av

Om bytesdjur och rovdjur

Håller på att reda ut begreppen om bytesdjurs- och rovdjurstesen inom hästvärlden. Tänk att det kunnat bli så knas, så att många faktiskt springer omkring och tror att vi människor upplevs som farliga monster i hästarnas värld. Och att detta i princip är en instinkt som inte kan släckas ut. Jag vet inte vad jag ska säga om det riktigt, mer än att det är väldigt märkligt i så fall att mina djur kommer på visslingar, inte ens reser sig upp när de sover liggandes och jag kommer och hälsar, att de glatt släpper upp mig på deras rygg för en tur ute i skog och mark. Än märkligare är det väl då att när jag tappar balansen, så stannar de så att jag inte faller av (de borde verkligen ta chansen). Och jag är fullt medveten om att mina hästar inte är de enda precis, utan det är nog så hästar gärna gör om de har en bra relation till människan.  Nåväl – det blir en längre text om detta senare. 

Vad jag främst ville dela med mig var en härlig liten text om det där met byten och rov som jag läste i en blogg i anslutning till att jag söker fakta om just detta. 

Njut och läs detta blogginlägg!

av

Om äldre älskade hästar, och ridlöst pyssel

Ett av de mest populära inläggen på den här sidan är den som äldre hästar. Inlägget har nästan tre år på nacken, men läses fortfarande av många. Ibland dyker det också upp frågor och funderingar, eller bara hälsningar och information om gamla älskade hästar som tas väl om hand av sina mattar eller hussar. Idag dök ett meddelande upp som ställde frågan: vad gör man med en äldre häst som man vill jobba med men som man inte kan rida för att man helt enkelt är för lång?

Själv har jag inte riktigt det problemet. Mina gubbar – nu 24 resp 26 år går fortfarande bra under sadel och jag och mina elever är små och nätta på dessa stora klunsar. Vi rider dem i skogen och har mys. Banan blir det sällan numera. Vad ska vi träna på – vi som redan kan ”allt”? ;-)…. 26-åringen fick i och för sig vara med på höstlägret med en vän och lätt ryttare som han visade sig älska! De hoppade och dressagade på banan som om de aldrig gjort annat. Alex hoppar med YasmineOch när jag red ut senast, vilket är för bara några timmar sedan, ja då lekte han unghäst och tassade iväg i småtrav och försökte öka hela tiden. Vilken underbar känsla att veta att han fortfarande kan, den härliga gamlingen.  Tänk att jag haft honom i snart 20 år, och jag kan inte bli mätt på hans sällskap.

Men åter till frågan. Det finns så mycket vi kan göra med hästar utan att rida dem. Tömkörning är en gren som verkligen kräver sitt. Bra träning för hästen och som en egen sport i sig. För det är otroligt vad man kan åstadkomma på töm – om man är duktig! Det är svårt, men kul. En annan grej är hästagility, att jobba över en hinderbana med mål att ha hästen helt lös. Det finns också tömkörning på långa tyglar att prova. Vad jag numera kallar sedvanlig markhantering är också kul! Flytta fötter med hjälp av energier och kroppspråk – utan vassa kommandon, drag och slit eller putt. Bara be, och släppa iväg… Backa ett steg, be om ett steg framåt, här finns också mycket att göra. Det är buskul och något jag jobbat mycket med med unghästarna. Det är lärorikt inte minst för att det blir ett sånt samspel mellan häst och människa. Markhantering för mig handlar nämligen om kommunikation, om ömsesidighet och om förtroende. Inte om något som helst annat. Marhanteringen kan sedan övergå till rena frihetsdressyren. Löshoppning är ytterligare något som är roligt att jobba med. Det är inte alltid som det behöver vara så högt. Gymnastikhinder, gärna fler på raken är perfekta för såväl unga som gamla hästar. Och så finns ju alltid den härliga promenaden i skogen också. Tillsammans. Bara du och hästen. Ett tips som är obeskrivligt mysigt, om vädret är fint och man har mycket att tänka på.

Vad hittar ni på med era hästar när ni inte rider?

 

 

av

Dopinganklagelser mot storstjärna – inte det tristaste

Isabell Werth anses av Tyska Ridsportsförbundet vara skyldig till doping. Det handlar om att en häst som tävlats har haft spår av en mågsårsmedicin. Werth tillbakavisar anklagelserna och hävdar att kontaminering skett. Hon har nu överklagat domen.  Hur allt gått till egentligen är det nog bara Isabell och co som vet, men det bekymrar mig mindre. Det som bekymrar mig är den stora förekomsten av magsår hos tävlingshästar. Det är så ytterst onödigt, och sorgligt. För vilken pina det måste vara att behöva prestera med magsår……

av

Vad är din största rädsla?

Hästlivet är allt annat än lätt. Vi behöver övervinna oss själva i vår träning, för det händer mer än en gång att vi blir rädda. Faran ligger i att rädslan kan ta över, och hämma oss. Tyvärr är det också då det börjar bli riktigt farligt. När rädslan tar över, agerar vi inte längre rationellt. Vi gör tokiga saker, vilket kan ställa till det både för oss och för hästarna. Rädsdlan i sig drabbar också hästens sinne. När ryttaren eller ledaren blir rädd, blir också hästen rädd. Och en rädd häst, är en farlig häst. 

Trots det blir vi rädda, och måste få bli det. Det drabbar oss alla – även de bästa. Men vi måste också, om vi vill jobba med, rida på eller köra hästarna, också lära oss att hantera och övervinna rädslan. På något sätt. Stacey Westfall, en sann guru inom hästvärlden, har tagit upp detta i sin blogg. Läsvärt!

Min allra största rädsla är nog inte att trilla av, även om jag är en fegis. Jag jobbar hårt med säkerheten och varje gång en elev dimper i backen, håller jag på att få hjärtslag. Och jag läser av hästarna på banan konstant, allt för att kunna förhindra att någon råkar illa ut. Men det är inte det som jag är allra räddast för. Jag är allra mest rädd för att hästarna ska tycka att det vi gör inte är okej. Att de inte vill vara med och leka med oss. Det jobbar jag med, för om jag tvekar, tvekar ju hästen. Och vi har inte lika kul längre. Vad är din största rädsla? 

En lång process att få en rakriktad häst

Veterinär och biomekaniska experten Angela McLeod ger i denna intressanta och lärorika artikel publicerad i Horsemagazine en intressant inblick i vikten av att ha koll på hästens biomekanik när vi rider. Hästar är till exempel veka i en sida och starka i den andra av naturen, vilket påverkar ridningen och de effekter vår hjälper ger. Varje hjälp har en direkt påverkan på hur hästen arbetar med sin kropp. De sätt varmed vi som ryttare försöker göra dem rakare kan antingen hjälpa eller stjälpa hästen. Att bygga upp hästen tar lång tid och är en steg-för-steg-process där takten ligger till grunden för allt arbete.

Med ridning utifrån hästens biomekaniska förutsättningar tar det enligt McLeod lång tid att bygga, upp en häst till högre samling, men det ger framför allt hållbara hästar som finner ro i träningen, medan ridning som hastas fram och där genvägar söks i bästa fall leder till hästar som tycker det är obehagligt att jobba och i värsta fall svårlösliga fysiska problem. Det går att se skillnaden på de olika ridsätten på banorna för ett vaket öga. Ser det tungt ut att rida, eller ser hästen ut att göra saker ”av sig självt”?

Min mamma frågade en gång i tiden hur i hela friden hon som inte kunde ett vitten om hästar skulle kunna se vilket ekipage som var det bästa i en dressyrtävling. Jag svarade: – det ekipage som ser behagligast ut, och där det ser löjligt enkelt ut, är det bästa. Det tycker jag fortfarande. Men som sagt, att bygga upp en bra och stark ridhäst, det tar sin tid….

av

Kungatrassel för känsliga hästar

Så idag, händer det som brukar hända så här i slutet på oktober på mina marker. Kungen kommer på besök. Ja – ni vet den där riktiga kungen, han med krona och spira och slott på Drottningholm. Det hade ju varit väldigt trevligt med ett besök av självaste majestätet (jag gillar honom!), om det inte var anordnat på det mest knasiga sätt som tänkas kan. Av någon underlig anledning ska han precis hit för att genomföra sina kändisjakter. I grunden är det nog en älgjakt, men jag är mer än övertygad om att anledningen snarare är att ge något enkelt, men ”fint”, till de som vill kunna skryta med att få ha varit med i kungens jaktlag. 

För någon egentlig jakt, det kan vi inte tala om precis. Det handlar om en drevjakt, med massor – och då menar jag massor! – med ungdomar som får äran att driva djuren några kilometer i skogen fram tills dess att en radda, en rejäl radda, med skyttar väntar in djuren. Allt sker i en väldans fart. Om jägarna ser något av den magiska naturen låter vi vara osagt. För de sitter i torn precis bredvid grusvägen mitt i ingenstans…. Mitt i detta drevområde råkar min gård ligga. Och där råkar också mina hästar och jag bo. Som tur var händer det här bara en gång om året, men idag, när det väl hände, känns det som alltför ofta. 

Jag var ensam med mina djur på gården idag. Och jag tänkte hinna en del innan cirkusen satte igång. För cirkus, det är precis vad det är. Jag tar ut min häst på ridbanan för att träna (tur att jag inte red ut!) två och en halv timme innan jakten skulle gå av stapeln. Jag vet när, för jag får precisa tider och min väg stängs av när jakten sker. Men det var inte så lätt att få ordning på fokuset när vägsladden (som sällan syns annars) passar på att dra en repa inför kungens ankomst. Den väsnas, stannar, åker igen. Får möte och måste gå undan. Och bilar far hit och dit. Mina hundar ser ut som frågetecken och försöker få någon fason på alla bilar. Här brukar det ju inte vara så många? Och jag måste få fason på hundarna. Och hästen. 

Nåväl. Jag får igenom ett pass ändå. Älskade Sayo så snäll du är! Och sedan tar jag in de djur som står längst bort på markerna. Bestämmer att några får vara kvar ute. Vet inte vilket som blir värst för dem? Men ute på ägorna kan de inte vara, så jag säkrar upp att de är nära hem. 

Jakten varar i en och en halv timme.Först händer inte ett skvatt.  Jag väntar, och väntar. Ger hästarna ute mat och väntar igen. Sen börjar mina hästar reagera. Först de som är ute. De blir oroliga – det låter något konstigt i bushen? Ja det är drevet med deras förbenade pipor och skallror och vad det nu heter. De börjar fara omkring så jag går ut med hinkar och försöker locka. Går halvdant, men de blir i alla fall inte tossiga. Så småningom kliver knallorangea filurer ut ur skogarna. Går utmed staketet. Mängder av dem. Från fel håll, med konstiga läten. Detta märkliga väsande och skränande. Och så – PANG! På håll hörs ett skott fara iväg. Träffade det?

Men oj – nu är det snart över. Hur är det med hästarna inne? Måtte hästarna ute hålla sig i hagen medan jag kollar.  Åh nej!!! Inne forsar stoet W som en orolig pendel omkring i boxen. Känsliga lilla älskade häst. Allt är fel i hennes värld. Orolig. Ser inte vad som händer. Vill ut!  – Såja vännen. Snart är det över. Feodalherrarna behöver göra sitt, så får vi göra vårt. På våra marker. Sen. När faran blåses av. Hästen bredvid inte mycket bättre. Ser coolare ut – men helt utan kontakt. 

Inga hagar sprängs. Ingen häst flipprar helt. Men en outsäglig oro, från deras håll smittar också till mig. Fyra timmar får jag spendera på spektaklet, instängd då vägen inte är fri. Jag vill inte åka heller, överge hästar som kan få panik. Av drevet (främst), av älgar som kanske drivs rakt igenom mina hagar. 

När alla försvunnit, sådär en timma och fyrtiofem minuter senare släpper jag ut mina oroliga ston igen. Eller försöker. En låter sig inte ledas ut från boxen. Hon försöker gömma sig. Vill inte ut – till faran, de extremt konstiga ljuden. För det är ljuden som de reagerar på. Till för älgar, men skrämde mest hästar… Den andra vill ut, ut, ut. Lugnar. Smeker över halsen. – Det är okej, min vän det är ok. 

Fyra timmar senare tar jag in mina ston igen för natten. Oron sitter i. Det vankas av och an. Måtte de få nattaro. Ger mer hö. Hoppas att det går över. Väntar in så att hon åtminstone äter. Går in. Skriver i min blogg. Om djuren jag månar så mycket om, och till och med valt boplats efter. Och att jag faktiskt kan tåla en hel del, också störningar. Om det inte vore så larvigt alltihopa. Vad får de ut av en drevjakt på ett par timmar, där ute i ingenstans. Utmed en grusväg i skogen. Förutom noten i cv:t – JAG var med på kungajakten? Om det ändå känts som om det gett något, något av mervärde. 

Vad är det för fel med att sitta på ett pass i skogen, med vackra vyer och låta tiden ha sin gång? Uppleva naturen i all dess skönhet. Ni får sitta vid mina vallar om ni vill! Där är underskönt att vara, och mina hästar är skottvana. Jag vet var älgarna finns. För jag ser dem varje dag. Jag följer deras kalvar från småttingar till stora, gläds över de nya, och imponeras av de äldre. Ser dem beta i hagen innan jag går och lägger mig, möter dem på väg till stallet innan morgonfodringen. Ser deras spår, skrattar åt när de står i diket och äter av det spirande gräset på vallen bredvid när våren nalkas. Det finns ridturer jag ser upp till fem älgar. På fyrtiofem minuter. Ni träffade en enda och var väl långt över sextio man?  Och ingen av er hann se  hur vackert här är. Dalgången som breder ut sig, himlen som ligger som en kupol ovan markerna. Skogarna och det öppna landskapet som bryter av men ändå smälter in. Ingen av er  hann märka hur förunderligt tyst och stilla det brukar vara här (undantaget idag). Och inge av er vet hur bra vi mår på vår lilla plätt, där vi går ostörda och lever nära, nära naturen. I alla fall för det mesta.  Men sånt har man väl inte tid till kanske, när allt ska gå smidigt och fort. I en snabb, snabb värld med höga förväntningar och än värre krav. Jag har i alla fall tur. Jag kan gå ut ikväll och se stjärnorna lysa. Se älgarna smyga fram från buskagen igen och sno lite av det gräs som finns kvar i hagarna. Det unnar jag dem. Och mig. 

av

Tänk vad en vänlig klapp kan göra.

En vänskaplig klapp påverkar hästen i högsta grad. Och nej – det handlar inte om dunkarna och de smälliga klapparna, utan de mer smekande rörelserna. Det vet vi kanske redan, men nu vet forskarna det också!  Med genuin vänlighet kommer vi långt – dessa mjuka klappar och beröringar får hästarna att lugna sig och att få dem mer positiva.

Läs mer om den spännande undersökningen här! 

av

Valde att lita på rätt person men skit med hovbensfraktur!

I tidigare inlägg har jag pratat om Lady, min häst med misstänkt hovbensbrott. Nog var det det alltid. Vi kom till kliniken i måndags. Den väldans braiga och alltid lika trevliga Mälarkliniken. Där stod Bosse Himself och väntade på mig och mitt lilla sto. Han lyssnade, han såg, han tipsade och han skrattade. Själv var jag mest lycklig över att jag lyssnat på bästa hovslagaren, som inte trott på något annat än hovbensbrott. Två plåtar senare (och några därtill som säkerhet) visar sig en långtgående spricka i hovbenet. Visst var det som vi trodde! Vansinnig tur att jag och hovis gipsade istället för skodde. Fy s-tan rent utsagt vad ont det skulle ha gjort med spikning i den hoven! Räddad av en ängel, känns det som. 

Men nu väntar väntan, och åter väntan. Inne i stallet. Det tar tid men prognosen är tack och lov mycket god. Men det kommer att ta tid. Glädjande nog håller sig damen sig relativt lugn. Hon har alltid minst en som sällskap och aldrig att jag går iväg med en kompis från henne. Det blir lite pyssel, men det funkar. Kel, gos och lite uppmärksamhet på det och vi kommer fixa det här också. Vi får tid att lära känna varandra helt enkelt, och så länge hon får så fin vård som hon nu får, går det inte (längre) någon nöd på henne. Jag andas ut, om så bara för en stund. Nu känns det som nio av nio hästar mår bra igen, och är jag lugn och glad. 

 

P.S Tips för dig som hittar en tokhalt häst som kan ha fått en hovbensfraktur! Linda om hoven ordentligt med SILVERTEJP! Det stabiliserar hela hoven och avlastar hovbenet så att hästen inte behöver ha ont. Bättre än gips, och finns ju alltid hemma. Och visar det sig att det ändå är en hovböld, så är det ingen skada skedd i alla fall. Hoven kan behöva stöd ändå. Ja visst är det så – det som inte går att laga med silvertejp, är inte värt att laga…. 🙂 

 

av

Vikten av en bra hovslagare….

För femton år sedan drabbades min häst av återkommande hältor. Ett av många problem i hästens liv var skoningen. Jag fick lära mig den hårda vägen att valet av hovslagare avgör om mina hästar mår bra och kan gå på sina fyra ben i balans, eller om skevheter uppstår med påföljande skador. Hovslagaren är ingen mirakelman (i mitt fall en kvinna) men jag har aldrig ångrat att jag låter över en tredjedel av den budget jag har till mina hästar gå till min hovslagare. För utan hovar i skick, har jag inga hästar. 

Jag har, efter att jag lärt mig min läxa, haft turen att få de bästa av de bästa. Fd el. aktuella utltunahovslagare när jag varit i stockholmstrakten, bästa Zeta Andersson-Lång i Skåne och min nuvarande klippa i livet – Hanna Swärd. För mig är det i och för sig viktigt att hovslagaren är utbildad och är godkänd för att de ska komma i fråga. Men det räcker inte. Jag vill också samarbeta med dem för att få mina hästar så friska jag bara kan. Jag behöver därmed någon jag känner förtroende för på ett personligt plan. Jjag vill att de ska vara engagerade, hängivna och hästkunniga. Höga krav, men de jag har haft har levererat mer än det jag har kunnat hoppas på och önska.

Ikväll, när jag flyttade min halta häst som står inne i box i väntan på utredning om en hovbensspricka (pga yttre våld), påminns jag återigen om varför jag gjort det valet. 

I onsdags gick min häst på tre ben. Idag går hon obehindrat på alla fyra. Hovis trodde inte på att röntgenplåtarna som tagits på hästen, och som inte visade någon hovbensskada, var rättvisa. Hon trodde det var ett hovbensbrott och agerade därefter. Med sin kunskap fick hon också i rena farten hästen i skick för resa till klinik i morgon. Innan var hästen så halt att det hade varit snudd på djurskyddsbrott att flytta hästen en meter. Tack Hanna – nu kör vi till Mälarkliniken och får ordning på det här!!!! 

 

 

 

av

Åtta av nio rätt är väl inte så illa?

…om det inte vore för att den nionde hästen nästan hoppade på tre ben, fram tills dess att bästa hovslagaren kom och räddade upp situationen. Nu blir det klinik för att se vad sjutton som är felet. Tills dess går vi i gips och får ta det lugnt och varligt. De andra pållarna mår desto bättre, så det är skönt det i alla fall. Men åtta av nio rätt, betyder alltså en skadad häst…. inte bra och inte roligt. Enormt mycket energi går åt till att pyssla om och vårda henne, och se till att hon har det bra. Sen går tankarna till vad som kan vara fel också…. 

Så här när det börjar bli lite mörkare och kallar blir det också lite mer läsande och pysslande på kvällarna än att sitta och mysa ute i det gröna (det gröna som knappt finns längre…). Hittade en mycket intressant artikel i eminenta Horsemagazine som jag vill dela med mig av. Den handlar om hur synen på ridning och hästar utvecklats med tiden och väcker många tankar och funderingar. Som det där med att rollkur knappast är något nytt påfund, och att det finns både ljus och mörker på ridhimlen – genom historien och i nuet. Om ni har tid, så läs den gärna!