Hästar och Ridsport
Penicillin-chockernas tid är över?
Det som står i den här artikeln är kanske något av det bästa jag läst på väldigt länge. I många år har jag förfasats över att ge hästar penicillin. Risken är nämligen att man chockar dem och då kan de dö. Det handlar om utspädningsvätskan prokain som kan ge en väldigt allvarlig allergichock hos hästen. Det händer när man sprutar in medlet ,då det går fort upp i kroppen.
Vill det sig illa kastar sig hästen runt utan kontroll på sig själv och inte helt sällan kan de bryta benen av sig. Om man är i vägen kan man själv bli nedsparkad eller klämd av en häst som helt redlöst slänger sig runt i kramper. Har man tur vid chock blir hästen mest bara orolig och stissig (det har jag upplevt en gång).
Därför ska man absolut inte binda upp en häst för att ge penicillin, utan ha den lös i boxen, alltid stå nära den öppna boxdörren så att man kan kasta sig ut därifrån om detta händer. Tack och lov har det värsta aldrig hänt mig även om jag fått ge penicillin ett otal gånger på mina och andras hästar under de många år jag varit stallinnehavare. Tack och lov. Men det betyder ingenting. För det kan hända när som helst, och jag vet att jag har tur som sluppit.
Men nu ser det ut att bli ändring på det. Ett nytt lösningsmedel för penicillinet är på väg till marknaden, som inte ger samma risk för chock. Den dagen, kommer jag tycka det är mindre hemskt att penicillinkura en häst, och hästarna kommer utsättas för en mindre risk här i livet.
OBS! När man ger penicillin måste man oavsett om det finns risk för chock eller inte ha koll på vad man gör! Jag har tyvärr många gånger sett hästägare ge penicillinet på helt felaktigt sätt vilket inte bara innebär ett fysiskt lidande för hästen för stunden, utan även gör att penicillinet inte kommer ut i kroppen på rätt sätt och i rätt dos! Det kan också vara farligt att ge penicillin på fel sätt, om det kommer rakt in i en artär eller ven till exempel. Medlet ska injiceras i halsmuskeln i den så kallade triangeln – ingen annanstans! Och man måste kolla att man inte träffat någon blodåder. Är du det minsta osäker MÅSTE du be en veterinär guida dig så du gör rätt!
Underbara ungar- något att satsa på!
Nu har vi haft en sådan där underbar kväll här på Lövslätten igen – en kväll där stallet fylls med glada, vetgiriga och hästtokiga barn och ungdomar. Det känns och märks att vi när det är tisdagskvällar i stallet. Skratten avlöser varandra och vi möts i en gemensam vilja – att få vara med hästarna.
Lövslättens Hästklubb har kört öppna stallkvällar varje tisdag sedan sportlovet. Vi bjuder in alla som vill vara med – ingen kan för lite eller för mycket och alla är välkomna här oavsett. Bara man är snäll och under 18 år. Helt gratis! Vi pysslar med hästar, rider en liten sväng eller tränar hästagility. Och vi har insett att vi alla här har mycket att lära av varandra, och vi ger och får väldigt väldigt mycket. Vi hjälper varandra, vi löser eventuella trassel och vi finner glädjen i att vi alla vill umgås och vara med de fina djuren här på gården.
Jag är övertygad om att hästarna har lika roligt, liksom vi vuxna som lotsar, berättar och visar. Vi lär oss mycket hela tiden – allihopa. Det är så en aktiv fritid för såväl barn som vuxna ska se ut idag. Jag är stolt över verksamheten vi skapat med Lövslättens Hästklubb. Vi vet att många barn och ungdomar inte rör på sig tillräckligt idag, och många har svårt att få möjlighet till en aktiv fritid. Fortfarande beror mycket av barnens och ungdomarnas möjligheter till rörelse och fritidsintressen på faktorer som de själva inte kan påverka. Vi vill sänka tröskeln, och låta alla få delta på sina egna villkor och utifrån deras egna förmågor och möjligheter.
Vad vi behöver däremot är lite mer resurser – så att vi kan verka vidare. För vi vet att vi (framför allt hästarna!) gör skillnad – för alla de ungdomar som kommer här varje tisdag. Och vi vill att det ska vara gratis för barnen – så att inte föräldrars plånböcker avgör om de kan vara med hästarna eller inte. Vi ser också gärna att vi får fler medlemmar, och gärna aktiva sådana!
Vill du bli medlem i klubben och stötta vår verksamhet för barn och ungdomar? Betala in 200 kr på BG 5103-8842 Skriv namn på inbetalningen och maila gärna oss dina kontaktuppgifter! helena@losatyglar.se
Det går också att swisha medlemsavgift eller valfritt stödbelopp till: 123 150 90 90.
Alla intäkter går oavkortat till vår verksamhet för barn och ungdomar – barn och ungdomar som annars inte hade haft möjlighet att få träffa och umgås med de fantastiska djuren hästarna.
Mer om hästklubben kan du läsa om på http://www.hastklubben.com
Att inte svika tilliten
Set your horse up to succeed.
Det är ett mantra i mitt huvud som jag fick inpräntat i början av 2000-talet när jag tränade för Leslie Desmond, en av de bästa hästhanterare jag sett. Men vad betyder det?
Det betyder att det är ditt ansvar att du och häst lyckas i övningarna. Att man bygger upp träningen steg för steg så det aldrig blir för svårt för hästen (eller för dig). Det handlar om att systematiskt jobba för framgång, och inte hoppas på slumpen, att förstå sina och hästens begränsningar men också möjligheter. Och det handlar framför allt om tillit.
En häst som misslyckas gång på gång kommer bli en orolig häst som inte vågar. En häst som sätts på pottan (med flit eller oavsiktligt) av sin ryttare kommer tappa tilliten till vad ryttaren säger och gör. Hur är det tänkt att hästen ska kunna lyckas om vi ser till att den inte gör det?
Ändå ser jag ofta hästar som straffas med svek – att man sätter dem i en omöjlig situation för att de ska ”lära sig”, och jag ser ofta hästar som förväntas göra saker de inte är klara för, och frustrerade ryttare som säger hästen bara dummar sig och går på hårdare istället för att backa tillbaka och bygga upp.
Precis som vi själva lärde oss alfabetet – mödosamt och i flera år, jobbade vi på bokstäver och ord innan vi ens kunde skriva meningar, behöver hästen få lära sig steg för steg. Men ändå förväntas tydligen hästar ibland kunna skriva haikus innan de ens vet ABC. Och då är det hästens fel? Och hästen SKA lyssna på sin ryttare, även om ryttaren lite när den tycker, bestämmer sig för att säga åt hästen att göra något som ibland till och med gör ont eller är farligt, men är olydig när den lärt sig att inte lita på ryttaren? Logiken är ibland skral – kanske beroende på brist på empati? Eller på att vi lärt oss utan att ifrågasätta, okritiskt tagit till oss att vi måste lyckas. Oavsett om vi har grunderna för det eller inte. Men haikus skrivs inte av kreti och pleti utan träning. Men alla som tränar och övar, kan en dag skriva flera fantastiska sådana.
Vardagshjältar
Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.
Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.
Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.
I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….
Endast Sverige svenska ridskolor har
Vill vi förstå vår samtid, gör vi rätt att då och då kika lite i backspegeln så att vi förstår varför saker och ting är som de är, och hur allt hänger ihop. Jag är därför otroligt intresserad av historia, inte minst nutidshistoria och jag tänkte att vi kunde resa tillbaka i tiden lite då och då och kika vad som varit – så att vi förstår varför vi är här där vi är, och inte där vi inte är.
Ridskolorna i vårt land är den stora plattform för hästar vi har i landet och det som gör att ridning i Sverige, till skillnad från andra länder, är en folksport. Och en kvinnosport. Det är inte så vanligt annars. Våra ridskolor är unika. Det finns över 550 stycken som är knutna till Svenska Ridsportsförbundet och bra många till som inte är det. Och det går tusentals elever en sisådär 125 000 faktiskt, på dessa ridskolor, ofta det enda sättet för en person att få komma i kontakt med hästar och ridning.
Ridskolorna har många och väldigt viktiga uppgifter. Förutom att erbjuda ridning, något som många tycker är roligt, avslappnande och meningsfullt och som ger motion, motoriska färdigheter och bättre balans, är stallet en plats för gemenskap – med djuren men inte minst med varandra. Det är som en fritidsgård och en social mötesplats, där vi kan träffas på lika villkor. Träffa människor vi inte skulle få chansen att träffa annars, och alla ska vi få må bra.
De första ridskolorna kom redan i början av 1900-talet. Men ridskolorna i sin moderna form dök upp i takt med att kavalleriet lades ner under 1940-talet och växte sedan snabbt under 1950-talet. Intresset från civila var stort och Ridfrämjandet (numera en del av Svenska Ridsportsförbundet), fick ett riksdagsuppdrag att utveckla möjligheterna för ungdomar och vuxna att lära sig rida och ta hand om hästar utan att det kostade skjortan. PÅ den vägen är det. Lite hjälp på vägen fick de att attrahera ungdomar, tack vare att ridponnyerna blev fler i landet. Hästarna fick de tag på genom att de nu inte behövda militärhästarna ackorderades ut (vilket fortfarande sker i viss form av Ackordshäststiftelsen!) och med följde ibland militärer som kunde instruera i ridning.
Snabbt kom ridningen att gå från militärsport till kvinnosport. Det dröjde inte länge förrän kvinnorna tog plats som tränare på ridbanorna, och det var mest de som reda på ridskolorna. Det är det än idag. Det är i ridskolorna som ridkulturen fortsatt om än i en något annorlunda form. Däremot har viss hierarkisk struktur hängt kvar från militär tid, och tyvärr tappades en hel del kunskap i glappet mellan militären som vårdare av ridkonst och hästhållning till ridskolan. Men ny kunskap har kommit till, och det kommer än mer.
Idag drivs många ridskolor i form av föreningar, men långa även av privata företag (ofta en familj eller en enskild person som ledande eldsjäl). Det är tufft att få en ridskola att gå runt ekonomiskt, och ännu är det svårare för en ridskola att få gehör för lokalbehov och stöd än vad en hockeyklubb har, även om vi faktiskt ser att det blir lite bättre för vart år. Även om det går ack så långsamt.
Skrivelse från Göteborgs universitet om ridskolornas historia
Svenska Ridsportsförbundets historia (Rekommenderas! Vilka härliga historiska bilder de har hittat!!!!).
Clinic i brukskörning!!
Den 5 maj kl 16.18 rockar vi loss med en clinic i brukskörning med Emely Lönnberg som driver M-L-Y kusk och sadelmateri i spetsen. Clinicen ger oss en inblick i en brukskörningens grunder och tankar om körning, och vi får prova på att köra dessutom.
Kursen är helt gratis tack vare projektet Brunte och går av stapeln på Lövslätten, i samarbete med Lösa Tyglar och Lövslättens Hästklubb. Ungdomar är särskilt välkomna! 😀
Info hittar du här!
Nerver i schack?
Hästens väl och ve i centrum
#Horsestoo – för hästar räknas också. Deras väl och ve, välfärd, psykiska och fysiska hälsa måste alltid, alltid stå i centrum vad vi än vill få ut av våra hästliv. Det är ju de som är navet, de som vi ska förhålla oss till. Men så lätt det glöms i allt annat som ska åstadkommas, all prestige vi bär inom oss, och alla priser som kan vinnas.
Nu gör ett antal tränare och hästkunniga ett upprop-där de efterfrågar en etiskt hållbar ridsport och som kräver att Svenska Ridsportsförbundet förmedlar en klar målbild, en strategi och verktyg för att åstadkomma detta. I gruppen återfinns Anders Eriksson, Per Waaler och många andra kändisar. Du kan läsa uppropet i Hippson.
Citat:
– Hur säkerställer man idag kvalitén i de utbildningar som finns bland annat på Riksanläggningarna?
– Hur säkerställer man hästens välfärd på tävling enligt Code of Conduct paragraf 1?
– Ska man i SvRFs stadgar återinföra och definiera vad som skall vara grunden i god ridning?
Vi får inte tappa hästen i sig – dess rätt till hållbarhet. Så nu sprider jag uppropet. För hästars väl och ve måste alltid vara i centrum. Och det är allas vårt ansvar, makthavare inom ridsporten än lite mer än alla oss andra, att i varje andetag praktiskt verka för att djur mår väl inom alla hästsportsdiscipliner – här och annorstädes.
Swedish noseband
Inom ett område är vi tydligen berömda för vår utrustning här i Sverige – när det kommer till nosgrimmor. Vet inte om vi ska vara så stolta över det dock. Det handlar om the swedish crank – en nosgrimma som vi kan få tightare än en normal engelsk nosgrimma.
Ordet crank i begreppet beror på att man spänner den under hakan genom att först trä igenom den i en ögla och sedan tillbaka igen för att fästa den – det blir som en tilja under hakan, så att vi lätt kan spänna åt ordentligt. På något sätt försöker man kompensera det höga trycket nosgrimman lätt ger genom att vaddera nosgrimman ordentligt. Och drar man åt sluter denna grimma tätt, tätt, intill hästens nos. I kombination med en aachenrem blir hela systemet helt slutet. Aachenremmen kallas förresten ”munstängare” i Tyskland. Säger mer om vad den är till för….
Kombinationen är mycket populärt bland ryttare, särskilt dressyrryttare världen över. Vad tycker hästen?
Busenkelt! 