Författare: Helena

av

Foderpanik

Att vintern inte släpper taget gör foderpaniken ännu större bland många hästägare i år. Med, som jag tidigare skrivit om, dåliga skördar förra året och en skral betessommar står nu många utan hö. Och det finns väldigt lite att få tag på. Priset på hö och ensilage brukar ligga runt två kronor kilot. Nu är det på sina håll uppe i tio kronor kilot! Med tanke på vad en häst äter – i snitt 300 kg per månad – kan ni snart räkna ut vad det kommer att kosta om man får betala det för att få hö nu. Och det ska rätta en bit in i juni i alla fall, innan nästa – förhoppningsvis bra mycket bättre – skörd tas in.

Det är så illa att folk köper in från Danmark. Och om de stackars älgarna, som inte heller har det så lätt, börjar äta av det lilla lager som finns, känner sig människor sig tvungna att begära skyddsjakt. Och om fodret tar slut och man inte hittar nytt? Vad gör man då? Då kan man tvingas avliva djur. Det kan med andra ord bli ett mardrömsscenario. Snälla våren – kom nu! Låt gräset växa så att djuren kan beta och får mat i magarna.

Jag tänker på alla de som bodde här i vårt karga land förr. Hur de svalt och hur deras djur dog och hur de själva dog för att skörden ibland slog fel. Hur de sökte sig till andra ställen, som USA, för att finna en framtid. Vi har kommit en bra bit på vägen från den tiden, tack och lov. Men fortfarande är vi beroende av moder natur för vår överlevnad och för våra djurs överlevnad. Fortfarande påverkar skördeåren oss. Vi är en del av allt det stora på jorden. Och så kommer det förbli.

Mer om foderbristen kan du bland annat läsa om Land Lantbruk. 

av

Hålla äldre hästen ohalt

Lång uppvärmning, lösgörande övningar i mängder och långa återhämtningsperioder. Så kan man hålla hältan borta på den äldre hästen enligt Agria, i deras härliga kampanj #stopphälstan. Jag tillägger att långa skritturer ute i skog och mark, gärna i ojämn terräng, och en superbra sadel inte skadar heller! 😀

Tilläggas kan att veterinär Heuschmann som undersökt så många hästar i sitt långa liv också påpekade att god, med betoning på god och balanserad, samt varierad ridning håller veterinären borta mer än någon annan förebyggande metod/behandling som någon någonsin hittat på.  Han har en poäng….. det är vi människor och den träning vi utsätter hästarna för som skapar hältor i många fall, det går inte att bortse ifrån.

Följ kampen mot hältor på Agrias hemsida, hos oss här på Busenkelt och inte minst på Hippson. För att alla hästar förtjänar att få må bra!

 

av

Våra vänner älgarna

Runt om i våra skogar går de mäktiga älgarna. Att se dem på nära håll är nästan bara möjligt om man har turen att de står utmed vägkanten när man kommer med bilen. Då blir de inte rädda, för de verkar inte koppla bilarna med något farligt. Även om jag insett att många av dem är trafikvana och håller sig ur vägen när man kommer förbi, så står de gärna vid kanten och blänger på en när man passerar. Då kan jag få riktigt trevliga bilder.

älg1

Det kan jag också när jag rider. För hästarna och älgarna verkar på den här gården i alla fall vara riktigt såta vänner. Få av mina hästar reagerar nämnvärt när vi passerar en älg. Det är så jag får styra undan så vi inte kommer alltför nära. Jag har nämligen själv en stor respekt för dessa vilda fyrbenta djur. Älgar kan bli aggressiva om de blir stressade eller störda. Och det sista jag vill är att bli jagad av en älg. Inte för att jag blivit det någon gång, men bara tanken på att har flera hundra kilos hornbeklädd surpuppa i rumpan får mig att undvika det.

älg2

Med åren har vi fått en hel del älghistorier på halsen här på gården. Älgarna rör sig i olika zoner i skogen vid olika tider på året. Så här års ser vi dem inte så mycket, men om bara några veckor, när gräset börjar komma på vallen kommer de att vara desto mer närgångna. Det händer att vi får jaga bort dem från hagar och ridbanor. De står gärna och mumsar bara femtiotalet meter bort när vi rider på ridbanan och det händer till och med att jag hittar dem mitt i hagen mitt på blanka dagen.

Roligaste tillfället då det hände var nog när jag och en äldre herre som är elev till mig skulle gå till huset för att ta en kopp fika efter ett ridpass. Vi passerar då en hage där det stod tre valacker, varav en var mitt då nya fina fullblod. ”Vilken fin älg du har i hagen”, kläcker min elev ur sig. ”Så får man väl inte säga om mitt fina fullblod!”, replikerar jag snabbt. ”Titta själv då”, fick jag till svar tillsammans med ett flin. Jag kikar bort mot hagen och nog stod det en älg och mumsar på gräset bara meter ifrån det nyfikna fullblodet. Här nedan ser ni två andra älgar som stod i samma hage, dock utan hästar i. De var där på kvällen och jag tänkte om jag hade glömt ta in hästarna? Så såg jag att det var älgar. De var också där på morgonen när jag vaknade – sovandes de med. (bilden är tagen från mitt sovrumsfönster).

älg3

Jagade har vi som sagt inte blivit. Älgarna här verkar fatta att vi är ganska fredliga och håller sig lugna, även när vi korsar deras väg. Däremot har jag och en tjej lyckats få en åring efter oss ute i skogen. Vi gick lite off road som vi gör ibland och svängde upp bakom en gran. Där – bara meter framför oss, stod en åring och glodde på oss. För att inte störa girade jag snabbt till vänster för att gå runt älgen utan att störa, i alla fall inte störa mer än nödvändigt. Bara för att inse att älgen glatt följde efter oss. Jag var inte lika glad. Det tog många minuter att få den att stanna kvar på plats och sluta försöka följa med. Jag tjoade och tjimmade så dant att min stackars fjording till slut blev stressad av mig. Älgen bekom honom inte, men han kunde bara inte förstå varför jag skulle föra sådant oväsen och vifta med armarna så. Så jag fick sluta med det och vi red vidare i sakta mak, inte sätta fart för att stressa något. Till slut hade vi skakat av oss den ofrivilliga stalkern.

Min stora favorit bland älgarna i vår skog är älgkon som alltid sover i tallskogen intill. Varje år får hon tvillingar. Varje år lyckas hon föda upp dem till fullstora djur. Sedan kan man se dessa tvillingar hänga ihop i flera år till, innan de vandrar iväg och försvinner. Mäktigt, duktigt, vargland som det är runtikring oss (något jag kommer skriva om i kommande inlägg!). Men det händer att hon kommer alltför nära. Nästan i alla fall….Här är hon till min förvåning mitt utanför mitt vardagsrumsfönster. Den andra knatten är precis runt hörnan av mitt hus.

älgutanförfönstret

Det händer, som ni förstår, att djuren lyckas förstöra mina hagar och att det trasslar sig lite här och där. Men vad skulle min fina landsbygd vara här runtikring utan dessa skogens konungar. Jag vårdar dem ömt, i alla fall i tanken och oroar mig för dem när vädret är eländigt för dem. Som nu. Men de verkar, all snön till trots, klara sig rätt bra här. Har inte fått rapporter om att de skulle svälta i alla fall, och omgiven av jägare som bryr sig så tror jag att jag skulle fått höra något i alla fall.

Annat verkar det vara på lite längre uppåt landet, där det på sina håll är 1,7 meter snö! (så mycket snö har jag aldrig sett i mitt liv). Ni har väl inte missat den hästverksamhet utanför Kiruna som kämpar för att hjälpa de fyrtiotal älgar i deras närhet (och i deras hagar!) att överleva vintern. Ofelas islandshästar heter verksamheten och alla där ska ha en enorm eloge för sin empati och kampvilja för djur som annars skulle duka under. Vilka hjältar! Kan ni – så skänk en slant! Det är långt till våren på dessa nordliga breddgrader och djuren behöver all hjälp ni kan avvara.

av

Elettra utvecklar balanserade ryttare

Som jag nämnde var jag på Gerd Heuschmann med Elettra, min kära vän sedan så många år. Det är verkligen kul när vi kan hitta på saker ihop, och jag antar att det kommer öka framöver. För nu har Elettra valt ett liv i hästarnas tjänst, och då är vi ju i samma bransch, och till och med på samma sida – för båda vill vi att folk ska lyckas i sadeln och att hästarna ska må väl av vår ridning.

Så numer dyker hon då och då upp här på Lövslätten: Elettra Sonedotter, vår fantastiska ridtränare som har blivit populär hos så många. Hon ger träningar i sits från backen och uppe på hästryggen och har en lugn pedagogisk ådra som hon kan nyttja för att lotsa sina ryttare till en avslappnad och följsam sits. Utifrån principerna om Centrerad Ridning (hon är utbildad tom nivå ett och satsar högre), jobbar hon med själ och kropp för att lotsa oss till bättre ridning.  Elettra är också hästmassör och kan således hjälpa både häst och ryttare till bättre lösgjordhet och balans.

För mig är det extra kul att vi kan ta hit Elettra och att hon valt ett liv som tränare. Hon och jag går långt tillbaka i tiden. Väldigt långt när jag tänker efter. Det var till mitt stall i Vallentuna hennes underbara familj kom för att få en stallplats långt innan de köpte sin första ponny i början av 2000-talet. De hittade så småningom en rackarns fin ponny, en ponny vid namn Ninja (se bild!) och Elettra och hennes familj, liksom den andra familjen som var delägare i denna fantastiska ponny kom att blev vänner med oss alla på gården. Det är de än.

ninni

På den tiden var Elettra fjorton år, och lika rar då som hon är nu, sisådär en arton år senare. Hennes mjuka sätt gentemot hästar och oss människor har hållit i sig under åren.  Hennes tålmodighet, vänlighet och inte minst positiva inställning till det mesta gör henne till en sann hästmänniska.

Och även om åren gått och vi inte alltid hunnit ses så mycket då vi bott på olika ställen har vi hållit kontakten, Elettra och jag. Men nu kan vi det, tack vare att hon nu satsar stenhårt på att utveckla sin pedagogiska förmåga och ridkompetens så hon kan utveckla ryttare för framtiden – inte minst här hos oss på Lövslätten!

I vår kör vi så det ryker med Elettra. Hon är inbokad tre helger så här långt. Den som får plats på en sådan helg får mycket tillbaka och det är värt varenda minut. Jag får lika god träning som någon annan de helgerna, och det är mumma för mig. Äntligen får jag tid och ro att justera alla mina knasigheter jag lagt mig till med under åren, och hitta ett än bättre samspel med mina älskade pållar. Äntligen får jag tid att bara tänka på mig och  min andning, på min ryggrad och nacke, på mina knän och tyngden i stigbyglarna. Sådant ger mersmak.

Mer om Elettra kan du läsa om på hennes hemsida: http://www.elettra.se

 

 

 

av

Lyxsporten ridning…..

Jajamän! Jag, och flera av er som läser den här bloggen, vi håller på med den värsta lyxsporten av alla – ridsport! Det är bara glamour och flärd omkring oss HELA TIDEN! Eller hur?

För mig innebär denna lyxsport att hålla på med hästar att jag får bära hink efter hink med varmt vatten till mina hästar i -25 graders kyla, att jag får äran att förfrysa fingrarna på iskalla grepar när jag mockar box efter box i stallet varenda morgon,  att mina stövlar numera ser helt grönvadderade ut på insidan för att de är fullstoppade med hö som trillat i stövlarna när jag burit någon av de tonvis med grönt som jag veckovis delar ut till mina pållar.

För mig är ridsporten lika med kalla och slaskiga kvällar på en dåligt upplyst ridbana sittandes på en IKEA-pall i ur och skur ropandes i stormen till en elev som inte får fart på sin häst. För mig är ridning kalla fötter som värker så det dånar när jag hoppar av den tredje hästen jag rider för dagen och slår tårna i backen. Den är gråten i halsen över att fingrarna gör så ont att jag inte ens kan få bort greppet från tygeln.

 

För mig handlar hästar om att få hela jackärmen, den jacka jag nyss tvättade, helt nedsölad med grön sörja i form av lusern.

För mig är ridsporten en evig resa i bilen fram och tillbaka utmed igensnöade eller ishala vägar, att varje vecka lassa hela bakluckan full med tunga fodersäckar, att få pellets och hästhår i hela bilen, att alltid vara på väg från den ena ridbanan till den andra, den ena hästen till den andra.

För mig handlar ridsport om att gå fynda rea när sådana dyker upp och tycka jag spenderar en förmögenhet på mig själv när jag köper det jag måste för att över huvud taget känna mig civiliserad, för att bara fem minuter senare glida in på parkeringen till Granngården och utan att blinka betala mer än dubbelt så mycket, bara för hästarnas mat och väl under just den veckan.

För mig handlar hästarna om att alltid vara orolig att något kan hända, att kika till hästarna det första jag gör på morgonen, och det sista jag gör på kvällen. För att däremellan vakna upp under natten och titta ut genom fönstret och dubbelkolla att allt är lugnt på gården.

För mig är hästarna det allra bästa jag vet, och tur är väl det. Så till och med i dessa knasiga och obekväma stunder, när kylan och mörkret är som värst och när arbetet är som tyngst värms jag i mitt hjärta över att veta att jag har det finaste som finns – jag har mina hästar i stallet, dessa underbara varelser som gör så mycket nytta och gör så mycket gott för mig och alla andra som kommer på gården. Så visst – ridsporten är en ren lyxsport.

Nu under kvällen har det snöat tio centimeter till, på det redan mer än halvmetertjocka snölagret vi har på gården. Jag kommer få gå kräftgång under trådarna för att få ut höet till hagarna i morgon bitti, få skotta mig fram till stallet för att kunna öppna portarna, och ta hand om blöta hästtäcken halva dagen i morgon. Ska det vara lyx så ska det! 😀

 

 

 

 

(kanske veckans mest ironiska inlägg!)

av

Gerd Heuschmann på Jädra Gård

Idag har jag och Elettra varit och kikat på lektioner med Gerd Heuschmann på Jädra Gård i Enköping. Det var kallt, men vi var förberedda. Med mängder med godis, gomackor och kaffe till livs, och med filtar, ridkjol, fluffstövlar, stora mössor och gigantiska vantar vart det en rätt behaglig tillvaro ändå.

Det var ett år sedan sist, och jag kände att det var dags för en uppdatering av Gerds kunskaper. För er som inte vet vem han är, kan enkelt sägas att han är veterinären och beridaren som gett sig sjutton på att främja en god ridning ur hästens synvinkel, en ridning som bygger på klassiska principer. I sitt arbete som veterinär har han insett att klassikerna, med sin erfarenhet och när de byggde upp t ex utbildningsskalan och vad de insåg, också är rätt. Hästen ska ridas i balans från bakbenen fram till handen. Inget annat. Inget mindre. Och det kräver en ryttare med en bra och följsam sits, och en känslig hand. Ridningen kommer från gasen – dvs benen – våra skänklar och hästens bakben.

Att se Gerd är intressant och lärorikt. Han rider varenda elevs häst, vilket den här gången var fem stycken. Om han måste så korrigerar han vissa saker, och så beskriver han vad han känner och vad hästen behöver jobba mer på, och så får ryttaren sitta upp och arbeta vidare på det. Ett bra upplägg, inte minst eftersom Gerd hela tiden är så noga med att berätta inte bara vad, men också varför.

Tyvärr var det inte så många på den här clinicen, vilket måste känts annorlunda. Gerd har en stor skara som jobbar för honom världen över, och är stor i Tyskland och USA. Men i Sverige verkar vi missa målet lite grann. Påminner mig om Claus Balkenhol, mannen som red sin polishäst till ett guld och ett brons i OS, som också kom att åstadkomma det amerikanska dressyrundret, då han lyfte deras lag från noll och ingenting till helt nya nivåer där de helt plötsligt kunde matcha Europas elit. Han höll clinics i Sverige ett tag, men efter att ha påpekat vikten av att inte tjuvhålla i tygeln en gång för mycket, verkade de svenska elitryttarna få nog av kritiken och så vart det inte så mycket mer. Väldigt trist, tycker jag. För Balkenhol är en av mina stora favoriter. Och han är dessutom granne till Heuschmann och de jobbar en del ihop.

Nåväl. Vi som var på plats fick lära oss mycket i alla fall. Till exempel hur illa det är att dra i innerhanden och vad hästen tycker om det (i det här fallet visade hästen och Gerd förklarade), att hästen behöver få schwung i ryggen för att man verkligen ska få igång motorn bak – och att detta tar tid och är svårt att hitta. Så var ingen häst riktigt lösgjord under denna dag enligt Heuschmann heller.

Händerna ska vara på en piedestal framför ryttaren och man ska rida framåt med sitt hjärta, sin hjärna och sin kropp. Hästen behöver få lång hals och acceptera tygelkontakten. Däremot får man inte kröka på nacken av att man drar ner dem i handen. I handen får vi kvittot på vad som händer i kroppen, men det kan bara påverkas genom vår sits (ett återkommande tema är sitsen!) och våra skänklar.

Det finns två boxar som man jobbar utifrån. Det ena är att lära hästen – vad betyder signalerna, och hur kommunicerar vi? Den andra är – gymnastisering. Man kan inte göra den andra utan att ha den första. Hästen måste förstå, vi måste vara konsekventa och vi måste veta att vi gör på rätt sätt innan vi kan gymnastisera hästen.

Ja det är svårt att rida. God grundridning tar en sisådär 25 år att lära sig. Inte undra på att folk fuskar sig fram, mer eller mindre omedvetet. Men vill man hästen väl, så lär man sig god grundridning. Det lönar sig i längden också – veterinärräkningarna lär minska avsevärt, och de möjliga timmarna i sadeln öka i samma takt. För hästen håller då för sitt jobb, om man själv gör jobbet väl.

Förresten har Gerd Heuschmann gett ut en ny bok. Mer om honom och boken kan ni läsa om på eminenta Horse Magazine. Jag har beställt den och kommer med en recension lite senare i vår!

 

av

Ponnyerna Smulan och Bella gör skillnad

 

Jag har skrivit om dem förr. Vård- och terapihundar – världens bästa vänner. Att vi inte har fler av dem, ändå. Det är lite synd, men trenden är att det blir fler och fler i alla fall. Det känns bra! Djur gör oss hela.

Men det är ju ännu coolare med ponnys, och till och med stora hästar, som kommer till vårdboenden för såväl gamla som unga. Här är några exempel. Faktiskt från Sverige också (tar de först såklart!). Terapihästar – en trend att räkna med? Hoppas det! 😀 I Fagersta finns ju en ponny som gjort skillnad. I biblioteket!

Den första artikeln handlar om vårdponnyn Bella. Hon gör skillnad på bland annat Hagelid.

Dalslänningen om Ponnyn Bella

Klippet här nedan är om en stor häst som besöker äldre i Dijon, Frankrike. Coolt med en stor häst!

 

 

av

Ytterst vanvårdade hästar funna

Ibland går det alldeles för långt. I veckan har vi fått ett ytterligare exempel på det – sju hästar döda och resterande utsvultna, toviga och overkade. De är nu omhändertagna, men alldeles för sent. (Läs mer i Hippson)

Men vad är det då som blir knas när det när händer? Jag funderar ofta på det när jag får läsa om riktigt vanvårdade djur som hittas. Varför? Med våra finfina djurskyddslagar och enorma länsstyrelseapparat? Det borde väl inte kunna bli så här illa?

Jag vet inte varför man inte kan stoppa detta elände, även om vi i Sverige tack och lov har bra mycket färre sådana här fall än på andra håll i världen. Vår djurskyddslagstiftning och lst gör skillnad, det ska verkligen sägas. Men ändå?

Jag undrar om det är sättet man jobbar på från myndighetens håll som ibland inte fungerar? Att man inte rör sig tillräckligt bland djurägare, inte har tillräckligt med förtroende så att man får information om att sådant här är på gång, att man ses som någon som förstör istället för hjälper och att man så att säga sväljer kameler och silar myggen?

Förskräckligt är det i alla fall, och jag hoppas att varje sådant här fall får mydnigheter, men även oss andra att tänka till. Det här hör inte hemma i Sverige 2018. Så här långt får det inte gå. Arma djur, må ni vila i frid.

 

 

av

När kommer våren?

Det är ju inte klokt. Här drömmer jag om våren och om värmande solstrålar, vitsippor i backarna och fåglar som kvittar. Jag drömmer om att luta mig tillbaka mot en husvägg, och låta solen bränna mig i ansiktet, kanske ta ett glas bubbel och bara njuta av den finaste årstiden som finns. Den borde ju kunna komma nu – men av det syns noll och intet i denna djupsnö. I natt kom det tio centimeter till, på den meter vi redan har. Det var bara att pulsa ut i snön, reda ut täcken till hästarna, ta in lösdriftshästar vars täcken blivit för blöta, sopa, sopa och skyffla snö. Ännu en ”magisk” vintermorgon.

Det är sådana här morgnar jag undrar varför min hjärna inte kunde gilla snö lite bättre. Jag önskar så att jag vore en skidfantast som blev lycklig över alla flingor som kommer. Visst är det vackert, egentligen? Eller?

Nu lär det i alla fall inte komma mer snö enligt väderprognosen, i alla fall inte över helgen. – Fast det snöar ju just nu så jag vet inte om jag ska tro på vad de säger. På måndag väntas ny snö – en tio centimeter till eller så. Men sen då – sen måste det väl komma en vår ändå.

Då, när solen väl värmer, när det droppar ordentligt från taken och termometern visar en sisådär 10 grader plus. Då hittar ni mig sittandes på en pall, lutad mot en vägg som vetter mot söder. Sippandes på en varm kaffe latte, eller kanske till och med bubbel – beroende på vilken dag i veckan det är förstås. Då vaknar jag till liv igen, och livet blir gött att leva.