Författare: Helena

av

Antalet som jobbar med hästar ökar!

Jordbruksverket har nu levererat en rapport de kallar för Hästhållningen i Sverige. Jag har ett svagt minne att jag svarat på en sådan här undersökning. Jag kan ha fel, men jag kan också vara en del i statistiken.

Den visar att hästnäringen växer. Ganska ordentligt faktiskt. År 2016 (rapporten kommer väl lite sent kan man tycka – det är 2018 nu och vissa grejer de tar upp skriver de är från 2017???) fanns totalt 15 000 så kallade årsarbetskrafter att fördela mellan hugade hästentusiaster inom hästnäringen. År 2010 fanns det dryga 10 000 dito. Nu säger jordbruksverket att siffrorna inte är statistiskt säkerställda – men vilken ökning skulle då krävas för att få det? Det är en 50% ökning vad jag kan förstå så i mitt tycke är det en rejäl ökning.

Och det finns massor med annan intressant info att utläsa för den som har tiden. Lite roligt är det allt att den typiske hästhållaren är en kvinna på dryga fyrtio…. Harkel. Känner mig inte alls som urtypen, jag som är så unik 😉 Två av tre hästhållare är kvinnor. Det kan förklaras av travet – där fler män verkar än kvinnor. 80 % av hästar inom travet är ägda av män, mot endast typ 12/13 % av de hästar som verkar inom ridskolor och turverksamheter.

Vi kan också se att en dryg tredjedel av ridskolorna fortfarande har spiltor till hästarna. Det kan jämföras med de 60 % år 2010. Vilken minskning! Och det är roligt att se att närmare 30 % har lösdriftssystem. Det händer saker ute i stallarna! Vanligast är dock de sedvanliga boxarna.

Utvecklingen vad gäller foder går också att avläsa i den digra rapporten. Fler ger ensilage än år 2010, jämförelseåret. Och fler ridskolor och turridningsföretag samt vi damer/herrar över 41 år ger proteintillskott – en bra sak, för här verkar vi vi dåha ersatt havren och betforn, med protein istället. Bra mycket nyttigare 😀

Och ännu en intressant sak – ju äldre man som hästägare är, desto mindre kraftfoder ger man sin häst. Framför allt är det yngre förmågor som ger sina hästar kraftfoder. Läs den gärna – du har länken i första raden.

 

av

Vi fodrar till fler än hästar och hundar

Det är inte bara jag som tycker det är besvärligt denna vinter, eller vår som det kanske borde vara men inte är. De vilda djuren har det ju för eländigt. Nu när det regnat på en meter snö, och sedan frusit till är det skare så hård att jag kan gå på den utan problem.

För ett litet djur blir det då helt omöjligt att ens gräva fram lite mat. Jag undrar hur de mår nu – älgarna och rådjuren. Jag har faktiskt inte sett dem så mycket under vintern. Andra har ju gjort det mer nära – när de varit så desperata att de gått in i hagarna och tagit hästarnas mat. Men här håller de sig borta.

Det gör däremot inte de mindre djuren. Vi fodrar ordentligt till alla fåglar, och en och annan ekorre har synts till de senaste dagarna också. Det är annars en ovanlig syn här. Jag bjuder gärna på mat till dem också. Rävarna har börjat närma sig huset också – kanske för att det finns sork och möss runt stallarna, i lösdrifterna etc. Så länge de inte tar min katt (vilket jag inte håller för troligt) så får de gärna hjälpa till att ta sork och möss för min del. För en hästtjej med stallar och vall, är rävarna rena hälsokurerna på markerna!

Vi har dessutom massor med harar. Jag ser dem aldrig, men jag ser spåren. Överallt där jag gått med min hökärra tappar jag lite hö och silage här och där. Och utanför stallet står en hel silagebal som vi tar av. Runt balen och i alla spåren hittar jag varje morgon harpluttar. Mängder med harpluttar. Till hundarnas förtjusning också dessvärre. De gillar tydligen harpluttar. Jag njuter mest av att jag då vet att hararna i alla fall får något i sig. Så jag bjuder gärna på det också. Det lustiga och kanske lite tråkiga är att jag aldrig ser dem. De har stenkoll på mitt schema. Antagligen är de smarta nog att undvika hundarna. Om jag hade varit hare hade jag gjort detsamma.

av

Colleges attacked over horse welfare

Hästar som används inom skolundervisning om – just det – hästar! Dessa borde ha det bra va? De borde finnas i en miljö som sätter exempel på hur man på ett bra och professionellt sätt tar hand om djuren. Men så är det uppenbarligen inte alltid. Tyvärr – och det är mycket märkligt varför det inte är så.
I Storbritannien har en häst som dött under en lektion renderat till ett stort upprop mot att hästar i skolundervisningen där se som objekt och att många av dem mår dåligt. Det inlägg jag delat är hjärtskärande läsning för oss som älskar hästar och som tror och hoppas att skolorna som ska lära unga hippologer och hästprofessionella i övrigt också är de som visar vägen framåt till ett bra djurskydd.
Jag hoppas Sveriges utbildningshästar mår bra mycket bättre än så här. Annat vore förkastligt! Men jag hoppas också att alla som går på skolor där hästar finns vågar slå på stora trumman och säga till om det inte är så att hästarna har det bra. Inte för att man ska sluta – men man ska säga till! Hästarna kan inte tala för sig – bara vi hästvänner kan göra det. Det är svårt, men de har ingen annan än oss att hoppas på, för om det är så att de far illa, lider de i det tysta. ❤

nakedhorse

by Linda Chamberlain

Students have called for better care of horses used in education after a leading university admitted one of its animals died after a behavioural study went horribly wrong.

A spokesman for Nottingham Trent University said: ‘This was an incredibly sad accident and not caused by neglect or bad practice.’

But ex-students have warned that the incident was among a long list of concerns about the treatment of horses – including whipping, long periods of stabling and working animals too hard for their age and fitness.

The students are among a small but growing number of whistleblowers from around the UK who are calling for better care of horses used on equestrian courses. Some left their studies in disgust, others stayed vowing to do what they can for horses who work in the equestrian industry.

Sammi Hancox (above)  finished her degree in 2016 at Nottingham Trent University in…

Visa originalinlägg 2 783 fler ord

av

Virvlande personlighet

Jag har fått höra att ju fler virvlar en häst har i pannan, desto knasigare är det djuret. Jag har också faktiskt sett att det kanske finns något i det. Det finns många fler ”myter” om det här. Bland annat att en virvel – som är det vanligaste – påverkar läggningen om den är placerad ovan ögonlinjen, i ögonlinjen eller under. Längst ner här på det här inlägget ser du hela mytlistan (i fb-inlägget jag lagt in).

Så nu kikar jag på bilder på mina hästar och ser om det stämmer. Vi börjar med gamle kungen, saknad av oss alla. Han har en tydlig virvel långt ovanför ögonlinjen. Det kännetecknar tydligen en känslig och reaktiv häst. Och visst var Alex känslig och lite harig ibland. Han kunde flyga iväg och blöta stenar var inte att leka med. I hoppningen vägrade han gärna ut sig på nya hinder, och särskilt röda läskiga saker. Men min fina Alex var också ganska så intelligent och klok. Och väldigt väldigt älskad.

DSC_0127.JPG

Ju fler virvlar desto knepigare häst sa vi. Här har vi en med en hel drös ju! Två sitter långt upp – tätt, tätt. En väldigt långt ner. Enligt myten är då W mycket talangfull men inte lätt att tas med, och behöver rätt person vid sin sida. Hon kan vara en sann utmaning.

Vad säger då hennes matte om detta? Mitt svar blir att det inte kunde stämma bättre. Det här är den svåraste och mest komplicerade damen, men också den härligaste och klokaste häst jag någonsin mött. Hon kan bli helt som förbytt i ”fel” händer, medan jag på de 16 år jag nu ridit henne, inte lyckats trilla av mer än en gång (även om jag försökt fler. Jag kunde känna mig tryggare och för mig är hon den finaste jag vet. Kanske för att hon lärt mig så himla mycket, smart som hon är. Och hon tar ingen skit från någon (helt rätt W – Nobody puts baby in a corner!!!!)

wnärbild.JPG

Känslige Sayo, mattes fina kille. Kan vara glad som få, men också sur som ättika och riktigt arg ibland. Tittar vi på hans virvel är den långt ovanför ögonlinjen. Det lär enligt myten beteckna en intelligent och reaktiv häst. Och visst är du det, även om du är det på ett annat sätt än Alex!

sayosommar.jpg

 

Finaste Daniel San – alltid lika snäll och rar. Alltid en kille att lita på och trygg som få. Älskade hjärtat – visst sa din virvel mitt emellan ögonen som dessutom löper lång väg utmed nosryggen att du var en behändig gentleman och väldigt, väldigt snäll. Det tänkte jag inte på då, men du var vår ängel och vår finaste farbror, vår vän i vått och torrt. Snällare fanns inte. Vi saknar dig här, farbror San. danielsan.jpg

Här kommer hela listan. Hur är din favorithäst- och stämmer det med virvlarna?

 

 

 

av

Häsklubben hamnade i Hippson!

I tisdag var jag på möte under kvällen. Helt plötsligt började min telefon att pipa och vibrera konstant. Jag var ju bara tvungen att smyga upp luren för att se vad det var som var på gång!

Det var Hippson som lagt ut en artikel om Lövslättens Hästklubb, hästklubben som vi har här på gården! De gjorde en fin berättelse om varför vi driver klubben och inte minst om att vi har öppet varje tisdagskväll här på gården för alla och envar som vill andas hästlukt, mysa med hästar och lära sig mer om dessa fantastiska väsen.

Jag är oerhört glad att jag får chansen att starta sådana här projekt, och att jag har mina fantastiska hästar som kan hjälpa mig. Nu laddar vi för att utveckla klubben än mer.

Vill du också hjälpa till att bidra för att vi ska kunna hålla våra klubbkvällar och öppet hus-dagar för barn och ungdomar som skulle må bra av att vara i stallet helt gratis???

Då kan du swisha eller sätta in en slant på bankgiro:

swish 123 150 90 90 eller bankgiro 5103-8842.

Vill du bli medlem skriver du bara ditt namn och adress och kostnaden är 200 kr för individ, 400 kr för familj. 😀

Läs artikeln här! 

 

av

Våra stallrutiner

Alla stall har sina rutiner. Hästar och folk vänjer sig vid hur det ska vara och ofta funkar sedan rutinerna som en röd tråd genom dagen, en röd tråd som påverkar när hästarna rids, när vi människor jobbar och när vi sover. Allt hänger ihop på en gård. Hos oss utgår vi från hästarnas behov när vi planerar vår dag.

Varje morgon när jag vaknar upp tittar jag ut genom fönstret. Då vi har lösdriftshästar som jag kan se från mitt fönster får jag då en snabb överblick över hur natten varit. Står de inte ens vid grinden, vet jag att de inte är särskilt hungriga. Står de vid grinden vill de ha mat – typ nu! Sådant beror mycket på väder, men också vad de hittat på under natten. Vad vet jag? Kanske har de busat järnet? Eller så har det varit för mycket snö för att orka gå omkring och äta av granen och gräva fram det torra gräs som finns därunder.

Morgonen börjar med mat. Mat i stora lass överallt. Hästarna som står inne – just nu fyra stycken får mat inne, de andra portionerar jag ut mat till. Jag släpar omkring på min stora blåa kärra, som i sig är ett litet under. Den har hängt med i femton år nu, och verkar vilja funka ett tag till. Den fyller perfekt till en fyra, fem hästar – lite beroende på hur mycket jag lassar på. Varje häst går på en 12-15 kg hö per dygn. Vi ger ju inte fri tillgång, men jag ser till att de inte är hungriga. Det blir väldigt mycket spill om vi kör frit illgång, väldigt mycket stillastående och bara stå och äta för mina hästar om jag låter dem gå på fri tillgång. Vissa klarar det galant, men de andra blir feta som grisar. Och så rör de sig för lite. Sådant är inte bra och då vi har möjlighet att fodra så många gånger per dag, ha skog till alla hästar och halm i lösdriften så tycker jag i alla fall att det är ett bra system att portionera ut och dosera efter behov.

En och annan behöver lite mer än normen, och då tar vi in och ger extra. Eller så tar vi in och ger lite mindre, för att de är så lättfödda. En får stå inne på natten och äta så mycket han mäktar med. Bara där blir det ett tiotal timmar med fri tillgång, och så lite extra på det. Så är han fin i hullet. En annan vill också komma in och sova, för han blir på dåligt humör när han måste dela sin ”säng” med andra i lösdriften. Se han kommer också in. Alla passar inte i samma mall. Har man eget stall gör man som man tycker och känner antar jag – jag försöker känna av vad hästarna trivs bäst med och så mycket jag bara kan anpassar jag mig till det. Det brukar finnas lösningar till det mesta, så alla får det de behöver.

Nåväl – tillbaka till morgonpasset. Som kanske inte är så tidigt som folk tror. Innan ått ska jag vara färdig med att ha fodrat, ibland blir det tidigare om jag ska iväg. Sedan kollar jag vatten till alla och så går jag in och har kaffe, kollar dagens nyheter på olika sätt, chattar på nätet och planerar upp min dag. En timme lite drygt senare är det dags för utegång för de som står inne. Sedan mockar jag och fixar i ordning stallet. Har vädret varit, eller är, eländigt så åker sedan ett gäng lösdriftshästar in. Just nu åker alltid åtminstone en häst in i stallet från lösdrifterna. Den hästen har som viktigaste uppgift att mysa, må bra och hålla vår Tingeling, som står inne pga sjukdom, på gott humör. Då gäller det att ha hästar hon trivs med. Vi vet vid det här laget vilka som funkar, och vilka hon ber flyga och fara. Och som tur var är det alltid någon av de där som vill ha lite extra mat som passar. Så fint det blir då, då det går att synka ett behov med ett annat!

Är det kallt värre är vi rädda om värmen i stallet. Då åker några fler hästar in. Samma sak, som redan skrivits, ifall det är uruselt väder. Vissa är känsligare än andra, så de får stå inne lite längre. Täckas lite mer. Andra klarar det mesta och bryr sig inte så mycket.

Under dagen kollar jag vatten och fodrar i hagarna två gånger vintertid. Är det barmark och lite att äta på, blir det en fodring under dagen. Sommartid ingen, för då är det ju bete som gäller. Eftersom vi har så stora betesmarker vänjs hästarna in i takt med att våren gör entré. Vilket vi hoppas blir när som helst nu! Förra året hade redan tranorna kommit vid den här tiden. De gör rätt i att vänta i år. Snön ligger meterdjup och det har till råga på allt regnat som bara den under ett dygn för att sedan frysa på. Det känns som våren är långt borta…..

Då kan ni tänka er vad hästar det varit i stallet – alla har de fått kel, borstning, täcken på och av, fodrats och fått mysa en stund – trots att man har en bra lösdrift skadar det inte att skämma bort sina djur lite och dubbelkolla att de mår väl. Det är tur jag ofta kan variera mina arbetstider något, eller åtminstone hinner med att göra det som hästarna behöver.

Nu väntar istället kyla och klart väder. Perfekt för hästar! Blir det inte för kallt, så blir det lätta dagar för oss människor.

Om hästarna själva får välja är det lite bustid i hagen under morgonen efter maten. Sedan råder stilla lugn. Det är sovtid för hästarna. De myser lite här och där beroende på väder. I lösdriften om det är busväder, ute i solen om det så tillåts. Då ska man inte träna hästar som behöver lite mer energi. Men det är perfekt att träna en häst som kanske har lite väl med energi.

Eftermiddagstid och tidig kväll så länge det är ljust är träningstid. Då tränar jag ofta en tre, fyra hästar och sedan tillkommer lektioner på kvällen. Om det inte är helg förstås för då har vi folk här mest hela tiden och vi jobbar i stallet hela dagen, rider så mycket vi orkar och njuter av att vara i hästarnas värld. Och efter varje ridpass ger vi dem lite extra protein, mineraler och låter dem vila inne mumsandes på hö. Det är rutiner hästarna gillar lite extra. Försöker man ändra på det finns det hästar som opponerar sig starkt. Typ vägrar gå till hagen! 😀

Så går dagarna fort på Lövslätten. Med sina rutiner. Rutiner är bra. Det gör att vi inte glömmer. Det gör att vi kan fokusera på annat – lösa problem, förbättra vår verksamhet och hinna med att jobba med det som inte har med hästar att göra.

 

 

av

Psykisk ohälsa – vanligare än vi tror

Igår var jag på en föreläsning med Rebecca Anserud. Det var en nästan omvälvande upplevelse, då Rebecca själv är en otroligt levande, inlevelsefull, empatisk och klok människa. Som jag skrattade, men jag hann gråta också, som min hjärna började spinna på den ena tanken än den andra. Om du har chansen – hör hennes berättelse! Hennes föredrag är värd att upplevas live. Nu kanske någon undrar vad i hela friden det har med hästar att göra. Det har det kanske inte egentligen. Men för mig har det det……

Rebecca åker runt om i landet och berättar om hur det är att drabbas av psykisk ohälsa, om hennes erfarenheter och vad hon vill se för förändring när det kommer till vård och behandling av alla som drabbas. Visste ni att 75% av oss alla kommer att drabbas på ett eller annat sätt? Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har i plånboken, hur bra din karriär är, eller i vilket område du bor i. Alla kan vi drabbas.

Samtidigt är det ett stigma för många. De skäms för att de mår dåligt, och tror att de är ensammast i hela världen. För er som läser detta och tror det – så är det inte. Jag hade en tuff ungdomstid, mina nära och kära har drabbats och i mitt stall träffar jag massor med människor som är drabbade eller har drabbats av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan innebära så mycket, och varje enskild upplevelse är unik. Samtidigt så finns många gemensamma nämnare. Och många av oss drabbas. Du är allt annat än ensam. Det finns också de i din närhet som vill och kan lyssna. Det gäller bara att hitta den individen. Vi kan också hitta platser som hjälper. Ibland är det kanske till och med lättare.

Min plats är stallet och hästarnas värld. För djur kan hjälpa, inte minst hästar. De bidrar med det som människovärlden kanske inte gör – en värld där vi inte döms. Ingen häst bryr sig om hur snygga kläder du har, hur välsminkad du är och vilket efternamn du har. De ser dig inte på ytan, de ser din insida. Den som är du. Egentligen.

De erbjuder en plats där vi får vara som vi är, och där vi märks och syns. En häst ser om du mår dåligt. Den reagerar på det. Den vet, utan att du behöver säga något. Vi människor har av någon anledning svårare för det. Barn ser – lär vi oss att bortse från det under ytan, lär vi oss bli rädda? Varför vågar vi inte prata om psykisk ohälsa och hur svårt är det egentligen att fråga någon hur de mår- och verkligen lyssna på svaret? Oerhört svårt verkar det som, och det blir ett elände. För om vi inte ens kan prata om hur vi mår, hur ska vi då orka nå ut och få stöd när vi verkligen inte mår bra? Det och mycket annat pratade Rebecca om igår på sin föreläsning. Om sin kamp mot skammen, om sin väg tillbaka från ohälsa, och om sjukvård, skola och mycket annat. Inte minst pratade hon om hur man så lätt hemfaller till att behandla symtomen och inte orsaken – det som är roten till allt.

Då jag också är lite politiskt engagerad i min kommun, hade jag dels äran att introducera Rebecca denna kväll, en kväll som var en del av Tillsammansveckan, en vecka i Västmanland för att uppmärksamma psykisk ohälsa och ge kunskap, hopp och inspiration. Dels har jag tidigare insett att det vi behöver jobba mycket mer med psykisk hälsa – i alla de delar som Rebecca nämnde. Hon bekräftade min bild, en bild jag fått a vittnesmål från de många jag mött i mitt hästliv som brottas med just psykisk ohälsa idag. Det saknas så mycket, det tar sådan tid att bli tagen på allvar när man väl söker hjälp (ofta för sent), och det är inte alltid man får den hjälp man behöver. Det är fortfarande så att man måste våga kriga och kräva för att få bra vård inom det psykiska området. Det är inte ok.

Det är tur sådana eldsjälar och starka individer finns, som orkar berätta, orkar informera och orkar kriga för andra. Rebecca är ett ypperligt exempel på det, och jag är så otroligt imponerad över hennes arbete. Hon gör skillnad.

Det gör hästarna i mitt stall också. När jag som yngre inte mådde bra åkte jag till stallet. Hästarna fanns där för mig när jag behövde det som bäst. Inte minst fanns min Alexander där för mig i så många år, när jag som bäst behövde honom. Jag undrar hur många gånger jag suttit under hans krubba, hur många timmar jag bara varit där och hört hans tuggande på sitt hö. Hur självklart det varit för honom att jag satt där, och hur han varit nära. Jag undrar hur många timmar jag suttit i sadeln i skogen och bara andats in hälsa, och snusat på hans hals bara föra att hitta balansen i livet. Och varje gång har det hjälpt.

Lika lite som jag är ensam om att ha haft perioder i livet då det varit kämpigt, lika lite ensam är jag om att ta hästarna till hjälp för att må bättre. Jag har sett så många ta hjälp av dem och vet att de gör skillnad. Det använder jag mig av varje dag – insikten att hästar gör skillnad. På riktigt. Därför är hästar inte ”bara” ett tidsfördriv i min värld, en rolig hobby som jag har för att hålla mig igång. För mig är hästar så mycket mer. Det är nog är därför som jag har såpass många som jag har – och därför som jag håller mitt stall öppet för alla som behöver de hästar som jag har här. Så mycket fantastiska människor jag träffar tack vare mina hästar – så mycket lärdomar jag får. Det är enormt vad det hela tiden ger tillbaka.

Och det är nog därför jag har de hästar jag har – flera av dem har haft vad man kallar för brokigt förflutet. Och jag försöker varje dag ge tillbaka till dem, det de ger oss – en bättre värld där vi får vara de vi är och där vi inte ses som något annat än de vi verkligen är. De har något att lära oss människor. Om vi kan ta med oss detta i vår vardag, kan vi också se varandra och våga fråga – hur mår du? Och faktiskt orka höra svaret.

av

Varför trivs inte hästen i stallet?

En häst kan trivas olika bra i olika stallar. Även om ställena till synes erbjuder i princip samma sak, kan en häst reagera oerhört olika i de olika stallarna. Det här är något jag själv erfarit på nära håll och ständigt har i åtanke. För det faktum att det är så, gör också att det är något vi människor kan göra åt problemet.

Den första gången jag märkte det hade jag inte varit hästägare länge. Min häst var en mager rackare och åt och åt och åt. Han åt mig ur huset. Ända tills jag av just orsaken att vare sig han eller jag trivdes i stallet bestämde mig för att flytta honom. Då blev han snabbt fet som en gris. Och sedan har han varit lättfödd resterande del av livet, en sisådär 22 år….

En annan gång hade jag tre hästar på lösdrift. En av dem pallade verkligen inte med livet på den gården. Det spelade ingen roll att det näst intill bara var jag som tog hand om den lilla gruppen (som jag flyttade ut ur den stora gruppen på gården för att de skulle få tillräckligt med mat och få vara i fred). Det spelade ingen roll. Denna häst, som varit så otroligt rar och lugn, blev som ett monster varenda gång jag försökte ta i henne i stallet. Det gick inte ens att hämta sadeln utan att hon försökte stegra sig och sticka ut från stallgången, och hon var allmänt mycket svår att hantera. Det var nästan så hon blev farlig när jag och min stackars hovslagare försökte få ordning på hennes fötter. Tills jag tog hem hela gänget till min gård igen. Då var hon som vanligt igen och somnade snällt i stallgången när jag gjorde iordning henne.

Men det varade ju bara tills den gång jag skulle iväg på semester. Långa, långa mail kom om min livsfarliga häst, som inte släppte in dem i lösdriften eller knappt ens lät dem fodra hästgruppen. Trodde jag skulle hitta en hysterisk häst när jag kom hem igen. Men nj då- när jag var där var hon den lugna fina tjejen igen. Snacka om säreget sto. Herre min je vad jag älskar den damen. Det är min tant det!

Hon lär mig varje dag, vilket jag nog påpekat både en och två gånger i den här bloggen. Bland annat att en häst kan trivas i ett stall, med vissa personer när det är på ett visst sätt. Men hata ett annat, snarlikt. Det kan ha med person att göra, det kan ha med rutiner, andra hästar, hagkompisar, foderrutiner etc etc. Om vi vill hästarna väl, kan vi flytta dem till annat stall eller omforma rutiner så att stallvärlden passar dem bättre.

Det kan handla om så ytterst små saker. Ett praktexempel är när jag bytte till – bättre!- vattenkoppar i mitt stall. Från sådana där tröliga med plattor man måste trycka på, till nipplar som man bara behöver nudda. De flesta hästar blev jättenöjda. Utom en. Han blev vansinnigt arg på detta. Han vägrade att använda koppen och försökte till och med sparka sönder den. Men drack ur den, det gjorde han inte, så törstig han än var. Det var bara att ställa in vattenhink och sedan sätta in den gamla koppen igen. Som nu hade fått sådant tryck att vattnet sprutade runt hästen när han drack. Men då vart han nöjd igen och livet kunde går vidare. Sicken knasig häst, men har man preferenser så har man!

Det ska sägas att de allra flesta hästar är otroligt anpassningsbara, så bara de får tid att lära sig nya rutiner så blir allt gott och bra. Men vissa är känsliga. Det visar sig tydligt, och då får man försöka hitta på saker som gör dem nöjda igen, om något blivit tokigt.

 

 

Magasinet The horse har en artikel om detta fenomen, där de beskriver en del av de problem som deras experter erfarit orsakat hästens olycka. The Horse