mår bra igen, och är jag lugn och glad. 

 

P.S Tips för dig som hittar en tokhalt häst som kan ha fått en hovbensfraktur! Linda om hoven ordentligt med SILVERTEJP! Det stabiliserar hela hoven och avlastar hovbenet så att hästen inte behöver ha ont. Bättre än gips, och finns ju alltid hemma. Och visar det sig att det ändå är en hovböld, så är det ingen skada skedd i alla fall. Hoven kan behöva stöd ändå. Ja visst är det så – det som inte går att laga med silvertejp, är inte värt att laga…. 🙂 

 

av

Vikten av en bra hovslagare….

För femton år sedan drabbades min häst av återkommande hältor. Ett av många problem i hästens liv var skoningen. Jag fick lära mig den hårda vägen att valet av hovslagare avgör om mina hästar mår bra och kan gå på sina fyra ben i balans, eller om skevheter uppstår med påföljande skador. Hovslagaren är ingen mirakelman (i mitt fall en kvinna) men jag har aldrig ångrat att jag låter över en tredjedel av den budget jag har till mina hästar gå till min hovslagare. För utan hovar i skick, har jag inga hästar. 

Jag har, efter att jag lärt mig min läxa, haft turen att få de bästa av de bästa. Fd el. aktuella utltunahovslagare när jag varit i stockholmstrakten, bästa Zeta Andersson-Lång i Skåne och min nuvarande klippa i livet – Hanna Swärd. För mig är det i och för sig viktigt att hovslagaren är utbildad och är godkänd för att de ska komma i fråga. Men det räcker inte. Jag vill också samarbeta med dem för att få mina hästar så friska jag bara kan. Jag behöver därmed någon jag känner förtroende för på ett personligt plan. Jjag vill att de ska vara engagerade, hängivna och hästkunniga. Höga krav, men de jag har haft har levererat mer än det jag har kunnat hoppas på och önska.

Ikväll, när jag flyttade min halta häst som står inne i box i väntan på utredning om en hovbensspricka (pga yttre våld), påminns jag återigen om varför jag gjort det valet. 

I onsdags gick min häst på tre ben. Idag går hon obehindrat på alla fyra. Hovis trodde inte på att röntgenplåtarna som tagits på hästen, och som inte visade någon hovbensskada, var rättvisa. Hon trodde det var ett hovbensbrott och agerade därefter. Med sin kunskap fick hon också i rena farten hästen i skick för resa till klinik i morgon. Innan var hästen så halt att det hade varit snudd på djurskyddsbrott att flytta hästen en meter. Tack Hanna – nu kör vi till Mälarkliniken och får ordning på det här!!!! 

 

 

 

av

Åtta av nio rätt är väl inte så illa?

…om det inte vore för att den nionde hästen nästan hoppade på tre ben, fram tills dess att bästa hovslagaren kom och räddade upp situationen. Nu blir det klinik för att se vad sjutton som är felet. Tills dess går vi i gips och får ta det lugnt och varligt. De andra pållarna mår desto bättre, så det är skönt det i alla fall. Men åtta av nio rätt, betyder alltså en skadad häst…. inte bra och inte roligt. Enormt mycket energi går åt till att pyssla om och vårda henne, och se till att hon har det bra. Sen går tankarna till vad som kan vara fel också…. 

Så här när det börjar bli lite mörkare och kallar blir det också lite mer läsande och pysslande på kvällarna än att sitta och mysa ute i det gröna (det gröna som knappt finns längre…). Hittade en mycket intressant artikel i eminenta Horsemagazine som jag vill dela med mig av. Den handlar om hur synen på ridning och hästar utvecklats med tiden och väcker många tankar och funderingar. Som det där med att rollkur knappast är något nytt påfund, och att det finns både ljus och mörker på ridhimlen – genom historien och i nuet. Om ni har tid, så läs den gärna!

 

 

av

Det ligger i detaljerna

Helhet och detaljer – två ting som går hand i hand för att lyckas. Vad det än är. Idag fick jag personligen en rejäl läxa i de små detaljernas betydelse. En häst, tre ben. Nu är ju inte ett ben en så liten detalj i sammanhanget kanske, men det är en liten, liten del i hoven som spökar. Det är en liten detalj. Som gör att ett helt ben är odugligt. Som gör att en hel häst har det trassligt. Som gör att det inte går att träna eller utvecklas tillsammans. Och så har hästen ont också. Stackars tjejen. Jag lider nog nästan lika mycket. Tur det finns smärtstillande – en liten, liten påse jag blandar i maten. 

En annan detalj är det där med schabrak och vojlockar, sadellägen och ridning. Satte på en fårskinnsvojlock under sadeln idag. Ni vet, en sådan där som alla förståsigpåare säger är så himla bra och avlastande. Tyvärr är de också tjocka och tar plats. Så att prova ut sadeln MED ett sådant fårskinn är inte dumt (har fått tipset förr). Men nu var fårskinnet där i alla fall. Och hästen gick som en skadeskjuten kråka. Fy vad arg hon var! Jag hajade noll, ända tills den berömda glödlampan lyste upp min ack så dystra tillvaro. Hoppar av. Tar bort vojlocken och väljer att rida utan (det är lång till stallet om man är lat…). Vips så gick hästen som en klocka igen!

Ännu en detalj är de förhatliga, vidriga och från djävulen själv sända älgflugorna. Då vi har haft frost här några nätter tänkte jag att de skulle försvunnit från skogen. Men icke! Min så hett eftertraktade mystur förvandlades till rena rodeon. Stackars häst – återigen! De små detaljerna var det ja. Till slut fick jag hoppa av, klia igenom hela hästen och småspringa hem med en häst som hoppade och for bakom mig. 

Det var det där med de små detaljerna…. det är makalöst att det ibland funkar, med tanke på hur många detaljer det finns som kan knasa till sig…. 

av

Djur förstår minsann ett nej

Läste något riktigt klokt på Facebook häromdagen. Det handlade om den mycket omdiskuterade rättegången där en ung tjej ansågs sig våldtagen, men där de unga männen (ett antal) friats för att hon inte ansetts vara i ett hjälplöst tillstånd. Ni har säkert läst om det- om inte läs här. Det som var så klokt med inlägget var den enkla (bittra) sanningen att människor har svårt att begriåa ett nej – men djuren fixar det! Hon visade upp en bild på den egna voffen stirrandes på en korvbit. Manisk på mat som han var fanns bara en sak i hans sinne – korvbiten. Men han tog den inte. Av den enkla anledningen att matte sa nej. Mina voffar är likadana. De tar inte något om jag säger nej, hur gärna de än vill……. 

av

Mer lika än olika?

Efter två och en halv veckas bortavaro är det enormt härligt att vara tillbaka på hemmaplan igen. Det är löjligt vad jag saknar mina djur när jag är borta. Det är väl som det sägs –  man saknar inte kon förrän båset är tomt. Att vakna utan hästar utanför fönstret, och att inte ha hundarna med mig på promenader gör mig lite halvare så där…. 

Hundarna verkade bra glada de med. Lille DSG Manne hoppade rakt upp i famnen och schäfer Cajsa välte mig nästan i dörren. REn och skär glädje, från båda sidor! Hur var det med hästarna då? De verkade ju inte hoppa jämfota direkt, men nog fanns det glada miner där med. eller drömmer jag? I vilket fall som helst så var min tjuriga lilla stomadam som en dröm att rida dagen efter, trots att hon fått vila en hel del medan jag varit borta. Innan resan hade vi haft en del stress att hantera, att hitta harmonin igen efter en tuff sommar. Men nu var det som bortblåst och hon dansade så stilla och fint, och i ro. Det var härligt att vara tillbaka i sadeln igen. En häst verkade rent av sur – en häst som brukar vara den kelnaste av alla. Men han tinade upp när han också fick vara med på en ridtur. 

Vad vet vi om vad djuren tycker egentligen, och vad de kan uppfatta och vad de har för känslor? Vissa ser känslor som kärlek, sorg och ångest som typiskt mänskliga. När vi vill att människor inte ska vara så rationella, utan mer känslosamma, brukar vi tala om att de ska blir humanare, mer mänskliga. Men är det inte rationaliteten som är just det som är oss människor unikt. För vilket djur kan rationalisera bort känslorna och inte alls ta hänsyn till dem i ett beslut. Bara människor kan. 

I övrigt verkar gränsen mellan människor och djur minska i takt med upptäcker på forskningsfronten. Från medeltida uppfattningar om att djur inte känner alls, till något mittemellan visar nu forskare upp rena rama paradigmskiftet. I takt med att nya metoder för att läsa av hjärnans reaktioner kan vi nu se vilka likheter som finns mellan människa och djur vad gäller våra känsloliv på ett rent fysiskt plan. Varje känsla har sin reaktion i hjärnan, en reaktion som forskarna blir allt bättre på att avläsa. 

Och se – djurens hjärnor beter sig misstänkt likt människors när det gäller känslor för det ena och det andra. gränserna mellan djur och människa finns där – men var? Själv är jag ju övertygad om att djur är MER känslostyrda än andra. Mer om aktuell forskning vad gäller djurs känsloliv kan du läsa om här, i en artikel från NY Times.