häst

av

Att hitta rätt kompisar

Många hästar fungerar med de flesta andra hästar, då de är naturligt sociala. Bara de får en grupp så anpassar de sig och är nöjda med det. Men det går ju att göra lite mer än så, med lite tur och lite engagemang. Att tillbringa sin tid med bekanta som det går att komma överens med är en sak, att vistas hela dagarna med sina bästa kompisar – det är en helt annan.  Det finns dessutom de som är lättmobbade eller som av någon anledning har svårt att hitta vänner i en flock.

Det är lätt att låta sig luras att tro att hästar blir lyckliga bara det finns andra hästar i hagen. Det är inte alltid så enkelt. Tänk om de inte passar varandra? De har, när vi spärrat in dem i hagen bara två alternativ. Antingen kommer de överens med de kompisar vi tilldelar dem, eller så blir de ensamma (i bästa fall om de kommer undan när de inte får vara med) även om det till synes finns kompisar. Särskilt syns det när hästarna inte är så fasligt många.

Om mitt vita sto Tammy inte hade haft sin bästa kompis i vått och torrt, W,  hade jag haft fullt upp med att hitta kompisar åt henne. Hon låter sig lätt exkluderas i gruppen och om hon hade hamnat med hästar som inte tog henne till sig hade hon blivit ensam ändå.

Men nu har jag W. Och då går det mesta bra, även när det är lösdriftstider på vintern och utrymmena mindre. Hon skyddas av sin kompis, som också råkar vara en riktig alfadam som lugnt och stilla tar sin plats. Hon råkar också vara intelligent och snäll nog att ge kompisen plats vid matbordet. Det är lite häftigt att se. Om W inte är där vågar den vita Tammy inte gå fram. Ett vanligt öde för de vita hästarna.

Hästar skapar livslånga vänskapsband. Se bara på Tingeling, mitt russ, och Alex, min gammelklump. De är ett sant radarpar. Även Tingeling får en trygg tillvaro när gammelklumpen är med. Han beskyddar henne och ser till att också hon får plats vid matbordet.

Sedan gäller det ju att hitta kompisar som har samma mentalitet. Vissa är inte så lekfulla som andra i hagen. Det är både synd om den som vill leka och den som är en tråkmåns om de bara har varandra att lita till. Det är ju inte alltid går, men den som har flera hästar kan ofta matcha vännerna, så att ingen känner sig ensam och alla får en bästis att vara med.

Just nu är hagkompisar ett pyssel för mig. Gammelmannen i hingsthagen orkar inte längre hålla tempot med de yngre och mer vältränade. Det är verkligen inget fel på hästen, han är vacker som en dag och frisk som en nötkärna. Men han är faktiskt gammal och visade med all önskvärd tydlighet att han inte orkade med de yngre längre. Jag hittade honom allt oftare ensam och han har de senaste två dagarna kommit forsande till mig för att få komma iväg och få andra kompisar att vara med.  

Jag tror han behöver stadigare kompisar med lite mindre röj. Även som frisk är det inte lika mycket fart när man är en bit över tjugo. Vi får se om jag väljer rätt åt honom, för det är svårt att veta även om man känner hästen väl. Men bra kompisar ska han ha, och det lär visa sig om jag valde rätt nu, när jag snart går upp i hagen. Står han nära de andra är det rätt, annars får jag avvakta och vänta ut och se om jag kan hitta på något annat kanske. Håll tummarna…..

av

Låta hästen finna balansen och harmonin

Kikade in lite på Michael Peaces hemsida. Riktigt fin, och trevliga artiklar till. Särskilt den här som ger tips och hur hästen ska finna sin egen balans och inte vilja rusa ifrån.

Vi har alla ridit hästar som är lättstressade. Ofta har vi då alltför kort tygel – vilket i sig stressar hästen. Att själva mjukna i handen är ett svårt, men mycket effektivt tips för att lugna en sådan häst. Många hästar ser också den korta tygeln som fart. Tänk er själva. Vi kortar tygeln, och går över i trav eller galopp. Då hästen är ett läraktigt djur, fattar den snart att kort tygel är fart. Så slipper den vänta på trycket på magen (för vem vill ha sådant?).

Detsamma gäller ”tröga” hästar. De är ofta spända, men på ett introvert sätt. Lätta mjuka händer (och lätt sits) brukar släppa fram energin på en sådan häst. De vågar ta för sig- och kan hitta balansen! Hästar som knäpper av i nacken gäller samma sak med. Ska jag räkna upp fler?

Jo – vi tar de obalanserade hästarna som lärt sig att tygeln är det femte hjulet också. De behöverryttarens balans i en stram tygeln. Jag och mina kompisar brukade, när vi började inse att hästen behövde egen balans, tala om IKEA-hästar. Det är sådana hästar som måste hållas ihop med hand och skänkel för att inte falla samman. Eller tänk bara på teleskopshästarna, som kastar upp huvudet så fort en tygel tar. Snacka om att gå ifrån tygeln.

Men ack så lätt det är att falla i fällan och åstadkomma något av allt detta. Vi plockar automatiskt upp tygeln och håller för att få stopp, fånga upp, samla ihop eller vad det nu är vi vill åstadkomma, men hästen stressar på i alla fall, blir tung i handen, stretar emot, eller knäpper av i nacken. En stum mun inbjuder till att hålla tillbaka…. Då kan det hända, som det gjorde med en av mina hästar när hon var ny i mitt stall, att hästen sätter full fart bakåt istället. Det tog faktiskt lång tid för mig att inse att jag själv orsakade stressen i hästen. Hon var och är som en fjäril.

Balans och harmoni ger lugn. Och en häst som kan springa, kan också tillåtas att vara kvar i lugn och ro. Det gäller på marken och det gäller på ryggen. Jag brukar jämföra det med att bli inlåst i badrummet. När jag vet att jag kan gå ut därifrån när jag vill, kan jag slumra gott i badkaret. Men det lär inte hända om jag blir inlåst. Då vill jag UT! Detsamma gäller häster. Ju mer stopp och begränsningar vi ger, desto mer känner hästen att den vill kunna ha sin frihet att röra sig tillbaka. Vi väcker aningslöst deras flyktbeteende.  

Men vad är då handens främsta syfte? För mig är det att forma hals och nacke. Få nosen åt rätt håll, flexa halsen vid behov. Om vi vill ha självbärighet – som de flesta vill ha i en häst, ska vi inte luras till att bära upp den i händerna. Ett ledande tygeltag kan förstärka innersidans skänkel och öppna upp för frontens rörelse åt det håll det ledande tygeltaget tas. Tygeltag uppåt lyfter huvudet (och om det kombineras med rätt sits, ger det hela fronten ett litet lyft), så att hästen kan sätta under sig bakbenen lite extra vid behov, såsom stopp, back, eller i galoppfattningen.

Men alltmer siktar jag på att undvika tygeltag bakåt, eller att tjuvhålla. Men då ridning är konst, och vi, mig inkluderad, ofta frestas att göra tvärtom vad vi borde, är det övning som gäller för att inte dra, hålla, eller tjuvhålla – det som nästan ligger i vår natur. Det är svårt att våga släppa efter. Det är än svårare på hästar vi inte känner, särskilt om hästen redan är stressad.

Min häst som jag nämnde ovan (fjärilen), var en bra läromästare för mig. Trots att jag ansågs ha fina händer, var de för stumma och för mothållande. Numera går det både att ta i tyglar och rida på ordentligt utan att hon blir stressad eller vill pinna på – så länge hon kan hitta sin balans med mig i sadeln. Ger jag mjukhet, så får jag mjukhet. Ger jag frihet till balans, får jag balans. Men stumheten kommer tillbaka så fort en stum hand dyker upp. Bra avslöjande, för den som tittar på! 🙂  Det är lättare, har jag märkt, på hästar som jag känner. Jag avundas de som aldrig förstått sig på handens betydelse. De har inte heller förmågan att dra eller tjuvhålla!

av

Hästkärlek kommer med ett högt pris

När jag köpte min första häst sov jag inte på natten. Jag var livrädd att hästen skulle trilla död ner, eller skada sig under natten. Givetvis gjorde inte hästen det och glädjen att ha en alldeles egen häst tog så småningom överhanden.

När jag köpte min första hästgård, satt jag nätterna igenom och funderade på om jag orkade ha fler djur att ansvara för. Någon gång kommer det att gå åt helvete, tänkte jag. Är jag beredd att ta det? Noggrant övervägande den lycka som kommer med att vara omgiven av djur kontra den enorma sorgen när de försvinner eller skadas, kom jag till slut fram till att det är värt det. Men nog var jag nervös den första tiden efter att kundernas hästar började strömma till. Måtte alla må bra. Den enorma rädslan för brand fick fungera som en ventil. Det hände att jag tassade upp mitt i natten och tittade på mitt stall – visst var det lugnt där? Jo, det var det.

När jag upplevde den första riktigt traumatiska händelsen med en häst, där allt gick åt pipan, var jag mest tacksam över att hästen blev såpass gammal, och att jag inte var ensam på gården. Då veterinären, som alltid är glad annars, äntligen kom till undsättning sa hennes min mer än tusen ord. Vi klarade det inte. Det gick åt fanders. Hästen gick bort med huvudet vilandes i mitt knä. Oj vad jag grät. Men jag var inte ensam. Vickie – du lever i vårt hjärta än. Boxen blev en sorgeplats för alla som ville ta ett sista farväl. Den fylldes av blommor och bilder. Blommorna och bilderna finns i min hjärna och delas av långt många fler. En älskad och enormt uppskattad vän hade försvunnit.

101-0164_IMG

När jag upplevde den andra riktigt traumatiska händelsen med en häst, förlorade jag fotfästet totalt. Tillfället var fel, jag stod helt ensam i okänt landskap, hästen var ung och allt var bara så ofattbart onödigt, brutalt och vidrigt. Jag förlorade min bästa vän och förstår till denna dag inte hur det kunde gå så illa. Än en gång blev nätterna sömnlösa. Händelsen spelades upp som en dålig video på min näthinna. Om och om igen. Livet blev svartvitt, och hade jag inte haft fler hästar i stallet hade jag nog aldrig gått in i ett stall igen. Då förstod jag, en gång för alla, vad mina djur betyder för mig.

Jag saknar honom än, sörjer honom enormt. En glad skit som var så mycket min en häst kan vara. Det valde han själv, gick efter mig i hagarna när jag röjde sly, gnäggade när jag kom och var en fantastisk häst att hantera och rida in. Med Sekemannen var livet enkelt, ända tills det blev ett inferno.

Älskade vän, min egen fjant, vad gjorde jag mot dig? Förlåt, jag ville bara väl, men döden kom emellan. Var du inte ämnad för detta liv, utan för att leva för evigt i mitt hjärta och i ditt paradis? Du finns här, alltid. Om du ändå var här….

Glädjen, och sorgen, finns i den unga häst jag själv fött upp. Fem år har gått, och med tiden blir sorgen mer hanterbar, även om den finns där i bakgrunden. Den nye är så lik sin föregångare så att jag nästan baxnar. Lika snäll och go, lika försynt och social, lika vän och vacker. Samma färg, samma storlek, samma byggnad. Jag hoppas han får ett bättre öde och börjar snart tro på reinkarnation.

Glädjen och sorgen finns i de andra som lever, som blir äldre. Timglaset rinner på….. Då och då hör jag om vänners hästar som förolyckas och får tas bort under traumatiska betingelser. Allt rullas upp igen. Jag vet och jag förstår, även om vi alla har vår egen sorg. Det är ensamt att sörja.

Vi har alla förlorat en vän, en nära eller en kär person. Livet är inte helt utan det, även om det känns som om det trasar sönder, faller i bitar när det händer. För oss som älskar fyrbeningar, blir sorgen inte mindre för att det råkar vara ett djur. Och vi upplever alla en enorm sorg i att inte kunna göra det vi vill kunna göra, när döden hälsar på oväntat – stoppa timglaset, vrida det tillbaka och ställa allt tillrätta igen.

Priset att älska en häst, är ibland ofattbart högt. Vi blir lämnade ensamma, utan svar när vi minst anar det.

av

Sadeltvång – fysisk eller psykisk?

 

Sadeltvång är ett ord som verkar inbegripa allt mellan himmel och jord som har med svårigheter av sadling att göra. Men, det finns stora skillnader på att ha en häst som har problem med det där med sadling och en häst som faktiskt har vad som borde kallas för sadeltvång. Men oavsett är det alltid lika viktigt att tänka ett steg till för att utröna vad orsaken egenligen är.

Psykiskt

Sadlepanik uppstår av många olika anledningar. Hästen kan ha väldigt dåliga erfarenheter av att ha ryttare på ryggen eller att inridningen helt enkelt inte alls skett på hästens villkor. Om det handlar om dålig inridning känner hästen sig tvingad att ha sadel på, men har inte förstått att den inte är läskig eller farlig. Ett vanligt sätt att sadeltämja en häst på är att någon håller i hästen, eller att den är fastbunden i två rep i en stallgång. Hästens rörelsemöjligheter är starkt begränsade och den kan inte göra så mycket för att undvika sadeln. Det kan ge panikkänslor som inte ges utlopp för och hästen vänjer sig aldrig riktigt vid den där läskiga prylen som ska upp på ryggen. Till slut lägger den sig ner – sista utvägen för att undkomma det farliga.

Lätt att undvika

Egentligen är det vansinnigt lätt att undvika detta och tragiskt att veta att hästar upplever sådan skräck av en enkel sadel. Sensetising är något jag skrivit om tidigare. En människa, en häst i ett grimskaft och en sadelpad eller vojlock är en bra början. Hästen står lös och personen som tränar har grimskaftet i handen. Sadelpaden läggs på och går hästen undan är det okej. Det är bara att öva vidare tills sadelpaden inte är farlig längre. Nästa steg är exakt samma sak med sadel och sedan promenader med sadel på, sedan stigbyglar, sedan… ja ni fattar hoppas jag. Inget tvång. Hästen kan gå undan när den vill. Enklast är det att göra det som ensam människa – då går det inte att stoppa hästen, även om våra instinkter säger stopp….. Och när hästen väl står stilla och avslappnad gör den det för att den är lugn – inte för att den är tvingad.

Ridning eller skada

En häst kan också börja fatta att den blir riden efter det att sadeln läggs på. Det gör de flesta hästar, faktiskt. Dumma är de inte. Om ridningen på något sätt är förknippad med otäcka saker, så blir sadlingen lätt ett elände. Det gäller oavsett om ryttare är så elaka mot hästen, eller bara oförstående, att ridningen blir en plåga, eller om det handlar om att hästen är halt eller har ont av ridning av annan orsak. Det kan helt enkelt vara så att sadeln också är så illa anpassad att den är obehaglig, eller att ryttaren är så obalanserad att hästen tycker det är otrevligt att bära ryttaren. Veterinär, sadelutprovare och en trevlig ridtränare brukar kunna göra susen. Det kan också räcka med att vi blir lite försiktigare med att dra åt sadelgjorden och inte bara hugger tag i den och drar åt som vilken packväskas remmar som helst.

”Äkta” sadeltvång – fysiskt?

Sedan finns det faktiskt hästar som är helt korrekt inridning, älskar att ha ryttare på ryggen, har bra sadlar och som ingen hittar något fel på – som ändå har problem när sadeln läggs på. Jag har en sådan häst. Sadeltvånget har kommit efter en olycka där griffelbenet gick av (i hagen…). I sex års tid – från tre års ålder och fram tills skadan, var sadlingen aldrig några problem. Nu är hon frisk och glad och älskar allt vi hittar på men vill att jag ska ta det ruggigt försiktigt med sadeln och vid upphoppet.  

De första sex åren

Aldrig har någon tvingat denna häst till något – särskilt inte när det gäller sadlar. Hästen har alltid stått lös vid sadling, och då det är jag själv som ridit in hästen och ridit den oavbrutet under dessa sex år vet jag allt som hänt. Hon går till pallen för uppsittning självmant, står stilla vid upphopp på lös tygel och detsamma gäller för sadlingen. Det märks verkligen att hon tycker om att vara med och då hästen i nte är en dressyr- eller hoppestjärna är hon mest ett utmärkt, det allra bästa tänkbara, sällskapet ute, då hon är så mån om sin ryttare som en häst kan vara. Hon ser till att ryttaren alltid är i balans och tar ett enormt ansvar för att resan där uppe på ryggen ska vara behaglig, hur pigg hon än är.

Men även vid sitt treårstest stod hon helt balanserad och stilla och lät mig hoppa upp i ett för henne okänt ridhus – då stod hon på lång tygel. Jag fick faktiskt frågan från en vänligt sinnad person om hon skulle hålla i hästen så jag kom upp. Min kommentar var: ”om hästen inte släpper upp mig frivilligt är det ingen idé att jag rider…”

Efter skada 

Men numera får jag ta det försiktigt. Jag vet inte om det är bukmuskulaturen som är känslig, om det handlar om förkalkning i bröstbenet som vissa veterinärer föreslår, eller om det handlar om en nerv som påverkar alltihopa. ingen hittar något fel i vare sig rygg, ben eller någon annanstans som går att undersöka. Jag vet bara att det inte längre går att slänga på sadeln och hoppa upp från marken som jag kunde förr. Det låter hon mig inte göra.

Älskar att bli riden

Vad jag vet är också att hon fortfarande älskar att bli riden och går fram till pallen själv så jag har lätt att komma upp. Hon tycker det är okej med sadeln när jag tar det försiktigt och att jag hoppar upp från pallen om jag gör det i balans och utan att slarva. Är hon uppvärmd går det lättare och då blir hon inte lika sur. Det är som om det som påverkar beteendet släpper när rygg och muskulatur är uppvärmt. Men det gäller hela tiden att ta sadling och uphopp att ta det steg för steg, alltihopa. Bäst är att flanera bredvid hästen när vi värmer upp, sedan dra åt sadelgjorden och hoppa upp.

Blir sur

Hon panikar inte, hon svimmar inte. Hon blir sur och säger till. Huvet kommer farande, öronen ligger bakåt och hon stirrar på mig. ”Hörrödu”, tycks hon säga, ”var lite försiktig där – va!”. Och det är jag. För i min värld är korrekt inridna hästar också hästar som säger till när något inte stämmer. Gudarna ska veta att denna dam gör just det – säger till. Vad det än gäller, men mest när det gäller sadeln. Men när vi väl komit igång är det lika säkert uppe på ryggen som vanligt, lika ridbart, lika känsligt för vikt, skänkel och avsikt som vanligt. Helt enkelt min häst som jag känner henne och älskar henne för. Just därför är det så olyckligt att sadeltvånget finns.  

Så äkta det finns?

Det är ”äkta” sadeltvång för mig. Det är mycket synd att jag inte hittar någon forskning på det här, för det vore verkligen till hjälp för oss som har en sådan häst! Om det är någon som läser det här och vet råd om vad sadeltvång kan bero på, så är jag tacksam för input!

av

Kolik kopplat till maskförekomst

För ett antal år sedan hade jag ett märkligt kolikfall hos en inackorderad häst. Det kom och gick och kom och gick. Blev aldrig riktigt illa, men heller inte bra. I ett dygn skickades distriktsveterinären fram och tillbaka och var lika tveksam till förloppet som jag och ägaren till hästen.

Till slut gav vi upp. Vid halv sex på morgonen lastade vi en slutkörd och grinig häst, lika tjuriga och trötta vi. Vi åkte till Ultuna där de genomförde mängder med olika undersökningar. De kom inte fram till något vettigt heller, förutom att det enda de kunde peka på var att frånvaro av avmaskning kunde ha med saken och göra. Det visade sig nämligen att denna häst, som spenderat sommaren på annat ställe, inte avmaskats innan hösten kom. 

Ägaren fick ett recept med ungefär varenda avmaskningsfabrikat som då fanns på marknaden. Och det tryckte vi i hästen. Sedan dess är den mig veterligen frisk, och lever och mår gott än idag, många år senare.

När diskussionerna kom upp angående träckprov och receptkrav på avmaskningsmedel skrev jag i några diskussionsinlägg om faran i att göra det FÖR krångligt för folk att avmaska också. Det kan leda till kolik, skrev jag. Men det var då ingen som trodde på. Inte då, sådant är bara trams, skrev många. Men om de hästarna inte blir sjuka av masken – varför bry sig om masken över huvud taget då? tänkte jag….

Men så fick jag då rätt till slut i alla fall. I en italiensk studie visar det sig att bandmask visst kan orsaka kolik. Länken finns nedan till en artikel där studien presenteras närmare. Så mina farhågor fortsätter faktiskt. Det är så svårt, dyrt och komplicerat att avmaska att det kan vara en fara för hästarna om avmaskningen sker i för liten skala.

Det är givet att man inte heller ska överdosera och få resistent mask. Det är ju panikartat om det blir så. Men det blir ju ingen skillnad om hästarna blir sjuka för att de inte avmaskas alls, oavsett om maskarna är resistenta eller om de finns för att inte avmaskning sker regelbundet lär hästen bli sjuk i vilket fall som helst.  

I det här fallet tror jag verkligen att det är läkemedelsbolag och allmänna reklamationer som varit till fara för att få resistens. Jag har aldrig avmaskat tidigare enligt rekommendation, vilket var om jag minns rätt var sjätte vecka sommartid, november och februari. Men många har ju gjort det för att det stått så i rekommendationer – från läkemedelsföretag och på apoteket. Om detta var alldeles för mycket – varför då lägga på kostnad, besvär och elände på kunden istället för att utverka bättre och sundare rekommendationer???

Vettiga och planenliga avmaskningar i förebyggande syfte måste vara av stor vikt ur djurskyddssynpunkt. Inte bara förbud och problem, och dålig upplysning om när det är värt att ta träckprov och hur en avmaskningsplan kan byggas upp och när avmaskning är effektiv att genomföra.

Här är den studie jag talade om.

av

Vågar man sälja en häst?

Det har varit stor turbulens kring vissa hästförsläljningar på senare tiden. Jag har redan innan detta tyckt att det där med att sälja häst låter svårt på alla plan, och tycker det verkar än surrigare efter att ha tagit del av en del tingsrättsdomar som fallit angånde hästförsäljningar.

Välja köpare
Det första jag tänker på vid en hästförsäljning är hur i hela friden jag skulle kunna hitta ”rätt” köpare. Då jag själv inser att jag inte hanterar hästar som alla andra gör är det troligt att vissa av mina hästar skulle reagera kraftigt vid en helt annan typ av hantering. Jag som säljare skulle ju vilja kunna försäkra mig om att hästen får det bra, utifrån den filosofiska aspekt jag har på hästar och den kunskap jag har, förutom då att den får det foder, den skötsel och den uppstallning som behövs för att må bra i övrigt. Men jag vet, av erfarenhet, att många talar väl och sedan håller ganska så tunt. Eller så hör man det man vill höra, och det blir inte rätt ändå.

Flera sätt är bra – men vissa är också dåliga
Missförstå mig rätt. Jag är definitivt ingen petimätermänniska som vill att alla ska göra exakt som jag. Det finns massor med sätt att göra samma sak på, och många av dem är bra. Men det finns många därute som hanterar hästar på ett sätt som jag absolut inte backar upp, utan snarare vänder mig emot, efter att inte minst själv fått en trial and errorperiod som sträckte sig långt in i mitt liv. Jag har sett mycket jag inte velat se och själv gjort en del jag inte skulle göra igen. Och jag vill definitivt inte att mina hästar ska hamna i vissas vård. Så långt är klart.

Attityder
Tänk bara på mamman som skrev i Tidningen Ridsport om rollkuren i stil med att: ”jag kämpar så för hästarna och förser dem med mat och rent hem. Så det är min rätt att kunna hantera och rida hästar precis som jag vill. Lite får de stå ut med.” Eller nu senast när en person skriver i samma tidnings forum att den hoppningsvideo jag skrev om för några dagar sedan där en amerikansk ryttare piskar sin häst tretton gånger för att komma över ett vattenhinder, visar på ett helt acceptabelt handlande. Man vill ju vinna – eller hur?

Attityd
Attityden är inte ovanlig, men likafullt skrämmer den mig. Eller kanske just för att det är så vanligt. Jag må inte kunna stoppa andra från att sälja sina hästar till sådana personer. Men själv föredrar jag att få veta att mina fyrbenta vänner aldrig utsätts för något sådant som ens är i närheten av den behandlingen.

Det är ett ansvar jag som hästägare tycker att jag måste ta för de djur jag själv valt att ta hand om. Det är ju jag som bestämmer vart de hamnar, och därmed också jag som har ansvaret för att det blir så bra som bara är möjligt.

Fel på hästen?
Sedan kommer det där om hästen visar sig ha något fel. Oavsett vad det beror på och hur frisk hästen var när den lämnades över, finns inga garantier att hela affären inte kommer att bli en soppa. I rättsfall finns det hästar som dömts ut och som fått återlösas och som sedan fungerar fint som tävlingshästar igen, hästar som ansetts ha lynnesfel och som därför får återtas – eller säljs vidare. Jag vet inte vilket som skulle vara värst.

Konsumentlagen
Det är också många lagar som ska kännas till för att veta vilken rätt jag har som säljare. Den rätten är ganska liten, medan lagen skyddar köparen. Det är konsumentköplagen alternativt köplagen som träder in beroende på om säljaren är ett företag eller en privatperson. Vid konsumentköplagen är det säljaren som ska kunna bevisa att hästen var frisk när den ”levererades” och det är inte alltid så lätt. Bevisbördan gäller i sex månader.

Men sedan gäller att om säljaren på något sätt kan bevisa att det var fel på varan (jo hästar räknas som vara enligt EU), så kan köpet hävas ändå. Så man får vänta länge för att veta att pengarna är i hamn när man säljer häst som företagare.

Återköpsklausul
Troligen skulle jag använda en återköpsklausul som gör det möjligt för mig som säljare att köpa tillbaka hästen. Det skulle i alla fall stoppa hästen från att bli vandringspokal och stoppa eventuella rättsfall då jag troligen gladeligen betalar (eller i alla fall skramlar fram vad som behövs), bara för att se till att hästens tillvaro blir så trygg som möjligt i det fall en köpare skulle vara missnöjd.

Men då har jag också fått tipset om att man måste sätta upp ett vite som faller ut om köparen inte hörsammar den punkten i avtalet. Annars blir klausulen verkningslös. Så ett sådant skulle med.

Ej skötts
Och hur blir det om jag får återta en icke fungerande, stressad eller på annat sätt dåligt mående häst? Även här vet jag av erfarenhet att det går otroligt snabbt att försämra skicket på hästen. Det kan ta allt från dagar om vi talar om fysiska skador som kan uppkomma vid ridning och hagvistelse eller chockhändelser som förstör en eller flera viktiga delar i möjligheten att hantera hästen.

Snabb försämring
Det tar inte heller mer än ett par veckor att genom dålig vård ge hästen men för livet vad gäller psykisk och fysisk hälsa. Jag har sett hästar som förlorat geisten genom en enda resa, hästar som fått avsmak för allt vad ryttare heter för att den ridits så illa på ridbanan att den helt enkelt inte ville vara med längre, och hästar vars ryggar pajat – men problemet ansågs vara någon helt annanstans. Det har hänt otaliga gånger och är lika smärsamt att vara med om som att läsa om, när folk får ta tillbaka sina kära gamla vänner i ett miserabelt skick. Nej fy, jag vill inte ens tänka tanken faktiskt, att en häst som jag säljer hamnar i det läget. Hur ska man kunna leva med det?

Säljs till kreti och pleti
Ändå säljs djur dagligen till kreti och pleti utan vidare diskussion. Bara folk slantar upp stålers, och ibland tydligen inte ens det. Många gånger verkar det gå bra, men hur många fall finns det, där hästen inte fått det bra?

Det är bara att inse – folk tänker inte som jag. Många anser att ansvaret slutar när man beslutat att sälja en häst och att sedan är det bara att gå vidare. Det må så vara att ansvaret är den nya ägarens, men vem ansvarar för VEM den nya ägaren är och försöker se till att den tar det ansvar som kan läggas på en hästägare?

Vi talar om levande djur, inte cyklar eller bilar. De är kännande, intelligenta och mycket sociala varelser, allt det som jag försöker påvisa här på bloggen. Det är det som gör det så svårt många gånger. För ingenting vad gäller häst, är så busenkelt som man först kan tro. Näe, ibland är det skönt att ha alla hästar hemma….

av

Livsviktigt med rätt benskydd och rätt lindning

Läste i tidningen Ridsport om en norsk häst som gått häcklöpning och dukat under på grund av felaktiga damasker. Cammandor on Turf, som hästen hette, hade för trånga damasker på sig under ritten och resultatet blev ett vidrigt och helt onödigt slut för hästen.

Under det tuffa loppet började blodet strömma genom benen, men då damaskerna var för små stoppades blodflödet upp. Resultatet blev att blodådrorna sprängdes och huden sprack upp. Det var bara att avliva hästen. Artikeln i ridsport kan du läsa här.

Jag har själv sett hästar lindas helt galet. Ett fall som jag kommer ihåg tydligare än andra var där jag själv råkade i oväder var i ett stall för ett antal år sedan. Jag hade i uppdraget att släppa ut hästarna på morgonen ibland. När jag kom till stallet stod en av hästarna lindade med hårt åtdragna lindor, utan paddar under. Det stora problemet som jag såg det var att lindorna inte gick ner över kotan, utan hade dragits åt strax ovanför. Hästen var svullen under då blodet stoppades effektivt av den åtrdagna lindan… jag trodde i min enfald att ägaren glömt lindorna efter ridning. Jag blev förskräckt och tog av lindorna på hästen.

Istället var det jag som fick en utskällning, då veterinären minsann sagt att hästen måste vara lindad pga någon typ av skada eller överbelastning….. Jag har svårt att tänka mig att veterinären ville att de skulle linda på ett så hälsofarligt sätt för hästen, men för det fick jag inget gehör…..

Allt bygger på okunskap, men det hjälper ju knappast hästen. Det finns mycket information om hur man kan se om hästens skydd och lindor är rätt påsatta eller inte. Det finns också ofta folk att ta hjälp av. Om man vet med sig att man inte riktigt kan, är det ibland bättre att helt enkelt låta bli att linda, till exempel. SJälv fick jag lära mig den hårda skolan med lindningsövningar i stallet när jag var mindre. Det var hårda ord och jag som liten och som var i ett stall med extrem hierarki var lika nervös varje gång. Inför varje ridpass lindade vi hästarna (med egeninköpta lindor) och sedan var det allmän syn för att se att vi gjort rätt.

Så här i efterhand är jag dock mycket glad åt de hårda kurserna.
För det är inte så harmlöst som man kan tro, det där med lindning och damasker. Fråga ägarna till Cammandor on Turf, och de veterinärer som försökte rädda hästen efter loppet.

Detsamma gäller lindning av svans. En av mina hästar måste verkligen ha svansskydd på sig i transporten. En gång på väg till klinik för en hältutredning glömde jag skyddet. När vi kom fram var hästens svansrot helt uppskrapad. Stackars häst! Hästen visade sig helt frisk och kry i övrigt, men jag fick en reprimand för missen med svansen. Den gången var det verkligen befogat. Jag fick en equiflexlinda att använda för färden tillbaka och stod och lindade när en äldre herre kom fram till mig och synade mitt arbete.

”Du – var försiktig med det där”, sa han. ”Jag gjorde så där när jag inte hade något svansskydd till en häst, med en lika flexibel linda. Det slutade med att hästen fick amputera svansen. Se till att blodet kan flöda under…”.

Behöver jag säga att jag trippelkollade min lindning för att se att bandaget inte vare sig satt för hårt eller för löst så att det skulle trilla av, och att jag körde lite väl fort hem efter det, för att kunna ta bort bandaget igen så snart det var möjligt? Hästen hann inte ens ut ur trailern innan bandaget åkte av….

av

Sto eller hingst eller både och?

Allt är inte som det ser ut att vara. Det dyker ständigt upp märkliga ting som visar att den gamla devisen stämmer, även i den fysiska världen. Nu har ett sto i USA visat sig vara – en hingst! Inte heller är det ett aprilskämt, utan fakta.

Ägaren trodde hon köpt ett sto men fick problem med att stoet envisades med att klättra på de andra stona i hagen. Efter undersökningar elfter en trolig tumör som skulle kunna ställa till med hormonsvängningar upptäckte veterinärerna till sin förvåning testiklar inne i buken. Så, stoet var en hingst och beteende mer än naturligt.

Det här har triggat forskare att studera hur det här har uppkommit. Generna från modern har enligt resultaten åstadkommit detta, och det finns alltså fler sådana här så kallade pseudohermafroditer. Lustigt namn, en hermafrodit som inte är en hermafrodit. Nåväl. Naturen spelar oss ibland ett spratt. Stackars hingst bara. Den har ju ingen dingelidong, om den i övrigt fungerar som ett sto. Hmmmm. Knepigt värre, men ingen är ofelbar. Inte ens Moder natur.

Det där med gener fascinerar. Tänk så många molekyler som ska hakas på i rätt ordning för att allt ska bli korrekt. Det är snarare helt otroligt att det blir så rätt det kan bli och så sällan blir fel.

En något utförligare rapport om stoet som är en hingst kan du läsa om i Hästfocus

av

Med hästen känner Petra Nielsen sig hel

Jag blir lite bortskämd med artiklar om hästens betydelse när jag läser Svenska Dagbladet. Det är smått fantastiskt, att kunna läsa om detta i en helt vanlig dagstridning. Nu senast är det en av mina favoritartister, Petra Nielsen, som berättar om hur hästarna lyckats komma över ett missbruk av alkohol – till stora delar tack vare hästarna.

Jag hade ingen aning om att Petra hade problem med spriten, eller att hon var hästnörd som jag. Jag kan relatera till mycket av det som skrivs i artikeln, och förstår nu än lite bättre varför jag gillar Petra så mycket!

Artikeln kan du läsa här