djurskydd

av

Hästar beroende av civilkurage

Så är vi igång igen. En ryttare som har högt anseende och vunnit många fina priser fångas på film under en minst utsagt skämmig situation. Under själva tävlingen!

Så är det dags att ta upp det där med vårt, tittarnas ansvar, för det som händer och tillåts på banorna. Det är uppenbart att ingen hästsport är så etisk som den gärna själv vill framstå. Ibland tycker jag att folk som inte kan något om häst är så mycket mer empatiska och kloka än de som trubbats av, av tränare och medtävlare som gör både den ena och den andra konstiga grejen. Ingen säger emot, alla håller tyst. Som om något blev bättre med det. Däremot kan andra, icke hästinitierade, reagera mycket kraftigt över något som hästfolk bara rycker åt axlarna på.

Vad gör vi hästmänniskor då när vi ser någon behandla en häst som skit??? Jag vet vad jag gör. Jag har slängt ut folk från mitt stall, bett tränare hoppa av mina hästar för att de rider så illa och så fult och vägrat vara i stall där sådant händer. Jag har dock inte gått så långt som min vän som försökte damma till en person i huvudet med motsvarande rep som personen som försökte lasta en häst använde som tillhygge! Hon vart så rosenrasande, så jag tror faktiskt inte hon visste vad hon gjorde, och hon var heller inte så gammal. Men – hon älskar hästar och är en fantastisk tjej och en klippa att ha som vän – oavsett om du råkar vara människa eller häst.

Men alltför ofta händer inte ett smack. Folk står tysta, låter det ske. Än vanligare är det om personen i fråga som behandlar en häst illa är en person med så kallad auktoritet. Är det det där syndromet som de visade på fransk tv som gäller överallt? Troligen. Där testar de hur mycket el en person kan skicka in i en annan människas kropp i hopp om att vinna pengar. Över 80 procent av deltagarna skickade in så mycket ström i personen att den, om situationen varit verklig, skulle ha dött!

Inte undra på då att hästar får lida, i onödan. Den här personen på filmen fick enligt uppgift inte ens en varning för sitt beteende. Det hände faktiskt ingenting – förrän videon blev offentlig på Youtube. I samband med andra liknande filmer har personen ifråga försökt få det till att videos ljuger. Men jag kan säga en sak. Det här är inte okej – oavsett vad som hände före eller efter. Det är inte mycket annat heller som jag sett och upplevt, samt sett på videos och som sedan snyggt snackats bort för att det hade varit en tillfällighet eller något annat. Det här händer bara inte hos människor som förstår sig på och har respekt för djur.

Är det sådan här hästhantering vi vill premiera, är det det här som vi ska lära våra barn att det går till på ridbanan, om vi vill vinna? Är det här etiskt att INTE reagera emot. Kan vi hästmänniskor då sedan komma och förffasa oss över djurplågeri i allmänhet, när vi, som själva tar hand om djur beter oss som fundamentala skitstövlar, eller agerar passiva åskådare till ett plågeri som är lika illa som något annat? Det är tydligen lätt att skriva på ett papper om att långa hästtransporter ska upphöra, men inte att reagera när man har chansen att verkligen förändra?

Nästa gång – säg till! För hästarnas skull! Anmäl till domare, säg till ryttaren, få andra att reagera. Snälla – för hästarnas skull. De är för snälla för sitt eget bästa och det här är det ultimata beviset på att vi människor gärna sätter oss på våra ”höga hästar” och gärna straffar hästar för minsta lilla felsteg de tar, men vi är väldigt förlåtande mot oss själva och vår egen art – även när vissa av oss går way over the line. Vem är det egentligen vi borde avkräva ansvarsfullt beteende? Ja inte är det hästarna i alla fall. De är bara hästar, födda till samarbete. De lider i tysthet – om inte DU och JAG gör något åt det, när vi ser det hända. Det är då vi har chansen att faktiskt agera.

av

Vad göra med oönskade hästar?

Vi stöter på problemet i Sverige. Men än värre verkar problemet vara i USA. Vilket problem då, kan man undra? Jo – vad gör man med hästar som inte längre har ett värde i den verksamhet de har funnits i?

Förbrukade hästar
Problemet med vad man ska göra med de hästar som ”förbrukats” har inte minst uppmärksammats i Sverige när media rapporterat om de fruktansvärda transportresor som väntar vissa uttjänta hästar. Resorna går mot Italien, där de tas emot och slaktas. I vissa fall är transporterna under all kritik, och ingen hästmänniska i världen kan försvara dessa resor. Jag med andra har också frågat oss varför detta är en business över huvud taget och vad skulle stoppa verksamheten?

Ovilja att äta hästkött ger längre resor
Svaret är, precis som jag hela tiden försöker visa på i den här bloggen – inte så himla enkel. En del handlar nog om att vi i Sverige inte är så glada i att äta hästkött. Vi tycker inte riktigt att det är okej. Problemet är bara att eftersom vi inte tycker det är okej, åstadkommer vi ingen förbättring. I det här fallet kanske det blir tvärtom. Vår ovilja att äta köttet från dessa hästar som inte har någon plats i livet längre, blir en skräckresa för djuret. Italienarna är dessutom inte alltid lika noga vad gäller medikament i djurkropparna som i Sverige, vilket gör att det är mer lättsålt där än här.

Det ironiska i det hela är att vi sedan gladeligen köper tillbaka i form av salami! Då blir köttet så abstrakt kanske att vi inte fattar att det som blivit en korv tidigare var ett levande väsen (eller flera…). Vad vi inte ser finns inte eller????

Slaktförbud ger problem i USA

I USA är problemet än värre. Vad sjutton ska de göra med hästarna? För problemet slutar inte att existera bara för att vi inte vill äta hästkött, eller som i delar av USA – helt förbjuder hästslakt. Vi kan tycka vad vi vill om det egentligen, men faktum är att folk och företagare är rådvilla. Det syns inte minst vad gäller varmblod och fullblod som inte har en karriär på banorna längre, eller gamla tävlingshästar som gjort sitt på banorna och nu ska lämna plats för nya förmågor i stallet. Satsar man går det av många skäl inte att ha gamla avtjänta hästar kvar i verksamheten.

Och det drabbar hästen. Det kanske blir Malta för varmblodet, som jag skrivit om tidigare. Det kanske i bästa fall blir en skogsmulleryttare för det gamla halvblodet. Men det kan också hända att det blir en lång dags resa mot natt för att sluta sina dagar som brödpålägg. Men i USA finns inte det alternativet heller. Så vad göra?

Räkna in i kostnaden
Själv är jag sådär hopplöst menlöst blödig som gör att jag aldrig någonsin skulle släppa en häst bara för att den blivit pensionär. I min värld har de då kämpat i så många år för mig (eller andra) att de verkligen är värda pension. Med tanke på de kunskaper jag också har om hästens etologi och min egen inställning till mina djur (alltid mitt ansvar att de har de bra!) så blir valet enkelt. Det är bara att behålla djuret och ta hand om det på allra bästa sätt. Men bara för att jag tagit det moraliska beslutet, betyder inte det att jag kan begära det av andra. Jag vet att jag är lite tossig i det här fallet, och att många inte ens har den valmöjligheten i det verkliga livet.

Alternativ
För med tanke på att det näst intill är omöjligt att driva hästverksamhet på plus som det är idag, är inte alltid min inställning realistisk, kanske inte ens önskvärd. Ska företag gå omkull bara för att de får så många gamla djur att vårda och ingen som kan jobba för intäkterna? Det gör en situation helt omöjlig. Man kan inte både ta hand om djur och gå omkull som företagare. Då mister man allt och hästarna blir i alla fall på driven. Här torde då vara human slakt, om inget annat positivt alternativ finnas, vara en bra lösning. En död häst lider inte. En död häst springer på evigt gröna ängar och möter sina kompisar igen.

Alternativ
Det kan finnas en stor poäng i att se om det inte finns möjligheter för en del hästar i alla fall att få ett nytt jobb efter att de gamla karriärerna tagit slut. Hästar som arbetar med personer för särskilda behov och som rehabiliterare behöver sällan anstränga sina muskler till max. Däremot behöver de en bred erfarenhet av oss människor, vara duktiga på att läsa av vårt språk, och inte minst kunna ta det lugnt. Alla hästar har inte den goda erfarenheten av oss människor, och då kan det vara svårt för dessa hästar att kunna verka på det sättet. Men faktum kvarstår. Om vi kan förstå den potential som finns bland djuren och som vi människor kan nyttja för att må bättre, så skulle faktiskt fler gamla hästar få ett bra jobb. Och inte bara vara oönskade och ses som ett problem och bli vanvårdade.

Slakt lokalt
Men det gäller naturligtvis inte alla hästar. Det finns ju de som inte passar, som är sjuka, och som inte håller längre. De är trötta och slut. Tyvärr blir dessa hästar hellre sålda billigt än avlivade. Avlivning kostar pengar, att sälja billigt ger i alla fall lite pengar. Och det är inte alltid en bra idé att sälja vidare. Vem vet vart det arma djuret hamnar. Än konstigare blir det då att det går att avliva en häst men inte ta hand om köttet. Det om något borde verkligen ses som resursslöseri.

Det betyder, i kort att vi absolut inte får gå USA:s väg om ett förbud mot hästslakt. Risken att skapa vanvårdadsfall blir enorm, och resorna runt om i världen kommer bara att öka för de stackars djuren. Bättre då att satsa på att det sker på ett så bra sätt som möjilgt och så lokalt som möjligt. Att bara sopa problemet under mattan och tro att man då gör något gott, det funkar inte i praktiken….

mer läsning
THe Horse – problemet med oönskade hästar ökar i USA.

av

Behandla orsaken till stereotypa beteenden

Vävning, krubbitning och luftsnappning är de vanligaste typerna av stereotypt beteende hos häst. Under ett antal år har forskarna med intresse studerat orsak, spridning och hur problemen ska behandlas. Trots att det finns mängder med forskning och därmed också information om ämnet är det väldigt många myter som florerar i ämnet.

Krubbitning ses som en allvarlig ovana

Det är extremt olyckligt, eftersom hästarna drabbas dubbelt upp av detta. För det första är de hästar som upppvisar stereotypa beteenden stressade redan från början. För det andra riskerar hästar som har ägare eller hanterare som går på myterna om uppkomst, spridning och verkan av dessa så oönskade beteenden, att fara än värre illa. Vilka är då myterna, och vad är sanning? Här är ett försök att reda ut begreppen.

Smittar inte!

Nej! Stereotypa beteenden smittar inte. Dålig miljö, däremot smittar något våldsamt. Om flera hästar uppvisar stereotypa beteenden i ett och samma stall är orsaken också troligen densamma – det vill säga: det är helt enkelt fel på hästhållning och hästhantering. Hästarna är stressade och får inte utlopp för sin inre frustration på något annat sätt än att väva, krubbita eller luftsnappa.

Isolering

Det finns de som löser problemet genom att isolera de redan så stressade hästarna. Det är verkligen att hoppa i galen tunna. Hästarna blir ju än mer stressade av att inte få vara med artfränder, och det enda som händer är att den drabbade hästen mår än sämre.

Krubbitare får inte kolik

Det har tidigare ansetts av största vikt att stoppa krubbitare från att bita. Man har tagit bort kanter i boxen eller satt på en så kallad krubbitarrem för att förhindra hästen från att krubbita. Anledningen är allt som oftast ett försök att stoppa hästen från att bli allvarligt sjuk, då man tidigare trott att krubbitaren skulle få kolik oftare än andra hästar – av beteendet.

Detta är missvisande. Det är snarare så att hästar som mår dåligt också lättare får kolik, men inte på grund av att de krubbiter. Det kan vara så att en krubbitare gör just så för att den har ont i magen! Orsak och verkan ter sig snarare vara tvärtom, än det som många tror med andra ord.

Att hämma symtomen förvärrar stressen!

Ja!!!! Detta är helt och fullt sant. Studier som genomförts på hästar som uppvisar stereotypa beteenden och där man hämmat själva beteendet har visat att hästarna stress ökar. De kan då inte ens få utlopp för sin stress genom sitt beteende. Kvar blir stressen. Operationer till exempel för hästar som krubbiter, eller halsremmar som hindrar krubbitningen ger bara hästen en än värre situation. Om krubbitarremmen tas bort, ökar ofta problemet…. Detsamma gäller bruket av olika medel som kladdas på. Det kanske räddar stallet, men hästen har samma problem som förr.

Frågan är faktiskt varför det över huvud taget är tillåtet att använda sig av krubbitarremmar. De ökar bevisligen stressen, men används ändå och säljs som mirakelkurer. Djurskyddslagen anger att hästar och andra djur inte ska utsättas för onödigt lidande, och det är så att man undrar om en krubbitarrem inte är att ge en häst onödigt lidande? Det är däremot en ganska vanlig straegi bland oss människor.

Jag vet inte om det är ett nytt påfund, men jag märker ofta, inte bara i hästvärlden att vi är snabba på att försöka få bort symtom, gärna genom att tillsätta en rem eller en lag eller en regel, eller något annat som förbjuder eller hindrar något. Istället för att orka se igenom symtomen och gå till källan, det vill säga problemet till det vi ser.  Har ”varför?” blivit ett uteord som inte bör nyttjas för mycket, eller?

Svårt problem att lösa

Grunden till att problemet och stressen förvärras är att de stereotypa beteendena faktiskt lugnar hästen. Rörelserna frigör dopaminer som ger ett välbefinnande, och som får hästen att bli lugnare. Det kan jämföras med att barn i barnhemmen i Rumänien (kommer ni ihåg dem?), gungar fram och tillbaka, som för att trösta sig själva. Den här effekten gör också att det kan vara svårt att få bukt med ovanan, även om miljön för hästen förbättras markant. Ovanan är etablerad och har blivit som ett beroende, som t ex snusning eller rökning.

Ger skador?

Ja – hästen kan få skador av stereotypa beteenden. Helt klart. Främst är det tänderna för den stackars krubbitaren som råkar illa ut. Det kan i sin tur leda till ätproblem och viktminskning. Men, det stora problemet är att skadan så att säga redan är skedd. Det är för att hästen mår dåligt som den krubbiter och väver. Det är också det som en ägare borde bekymra sig om. Varför krubbiter, väver eller luftsnappar hästen? Vad kan ändras på för att få buykt med detta och få hästen att trivas bättre.

Hur undvika stereotypa beteenden

Det är faktiskt ganska så enkelt att undvika att hästar utvecklar stereotypa beteenden. Det görs helt enkelt genom att låta hästar vara – hästar. Bra hagar och lååååååång utevistelse, fri tillgång till grovfoder och inte minst social samvaro så mycket som möjligt, och då med sina artfränder. Ovanorna är helt relaterade till att hästar stallas upp, och förekommer över huvud taget inte i hästar som inte är installade och får tillräckligt med mat.

Resor och många stallbyten, många olika människor och ryttare, långa perioder utan mat (oberoende av totalmängden mat) och andra faktorer som kan stressa hästen kan också utveckla stereotypa beteenden. För det är stressen och otillfredsställelsen i livet som ger dessa beteenden. Vissa hästar är predestinerade för att lättare ta till dessa ovanor som lugnande medel. Troligen ligger anlagen till viss del i generna. Men genernas anlag utlöses inte om hästen inte utsätts för stress på annat sätt.

Hur få bort redan existerande ovanor

Det är mycket svårt att bli av med stereotypa beteende. Jag har en häst på lösdrift som vävt/väver, och vet att det i praktiken är så. Så fort något triggar det, såsom förväntan att få kraftfoder och så inte sker inom en snar tid, så väver han till, om så blott för någon minut eller två. Det som kan göras är att ge hästen en så bra miljö som möjligt, så att problemet minskar till att börja med. Men som jag skrivit ovan fungerar inte alltid det. Däremot går det att sysselsätta hästen med annat som gör att hästen helt enkelt gör andra saker än att väva eller krubbita. Halmbäddar, grenar som går att gnaga på och leksaker kan lösa upp en del knutar, och hålla hästen sysselsatt med lite mer konstruktiva saker istället för sin negativa ovana. Då, om dessa möjligheter ges, kan däremot krubbitestoppande medel kanske användas på väggarna, för att rädda stallet om inte annat. Men bara om hästen har annat att bita på. Operation kan vara att tänka på, men enbart om krubbitningen riskerar hästens hälsa i övrigt, det vill säga att tänderna håller på att försvinna.

En mirakelkur enligt marknadsförarna. ”ökar bara stressen än värre”, enligt forskarna

Bra att veta

Hästar som är krubbitare är enligt forskare (se studien här) mer stresskänsliga än andra hästar, som inte krubbiter. Det kan vara genetiskt, och det kan också vara så att de hamnat i detta stresskänsliga stadium på något annat sätt, och att det i sin tur orsakar beteende. Oavsett, kan det vara bra att veta att hästar som har utvecklat stereotypa ovanor faktiskt är mycket stresskänsliga. Det bör man ha i åtanke när man hanterar och håller en sådan häst.

Läs mer

Jag hittade ett riktigt intressant examensarbete angående krubbitning och hästar, skriven av Maria Helldén, SLU, Skara. I studien beskrivs problematiken med krubbitning mycket ingående, och många referenser ges för den som vill fördjupa sig ytterligare i denna fråga. Arbetet kan läsas i sin helhet här.

omslaget2

av

Hundar som hästar?

Så här på söndagskvällen kikar jag runt på olika bloggar och infosidor för att leta mer tips och idéer, få lite tankar väckta och fundera på de fantastiska fyrbenta djuren.

Det mest intressanta är att alla med någon beteendevetenskaplig utbildning och kompetens verkar ha en linje. Andra förståsigpåare väljer alla möjliga linjer i sin metodik med djur, men sällan något som bygger på den beteendevetenskapliga forskningen. Hur kan diskrepansen vara så stor.

Som här till exempel, en jämförelse mellan Cesar Milans dominansfilosofi kontra beteendevetaren och hundtränaren Ian Dunbar. Sådana jämförelser är mycket nyttiga för de sätter fingret på en enorm skillnad, och en skillnad jag här på bloggen återkommer till ofta: samarbete eller dominans. Här verkar ju hästar och hundar ha ungefär samma grund. Samarbete är överlevnadstekniken, inte att dominera, styra och ställa. Läs den gärna. Den ger goda insikter även för oss som jobbar med hästar, och inte hundar. Principen är densamma.

av

Fåruppfödning blir storindustri

Som första land i världen blir Sverige landet där även fårskötseln blir industrialiserad och förlagd inomhus. Det handlar om storskalig uppfödning inomhus med snabbväxande raser. Enligt uppfödarna går uppväxten så fort att desa lamm kan slaktas redan innan sommaren, då det råder betestid för djuren.

Lamm - som vilken vara som helst som kan framställas i fabrik?

Därmed kommer lammen inte att få se dagsdjus i sina månadskorta liv, och industrin är ett faktum. Givetvis är det pengar som ligger bakom. Organisationen Lammproducenterna anger att det är för att möta ett allt större behov från marknaden. LRF, Lantbrurkarnas Riksförbund stöder också projektet. Att djuren inte får gå ute skyller uppfödarna på vädret, trots att vi som kan djur vet att djur just gillar att vara utomhus, oavsett årstid…..

Visst har troligen just fårnäringen fått ett uppsving på senare år. En stor del av detta uppsving kan däremot troligen tillskrivas sådana som mig. Det handlar om folk som väljer lammkött och lammfärs just för att näringen inte är industrialiserad, utan extensiv och därmed dessutom ganska så miljövänlig, i alla fall den fårnäring som funnits i Sverige. Jag tillskriver mina argument för att handla lamm även det faktum att många småbrukare i Sverige har lamm. Så med lammkött har jag alltså kunnat visa mitt stöd för ett jordbruk som upprätthåller vår mångfald med hagar och varierad natur och mitt stöd för alla de som arbetar för att detta ska vara möjligt. Dessutom vet vi vid det här laget att industrialiserade uppfödningar av djur nästan alltid leder till ett sämre djurskydd. Undantag finns – men hur vet jag vilket som gäller. Och att aldrig se dagens djur är knappast djurskydd i min mening.

Så nu är det kört. Nu blir det inget mer lammkött för min del, om jag inte kan få information om vem som fött upp djuret och hur de haft det, vilket ofta är en omöjlighet i butikerna. Jag blir så trött. Vi har världens hårdaste lagstiftning på hygien vid hantering och ett påstått fantastiskt djurskydd. Men industrialiseringen, och däremd avidentifieringen, av våra lantdjur är en process som uppmuntras. Hur får man det att gå ihop? Så länge vi ser djuren som individer kan vi också känna empati för dem. Och bryr vi oss är chansen så mycket större att djuren också får ett okej liv. Abstraktion leder knappast till något bättre djurskydd eller god djurhållning i allmänhet.

Så länge vi vet vart köttet kommer ifrån kan vi också ta ansvar för att vi köper rätt. Med en helt anonym industri bakom vet vi ju ingenting, och kan inte relatera till att köttet vi äter faktiskt kommer från djur som både känner och har ett värde.

Alternativet blir färre för oss som vill äta etiskt.

Jag kämpar för att hitta bra kött till min tallrik. Jag tycker inte att det är fel att äta djur, men hur i hela friden ska jag kunna göra det etiskt? Etik handlar inte bara om VAD vi gör. Etik handlar om hur vi gör det. Gris och kyckling kan jag i allmänhet glömma om jag inte råkar på utegrisar och kan spåra köttet. Nötkött får jag bara när min vän bonden är på besök. Han älskar sina djur och äter själv inte nötkött på en vecka efter att ha tvingats sända sina djur till slakt. De går vackra och stolta i hage som löper kilometer efter kilometer. Där hade jag också min rest av min egen kouppfödning, när jag tvangs lägga ner. Ville inte skicka iväg dem till någon annan, men nu har den sista gått åt….. så det blir lätt tomt i kyl och frys. Vilt är det som finns kvar då. De har i alla fall fått frihet under klövarna och funnits till för sin egen skull, innan de föll.  

Men visst säljer industrialiserat kött. Billigt är bra och det man inte ser finns inte….. eller hur var det nu?????? Hur misslyckad kan en politik bli? Industrin boostas och djurskyddet engagerar sig i små petitesser och mätbara enheter. Djur som varor är inte bara en Orwellbetratktelse. Det är mer än en realitet. Det är en ruggig, skrämmande och fruktansvärd realitet för miljontals djur i världen. Och den utstakade linjen går rakt ner i avgrunden, åt helt fel håll.

Det var någon som sa att så som vi behandlar de svaga, kan vi mäta hur bra människor vi är. Det är en hård värld där ute, och det goda alternativet blir bara svagare.

av

Säg mig hur din häst står i stallet, och jag ska säga dig hur den mår….

Nu håller forskarna på med en extremt intressant forskningsstudie som jag tänker följa mycket noga! I det välrenommerade centret för beteendevetenskap hos hästar i Rennes har man nyligen kommit fram till att hästens position, tillika beteende, kan avslöja vad som är fel på den! I alla fall om den har kronisk smärta eller om den lever under icke-hästvänliga betingelser.

Det här är en mycket intressant och viktigt forskning för alla som vill hästens väl. Om vi vet hur en häst beter sig i stallet och vilka faktorer som kan utlösa beteendet, så kan vi också avslöja något som hästarna förut inte har kunnat berätta för oss. För vi tror ofta att en häst som biter i stallet, eller en häst som står väldigt stilla på ett särskilt sätt mer indikerar att de vill något. Vissa tycker till och med att den bitande hästen är dum. Men kanske är det mest ett uttryck för att något annat, till exempel att de faktiskt har ont, eller mår dåligt på något annat sätt.

De flesta av oss med vana av hästar kan snabbt läsa av en förändring hos hästen. Särskilt när hästen blir stressad. Det är ett av de viktigare medlen när det gäller att desensetise en häst, det vill säga vänja den vid saker som den från början tycker är obehagliga eller till och med läskiga. Det är genom att balansera på det godtagbara vi snabbt kan få en häst att förstå att en sadel är okej. Det är också ett mycket bra medel för att hantera en häst säkert. Men den stadiga inre stressen, som vi vet att hästarna utsätts för i vissa fall, har varit klart svårare att läsa av.

Nu kan det alltså bli möjligt, att genom att läsa av hästens normala position i stallet och hur den relaterar till sin omgivning, avgöra om den är stressad eller avslappnad och tillfreds. Jag har träffat folk som kan avgöra detta och det ska bli intressant att se om det finns forskning som backar upp det. För visst går det att läsa av en häst även i vila. Den första gången jag råkade på det var en hovslagare som kom in och frågade vad de gjorde åt en hästs problem (som han specificerade noga utan att ha sett hästen förut), trots att den stod och sov i stallet och hade täcke på sig! Jag kände hästen väl och visste precis att han hade rätt, men jag blev helt stum. Jag har också träffat på många andra sedan dess som kan ”konsten”, och nu kommer vi andra, som inte är lika bra på att läsa av djuren på det sättet, kanske också att kunna upptäcka det som förut legat dolt i en kroppsposition.

En häst i ett stall har mer att berätta än vad man kan tro.

Studierna i Rennes, som leds av PhD Carole Fureix, är helt klart i sin linda. Än så länge finns inga definitiva besked att komma med, men forskning har ändå visat att vissa positioner och vissa beteenden utlöses av stress, dålig miljö och ohälsa.

Tänk vilken revolution det här kan bli vad gäller djurskyddet! Om ett antal hästar i ett stall beter sig på ett sådant sätt som avslöjar dålig hästhållning, räcker inte stallets mycket korrekta dimensioner och välsopade stallgång långt. Då är det något fel på en mycket viktigare punkt – ett fel som ligger i hästens synvinkel och inte enbart i mätbara metoder…..

Jag hoppas verkligen kunna skriva vidare om detta framöver och kommer hålla koll på forskarna i Rennes. Var så säker.

Vill du läsa mer om Fureix’ forskning så klicka här.

av

Inlärd hjälplöshet (learned helplessness) – ett fascinerande och skrämmande fenomen

Vad kommer vi att lära denna häst i livet? Att vår träning är ett ofrånkomligt alternativt oförutsägbart lidande och att det bara är att ge upp, eller att den kan påverka sin egen situation och ge den chansen att bli en bra samarbetspartner? Enligt etologerna är valet helt vårt eget....

När rollkuren raljerade som värst dök det ibland upp skribenter som hävdade att hästarna hade hamnat i ett läge som kallas för inlärd hjälplöshet, eller learned helplessness. Här ska jag försöka reda ut vad detta är.

En välgrundad teori

Inlärd hjälplöshet är ett fenomen som fascinerat forskare alltsedan det uppdagades i mitten på 1960-talet. En amerikansk psykolog vid namn Martin Seligman ville vidareutveckla BF Skinners teorier om inlärning, som i sin tur byggde sina teorier på Pavlovs grundläggande inlärningstes om klassisk betingning.

Undersökningen gick ut på att se vad hundar lärde sig att göra om de fick negativa stimuli i samband med en klocka (jämför Pavlovs mat till klockan). Tre grupper av hundar användes för försöket.

Grupp ett bestod av hundar som sattes fast i en sele för ett tag. Sedan släpptes de vidare.

Hundarna i grupp två och tre sattes också fast i sele och kopplades ihop i ett par. Hundarna i grupp två fick utstå elchocker som han själv kunde stoppa genom att trycka på en knapp. Deras partner i grupp tre fick samma elchock som parhunden i grupp två, men hade ingen möjlighet att stoppa elen från att strömma in i kroppen.

Usch – det är verkligen vidriga undersökningar vi tycker att djur ska gå igenom för att vi är nyfikna. Däremot var resultatet mycket givande, och viktig när det gäller inlärningens grunder hos såväl människa osm djur. Framför allt har den här forskningen klargjort en hel del vad gäller människor och depression, men det återkommer vi till senare. Nu återgår vi till det ruggiga experimentet.

Grupp tre gav upp

För hundarna i grupp tre som inte kunde påverka strömmens på- och avknapp uppfattades lidandet som slumpmässigt. Vad de än gjorde och hur de än agerade blev resultatet detsamma. Det gick inte att på något sätt ta sig ifrån situationen och därför drabbades dessa hundar av klinisk depression. Och även om nästa del i forskningen gick ut på att chocken delades ut  när hundarna fanns i boxar. Återigen kunde hund i grupp två stoppa elen, medan hund i grupp tre inte kunde påverka elströmmen. Däremot kunde båda hundarna lätt hoppa ut ur boxarna!

Men – vad hände då? Jo de stackars hundarna i grupp tre försökte inte ens ta sig ut ur boxarna när elen kom, utan de bara var där och led. I alla fall merparten. Däremot fanns det hundar som inte drabbades av inlärd hjälplöshet. De stack så fort de fick chansen.

 

 

Paralleller

Det går att dra många paralleller mellan denna undersökning och hästarnas liv och vår träning. Vi ger kanske märkliga signaler i hästarnas ögon, eller ger dem noll alternativ alls. Enda vägen ter sig som att ge upp. Blicken blir nästan dimmig och vi får inte riktigt kontakt. Det kan vara i stunder när djur vet att det bara är att stå ut, och det kan vara i hela livssituationen. En av mina hästar blir exakt så på klinik. Han har varit där för ofta och vet vad som väntar. Det är sällan trevligt och gör nästan alltid ont. Men han vet att vi kommer genomföra sakerna oavsett. Så han härdar ut och säger inte halv sju hur hög smärtan än må vara. Men – så fort vi är på väg därifrån skuttar han iväg som en pånyttfödd. Jag skulle påstå att han lärt sig att det är lönlöst att försöka göra något ”dumt” på kliniken…

Men det finns också djur som i samma läge inte skulle ge upp, som skulle bråka tills de avled om de fick chansen. Och dessa får vi ge lugnande eller anses som bråkstakar…. Men det är på klinik det, och då kan det handla om död eller liv. Det finns träning som gör att hästen kan godta behandlingen också, utan att drabbas av vare sig aggression eller inlärd hjälplöshet, men det får vi ta en annan gång.

Inlärd hjälplöshet i träning

Det finns alltför många exempel på ”bråkiga” hästar som just fightas emot inlärd hjälplöshet och hästar som drabbas av inlärd hjälplöshet av den vardagliga träningen runt om i världen. Hästar som ses som lata, dumma eller rent av korkade. Vet du någon????

Och enligt etologerna och psykologerna är det VI som bär ansvaret, vi som lär in dem att bli aggressiva och fightas, eller vi som får dem att ge upp. Med våra metoder som inte är konsekventa och kommer hipp som happ, genom vår egen aggressivitet och hårda dominans alternativt att vi helt enkelt inte ger dem ett val. De kan inte, under någon av dessa betingelser, påverka vad som händer dem själva.  En stark advokat för hästen i detta ämne är hästtränaren och etologen Andrew McLean:

”Remember, when you are riding, you are training in the sense that the horse is continually adapting and forming new, or extinguishing old, habits. You should keep in mind that the effect of the strength and timing of all the cues, is in your control. Notwithstanding the huge variation in reactivity in horses, laziness on the horse’s part is largely up to the rider. We deaden our horses and then blame them for it, by attributing to them the human traits of slackness and non-cooperativeness, or we teach them the fear respons, and they remain continually in a state of flight or running away.” (Horze Magazine)

Även etologen Deborah Goodwin är inne på samma linje:

”It has been suggested that traditional methods of horse training and rehabilitation mayinvolve aversive conditions over which the horse has little or no control. These methods have relied predominantly on negative reinforcement and punishment. If reinforcement is not consistently associated with the required behavioural response (resulting in inescapable aversive conditions in the case of negative reinforcement and the possible reinforcement of unwanted behaviour) and/or training equipment is misused (resulting in inescapable discomfort or pain), the result is likely to cause confusion in the horse, uncooperative or aggressive behavior, or indeed learned helplessness. Training procedures that are repeatedly unpleasant for the horse are likely to interfere with learning and thus performance, in addition to compromising welfare.”

Rollkur

En träningsmetod som anses kunna ge inlärd hjälplöshet är rollkuren. Formen är den minst naturliga tänkbara för hästen och veterinärer menar (de listan över forskningsinfo om rollkur) att positionen är smärtsam och skadlig. I Tidningen Horses for Life ger Dr Ulrike sin syn på rollkuren och hur inlärd hjälplöshet drabbar hästar som tränas på detta sätt.

Även hos människan

Learned helplessness förklarar en hel del vad gäller depression hos människor. Depression handlar om en upplevd hopplöshet. Man ser inte vägen ut. Det spelar ingen roll om det finns vägar ut och andra ser det, det subjektiva sinnet meddelar att det är stopp. Människor som upplever att de drabbas och inte kan påverka det som drabbar dem får oftare depressioner. De som kan känna att de kan påverka situationen drabbas inte lika ofta. Det räcker ofta med en grundsyn om att det måste gå, någon gång för att risken för depression ska bli mindre oavsett vad vi råkar ut för i livet. Många mentala coacher bygger sin verksamhet på att mota olle i grind – att vi ska se möjligheter även om de är små och fortsätta kämpa för det lossnar till slut. Sedan när det verkligt ofattbara drabbar oss, eller vardagen blir tung är vi mentalt mer förberedda och orkar mota inlärd hjälplöshet, är det tänkt.

Vi kan även lära av att andra misslyckas – det vill säga få en känsla av hopplöshet för att omgivningen misslyckas. På så sätt, menar sociologer, kan hela samhällen drabbas av något som kan liknas vid inlärd hjälplöshet.

Läs mer om learned helplessness här:

Wikipedia engelsk version

Andrew McLean

Deborah Goodwin (end. abstract utan avgift)

Horses for Life – Dr Thiel

av

Raspning ute – tandkunnande inne

 

Att måna om sin häst är att se till att tandstatusen är okej. Hästar får ibland problem med tänderna, och det enda som märks är att hästen inte längre fungerar som den kanske borde. Det kan handla om att den tar bettet, att den inte vill bli tränsad och att den släpper i handen när vi rider. Något annat sätt att säga till att tänderna är knas finns inte för en häst. De kan ju inte precis skriva en lapp och lägga i brevlådan…

Slentrianmässig raspning kan förkorta hästens liv - helt i onödan.

 

Det vanligaste ingreppet på en hästs tänder är raspning. De vassa kanterna slipas bort och vi hoppas sedan att hästen mår bra. Jo visst kan vi då känna oss förvissade om att vi försökt, men på helt fel sätt. Raspning är för det allra mesta totalt onödigt och förkortar hästens liv betydligt. Det finns en viss mängd tand som kan växa ut och den slits naturligt av grovfodret och tuggandet. När tänderna väl är slut, har hästens liv också en ände.

Tandskador

Istället beror de problem hästar har med tänderna nästan alltid på illasittande bett och nosgrimmor. Det är människans hand som förstör för hästen. Hela 80 % av ridhästarna har någon typ av problem. För att komma åt det hela behövs en grundlig undersökning och genomgång, inte bara lite rasp hit och dit.

Mota Olle i grind

Bästa knepet att undvika tandskador och tandproblem på en häst är långa ättider så att hästens tänder sliter naturligt. 15-16 timmar är det naturliga och så nära det som möjligt minskar risken för tandproblem. Dessutom minskar risken för kolik.

Ett annat bra tips är att gå igenom bett och nosgrimma. Sitter de verkligen som de ska. Det skadar inte heller med en mjuk hand.

Hitta kompetensen!

På SLU vidareutbildas veterinärer till hästtandtekniker. Det är veterinär Owe Wattle och tandgurun och tandläkaren Torbjörn Lundström som ansvarar för utbildningen. Det finns således verkliga veterinärer som har kompetensen. Det gäller bara att hitta dem.

av

Förvirrat läge för hästen i det amerikanska djurskyddet

I min jakt efter vad djurskydd betyder i landet ”over there” har jag försökt att se vilka regler som finns för djurhållning i allmänhet och i de olika delstaterna i synnerhet. Det är inte lätt att få grepp om det skydd, eller frånvaro av skydd, som djuren får genom lagen. TV-serien Djurpoliserna får djurskyddet att framstå som bra mycket bättre där, men som jag skrev tidigare inkluderar inte djurskyddet som husdjuren får boskapen. Boskapen har extremt lite skydd, vilket borgar för en jätteindustri där djuren behandlas i princip hur som helst.

Vad har då hästen för position i det här? Vilket skydd får den? Jo här är det etter värre. Det är lite olika beroende på var den står och hur den används. En häst har en än mer förvirrad position än i det svenska samhället. Här har vi blivit vana vid att hästar är en del av jordbruket men ändå inte. Ett stall är inte per automatik en byggnad inom jordbruket, och det tog lång tid innan hästgårdar ansågs vara jordbrukshenheter utifrån EU:s bidragssystem. I Sverige har vi löst djurskyddsfrågan genom att definiera lagar och regler för varje djurart, och det kanske inte är en så dum idé även om utformningen av lagar och regler alltid kan (och ska!) diskuteras.

I USA verkar det ännu mer förvirrat. Hästen är i många delstater en del av boskapen. Då finns inget skydd alls för hästarna, inte ens när det gäller djurplågeri i vissa områden (!). Praktexemplet är nog bonden som hängde sina grisar, de som var skadade eller som han inte ville ha av andra anledningar, i snören att dö genom kvävning. Han satte fast dem i en traktorskopa och lyfte sedan skopan så att grisarna sprattlade där tills de dog – framför de levande grisarna. Lagmännen kom fram till att det var helt okej…. I andra stater finns i alla fall ett grundläggande skydd mot uppenbara avarter, såsom att plåga och svälta djuren, även om skyddet är mer än skralt. Det här beteendet mot djuren verkar inte gå i samklang med hur människor ser på hästarna som djur, dock. Därför diskuteras nu hästens ställning som djur på flera håll i USA.

Nyttodjur med en ad hoc-ställning i många regelverk

New York state är en plats där hästens roll i samhället och det skydd de bör få diskuteras. Här funderar myndigheterna på att sätta hästarna under husdjuren istället rent juridiskt. I alla fall sporthästarna, hästar som används som hobby framför allt. Det skulle öka djurens skydd mot misshandel och dålig vård då det skulle bli möjligt att fällas för sådana missgrepp mot djuren om de inte sågs som boskap.

Den här diskussionen säger mer om hur djurens skydd påverkas av VÅR syn på djuren än vad som faktiskt är god djurhållning, i min mening. Vi vet med dagens forskning och kunskap som finns att ett djur som en gris inte är mindre utsatt och lider mindre av vanvård än vad en häst gör. I det exempelt är det nog snarare tvärtom eftersom grisen är ett sådant stresskänsligt djur. Men hästarna är till vår egen nytta på ett annat sätt. I alla fall verkar vi se det som annorlunda, för att vi rider på dem och inte äter upp dem i första hand. Hästslakt är ett MYCKET omdiskuterat ämne i USA.  Det andra, det som händer i industrin för djur som bara blir mat, slipper vi ju se. De får inte alls samma debatt och är inte alls föremål för så många djurskyddsföreningars intresse som just hästen. Så det som inte syns, finns kanske inte?  Och kon är ju kanske inte lika söt, så då är den inte lika mycket värd….   

Hade inte initiativet känts mycket bättre om djurskyddet ökat för boskapen i allmänhet istället, så att de också kunde skydds på något sätt i alla fall? Nej, så långt verkar inte myndigheterna ”over there” kunna se. Där arbetar den oerhört starka lobbyn för fullt med att stoppa sådana initiativ. Och så länge allmänheten bara ser det de vill se, har de fortfarande fritt fram, om än snart inte när det gäller hästarna.

En ko – inte lika mycket värd ett bra djurskydd som en häst?

P.S ett intressant inlägg om debatten som pågår i New York State hittar du här. Du behöver vara medlem i The Horse för att läsa inlägget, men det är helt gratis.

av

Stereotypa beteenden påverkas av träning

Stereotypa beteenden, såsom krubbitning, vävning, luftsnappning och liknande, hos häst har länge ansetts som i första hand ett uttryck för en stallmiljö som inte uppfyller hästarnas behov av social kontakt, rörelse och kontroll över tillvaron. Det är också den främsta orsaken till att beteendet kommer. Men varför krubbiter vissa, medan andra börjar tugga på väggar eller leker med tungor?

Kan det ha med träningen att göra tro? Troligen är det så. Dressyrhästar uppvisar värre stereotypa beteenden än hoppehästar och fälttävlanshästar. Det är också fler dressyrhästar som uppvisar stereotypa beteenden, än hästar som används till andra sporter.  En krubbitare är oftare en dressyrhäst än en hoppehäst.

Vår ridning framkallar kanske inte ovanor hos hästen. Men vad vi använder hästen till påverkar vilken typ av stereotypt beteende hästen utvecklar.

Anledningen tros vara att dressyrhästen under sitt arbete utsätts för en annan typ av stress än vad hoppehästarna gör. Dressyrhästens varje steg kontrolleras i träningen och de har inget eller lite utrymme att själva välja hur och på vilket sätt de ska röra sig. Det får däremot hoppehästarna där kontrollen inte är riktigt lika tuff och där hästarna får gasa på, på ett annat sätt. Hoppehästar däremot tuggar oftare på inredningen än vad andra sporthästar gör. Det kopplas ihop med deras tuffa träning. Det drar energi att hoppträna vilket gör att hästen känner sig mer hungrig än vad fodergivan kan mätta.

Även ovanorna hos voltigehästar har undersökts. De leker med tungan i högre grad än andra sporthästar, men biter mer sällan på inredning eller luftsnappar. Den här ovanan har sin grund i att arbetet är monotont och huvudet inspänt under träningen, misstänker forskarna.

P.S Undersökningen som det här inlägget bygger på genomfördes av PhD Hausberger, etologiska insitutionen, Universitetet i Rennes. Hästarna som studerades var franska och står på ett av Frankrikes största hästutbildningscenter, Ecole Nationale d’Equitation Saumur. Mer om rapporten går att läsa på The Horse (medlemskap nödvändig för att läsa denna artikel), samt i Public Library of Science Journal