Så idag, händer det som brukar hända så här i slutet på oktober på mina marker. Kungen kommer på besök. Ja – ni vet den där riktiga kungen, han med krona och spira och slott på Drottningholm. Det hade ju varit väldigt trevligt med ett besök av självaste majestätet (jag gillar honom!), om det inte var anordnat på det mest knasiga sätt som tänkas kan. Av någon underlig anledning ska han precis hit för att genomföra sina kändisjakter. I grunden är det nog en älgjakt, men jag är mer än övertygad om att anledningen snarare är att ge något enkelt, men ”fint”, till de som vill kunna skryta med att få ha varit med i kungens jaktlag. 

För någon egentlig jakt, det kan vi inte tala om precis. Det handlar om en drevjakt, med massor – och då menar jag massor! – med ungdomar som får äran att driva djuren några kilometer i skogen fram tills dess att en radda, en rejäl radda, med skyttar väntar in djuren. Allt sker i en väldans fart. Om jägarna ser något av den magiska naturen låter vi vara osagt. För de sitter i torn precis bredvid grusvägen mitt i ingenstans…. Mitt i detta drevområde råkar min gård ligga. Och där råkar också mina hästar och jag bo. Som tur var händer det här bara en gång om året, men idag, när det väl hände, känns det som alltför ofta. 

Jag var ensam med mina djur på gården idag. Och jag tänkte hinna en del innan cirkusen satte igång. För cirkus, det är precis vad det är. Jag tar ut min häst på ridbanan för att träna (tur att jag inte red ut!) två och en halv timme innan jakten skulle gå av stapeln. Jag vet när, för jag får precisa tider och min väg stängs av när jakten sker. Men det var inte så lätt att få ordning på fokuset när vägsladden (som sällan syns annars) passar på att dra en repa inför kungens ankomst. Den väsnas, stannar, åker igen. Får möte och måste gå undan. Och bilar far hit och dit. Mina hundar ser ut som frågetecken och försöker få någon fason på alla bilar. Här brukar det ju inte vara så många? Och jag måste få fason på hundarna. Och hästen. 

Nåväl. Jag får igenom ett pass ändå. Älskade Sayo så snäll du är! Och sedan tar jag in de djur som står längst bort på markerna. Bestämmer att några får vara kvar ute. Vet inte vilket som blir värst för dem? Men ute på ägorna kan de inte vara, så jag säkrar upp att de är nära hem. 

Jakten varar i en och en halv timme.Först händer inte ett skvatt.  Jag väntar, och väntar. Ger hästarna ute mat och väntar igen. Sen börjar mina hästar reagera. Först de som är ute. De blir oroliga – det låter något konstigt i bushen? Ja det är drevet med deras förbenade pipor och skallror och vad det nu heter. De börjar fara omkring så jag går ut med hinkar och försöker locka. Går halvdant, men de blir i alla fall inte tossiga. Så småningom kliver knallorangea filurer ut ur skogarna. Går utmed staketet. Mängder av dem. Från fel håll, med konstiga läten. Detta märkliga väsande och skränande. Och så – PANG! På håll hörs ett skott fara iväg. Träffade det?

Men oj – nu är det snart över. Hur är det med hästarna inne? Måtte hästarna ute hålla sig i hagen medan jag kollar.  Åh nej!!! Inne forsar stoet W som en orolig pendel omkring i boxen. Känsliga lilla älskade häst. Allt är fel i hennes värld. Orolig. Ser inte vad som händer. Vill ut!  – Såja vännen. Snart är det över. Feodalherrarna behöver göra sitt, så får vi göra vårt. På våra marker. Sen. När faran blåses av. Hästen bredvid inte mycket bättre. Ser coolare ut – men helt utan kontakt. 

Inga hagar sprängs. Ingen häst flipprar helt. Men en outsäglig oro, från deras håll smittar också till mig. Fyra timmar får jag spendera på spektaklet, instängd då vägen inte är fri. Jag vill inte åka heller, överge hästar som kan få panik. Av drevet (främst), av älgar som kanske drivs rakt igenom mina hagar. 

När alla försvunnit, sådär en timma och fyrtiofem minuter senare släpper jag ut mina oroliga ston igen. Eller försöker. En låter sig inte ledas ut från boxen. Hon försöker gömma sig. Vill inte ut – till faran, de extremt konstiga ljuden. För det är ljuden som de reagerar på. Till för älgar, men skrämde mest hästar… Den andra vill ut, ut, ut. Lugnar. Smeker över halsen. – Det är okej, min vän det är ok. 

Fyra timmar senare tar jag in mina ston igen för natten. Oron sitter i. Det vankas av och an. Måtte de få nattaro. Ger mer hö. Hoppas att det går över. Väntar in så att hon åtminstone äter. Går in. Skriver i min blogg. Om djuren jag månar så mycket om, och till och med valt boplats efter. Och att jag faktiskt kan tåla en hel del, också störningar. Om det inte vore så larvigt alltihopa. Vad får de ut av en drevjakt på ett par timmar, där ute i ingenstans. Utmed en grusväg i skogen. Förutom noten i cv:t – JAG var med på kungajakten? Om det ändå känts som om det gett något, något av mervärde. 

Vad är det för fel med att sitta på ett pass i skogen, med vackra vyer och låta tiden ha sin gång? Uppleva naturen i all dess skönhet. Ni får sitta vid mina vallar om ni vill! Där är underskönt att vara, och mina hästar är skottvana. Jag vet var älgarna finns. För jag ser dem varje dag. Jag följer deras kalvar från småttingar till stora, gläds över de nya, och imponeras av de äldre. Ser dem beta i hagen innan jag går och lägger mig, möter dem på väg till stallet innan morgonfodringen. Ser deras spår, skrattar åt när de står i diket och äter av det spirande gräset på vallen bredvid när våren nalkas. Det finns ridturer jag ser upp till fem älgar. På fyrtiofem minuter. Ni träffade en enda och var väl långt över sextio man?  Och ingen av er hann se  hur vackert här är. Dalgången som breder ut sig, himlen som ligger som en kupol ovan markerna. Skogarna och det öppna landskapet som bryter av men ändå smälter in. Ingen av er  hann märka hur förunderligt tyst och stilla det brukar vara här (undantaget idag). Och inge av er vet hur bra vi mår på vår lilla plätt, där vi går ostörda och lever nära, nära naturen. I alla fall för det mesta.  Men sånt har man väl inte tid till kanske, när allt ska gå smidigt och fort. I en snabb, snabb värld med höga förväntningar och än värre krav. Jag har i alla fall tur. Jag kan gå ut ikväll och se stjärnorna lysa. Se älgarna smyga fram från buskagen igen och sno lite av det gräs som finns kvar i hagarna. Det unnar jag dem. Och mig.