djurskydd

av

Varför trivs inte hästen i stallet?

En häst kan trivas olika bra i olika stallar. Även om ställena till synes erbjuder i princip samma sak, kan en häst reagera oerhört olika i de olika stallarna. Det här är något jag själv erfarit på nära håll och ständigt har i åtanke. För det faktum att det är så, gör också att det är något vi människor kan göra åt problemet.

Den första gången jag märkte det hade jag inte varit hästägare länge. Min häst var en mager rackare och åt och åt och åt. Han åt mig ur huset. Ända tills jag av just orsaken att vare sig han eller jag trivdes i stallet bestämde mig för att flytta honom. Då blev han snabbt fet som en gris. Och sedan har han varit lättfödd resterande del av livet, en sisådär 22 år….

En annan gång hade jag tre hästar på lösdrift. En av dem pallade verkligen inte med livet på den gården. Det spelade ingen roll att det näst intill bara var jag som tog hand om den lilla gruppen (som jag flyttade ut ur den stora gruppen på gården för att de skulle få tillräckligt med mat och få vara i fred). Det spelade ingen roll. Denna häst, som varit så otroligt rar och lugn, blev som ett monster varenda gång jag försökte ta i henne i stallet. Det gick inte ens att hämta sadeln utan att hon försökte stegra sig och sticka ut från stallgången, och hon var allmänt mycket svår att hantera. Det var nästan så hon blev farlig när jag och min stackars hovslagare försökte få ordning på hennes fötter. Tills jag tog hem hela gänget till min gård igen. Då var hon som vanligt igen och somnade snällt i stallgången när jag gjorde iordning henne.

Men det varade ju bara tills den gång jag skulle iväg på semester. Långa, långa mail kom om min livsfarliga häst, som inte släppte in dem i lösdriften eller knappt ens lät dem fodra hästgruppen. Trodde jag skulle hitta en hysterisk häst när jag kom hem igen. Men nj då- när jag var där var hon den lugna fina tjejen igen. Snacka om säreget sto. Herre min je vad jag älskar den damen. Det är min tant det!

Hon lär mig varje dag, vilket jag nog påpekat både en och två gånger i den här bloggen. Bland annat att en häst kan trivas i ett stall, med vissa personer när det är på ett visst sätt. Men hata ett annat, snarlikt. Det kan ha med person att göra, det kan ha med rutiner, andra hästar, hagkompisar, foderrutiner etc etc. Om vi vill hästarna väl, kan vi flytta dem till annat stall eller omforma rutiner så att stallvärlden passar dem bättre.

Det kan handla om så ytterst små saker. Ett praktexempel är när jag bytte till – bättre!- vattenkoppar i mitt stall. Från sådana där tröliga med plattor man måste trycka på, till nipplar som man bara behöver nudda. De flesta hästar blev jättenöjda. Utom en. Han blev vansinnigt arg på detta. Han vägrade att använda koppen och försökte till och med sparka sönder den. Men drack ur den, det gjorde han inte, så törstig han än var. Det var bara att ställa in vattenhink och sedan sätta in den gamla koppen igen. Som nu hade fått sådant tryck att vattnet sprutade runt hästen när han drack. Men då vart han nöjd igen och livet kunde går vidare. Sicken knasig häst, men har man preferenser så har man!

Det ska sägas att de allra flesta hästar är otroligt anpassningsbara, så bara de får tid att lära sig nya rutiner så blir allt gott och bra. Men vissa är känsliga. Det visar sig tydligt, och då får man försöka hitta på saker som gör dem nöjda igen, om något blivit tokigt.

 

 

Magasinet The horse har en artikel om detta fenomen, där de beskriver en del av de problem som deras experter erfarit orsakat hästens olycka. The Horse

 

 

av

Foderpanik

Att vintern inte släpper taget gör foderpaniken ännu större bland många hästägare i år. Med, som jag tidigare skrivit om, dåliga skördar förra året och en skral betessommar står nu många utan hö. Och det finns väldigt lite att få tag på. Priset på hö och ensilage brukar ligga runt två kronor kilot. Nu är det på sina håll uppe i tio kronor kilot! Med tanke på vad en häst äter – i snitt 300 kg per månad – kan ni snart räkna ut vad det kommer att kosta om man får betala det för att få hö nu. Och det ska rätta en bit in i juni i alla fall, innan nästa – förhoppningsvis bra mycket bättre – skörd tas in.

Det är så illa att folk köper in från Danmark. Och om de stackars älgarna, som inte heller har det så lätt, börjar äta av det lilla lager som finns, känner sig människor sig tvungna att begära skyddsjakt. Och om fodret tar slut och man inte hittar nytt? Vad gör man då? Då kan man tvingas avliva djur. Det kan med andra ord bli ett mardrömsscenario. Snälla våren – kom nu! Låt gräset växa så att djuren kan beta och får mat i magarna.

Jag tänker på alla de som bodde här i vårt karga land förr. Hur de svalt och hur deras djur dog och hur de själva dog för att skörden ibland slog fel. Hur de sökte sig till andra ställen, som USA, för att finna en framtid. Vi har kommit en bra bit på vägen från den tiden, tack och lov. Men fortfarande är vi beroende av moder natur för vår överlevnad och för våra djurs överlevnad. Fortfarande påverkar skördeåren oss. Vi är en del av allt det stora på jorden. Och så kommer det förbli.

Mer om foderbristen kan du bland annat läsa om Land Lantbruk. 

av

Våra vänner älgarna

Runt om i våra skogar går de mäktiga älgarna. Att se dem på nära håll är nästan bara möjligt om man har turen att de står utmed vägkanten när man kommer med bilen. Då blir de inte rädda, för de verkar inte koppla bilarna med något farligt. Även om jag insett att många av dem är trafikvana och håller sig ur vägen när man kommer förbi, så står de gärna vid kanten och blänger på en när man passerar. Då kan jag få riktigt trevliga bilder.

älg1

Det kan jag också när jag rider. För hästarna och älgarna verkar på den här gården i alla fall vara riktigt såta vänner. Få av mina hästar reagerar nämnvärt när vi passerar en älg. Det är så jag får styra undan så vi inte kommer alltför nära. Jag har nämligen själv en stor respekt för dessa vilda fyrbenta djur. Älgar kan bli aggressiva om de blir stressade eller störda. Och det sista jag vill är att bli jagad av en älg. Inte för att jag blivit det någon gång, men bara tanken på att har flera hundra kilos hornbeklädd surpuppa i rumpan får mig att undvika det.

älg2

Med åren har vi fått en hel del älghistorier på halsen här på gården. Älgarna rör sig i olika zoner i skogen vid olika tider på året. Så här års ser vi dem inte så mycket, men om bara några veckor, när gräset börjar komma på vallen kommer de att vara desto mer närgångna. Det händer att vi får jaga bort dem från hagar och ridbanor. De står gärna och mumsar bara femtiotalet meter bort när vi rider på ridbanan och det händer till och med att jag hittar dem mitt i hagen mitt på blanka dagen.

Roligaste tillfället då det hände var nog när jag och en äldre herre som är elev till mig skulle gå till huset för att ta en kopp fika efter ett ridpass. Vi passerar då en hage där det stod tre valacker, varav en var mitt då nya fina fullblod. ”Vilken fin älg du har i hagen”, kläcker min elev ur sig. ”Så får man väl inte säga om mitt fina fullblod!”, replikerar jag snabbt. ”Titta själv då”, fick jag till svar tillsammans med ett flin. Jag kikar bort mot hagen och nog stod det en älg och mumsar på gräset bara meter ifrån det nyfikna fullblodet. Här nedan ser ni två andra älgar som stod i samma hage, dock utan hästar i. De var där på kvällen och jag tänkte om jag hade glömt ta in hästarna? Så såg jag att det var älgar. De var också där på morgonen när jag vaknade – sovandes de med. (bilden är tagen från mitt sovrumsfönster).

älg3

Jagade har vi som sagt inte blivit. Älgarna här verkar fatta att vi är ganska fredliga och håller sig lugna, även när vi korsar deras väg. Däremot har jag och en tjej lyckats få en åring efter oss ute i skogen. Vi gick lite off road som vi gör ibland och svängde upp bakom en gran. Där – bara meter framför oss, stod en åring och glodde på oss. För att inte störa girade jag snabbt till vänster för att gå runt älgen utan att störa, i alla fall inte störa mer än nödvändigt. Bara för att inse att älgen glatt följde efter oss. Jag var inte lika glad. Det tog många minuter att få den att stanna kvar på plats och sluta försöka följa med. Jag tjoade och tjimmade så dant att min stackars fjording till slut blev stressad av mig. Älgen bekom honom inte, men han kunde bara inte förstå varför jag skulle föra sådant oväsen och vifta med armarna så. Så jag fick sluta med det och vi red vidare i sakta mak, inte sätta fart för att stressa något. Till slut hade vi skakat av oss den ofrivilliga stalkern.

Min stora favorit bland älgarna i vår skog är älgkon som alltid sover i tallskogen intill. Varje år får hon tvillingar. Varje år lyckas hon föda upp dem till fullstora djur. Sedan kan man se dessa tvillingar hänga ihop i flera år till, innan de vandrar iväg och försvinner. Mäktigt, duktigt, vargland som det är runtikring oss (något jag kommer skriva om i kommande inlägg!). Men det händer att hon kommer alltför nära. Nästan i alla fall….Här är hon till min förvåning mitt utanför mitt vardagsrumsfönster. Den andra knatten är precis runt hörnan av mitt hus.

älgutanförfönstret

Det händer, som ni förstår, att djuren lyckas förstöra mina hagar och att det trasslar sig lite här och där. Men vad skulle min fina landsbygd vara här runtikring utan dessa skogens konungar. Jag vårdar dem ömt, i alla fall i tanken och oroar mig för dem när vädret är eländigt för dem. Som nu. Men de verkar, all snön till trots, klara sig rätt bra här. Har inte fått rapporter om att de skulle svälta i alla fall, och omgiven av jägare som bryr sig så tror jag att jag skulle fått höra något i alla fall.

Annat verkar det vara på lite längre uppåt landet, där det på sina håll är 1,7 meter snö! (så mycket snö har jag aldrig sett i mitt liv). Ni har väl inte missat den hästverksamhet utanför Kiruna som kämpar för att hjälpa de fyrtiotal älgar i deras närhet (och i deras hagar!) att överleva vintern. Ofelas islandshästar heter verksamheten och alla där ska ha en enorm eloge för sin empati och kampvilja för djur som annars skulle duka under. Vilka hjältar! Kan ni – så skänk en slant! Det är långt till våren på dessa nordliga breddgrader och djuren behöver all hjälp ni kan avvara.

av

Ytterst vanvårdade hästar funna

Ibland går det alldeles för långt. I veckan har vi fått ett ytterligare exempel på det – sju hästar döda och resterande utsvultna, toviga och overkade. De är nu omhändertagna, men alldeles för sent. (Läs mer i Hippson)

Men vad är det då som blir knas när det när händer? Jag funderar ofta på det när jag får läsa om riktigt vanvårdade djur som hittas. Varför? Med våra finfina djurskyddslagar och enorma länsstyrelseapparat? Det borde väl inte kunna bli så här illa?

Jag vet inte varför man inte kan stoppa detta elände, även om vi i Sverige tack och lov har bra mycket färre sådana här fall än på andra håll i världen. Vår djurskyddslagstiftning och lst gör skillnad, det ska verkligen sägas. Men ändå?

Jag undrar om det är sättet man jobbar på från myndighetens håll som ibland inte fungerar? Att man inte rör sig tillräckligt bland djurägare, inte har tillräckligt med förtroende så att man får information om att sådant här är på gång, att man ses som någon som förstör istället för hjälper och att man så att säga sväljer kameler och silar myggen?

Förskräckligt är det i alla fall, och jag hoppas att varje sådant här fall får mydnigheter, men även oss andra att tänka till. Det här hör inte hemma i Sverige 2018. Så här långt får det inte gå. Arma djur, må ni vila i frid.

 

 

av

Att mäta en ponny

En gång i tiden, när farfar (eller jag då….), var ung så kom en mättant och mätte ponnyn man hade i stallet. Så var det bra med det.

En annan gång i tiden, lite senare i tid, krävdes två mätmän eller mätkvinnor och en veterinär. Folk var tydligen inte kloka – de lät bli att ge vatten till ”ponnyn” innan mätningen, red dem för kung och fosterland och verkade ner fötterna allt vad de hade. allt för att det skulle bli en ponny.

Idag måste man åka till klinik. Ändå kan mätningen överprövas och det händer titt som tätt att det blir stora kontroverser angående en ponnys vara eller inte vara.

Det är något lurt med det här. Hur man än gör kommer det att kännas avigt att avgöra om en ponny är en ponny med hjälp av någon mätning mot manken.

Dels handlar det om en eller två centimeter. Dessa centimetrar har under årens gång avruntats på olika sätt och räknats på olika sätt. Och man tycker ju inte att detta kanske borde spela någon avgörande roll.

Men se det gör det. En häst förlorar ”fett” i värde om den är högre än ponnymåttet. Det kan handla om flera hundra tusen kronor för ägaren om det visar sig att ponnyn är en förkrymt häst. Så det finns många motiv till att få ner ponnyn i storlek. På olika sätt.

Sedan är det ju ett problem vad vi mäter. Vi mäter nämligen inte en fast punkt. Manken är inte fast fixerad en viss höjd från backen. Den är uppbyggd på ett par framben som på intet sätt förutom med muskler och ligament sitter ihop med kroppen. Bogbladen ligger fritt an mot kroppen – i alla fall utan skelettkoppling. Så en häst kan vara både högre och lägre beroende på kondition, hur den ridits, om den är stressad, trött eller avslappnad eller vad det nu kan vara. Har sett tester som visar att en häst kan ridas tre centimeter högre av en bra ryttare, och tre centimeter lägre av en mindre bra ryttare på ett enda pass.

Men det är här vi valt att lägga våra hundratusingar på – manken. Den ska mätas på exaktheten, även om felmarginaler alltid finns i mätmetoder, hur noga man än är. Det har också tagits upp till Svenska RIdsportsförbundet, bland annat i denna motion från 2015. Utan gehör, kan man tro eftersom inget har ändrats.

Problemet hade inte funnits om det var så att ponnytävlingar var på skoj. Som man kanske tänker att barn skulle kunna tycka. Näe – det är högsta allvar och en bra ponny går på många hundratusen kronor och det satsas stora pengar på sporten. Så då är det som det är. Så man mäter vidare på ponnysar och diskussionerna och ibland till och med krigen med överprövningar etc fortsätter. För vem vill ha kul med häst? Det viktiga är väl att det är rätt (vad det nu är), och att man vinner.

Jag är glad att jag är gammal. Jag är för gammal för att tävla ponny. Så länge jag inte mäter mina hästar är de hästar allihopa. Oavsett faktisk höjd. Så avgörs om man har en häst. Klart enklare i mitt tycke. Billigare också.

av

Sadelfrågor…..

verkar vara den vanligaste frågan på nätet just nu — i alla fall de forum jag följer. Då kommer ofta med en dålig bild på en häst i en stallgång och så blir det alltid tretusen femhundra förslag på sadlar som passar – för att folk gillar dessa sadlar, eller har dem till salu!

Det går inte att få tips på sadlar på det viset. Bilderna säger absolut ingenting om hur hästen rör sig under ryttare och ger inte precis en tredimensionell bild av hästen, näe man får inte ens bild på hela hästen så man kan se om hästen ser ut egentligen – bara en ryggbit. Den säger heller absolut ingenting om dig som ryttare. Och vem säger att de som svarar kan ett skvittens om sadlar eller ens vet vad som är fram och bak på en häst? Inget….

Vill du verkligen veta vilken sadel som kan passa dig och din häst? Ta en sadelutprovare till hjälp om du inte kan själv. Men sånt kan man tydligen inte skriva på nätet, för då är man trist och tråkig antar jag (eller okunnig för att man inte kan ge ett konkret tips). Som de där människorna med sjuka djur som hoppas på hjälp från random person på nätet, istället för gör det enda rätta och ringer en veterinär om de själva inte vet på råd.

Jösses – det finns faror med nätet alltså, även om det finns bra saker med det också. Tyvärr drabbar nackdelarna många gånger helt oskyldia – som hästarna…

 

av

Ponny på biblioteket

Hahaha! Nu har tydligen Fagersta Ridklubb – grannortens klubb, hittat till Biblioteket. På det mest bedårande sätt. Det är deras ponny Smulan som varit på besök. Och som ni ser på barnen var det väldigt, väldigt uppskattat. Smulan verkar inte tycka illa vara hon heller! 😀

Jag gillar verkligen trenden att djur får vara en del av vår vardag. Har oerhört svårt att förstå det motstånd som finns mot detta i Sverige. Djur får knappast vara någonstans, trots att vi vet att de gör så mycket nytta och ger så mycket livskvalitet och glädje för så många. Vi har tappat kontakten med det som är vi – en del av naturen och alltet. Nu kommer tack och lov en trend där fler djur är på fler ställen.

Och ja visst – det finns allergiker. Få är dock så allergiska att de inte kan ta tabletter och man kan ha olika platser – att djuren är på ett ställe och inte på ett annat, men där båda är likvärdiga. SÅ kan man välja själv. I skolan, på ålderdomshem, servicehus, restauranger, bibliotek etc etc. Och om forskningen stämmer och det faktiskt är så att man får allergier av att inte exponeras för vissa ämnen i tidig ålder, är det bättre med djur så ofta det går än tvärtom.

 

 

av

Per Waahler och hans Wilma

Det är något speciellt med en ryttare och hans häst. I alla fall om ekipaget heter Per och Wilma. De röner uppmärksamhet var de än kommer. Han blev nog mest känd när han blev diskad på en tävling för några år sedan. Det låter kanske lustigt att han blivit känd för att bli diskad, särskilt när anledningen var den trevligaste tänkbara. Men så är det i alla fall.

Per hade nämligen på något sätt kopplat tygel med nosgrimma för att Wilma inte skulle få ont i munnen – något hon annars tydligen lätt får. Eller om det var så att det varit något tandfel på något vänster. Oavsett så hade Per helt normal utrustning på hästen, men hade kopplat tygeln på fel sätt. För hästens bästa. Och så får man inte göra i konservativa dressyrkretsar inte. Då blir man diskvalificerad. Och det blev nu Per.

Nåväl – det kanske visade sig vara en bra sak. Många fick upp ögonen för det där med bestling, och för Per och hans Wilma. Det första hade jag redan koll på och åsikter om (men nu får man ju betsla med vanligt bett i alla fall i nationella klasser, vilket är toppen), och jag fick nys om att Per fanns. För det tog ju inte lång tid innan han hörde av sig igen, via medierna. Den här gången i Larholm tror jag, när han tävlade bettlöst utom tävlan. Och fick finfina poäng.

Nu har jag sett Per ha clinic också för en tid sedan. Jag gillar hans style, hans ödmjukhet och glädje i ridningen. Han verkar haft lika kul nu på GHS – där han hade clinic med sin fina Wilma. Hon är häftig det där stoet – ston är ofta det. Och hon lär oss nog ett och annat, inklusive sin husse. Det är det de gör – de bra hästarna. De lär oss. Mer än vi lär dem.

På GHS  var jag inte, men jag kan tänka mig att det var precis lika mysigt att se honom rida som vanligt. Han har själv lagt upp små filmer på FB från helgen och det ser dundertrevligt ut. Någon som såg det live?

 

av

Fulingen socker i fodret

Socker är rena döden för hästar. Om det inte är bra för oss människor, så är det ingenting mot vad det är för hästar.

Just nu läser jag allt jag kommer över om fång, EMS och Cushings/PPID. Vår lilla tingis har ju oförklarligt blivit sämre och veterinär har kallats in. Hon står på smärtstillande då fångsymtomen var tydliga. Inte nog med det. Ena ögat blev över en natt helt igensvullet också. Något är riktigt på tok. Och nu försöker jag leta reda på vad 17 som fattas henne. PPID-testet visade negativt. Men det kan det göra i flera olika fall – bland annat om de har smärta någonstans. Och även om hon inte visade det då, kan det ha varit värre än hon avslöjade. Hästar har en tendens att gömma sina smärtor, då de är flyktdjur. De gör sånt, till elände för oss som bryr sig och försöker göra livet så bra som möjligt.

Bara ett par dagar efter testet blev hon sämre och jag fick tillkalla veterinär lite halvakut sådär. Det är tur vi har Hallstaveterinärerna som kommer och hjälper när jag står handfallen.

Nåväl. Tillbaks till sockret – detta elände som ger fång på hästar och som skadar så många hästar. I många foderblandningar är sockerhalten hög, vi ger gärna äpplen och morötter och betfor är ju en höjdare. Eller? Som sagt är hästar mer känsliga än vi vad gäller sockerhalterna i blodet och skadas fortare. På känsliga hästar räcker det med att gräset fryser på natten under frostiga timmar. Då bildas fruktan, en riktig bov i dramat. Denna sockerart klarar inte hästarna bra alls om de är känsliga. Och vips kan ett fånganfall komma.

Jag har själv undvikit socker som pesten i foderstaterna sedan början av 2000-talet. Inte har det hjälpt min Tingeling inte. Det kan vara så att det räcker med det socker som finns i vallfodret om det vill sig illa – även där finns socker och andelen socker i gräset varierar från vall till vall, från när det är skördat och vad vallen innehåller. En ren vetenskap det där, särskilt som man tror att hö är ett säkert foder så länge det luktar gott. Minns jag rätt så får man inte skörda det alltför sent, då det då bildas mer socker. Och under betet räcker det som sagt med några frostnätter, eller kraftig tillväxt och när det är under 15 grader varmt. Kort betat gräs är en luring den med, då är det bättre med högt gräs.

Har hon inte PPID, vilket vi fortfarande tror är det EMS som gäller. Det syns på hennes nacke och på fettansamlingar på ovansidan av hästen. Hon ser lite rund ut sådär i första anblicken, men det är mest päls – och så dessa fettansamlingar. Revbenen känner man med lätthet.

EMS å andra sidan är ett samlingsnamn för insulinresistens (oavsett orsak) och leder till en klart större risk för fång. Det är hästarnas svar på våra välfärdssjukdomar. Här finns mycket att göra för forskningen. Före detta feta hästar blir gärna insulinresistenta. En svensk innovation har gjort att det är lätt att kolla om de är just insulinresistenta genom att ge hästen sockerlösning på kvällen och ta blodprov på morgonen. Då får man svar på tal om vad det är.

Funderar på om det är värt det, om det visar sig att vi har fel på PPID för vår lille vän. Om det inte är PPID är det garanterat EMS. Inget foderbyte, inga konstiga kylslag eller silagebalsöppningar förorsakade denna attack som Tingis fått. Inte heller kan hon ha fått i sig något, eller hittat på något annat. Allt i hennes miljö var noga  kontrollerat före det här, då hon redan var satt under strikt uppsikt för att vi inte tyckte hon mådde så bra. Då är det ”bara” att förhålla sig till det antar jag. Även om symtomen tyder på PPID i nästan allt annat.

av

Vaccin mot kvarka?

Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?

Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.

Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.

Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.

Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:

http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

http://www.landlantbruk.se/lantbruk/vaccin-mot-kvarka-pa-gang/

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/svenskt-vaccin-mot-kvarka-pa-marknaden.htm

Vaccin mot hästsjukdomen kvarka