foder och vård

av

Neuropati – en mardröm

En häst som kotar över, och som inte kan kontrollera sina ben och därför inte kan hålla sig upprätt. Låter det otäckt? Tänk dig då att 14 utav 17 hästar i samma stall drabbas…. Då är det en mardröm. Detta händer just här och nu – på Naturbruksgymnasiet i Rättvik. En häst har fått sätta livet till, och hur många som kommer klara sig, det vet ingen än.

Sjukdomen som drabbat gården heter polyneuropati. Det är en riktigt läskig sak som bara drabbar hästar i Norden, av någon anledning framför allt i Norge, och under vinter/våren och varför den dyker upp just här är det ingen som vet. Forskarna pratar om någon form av förgiftning, men av vad? Och varför är det inte alla hästar som drabbas?

Förlopp

Det första de flesta som har djur som drabbas märker är att hästen snubblar på ridbanan. Nästan alltid är det bakbenen som kotar över och hästen får svårt att komma tillbaka i balans. Snubblandet blir värre och värre med tiden och många hästar får otäcka sår på bakbenen till följd av detta. Till slut måste hästen i värsta fall till och med få hjälp att hålla balansen, annars blir de liggande helt och hållet. Hela kroppen påverkas av sjukdomen. I övrigt verkar hästarna må bra. De äter och dricker och verkar alerta, enligt SVA.

Yngre hästar drabbas oftare, men har ofta en mildare sjukdomsbild än äldre hästar.

 

Behandling

Det finns ingen behandling för sjukdomen, men problemen klingar av med tiden. Om hästen överlever. Dödssiffran är relativt hög för denna underliga och mystiska sjukdom. 29 % av de drabbade är siffror jag hittar, från 2013 någonting. De som överlever behöver månader på sig att återfå full styrka igen. Vissa veterinärer har försökt hjälpa hästarna återhämta sig med vitaminsprutor, men om det har någon effekt verkar osäkert.

Det händer i kroppen

Man vet vad som händer med hästarna när de drabbas av polyneuropati. Det är nervernas myelinskidor som förstörs, det vill säga det skyddande fettlagret runt själva nervcellen. Även nerven i sig kan i värsta fall skada.  Men varför vet man inte.  Vad man kan säga är att det anses komma från något i grovfodret, men vad är inte säkerställt. De stall som drabbats har samtliga, efter vad jag läst, använt silage.

Vad man däremot vet – det är att detta är en hästägares och stallägares värsta mardröm. Och jag hoppas verkligen att forskningen kommer fram till vad det kan vara.

SVA forskar flitigt på denna otäcka sjukdom. Mer om det kan du läsa här. Artikeln är från 2013 men det verkar inte som om något genombrott skett vad gäller kunskapen om sjukdomen än.

av

Stoppa kvarkan innan grinden

Det är kvarkatider. Igen. Tyvärr. För kvarka är stallägarens kanske värsta mardröm. Och det är något att ta på allvar. Alltför många verkar inte riktigt greppa hur smittsam denna otäcka sjukdom egentligen är. Men ta alla direktiv om hygien och att byta kläder och skor på största allvar!

Kvarka sprids nämligen väldigt väldigt lätt. Oftast uppkommer smittan i ett stall av att en häst (kanske symtomfri!) kommer in i besättningen och sedan sprider smittan. Men vi människor kan vara lika skyldiga. Kvarka kan spridas via kläder och skor. Det räcker med att klappa en häst i ett stall och sedan gå till en annan häst och klappa den, så är smittan ett faktum. Det här ställer itll med problem för alla de som är i olika stallar på en regelbunden basis. Ingen vill ju sprida en otäck smitta.

Inte nog med det. Sadlar, träns, täcken och seldon kan också sprida vidare smittan till andra hästar och stallar. Med andra ord – Kvarka sprids hur lätt som helst och symtomen är ingenting man ens önskar sin värsta ovän attråka ut för.

De första rapporterna jag fick kom om att eländet var på gång var från Norrtäljetrakten. Det var ett tag sedan, men det verkar finnas kvar. I ett av stallen bedrivs ridskola, och ni kan ju tänka er vilket avbräck i verksamheten och vilket elände för alla de som kämpar på ridskolan det blev (och då menar jag såväl hästar som människor):  Nu ser jag på denna interaktiva karta att stallar nära runtomkring mig är drabbade – Sala, Halstahammar. Så nu släpps ingen in i mina stallar med kläder eller skor som skitats ner i andra stall. Jag gör detsamma mot stallar jag besöker.

Vad är det då som vi hästägare fasar så över när det kommer till kvarka. Det första är ju att sjukdomen är så smittsam. Smittas en i stallet blir resultatet gärna att alla hästar smittas. Och då har man kanske ett tjugotal hästar i karantän (man får inte flytta hästar från och till ett stall där kvarka konstaterats). Men så är det ju förstås så att kvarkan är en så vidrig sjukdom.

SVA beskriver symtomen som följer (ordagrant):

Symtom

Klassisk symtombild för kvarka är:

  • Hög feber (>39º C) 24-48 timmar innan hosta och näsflöde uppträder.
  • Näsflöde, ofta varigt, men kan vara tunt och genomskinligt i början (kan då förväxlas med virusinfektion).
  • Svullna lymfknutor i huvud/halsregionen med bölder som kan spricka upp till exempel mellan ganascherna.
  • Förträngningar i övre luftvägarna kan orsaka sväljningssvårigheter och även missljud vid andning och i svåra sjukdomsfall även andningssvårigheter, vilket kan kräva trakeotomi.

Sjukdomen kan också förlöpa med betydligt lindrigare symtom, till exempel enbart näsflöde eller hosta utan hög feber. Äldre hästar visar ofta mildare och kortvarigare symtom än unga. Många gånger kvarstår kvarkainfektionen i hästens luftsäckar utan att några tydliga symtom ses utåt.

Några av de allvarliga följdsjukdomar som kan förekomma vid kvarka är:

  • Lunginflammation (pneumoni) och lungsäcksinflammation (pleurit).
  • ”Kastad kvarka”, spridning av bölder i kroppen, exempelvis till lungor, tarmkrös, lever, mjälte, hjärna med mera.
  • Anasarka (purpura hemorrhagica) en immunmedierad blodkärlsinflammation (vaskulit) som orsakar kraftig vätskeansamling i kroppen.
  • Immunmedierad myosit (muskelinflammation).

 

 

Ingenting man vill utsätta sin bästa fyrbenta vän för eller hur? Så gör en enkel sak när ni ska till ett annat stall än det vanliga – byt kläder och skor och flytta inte persedlar eller borstar mellan stall om det inte är absolut nödvändigt. I så fall ska det tvättas ordentligt innan. Klappa heller inte okända hästar i onödan och respektera och låt inte hästar från olika stall hälsa på varandra. Det gäller även om hästen verkar helt ok.

Och om nu kvarkan dyker upp i stallet trots allt – är det att isolera sjuka hästar omedelbart. Det går att stoppa spridningen av smitta även om den kommer in i stallmområdet. Det visasr inte minst den insats som Ulrika Wendéus gjorde för att stoppa spridningen i hennes stall. Där blev det bara en sjuk, och inga fler, trots att stallet beboddes av 60 hästar. Men det krävdes logistik och planering för att vare sig människor, hästar eller saker skulle sprida smittan. Så ta verkligen smittorisken på allvar där ute. Det är hästarna värda (och hästägarna också!).

 

 

 

av

Visst kan lösdriftshästar prestera!

…men det krävs lite engagemang. Se bara på Carl Hesters hästar – de presterar, och går ute på lösdrift…

Det har sedan länge varit legio inom ridsportsvärlden att hästar som är ute för mycket inte kan prestera. Det är rena skitsnacket. Det är det många som vetat länge. Men än fler verkar gå på myten. Varför, kan man undra, när ingen skulle komma på tanken att låsa in ens självaste Zlatan i en låda och bara ta fram honom när han skulle träna på sin fotboll…. vi människor som inte ens är i närheten av att ha samma rörelsebehov som en häst. Men myten lever, och därför finns det de som inte ens låter hästen få lite välbehövligt bete för att de ska kunna prestera på banan.

Det här är ett etiskt välfärdsproblem som varit en svår nöt för hästvärlden att brottas med. Eftersom djurskydd är en politisk fråga mer än något annat, så är det också ett problem som kvarstår. Fortfarande anses det grymt att ha ute en häst i över 16 timmar vintertid utan skydd, medan det inte finns angivet någon maxtid för att stå på box. Det står i lagen att hästar ska kunna röra sig i alla tre gångarter – fritt – varje dag. Men det står inte angivet någon minimitid som detta ska ske. Det står till och med i anvisningarna att om ingen hage finns, så  går en ridbana eller ett ridhus lika bra???? Hrmpf… säger jag… Alla hästar behöver röra sig mycket och länge och fritt, alla hästar behöver skydd – egentligen året om. Det går att fixa på många sätt, men det gäller inte bara på vintern, och stallet är inte det primära hemmet för en häst…..

Men problemet är dubbelbottnat. För det finns en annan falang – frihetsnissarna. De vill nog vara fria från ansvar. Det är billigt och enkelt att bygga lösdrifter. Så det görs. Och de ser jättefina ut. Sedan ställer vi ut en jättebal med mat åt hästarna och lite vatten. Sedan får hästarna gå där, och ha det ”bra”. Så enkelt är det inte. Hästar är avlade tamdjur och behöver mer vård och omsorg än så. De har olika behov och behöver tas om hand om, som individer. Inte som ett gäng med pållar…

Men just för att dessa knasputtrar finns, som tror att hästens alla behov uppfylls av en hall, en hög silage och lite vatten – så blir också många andra som har lösdrifter sedda som lite udda. fortfarande. De underminerar hästarnas väl och ve, eftersom de visar upp det som kan bli dåligt med att ha hästarna i en hage året runt. När jag byggde mitt första stall år 1997 var inte lösdrift att tänka på. Men idag är det vanligare, men som sagt: det är inte alla som tycker det är en toppenidé. Och tro mig, även om jag har hästar både på lösdrift och på stall, så förstår jag varför när jag ser hur vissa av lösdriftshästarna har det.

Så det finns inget svart eller vitt. Box är inte bättre än lösdrift, även om rörelse är klart bättre än stillastående. Det handlar om mer än så. Det handlar om att ta hand om hästen, träna hästen, se till att den får alla vitaminer, mineraler och allt vad det nu är i sin kropp, att de är hela och mår fint etc. etc. Kort sagt – det enkla med lösdriften är att vi inte behöver ta in och ut hästarna. Men inte mer än så. Resten behöver vi måna om minst lika mycket, om inte mer.

‘OCH – det går uppenbarligen att prestera mer än väl med en häst på lösdrift. Det bevisar OS-mästaren i lagdressyr, tillika tränaren av OS-mästarinnan i dressyr, självaste Carl Hester. Hans hästar går minsann på lösdrift. Så befriande då att det finns nytänkare – som vinner! Det är kanske på det viset vi kan få en förändring till stånd i synen på hästens rätt till utevistelse. För kan han ha sina hästar på lösdrift, nog sjuttsingen kan andra tävlingsryttare åtminstone släppa ut sina hästar några timmar tillsammans i en hage. Eller?

Läs mer om Carl Hester, hans träningsfilosofi och hans sätt att rida på:

Tidningen Ridsport

 

 

 

av

FASS ger viktig info om mediciner

Ibland blir djur sjuka. Veterinär tillkallas och ofta står vi där sedan med ett recept i handen. Medicinska preparat är guld värda när de behövs. Rätt använda räddar de liv.  Det är inte alltid (läs sällan), som vi får information om eventuella biverkningar, vad som egentligen gör att läkemedlet fungerar och vad medicinen innehåller. Det är egentligen inte alls bra. För det är, för en hästägare och för djuret, enormt viktig information. Biverkningar är inte helt ovanliga och en del hästar och andra djur tål inte alla preparat. Känsligheten varierar och om vi inte vet vilka biverkningar som kan förväntas, blir det vårt att avläsa hur behandlingen faktiskt fungerar. I värsta fall kan djuret bli riktigt sjukt av behandlingen……

Det finns som tur är information att få på nätet. I Fass kan du läsa dig till om vilka djur som inte ska ha vissa preparat, om vad de innehåller och vad medicinen används till. Där ges också information om biverkningar, och om hur länge en öppnad burk/flaska håller sig vid lagring och hur olika mediciner interagerar med varandra. Matnyttigt värre!

FASS hittar du här!

av

Epilepsi ovanligt hos hästar, men det förekommer

I Tidningen Ridsport lades häromdagen den här artikeln ut. Den handlar om en köpare till ett sexårigt sto som insett att hästen får epileptiska anfall. Debatten som förs på tidningssidan gäller delvis vilken lag som gäller (konsumentköplagen och köplagen). Den som läst på lite torde ha lite koll på vilken lag det är – det beror på vem som är säljare, och vem som är köpare. Om en näringsidkare sålt hästen till en privatperson, torde den gå att lämna tillbaka, tack vare konsumentköplagen. Det mest intressanta, eller sorgliga för hästens och de nya ägarnas del, är dock att hästen verkar ha epilepsi.

Jag har varit med om epilepsi hos hund. Ett älskat, härligt och saknat måndagsexemplar till schäfer som inte finns mer i vår värld, fick det som ung. Han krampade utanför stalldörren och jösses amalia så chockad jag var. Det visade sig vara behandlingsbart med pencillin. Hunden kom omedelbart under vård och blev bra på den punkten i alla fall. När jag läste artikeln i Tidningen Ridsport började fundera på hur chockerande det måste vara att få uppleva det med en häst! Jag har inte heller hört talas om något sådant fall i konkret bemärkelse, även om jag misstänkt att det borde finnas.

Orsaken, visar det sig, kan vara en hel del olika ting. Liksom vad gäller hunden jag nämnde kan bakterier slå på hjärnan och orsaka symptomen. Förgiftning kan också vara en orsak, liksom ämnesomsättningsrubbningar. För epileptiska anfall är symptom på att något är fel. Om hjärnan inte får syre av någon anledning, eller inte får näring i form av de elektrolyter som behövs, kan också epileptiska anfall bli resultatet. Mineralgivor (felaktiga sådana…) kan tydligen vara en av bakgrundsorsakerna. Det anger i alla fall en av debattörerna till artikeln, och det låter ganska troligt.

Orsakerna är något som måste hittas utifrån hästens bakgrund. Ibland är epilepsi medfött, ibland förvärvat. Det verkar vara en riktigt svår uppgift att komma till roten med problemet. Om det är medfött är verkar prognosen väldigt dålig. Det går inte precis att rida på en häst som kan krampa när som helst. Det skulle vara en total skräck, och dessutom vara belagt med livsfara. Om hästen ska bli ridbar igen måste problemet hittas och behandlas så att den blir frisk. 

För den som liksom jag blir nyfiken på det där med epilepsi och möjliga orsaker, finns en artikel i The Horse att läsa här!

 

av

Vanlig bakjäst nyttig för hästen

Helt vanlig bakjäst kan göra att hästen får en mer balanserad mag- och tarmflora. Desstom hjälper jästen till att effektivisera hästens näringsupptag från cellulosa, det vill säga fibrer. Det visar en studie som utförts i Frankrike, och som publicerats på Hippson.se. Det verkar därmed som det finns ett mycket billigt och enkelt sätt att förbättra hästens hälsa vid magåkommor. För att jästen ska vara effektiv för nedbrytningen av fibrer, måste den vara levande. Död jäst är nyttig den med, men inte på samma sätt. Med död jäst som tillskott får hästen mest ett extra aminosyror och vitaminer, vilket i och för sig inte är så dumt det heller.  

 

av

HästSverige – dagens lästips!

Nyligen kom en ny svensk sida om hästar, hästhållning, häst och människa, forskning och mycket, mycket mer upp på nätet. Den heter HästSverige, och syftet är att förmedla hästkunskap i form av ”kalla fakta” till dig som är vetgirig inom området häst. Bra med sådana initiativ och här ska jag själv kika in för mer info och kunskap! Det ligger redan en hel del intressant info utlagd på sidan och mer är säkerligen på väg. Här kan du inte minst läsa om vad som händer inom forskningen om häst på SLU. God läsning på er! 🙂

 

av

Vad väger hästen?

 

På de kliniker som har en våg är jag alltid lika mån om att väga upp mina hästar. Jag försöker lägga vikten på minnet (antecknar) och hur hästen då såg ut. För vikt, det är något som förändras med tiden på hästar. Omusklade hästar, sommarfeta hästar, vältränade hästar – ja beroende på hälsa och på hur mycket (och bra) de går blir vikten hela tiden justerad. Personligen hatar jag vågar. Jag har ingen våg hemma och skulle aldrig drömma om att få in en i mitt hem igen. Det var många år sedan den slängdes ut, och det finns en viktig anledning till det. Vikt är inte min grej helt enkelt. Ju mindre jag tänker på det, desto bättre mår jag. Det är en annan sak med hästarna dock. Jag vill veta vikten för att kunna stämma av över tid hur de mår, och för att veta när veterinären kommer.

Viktigt att veta

För mig är det viktigt att veta vikten på alla hästar hemma. När en veterinär kommer ut behöver de veta hur mycket medicin som ska ges. Det är också bra att veta för transportering av hästar och i många andra sammanhang, inte minst vid beräkning av foderstater. Jag har ett gott öga för vad de kan väga och gissar faktiskt ganska ofta rätt. Det är lite lustigt med tanke på att min förmåga att bedöma avstånd till exempel helt är ur led. Höjden måste jag alltid mäta för att komma ihåg och memorera. Inga avancerade mätningar kanske, men ändå tillräckligt för att veta på ett ungefär. Vikten är desto lättare. Jag jämför med tidigare resultat. Men jag litar inte på min egen bedömning. Det vore för riskfyllt.  

Väga hemma

Det är lätt att väga en häst på klinik. Där finns ofta en vägmatta. Det svåra är snarare att få hästen att våga gå upp på den. Med lite tid och lugn är det sällan några problem. Värre är det att få något grepp om vad en häst väger när den inte behöver åka på klinik. Som tur är, är det ju inte så ofta som det behövs. Ett sätt är att mäta omfånget med hjälp av ett viktmått. Undersökningar visar dock att det inte alltid ger ett så jättebra resultat. Men något ger det i alla fall – en riktlinje. Min veterinär mätte till exempel Microliten den här veckan. Jag tippade på runt 450 och det sa måttbandet också. Sedan sederades han för ett ingrepp utifrån det, liksom fick sina ordinationer utifrån det.

Om hästen är lång

Nu är Microliten ganska kompakt så jag tror att det måttet var ganska okej. Värre är det med gammelman Alex. ”Herrejösses”, sa min veterinär. ”Tror du verkligen han väger så mycket,” sa hon och pekade på måttbandet. Det visade på 670 kg. ”Jag tror det är mer än så. Jag har alltid tippat en bit över 700 kg sa jag och flinade. Anledningen till det är att han är så lång över ryggen, inte att han är så hög. För det är han inte, även om intrycket är gigantiskt. Hur kan måttbandet veta det? Naturligtvis har inte ett måttband en aning om längd och höjd. Grova ben har han också och en vansinnigt lång hals…. Så inte blir hans omfång lika med samma vikt som en kortis… . I en nyligen presenterad undersökning på The Horse, anges också att ett underestimat från mätbandet är vanligt. De visar i snitt dryga 65 kg fel, vilket är ganska mycket det.

Bättre sätt

Det finns givetvis bättre sätt att väga en häst på. Ett sätt är att inväga just längden i måttet. Det kan ni läsa om i The Horse-artikeln. Även denna metod ger visserligen en felmarginal, men den är bara dryga 17 kg fel i snitt. Än bättre är det förstås att baxa in hästen i en trailer. Sedan är det bara att bära iväg till bäst vägvåg. Det finns sådana att använda sig av för den som är intresserad. Om vi vet vikten på släpet är det bara att dra av denna vikt från totalvikten och violà- du har hästens vikt. På kuppen får vi svaret på om vi kör lagligt med den trailer vi har. Den här modellen som rekommenderas varmt när tid finnes och i god tid innan något händer. Är hästen väl sjuk och veterinären väl är på ingång känns det något sent kanske. Då är i alla fall måttbandet något att hänga upp estimaten på.

 

 

 

 

av

Medicinen i brevlådan

Tidningen Ridsport skriver i veckan om att det numera går att få hem receptbelagda mediciner i brevlådan. Det är företaget Apovet AB som erbjuder tjänsten. Enligt uppgift ska det kosta 36 kronor att få medicinerna hemskickade och leverans ska ske dagen efter beställningen. Beställningen sker av veterinär.

Eftersom jag under senare tid fått fara till Apoteket (läs flera!) ett antal gånger, tycker jag att det här verkar toppen! Är det någon som provat och vet om det de facto fungerar också? Hästen kan ju inte vänta på medicinen om det är akut, så det där med leveranstiden är ju lite viktigt.

Referenser:

Tidningen Ridsport

Apovet

av

Korsförlamning – måndagssjukan i ett nötskal

Visst hade de koll, de gamla hästmännen, i alla fall på sitt sätt. Det som vi idag känner som korsförlamning kallade de för måndagssjukan! Varför? Jo – deras arbetshästar, om de insjuknade, fick nästan alltid korsförlamning på en måndag.

Måndagssjukan

Den mest troliga anledningen till det är given. Hästarna jobbade stenhårt med sin förare måndag till lördag. På söndagen hade de vila, precis som folket hade – ofta i en spilta (vilket inte folket hade). Maten var densamma. Tjong i medaljongen sa det söndag kväll och på morgonen till måndagen upptäckte bonden eller skogsföraren eller budet i staden att hästen inte kunde röra sig. Hästarna blir tokstela och vill inte röra sig alls. Det gör ont i hela kroppen och det syns på dem. Däremot är det inga specifika symtom, så det kan vara lite knepigt att se att det är måndagssjukan.

Måndagssjukan - traditionellt sett som ett problem efter vilodagen för arbetshästar, men kan ha andra orsaker

Vissa hästar

Orsaken till korsförlamning är att för mycket glykogen samlas i musklerna och symtomen är att hästen stelnar i bakpartiet. Det verkar handla om hästar som har särskilt stor andel så kallat snabba muskler. För att dessa muskler ska få jobba och må bra behövs tempoarbete. Skritt duger inte, då det är de långsamma muskelfibrerna som arbetar då. Sprinthästar och kortdistansare, liksom fälttävlanshästar är extra utsatta, då de har en stor andel snabba muskler. 

Det kan också handla om hästar som är halta. När en häst fått korsförlamning kan det bli återkommande problem med förlamningen.

Eget minne

Minns så väl ett ungt sto som fick detta i ett stall för länge sedan. Veterinären tillkallades. Men, ett tips till alla som ringer veterinären: ring rätt veterinär. Det brukar underlätta.

Den oroliga, och unga, hästägarinnan hade hunnit tala med mig och mina vänner en del. Vi hade dragit slutsatsen att hästen hade korsförlamning, av symtomen att döma. NÄr veterinären kom stod han en bra stund och glodde på detta bakparti som stoet hade. Rörde knappt hästen. Funderade och sa ingenting.

– Kan det inte vara korsförlamning? utbrast då en otålig själ, någon av oss som stod samlade runtikring.

– Näe, säger veterinären sävligt. Det tror jag inte. Det drabbar ju mest ston mellan fem och åtta års ålder, bla, bla, bla

– (harkel). Men det är ju ett sexårigt sto som du tittar på? sade samma röst….

Nog hade det stackars stoet fått korsförlamning. Det första och enda fall, peppar peppar, jag sett i verkliga livet.

Komplicerat

Nyare studier visar att det finns olika typer av korsförlamning och att det är rasberoende. En quarter får en annan typ av korsförlamning än ett rent fullblod. Ibland kan till och med cellernas upptagningsförmåga bli förändrad, och då kan korsförlamning drabba en häst utan att den för sakens skull borde drabbas- på grund av träning eller av fodret. Det kan handla om kalciumfördelningen i kroppen, om mjölksyreattacker och om genetiska egenskaper.

Foder

Oavsett orska går det att hjälpa hästen genom en bra foderstat, även om man aldrig kan garantera att hästen inte får korsförlamning hur noga vi än fodrar och vårdar hästen. Ligger det i generna, så gör det, på något vis. Men vi kan göra mycket för att minska risken. En intressant studie från SLU, hävdar att det är kraften som gör det.

Olja och lucern

Det är således i kosten i kan hitta lösningen. Och det är också allmän sanning, så det är inget konstigt med det. Vanligtvis har det sagts att man ska undvika kraftfoder när hästen inte tränas, och det gäller även när det ges enstaka vilodagar.  Däremot sägs i studien att olja är ett bra alternativ till havre och annat kraftfoder- det saknas glykogener i olja, men däremot finns mängder med nyttig energi. Det kan ges jämnt och minskar risken för korsförlamning.  

En annan bra näringskälla är enligt samma studie lucern. Så då är vi där igen. Grovfoder, olja och lucern. Har skrivit om det angående insulinkänslighet, cushing och äldre hästar. Det verar vara modellen på något sätt. Underskattat med olja och lucern, tydligen oavsett träning som hästen utför och ålder. Själv kör jag gärna på det, och kommer fortsätta än ihärdigare nu!

Mitt tillägg

Kan också tilläggas att utevistelse under dagar då det inte rids, eller vid enbart skritt också borde vara något som rekommenderas. Hästar vet ju inte om att de ”borde” röra sig, men vältränade hästar med stor muskelmassa och mängder med energi i maten torde springa av sig lite själva i hagen av ren vilja. Buset kan i sig stoppa korsförlamningens uppkomst vid vissa av korsförlamningstyperna.

Forskning om fodrets påverkan, och olika typer av korsförlamning: SLU