Det går inte fort att lära sig, det blir inga spännande clinics med fantastiskta ”resultat” och hjärnan får fundera många varv innan aha-upplevelserna kommer. Men det här är det normala tempot på Leslies clinics, och den normala stressnivån på hästarna. Så här ser det ut. Jag vet inte vilken häst hon rider, men det spelar mindre roll. Den ser lika cool ut som alla andra hon sitter på, oavsett bakgrund. Hon lever i nuet och så gör hästen. Hon kör med ”release” och inte tvång. Här är videon.
hästhantering
En ryttarpappa med koll
Ingvar Fredricson är Sveriges mesta ryttarpappa. Inte nog med att han själv varit framstående veterinär och chef för Flyinge. Han är pappa till elitryttarna Jens och Peder Fredricson också, två ryttare jag gärna tittar på när de rider ch tränar hästar (vilket jag inte kan sänga om alla elitryttare tyvärr). Så härligt är det då att läsa hans tankar och funderingar på det där med hästhållning. Jag har också fått förmånen att höra en av hans föreläsningar, och det var en inspirerande upplevelse.
Hållbarheten är för Ingvar den främsta egenskapen hos en häst. Hur talangfull och fin den än är, är det ingen glädje att ha en häst som inte håller för ridning. Och här handlar det inte bara om själva aveln. Det finns mycket vi själva kan göra för att få den unga hästen att hålla ett långt rid-/körliv. Bland annat handlar det om att hålla hästar på ett sätt som stärker kropp och själ – ute i kuperade och varierande hagar. Det är de två första åren som är allra viktigast. Men om jag får tillägga, behövs lite underhåll under livet också..
Ingvar har också fokus på hästarnas bakdel – motorn på hästen. Det är den som ska orka bära upp mer av vikten på hästen för att få balans i kroppen, även med en ryttare i sadeln. ‘Det tar tid att bygga upp en häst, så skynda långsamt, menar Ingvar. Bättre vänta med visningar, än att hasta på och slita och inte byga rätt.
Förutom det, poängterar Ingvar att han tycker att vi inte behöver så mycket prylar på hästen. Den klarar sig fint ändå. Lindor, täcken och till och med skor kan undvaras mycket mer än idag. Vi täckar på och lindar på, skor och har oss, utan att för den skull veta riktigt varför. Att vara utan allt detta, när det inte behövs, stärker kroppen på hästen.
En hel intervju med Ingvar går att läsa på Hippson
Räddhågsenhet troligen ett arv – också.
Så får jag då veta, tack vare Hästfocus, som nu verkligen börjat bombardera sin sida med forskningresultat (jippi!!!!!) att min unga dressyrhäst är en lite mer räddhågsen individ, som jag också insett. Det är tydligen i generna, delvis i alla fall. I en studie som SLU genomfört tillsammans med Universty f Guelph (Kanada) har det visat sig att dressyrstammade hästar i grunden är mer lättskrämda än vad hoppestammade hästar är….
Dressyrhästars gener leder till att de blir skrämda lite lättare, enligt en ny studie.
Å andra sidan testade de inte fullbloden. De är ju kända för att vara lättstressade, vilket i och för sig inte är räddhågsenhet. De har väldigt mycket energi. Men jag tycker då att min är lugn. Hon är tillfreds med livet och låter sig inte skrämmas i första taget. Det är bara det att hon har en otrolig fart och inte vet vad hon ska göra av sina fötter än när energin går upp och ingen visar vägen…. Uj vad det går. Antingen rakt upp i fyrfotamodell eller full fart framåt och runt. Idag släpptes hon på en äng 600 meter lång tillsammans med klunsar till halvblod. Hon joggade bredvid de tyngre som höll full fart….. hmmmmm. Snacka om avel!
Så det är ju klart att avel påverkar. Travarnordisar är inte som andra bruksnordisar, TIngelingrussisar är inte som andra fullblod, avlade för att gå så fort en häst någonsin kan gå, med explosiv start därtill. Men de kommer bra överens ändå och är lättarbetade på sitt sätt. Dessutom skiljer det sig på individ. Så vi får aldrig glömma det, om vi vill förstå en häst – att se till typ OCH till individ för att tolka dem rätt!
Just det. Hästfocus artikel om SLU-studien hittar du här.
Hästspråket ett socialt fenomen
Än en gång har en studie visat att unghästar behöver äldre flockindivider för att få en bra förståelse för hur ”man uppför sig som häst”. Återigen, och som alltid, kommer denna forskning från Universitetet i Rennes. Det är fasligt vad de hinner med där borta. I vilket fall som helst…. Där visar studier att tvååringar som bara busar med andra tvååringar blir bra mycket mer stökiga än tvååringar som får gå i en blandflock.
Hästspråket och flockbeteendet är en kulturell betingelse, precis som vårt språk och vår samvaro i ett samhälle. När vi flyttar utomlands blir detta uppenbart för oss. Hästspråk och HUR man beter sig i en flock är något som hästar till stora delar (men inte alla) måste lära sig. Det går i arv från generation till generation. Om vi bryter detta blir hästen utan sitt kulturarv. Det är min tolkning av hästens sociala beteende, som är så mycket mer komplext och ett resultat av både arv och miljö, än vi ofta tror.
Jag har sett hästar som inte lärt sig språket och tycker att andra hästar ”snackar rena grekiskan”. De hästar som kan sitt språk kan bli väldigt frustrerade på sådana hästar. De fattar ju ingenting!, verkar de tycka. Men så kan de stackars hästarna inte språket heller. Hittade också på nätet när jag surfade runt en etolog (jag har länken någonstans på sidan…. ska leta fram den senare och lägga in) som var fascinerad över hur vi förutsatte att hästar kan det naturliga språket när vi tränar (enligt honom främst när det gäller natural horsemanship). Men vad händer om hästen inte kan det då?
Många hästar avvänjs tidig och sätts sedan med andra åringar som också avvänjs tidigt. Är de hingstar blir de sedan, när de är tre eller så, ensamma för resten av livet. Vilket språk talar en sådan häst?
Studien publicerades i Developmental Psychobiology 2008;50(4):408-417.
Sadeltvång – fysisk eller psykisk?
Sadeltvång är ett ord som verkar inbegripa allt mellan himmel och jord som har med svårigheter av sadling att göra. Men, det finns stora skillnader på att ha en häst som har problem med det där med sadling och en häst som faktiskt har vad som borde kallas för sadeltvång. Men oavsett är det alltid lika viktigt att tänka ett steg till för att utröna vad orsaken egenligen är.
Psykiskt
Sadlepanik uppstår av många olika anledningar. Hästen kan ha väldigt dåliga erfarenheter av att ha ryttare på ryggen eller att inridningen helt enkelt inte alls skett på hästens villkor. Om det handlar om dålig inridning känner hästen sig tvingad att ha sadel på, men har inte förstått att den inte är läskig eller farlig. Ett vanligt sätt att sadeltämja en häst på är att någon håller i hästen, eller att den är fastbunden i två rep i en stallgång. Hästens rörelsemöjligheter är starkt begränsade och den kan inte göra så mycket för att undvika sadeln. Det kan ge panikkänslor som inte ges utlopp för och hästen vänjer sig aldrig riktigt vid den där läskiga prylen som ska upp på ryggen. Till slut lägger den sig ner – sista utvägen för att undkomma det farliga.
Lätt att undvika
Egentligen är det vansinnigt lätt att undvika detta och tragiskt att veta att hästar upplever sådan skräck av en enkel sadel. Sensetising är något jag skrivit om tidigare. En människa, en häst i ett grimskaft och en sadelpad eller vojlock är en bra början. Hästen står lös och personen som tränar har grimskaftet i handen. Sadelpaden läggs på och går hästen undan är det okej. Det är bara att öva vidare tills sadelpaden inte är farlig längre. Nästa steg är exakt samma sak med sadel och sedan promenader med sadel på, sedan stigbyglar, sedan… ja ni fattar hoppas jag. Inget tvång. Hästen kan gå undan när den vill. Enklast är det att göra det som ensam människa – då går det inte att stoppa hästen, även om våra instinkter säger stopp….. Och när hästen väl står stilla och avslappnad gör den det för att den är lugn – inte för att den är tvingad.
Ridning eller skada
En häst kan också börja fatta att den blir riden efter det att sadeln läggs på. Det gör de flesta hästar, faktiskt. Dumma är de inte. Om ridningen på något sätt är förknippad med otäcka saker, så blir sadlingen lätt ett elände. Det gäller oavsett om ryttare är så elaka mot hästen, eller bara oförstående, att ridningen blir en plåga, eller om det handlar om att hästen är halt eller har ont av ridning av annan orsak. Det kan helt enkelt vara så att sadeln också är så illa anpassad att den är obehaglig, eller att ryttaren är så obalanserad att hästen tycker det är otrevligt att bära ryttaren. Veterinär, sadelutprovare och en trevlig ridtränare brukar kunna göra susen. Det kan också räcka med att vi blir lite försiktigare med att dra åt sadelgjorden och inte bara hugger tag i den och drar åt som vilken packväskas remmar som helst.
”Äkta” sadeltvång – fysiskt?
Sedan finns det faktiskt hästar som är helt korrekt inridning, älskar att ha ryttare på ryggen, har bra sadlar och som ingen hittar något fel på – som ändå har problem när sadeln läggs på. Jag har en sådan häst. Sadeltvånget har kommit efter en olycka där griffelbenet gick av (i hagen…). I sex års tid – från tre års ålder och fram tills skadan, var sadlingen aldrig några problem. Nu är hon frisk och glad och älskar allt vi hittar på men vill att jag ska ta det ruggigt försiktigt med sadeln och vid upphoppet.
De första sex åren
Aldrig har någon tvingat denna häst till något – särskilt inte när det gäller sadlar. Hästen har alltid stått lös vid sadling, och då det är jag själv som ridit in hästen och ridit den oavbrutet under dessa sex år vet jag allt som hänt. Hon går till pallen för uppsittning självmant, står stilla vid upphopp på lös tygel och detsamma gäller för sadlingen. Det märks verkligen att hon tycker om att vara med och då hästen i nte är en dressyr- eller hoppestjärna är hon mest ett utmärkt, det allra bästa tänkbara, sällskapet ute, då hon är så mån om sin ryttare som en häst kan vara. Hon ser till att ryttaren alltid är i balans och tar ett enormt ansvar för att resan där uppe på ryggen ska vara behaglig, hur pigg hon än är.
Men även vid sitt treårstest stod hon helt balanserad och stilla och lät mig hoppa upp i ett för henne okänt ridhus – då stod hon på lång tygel. Jag fick faktiskt frågan från en vänligt sinnad person om hon skulle hålla i hästen så jag kom upp. Min kommentar var: ”om hästen inte släpper upp mig frivilligt är det ingen idé att jag rider…”
Efter skada
Men numera får jag ta det försiktigt. Jag vet inte om det är bukmuskulaturen som är känslig, om det handlar om förkalkning i bröstbenet som vissa veterinärer föreslår, eller om det handlar om en nerv som påverkar alltihopa. ingen hittar något fel i vare sig rygg, ben eller någon annanstans som går att undersöka. Jag vet bara att det inte längre går att slänga på sadeln och hoppa upp från marken som jag kunde förr. Det låter hon mig inte göra.
Älskar att bli riden
Vad jag vet är också att hon fortfarande älskar att bli riden och går fram till pallen själv så jag har lätt att komma upp. Hon tycker det är okej med sadeln när jag tar det försiktigt och att jag hoppar upp från pallen om jag gör det i balans och utan att slarva. Är hon uppvärmd går det lättare och då blir hon inte lika sur. Det är som om det som påverkar beteendet släpper när rygg och muskulatur är uppvärmt. Men det gäller hela tiden att ta sadling och uphopp att ta det steg för steg, alltihopa. Bäst är att flanera bredvid hästen när vi värmer upp, sedan dra åt sadelgjorden och hoppa upp.
Blir sur
Hon panikar inte, hon svimmar inte. Hon blir sur och säger till. Huvet kommer farande, öronen ligger bakåt och hon stirrar på mig. ”Hörrödu”, tycks hon säga, ”var lite försiktig där – va!”. Och det är jag. För i min värld är korrekt inridna hästar också hästar som säger till när något inte stämmer. Gudarna ska veta att denna dam gör just det – säger till. Vad det än gäller, men mest när det gäller sadeln. Men när vi väl komit igång är det lika säkert uppe på ryggen som vanligt, lika ridbart, lika känsligt för vikt, skänkel och avsikt som vanligt. Helt enkelt min häst som jag känner henne och älskar henne för. Just därför är det så olyckligt att sadeltvånget finns.
Så äkta det finns?
Det är ”äkta” sadeltvång för mig. Det är mycket synd att jag inte hittar någon forskning på det här, för det vore verkligen till hjälp för oss som har en sådan häst! Om det är någon som läser det här och vet råd om vad sadeltvång kan bero på, så är jag tacksam för input!
Inlärda förväntningar – problem och möjlighet
Så blev det tvärstopp innan ekipaget kom till huset. Den här gången också. Ryttaren klämmer och trycker på sin häst, som backar undan. Smackningarna kommer som ett brev på posten, ryttaren lutar sig framåt. Tvingas kanske använda spöt för att komma förbi. Hästen blir rörig, ryttaren sur. Varje gång samma sak. Ända tills den dag hästen kommer med en annan ryttare, som inte förstår det där med att huset är livsfarligt. Då går hästen rakt förbi i stilla lunk.
Tio minuter innan ekipaget kommer till galoppsträckan är hästen så på tårna att den är svår att hålla. Ryttaren lutar sig framåt, spänner kroppen, tar till sig tyglarna. När galoppsträckan börjar bli nära taktar hästen, kanske till och med galopperar på snedden. Sedan är det bara fullt ös full fart framåt, tills dess att galoppsträckan tagit slut. Ända tills den dag, en ny person sitter på hästen. När hästen ökar farten på samma ställe, vid samma punkt, ungefär tio minuter innan galoppsträckan, gör ryttaren ingenting. Jaha – blev det mer skritt nu? Okej…… Och hästen knallar framåt utan att dra iväg. Eller så kortar den nya ryttaren tygeln för att hon eller han inte vet vad som är felet och försöker stanna, och kan inte hantera hästen. Så hon flyger av…..
En häst vägrar att följa med sin ryttare till ridbanan. Den vänder, stannar och trilskas. För varje dag blir det lite sämre och till slut får ryttaren ta med sig ett spö för att komma till ridbanan. Då går hästen….
Det här är bara några av de scenarion jag ser emellanåt. Förväntningar på vad som ska hända, som också blir till realitet. Tråkiga förväntningar, förväntningar både hästar och folk klarar sig mer än bra utan. Vid varje ridpass och efter varje ridpass är det viktigt att analysera – vad är det vi ger hästen för förväntningar. Egentligen? Förväntningar är något som lärs in – av oss.
Muppiga hästar?
I de här lägena har jag nog en gång för mycket fått höra att hästar testar, försöker undkomma arbete, bara trilskas och är eländiga. En propp är vad de borde få……. Allt kanske ligger i betraktarens öga. För jag ser något helt annat….. Så här ser jag det:
Vad händer?
Vid mitt första exempel har hästen lärt sig att huset betyder att de vad de än gör kommer de att bli osams med ryttaren. Huset betyder egentligen – nä nu blir det trassel med ryttaren, nu börjar vi bråka. Hjälp! Inte konstigt att hästen blir rädd och orolig.
Vid det andra exmplet skapas förväntningar om ett lika tråkigt kaos, som förstärks genom ryttaren spända sits och korta tyglar. Ryttaren säger egentligen – laddda, ladda, ladda! Dessa förväntningar är verkligen inte bra. Hästen får ingen positiv energi, utan stressar. I sin tur stressar hästen människan. Men det förstår förstås inte hästen, som bara känner den hårda handen och sitsen som samtidigt ropar – framåt!
Det tredje exemplet är ett tydligt nej från hästen. Den vet att något tråkigt kommer hända på vägen, eller på banan. Det är det den har lärt sig. Och genom att tvinga den framåt, får också hästen helt rätt…. För varje korrigering som är negativ för hästen får den givetvis helt rätt: att gå mot ridbana eller ridhus innebär en kamp med en person. Möjligtvis känner den sig heller inte trygg med personen den går med, utan försöker vända mot tryggheten, vare sig det är stallet eller om det är hagen och kompisarna.
Hur det började, vem som började och hur den ska stoppa eländet, det vet förstås inte den häst som börjar stoppa. Den försöker bara undkomma ett garanterat kommande obehag eller den otrygga tillvaron ensam. Skulle inte vi göra likadant? Kanske har en brysk ryttare ridit på hästen, kanske har hästen ont i ryggen och därför inte vill ha någon där uppe? Kanske har ungar skrikit och blivit rädda ute i skogen och hästen har inte klarat av situationen?
Inlärda förväntningar
Vi har i alla desa lägen lärt hästen att det kommer otrevligheter! Och genom vårt agerande ger vi dem rätt. Det blir ju otrevligt! Inte konstigt då att hästar trilskas med oss. Det är snarare ett under att de är så förbenat snälla. För de tar det där, och kommer oftast till oss i hagen i alla fall, låter oss sadla och följer med oss ut. Även om vi trasslar till tillvaron så dant för dem ibland.
Psykologi
Ridning och hästhantering är ren psykologi. Vi lär hästarna väldigt mycket som vi inte vet att vi lär dem. Vi tror att de gör mängder med saker för att det är ”så dessa hästar är” – bångstyriga, oroliga, trilskandes eller kaxiga. Vi kan fortsätta bråka med hästarna, och få dem att ”foga sig” om vi vill. Till slut kommer de flesta hästar att med tillräcklig kraft från en människa att ”ge sig”. Farligt nära ”learned helplessness” när vi tänker på det, inte sant? De vet att de inte kan undkomma det som de fruktat, så det låter det ske.
Se på olika sätt
Vi kan också se att nästan alla de här konstigheterna händer för att vi lär dem det. Om vi förstår det här, kan vi också skapa roliga förväntningar. Det ger oss ett val. För vi kan planera, vi kan bestämma oss för att det inte är fogade hästar vi vill ha. Istället kan vi nyttja hästens förmåga att komma ihåg förväntningar. Vi kan fundera noga på vad det är för förväntningar som finns där uppe i hästens huvud i olika situationer. Vad har vi lärt in, och är hästen frisk? Sedan kan vi ge dem positiva förväntningar. Ja, det är faktiskt lika lätt egentligen.
Vårt ansvar
Ansvaret ligger på oss. Vill vi ha med oss hästen till ribanan ska vi också se till att tillvaron där blir trevlig, behaglig och givande. Det kommer den ju ihåg, och ser kanske till och med fram emot att följa med nästa gång? Eller till ridhuset, eller ute i skog och mark, eller i transporten. Veterinären är det värre med kanske, men det går det också. Med ett självklart lugn och en stadig hand kan den mest nervöse häst låta sig undersökas och i alla fall inte uppleva besöket som något fruktansvärt.
Fantasi
Det enda som behövs är lite fantasi, lite tänka-efter-före, lite ork att analysera läget, och en syn på hästen om att den faktiskt är en samarbetande varelse i grunden. Inget muppigt monster som försöker äta upp en och ta herraväldet så snart den får chansen. Till det måste vi också lägga vårt enorma inflytande på hästen. Det vi uttrycker med vår kropp och det vi gör mot hästen, påverkar mycket mer än vi någonsin förstår.
Audell höjer rösten mot spö i travet
Det har från tid till annan diskuterats huruvida spöt ska tillåtas i travsporten. Det har skett av många aktörer, inte minst av ett TV-bolag som gått ut och kikat på det där med bruk av elström för att få hästar att springa och bruket av spö. Frågan har rört många, både som är för och emot.
Enligt vissa är inte ett övervåld något som genererar pengar, eftersom hästen enligt en del inte springer fortare än den kan ändå. Skarpa slag från spöet är således overksamt, liksom elstötar. Jag säger helt tvärtom. Visst får vi en häst att springa benen av sig genom att tillfoga den smärta om den inte gör det. Ibland kan vi se likheter mellan en häst och en människa. Om jag till exempel, får en elstöt som jag enbart kommer ifrån genom att springa, lär jag springa som in i hoppsan. Vad gör då ett flyktdjur? Detsamma gäller spöt. Om någon spöar mig, lär jag springa undan. Vad gör då ett flyktdjur som en häst? Svaret är givet – visst går det att öka farten med spö och ström. Vad annars använder vissa det till?
Glädjande nog ställer sig nu banveterinär och hästveterinär Lars Audell upp på hästarnas sida, i en artikel i SVD. Tack Audell! Han är nu den andre veterinären inom travet som lyfter frågan till allmän debatt, inte enbart en intern. I travet finns mängder med pengar i omlopp – att fångas upp av den som vinner och har framfötterna på rätt ställe. Det gäller att inte premiera dem som slår, till nackdel för dem som är schyssta. Så går det till idag, enligt Audell, eftersom straffen är så erbarmerligt låga. En vinst är mycket mer värd än det futtiga belopp som behöver betalas för överbruk av spöt.
När jag funderade på detta kom jag också fram till att bruket av konstigheter faktiskt premieras lite varstans inom hästsporten. Travet är inte unikt på något sätt. Men det är då ingen som vågar ta tag i. Pengar och ära sätts före schysst hantering och hästens väl.
Metoder som ger vinst ses av många som ”bra”, medan metoder som tar lång tid, är hästvänliga och inte genererar lika snabba vinster anses som dåliga. De som vänt tävlingstillvaron ryggen för att de kanske inte ställer upp på de aviga villkoren, och som har åsikter om vart sporterna är på väg egentligen, tas inte på allvar. Dessas röster räknas inte när debatten kommer igång. Lustiga kommentarer som ”om du inte kan skapa resultaten själv, så vet du inte vad du talar om”, dyker ofta upp i diskussionsforumen som finns angående etik och hästsport, när någon inte tycker att en metod är särskilt djurvänlig. Men det betyder verkligen inte att dessa personer är sämre med häst, enbart för att de inte vinner på banorna. Kanske är det precis tvärt om?
För sådana argument stärker väl egentligen enbart Audells åsikt – att det åtminstone i hans område travet, faktiskt är lönt att fuska och utnyttja, inte nyttja, hästens förmågor. Då ökar chansen att vinna storkovan. Det är ju precis det som gör det så skrämmande, och så svårt att stoppa. Därför är det tacksamt när en veterinär yttrar sig i frågan, som ser sin sport på nära håll, dagligen i sitt arbete som banveterinär.
Audells svar på tävlingsdeltagares oförmåga att hålla sitt spö i schack och bruka det på ett konstruktivt, för hästen icke smärtsamt sätt, är lika enkel som effektiv. Ta bort det helt. Funkar i Norge. Varför inte här?
Tränsets historia – en fråga om kontroll
Träns och bett har som syfte att kontrollera hästen. Poängen är ju egentligen att om vi drar i en tygel så gör det ont på hästen om den inte följer med med huvudet. Annars vore tränset och bettet poänglöst. Trycket genom ett enkelt bett sker i nacken, på sidorna och i munnen. Om vi har en kedja på så sker trycket även under hakan när vi tar i tygeln. Vissa andra moderna bett trycker lite här och var, oavsett om vi tar i tygeln eller inte. Skarpa bett har varit en genväg till kontroll alltsedan urminnes tider.
Början
Det finns få källor som kan ge oss svaret på om när och hur tränset började användas. Det känns logiskt att människan snart kom på att en häst kunde kontrolleras genom att sätta snören runt huvudet. Huvudet är ju, liksom för alla djur, den känsligaste och viktigaste delen på hela kroppen, och är tack vare sin form lätt att binda fast.
Däremot vet vi att redan de gamla egyptierna använde sig av träns och de viktigaste fynden av metallbett kommer ifrån de områden som idag utgör Iran. Och även innan dess användes bett, även om det inte var i metall. De metallbett som man hittat spår av ser faktiskt till utseendet nästan precis ut som de raka bett vi använder än idag.
Ridning blir konst
Under Xenofons tid, runt fyrahundratalet före kristus, var ridning en stor konst. För att kunna hantera en stark och vältränad häst under krig med en hand så började stångbett med så kallad tungfrihet användas. Däremot hade de på den tiden inga stigbyglar! Det togs efter asiaterna när de härjade långt senare. För att komma upp på hästryggen användes en påle, och man fick hoppa stavhopp för att komma upp. Tänk vilkens skillnad det blev när stigbygeln började användas.
Medeltidens mörker
Under medeltiden försvann konsten ur ridningen. Det var bara riddarna som fortsatte med sina konster – när fred rådde. Till slut försvann kunskapen om det ädla i att träna en häst. Det var först när Neapelskolan dök upp som ridningen började komma på högre nivåer igen. Men ridningen, och betten, var brutala. Trots det var det gryningen för hästdressyren av den högre skolan. Rena tortyrbett användes för att rika människor skulle kunna hantera de ädla och livliga hästarna. Hästarna såldes nämligen runt om i Europa för extremt höga summor.
Ljusningen – 1700-talet
Upplysningen sände även ett litet ljus till hästarna. Xenofons läror kom åter i ropet och en mer human syn på hästen började utvecklas. Nu var det inte längre enbart hästarna som skulle fungera. Folk på ryggen skulle ha kunskap och balans också! Det var också först då som vanligt folk, främst inom armén, fick och kunde lära sig rida. Då utvecklades tränsbettet, det tvådelade, för att den ovane ryttaren inte skulle skada hästen. Den skola som blev företrädande var Campagneskolan, och de kom att använda sig av både stång och tränsbett på fullärda hästar med fullärda ryttare. Kandaret var fött. Poängen med de två betten var att hästen kunde kontrolleras med hjälp av det mildare bettet i terrängen och med hjälp av det skarpare bettet vid högre skolning utan att för den skull behöva byta träns.
Gammalt tortyrredskap
De bett som dök upp under medeltiden var allt annat än roliga tingestar. De var extremt starkta. Synen på vad ett djur var skilde sig inte så mycket mot synen på döda tingestar. Naturen skulle tyglas. Tyvärr gällde det här inte enbart hästar. Det fanns också vissa träns som användes på människor. Vi kan ju tänka oss vilken förnedring och smärta kvinnor fick uppleva när de fick känna på Scoldtränsen, träns som träddes på vissa kvinnors huvud. I munnen fick kvinnan en järnbit med piggar. Syftet? Återigen kontroll. Den här gången över kvinnans tunga. Så fick hon bli degraderad till ett djur, en tingest, då hon liksom djuren inte kunde tala (definitionen av människan). Medeltiden var för vissa ett helvete på jorden, särskilt för kvinnor som vågade höja sina röster.
Varför kandar – och när?
Balkenhol med flera topptränare har ifrågasatt kandarets betydelse för dressyren. Poängen är, menar dessa, är att INTE behöva använda skarpa och många bett för att samspela med hästen. Det finns en klar poäng i detta. Vi vet idag att det är vikt och balans som borde vara i fokus, inte kontroll genom tygeln. STångens inverkan och skärpa kräver sin hand och fullkomlig balans. Vore det egentligen inte trevligast om det gick att välja på ett vanligt tränsbett också på dressyrbanorna?
Små skillnader i bett, stora skillnader i bruk
Det lustiga när vi ser tillbaka till historien är att kandaret började användas för att hästen skulle kunna ridas allround, det vill säga helt tvärtemot dagens specialanvändning. Den fullfjädrade ryttaren red också sina dressyrpass och de högre skolorna på stången och lät bridongen vara. Det är också på tvärsen mot vad vi lär oss idag, då de flesta dressyrtränare menar att stångtygeln ska slacka.
Stångtyglarna lades förr i den vänstra handen för yppersta kontroll (vapnen var i högra). Det gjorde det omöjligt att vara brysk i handen på samma sätt som med dagens tvåhandsfattning. Det är än idag en korrekt fattning av stångtygeln, även om vi inte ser det alls på till exempel dressyrbanorna. Däremot kan vi se att westernfolket rider sina hästar fortfarande med vänster hand enbart, liksom enbart stång. Här är arvet tydligare.
Stångbett som användes inom den amerikanska armén
Stången var utgångspunkten, och är det bett som används längst. Bridongen, eller tränsbettet, sågs som en mild form (vilket ju också är sant). Det vanliga tränsbettet användes bara på gröna hästar och oerfarna ryttare. Turligen tyckte men inte ens för flera hundra år sedan att ett stångbett passade i en novis’ hand. Men även bland tränsbetten finns avarter. Det finns exempel på tränsbett av ståltråd och kedjor.
Idag
Idag har det blivit storindustri att skapa nya bett. Det finns en uppsjö av dem. I många sporter har pelhambettet kommit att ersätta kandaret. Trenden inom hästsporten är tudelad. Vissa laborerar frekvent med olika bett och olika varianter av ett och samma bett för att försöka hitta den ”rätta känslan” och ett bett som hästen ”trivs med”. Även om det ibland händer, utesluter inte det att ryttaren själv har kunskapen om att det är minst lika viktigt vad som händer i den andra änden av tygeln – det vill säga vad ryttaren gör med handen. Den andra kategorin rider mer eller mindre enbart på det mjukare tränsbettet. Även här ser vi att det finns två kategorier användare – de med lätt, lätt hand där tygeltagen är till för att forma hästens hals, och de som (medvetet eller omedvetet) ser tygeln som ett femte ben som bär upp hästen och som en bromspedal.
Mer om det ”femte benet” – dvs tygeln och dess inverkan, kommer jag skriva om lite längre fram.
Mer om tränsets och kandarets historia hittar du på dessa sidor:
Wikipedia om Kandar. Den engelska wikipediasidan är fullspäckad med spännande fakta om kandaret.
Det är också denna sida
På den här sidan kan du se bilder på både sadlar, träns och bett som använts genom tiderna. Vissa ser mer ut som (och fungerade troligen också som) rena tortyrredskap. Brrrrrr.
Perry Woods – en människoviskare
När Perry konstaterar att:
”The journey you share with your horse is unique to you, and no-one can give you all the answers.”
känner alla vi som arbetar med hästar, och ryttare med för den delen, att det knappast kunde sägas bättre. Men för att förstå dessa ord krävs också ett annat citat från Perry (och också samma vision som Perry har nämligen):
””When the horse becomes a willing partner he brings his own joy and enthusiasm to the performance”
De här två beskrivningarna är precis vad ridning och hästhantering handlar om. Kanske var det därför jag fick ett så gott intryck av honom då jag för ett par år sedan fick se honom under tre dagar? I övrigt kommer jag kanske inte ihåg så många tekniska beskrivningar på något. Det var inte där skon klämde för Perry. I alla fall inte för de ekipage som var med på kursen. Det som slog mig var att denna man, denne internationellt kände tränare, aldrig någonsin glömde att påminna den som blev lite för ivrig med tekniken, den som var lite väl spänd inför kraven, eller den som började ”fiffla” för mycket för att få resultat om det mest basala i hela vida världen. Han frågade:
Do You Love Your Horse???
Vilken förändring ett ekipage fick efter den frågan. Det var som om solen började skina efter att ett moln dragit förbi. Det gick att känna på huden, även om jag ibland stod en bit bort.
Ja just det känna ja. Fokus på att känna, att inte ”tänka med blicken” i dressyren var också en viktig punkt. Han talade också mycket om att vara här och nu och tyngdens betydelse i sadeln under ridningen. ”Sit on your rumpa” sa han återkommande. Där hann han också med att informera om att ridning är en underbar sport, för bara där får dagens moderna kvinnor har stora bakar!
Ja – humor har också den här lågmälde häst- och ryttarcoachen, helt klart, mannen som väljer att kalla sig för människoviskare istället för hästviskare. Med en imaginär papegoja på axeln (som får ta alla upprepningar så Perry slipper), lotsar han lärde och noviser till nya höjder på hästryggen. Och om du kan så leta också rätt på hans tolv människorviskarhemligheter. De kanske inte är så lätta att leva upp till, men säger en del om vad vi ska be om från oss själva för att kommunicera med häst (eller människa om du så vill – funkar lika bra enligt Woods).
Förutom coach är han författare. Sex böcker har det blivit. Fokus ligger i allt pedagogiskt arbete alltid på mjukhet, lätthet och förståelse – ord som han ger den allra största betydelse. Det är relationen mellan häst och människa som är essensen. Och då varje människa och varje häst är helt unika i sitt slag, blir också varje relation mellan häst och ryttare på sitt eget sätt. Men grunden i allt är empatin, förståelsen och inte minst kärleken och passionen för hästen.
Som en person som sett såväl excellenta tekniker som fantastiska hästkännare och allt däremellan har också sett att det är i känslan det sitter. I det rena engagemanget här och nu – tillsammans. Det är också då ridning blir vad vi vill att den ska vara – självuppfyllande, glädjefylld och en fristad i ett annars så hektiskt liv med så många krav. Till det lägger han sedan en mycket god och insiktsfull kunskap om vad tekniken dressyr i klassisk stil egentligen handlar om. Och om vi läser på är ju syftet med dressyr, även enligt internationella normer, precis det som Perry vill fokusera på: mjukhet och lätthet.
Så gå in på Perrys hemsida och läs och inspireras. Om du kan så håller Perry också mängder med clinics och kurser i Sverige, till vår glädje. Det går att se var han håller hus någonstans på hans hemsida. Under hans clinics går det att komma som fotfolk eller som ryttare.
The Grand lady Ulla Ståhlberg
Av en tillfällighet, när Kung Bore idag försöker att komma tillbaka genom snöflingor som dalar över nejden och ruggig kyla, trillade jag in på en gammal ”bekantings” hemsida. Det var Ulla Ståhlbergs hemsida, kvinnan som skrev en av de första ridhandböckerna jag någonsin hade i min ägo. Det var boken Känn din häst. Den har faktiskt sålts i 75 000 ex, vilket är ganska mycket för en hästbok. Det verkar vara fler än jag som har den i bokhyllan och hennes betydelse för ridsportssverige lär således vara av största betydelse. För Känn din häst är då inte den enda boken som Ulla skrivit med åren.
Ulla har skrivit en mängd böcker, både för ungdoma och vuxna. Det mesta handlar om hästar i allmänhet, att lära ut ridning, hästarnas historia och böcker om ridning för personer med funktionshinder. Numera har hon sitt eget bokförlag: http://www.kikkuli.com, där hennes böcker går att beställas. Om sin egen bok ”Gör hästar så” skriver hon själv på hemsidan:
Varje gång hästen bär sig omotiverat och konstigt åt måste du tänka dig in i hästen, klargöra för dig vilka instinktiva beteenden som ligger bakom i just den situationen och varför de har framkallats i den miljön. Du måste bli medveten om att hästen inte bara är ett yttre skal, som du säkert liksom de flesta ryttare kan väldigt mycket om, utan att det finns något som är mycket väsentligare innanför skalet.
Hon var redan på 1970-talet ute med en bok om hästens muskler och biomekanik. Det fanns på den tiden ingen bra beskrivning på hästens muskulatur och vad musklerna användes till, förutom i rent vetenskapligt syfte. Idag finns boken enbart ute på CD-rom.
På hennes egen hemsida som du hittar här finns mängder med små inlägg som jag fann mycket intressanta. Bland annat kloka ord från mästare från förr. Bland annat avslöjade hon där att det är mr Caprilli som stått för den lätta sitsen vid hoppningen. Innan hans tid valde ryttarna att sitta djupt i sadeln och luta sig bakåt (!) för att stanna kvar över hindret. Det låter så lagom bekvämt tycker jag.
Busenkelt! 