Handen – denna så viktiga hjälp för en dressyrryttare. Vad mycket den berättar för hästen: Ska jag gå högt och samlat eller lång och låg; ska jag ställa till höger eller vänster eller gå helt rakt, ska jag runda mig till vänster eller höger och i så fall hur mycket.

Men för denna att vår hjälp ska fungera måste vi få en fin kontakt med hästen via tygeln. Det kan vi bara få genom att själva vara i balans, så att handen lever sitt ”eget liv” ett liv som inte handlar om fart eller om att hålla ryttarens balans, utan som handlar om kommunikation.Vi måste också få igång motorn så att det finns energi som kan förändras i hästen för att handen ska ha någon funktion alls – den fångar upp energin som kommer från bakbenen och lotsar framdelen utifrån bakbenen (det jag kallar motorn) i ett evigt spinnande hjul. För en korrekt bild av detta – klicka här och här

Därför är det inte så konstigt att en bra ryttarhand är det sista som ofta dyker upp hos en ryttare – för vi måste få de andra hjälperna på plats först. Skänkeln och sitsen. Sedan handen.

Nybörjare tar gärna till handen först. I stora, stora rörelser. För att svänga. För att stanna, för att inte ramla av. Ju större rörelserna blir desto mindre hamnar hästen i balans. Det är inte så konstigt att vi använder oss av händerna i första hand (;-) ) . Det brukar ju funka? Vi har  byggt upp hela vår värld på tre saker nämligen: våra egna händer – med vår finmotorik i handen har vi kunnat bygga, sy, skriva och bära oss till en helt annan dimension än om vi inte hade haft dem; vår hjärna som kunnat planera och lösa problem och sedan såklart hästen – som gett oss den styrka vi inte har själva.

Men som sagt – handen är inte det första steget i hjälpgivningen, och inte det som löser våra problem på hästryggen. Det gör sitsen och skänkeln. När vi sedan löst problemen med sits och motor – då är handen där för att vägleda och lotsa.

Och då är det viktigt att vi håller handen korrekt.. Många frågar om hur hög handen ska vara? Det är för mig som att fråga hur långt ett snöre är. För handen ska vara placerad så att underarmen följer tygelns linje från hästens mun. Även det ser du på länkbilden ovan. Om hästen har lågt huvud ska således handen vara låg, har hästen högt huvud blir handen något högre. Annars bryts linjen.

Hur händerna ska hålla tygeln är också det viktigt. Om vi håller krampaktigt men inte tydligt blir det inte bra alls. Då kan vi inte hitta den där härliga kontakten vi söker med hästen via tygeln. Handleden ska vara rak. Håll tummen uppåt, annars spärras armbågen som behöver kunna svikta. Den ska alltid vara följsam.

Hur ska då en fin kontakt i handen kännas? Kontakt är ju steg tre på utbildningsskalan (där takt och lösgjordhet föregår/är sammankopplat till detta steg). Jag brukar säga att det är som att hålla ett barn i handen, ett barn som vi ska gå på bio tillsammans med. Ett barn vi känner och tycker om, och som tycker om att vara med oss. Den känslan…. 😀

När den känslan väl kommer, då blir många av oss ryttare helt, helt saliga. Då snurrar ridhjulet på utan stopp och kvar blir det mjuka, det behagliga. För både hästen och ryttaren. Men det tar tid att hitta den. Och den är inget vi kan tvinga oss till. Vi kan fråga efter kontakt, och rida fram i handen för att hjälpa hästen komma till ro på bettet. Sedan måste vi ha tålamod för att låta hästen få tid att finna den.

Mer om handen, och inte minst om munnen på hästen,  kan ni läsa om på Hippson också – mycket läsvärt!