Hästlivet är allt annat än lätt. Vi behöver övervinna oss själva i vår träning, för det händer mer än en gång att vi blir rädda. Faran ligger i att rädslan kan ta över, och hämma oss. Tyvärr är det också då det börjar bli riktigt farligt. När rädslan tar över, agerar vi inte längre rationellt. Vi gör tokiga saker, vilket kan ställa till det både för oss och för hästarna. Rädsdlan i sig drabbar också hästens sinne. När ryttaren eller ledaren blir rädd, blir också hästen rädd. Och en rädd häst, är en farlig häst.
Trots det blir vi rädda, och måste få bli det. Det drabbar oss alla – även de bästa. Men vi måste också, om vi vill jobba med, rida på eller köra hästarna, också lära oss att hantera och övervinna rädslan. På något sätt. Stacey Westfall, en sann guru inom hästvärlden, har tagit upp detta i sin blogg. Läsvärt!
Min allra största rädsla är nog inte att trilla av, även om jag är en fegis. Jag jobbar hårt med säkerheten och varje gång en elev dimper i backen, håller jag på att få hjärtslag. Och jag läser av hästarna på banan konstant, allt för att kunna förhindra att någon råkar illa ut. Men det är inte det som jag är allra räddast för. Jag är allra mest rädd för att hästarna ska tycka att det vi gör inte är okej. Att de inte vill vara med och leka med oss. Det jobbar jag med, för om jag tvekar, tvekar ju hästen. Och vi har inte lika kul längre. Vad är din största rädsla?
Ja – visst låter det otäckt? Brännskador på känsliga partier på häst eller människa är skador som man bör ta allvarligt på. Då behöver området få läka ihop ordentligt. Men om brännskadan är stor, och växer snabbt, kan problemet komma inifrån själva hästen (eller människan.). Det handlar då om en förgiftning som orsakar fotosensibilitet.
Jag har själv fått uppleva detta på en häst. Och stackars hästen! Jag ringde genast till veterinär då jag förstod att något var fruktansvärt fel. Det började med ett sår på mulen, som jag konstaterade var solbränna. Jag smörjde in nosen försiktigt med helosansalva med skyddsfaktor. Men döm om min förvåning, nej skräck! när hästen morgonen efter i alla fall är helt sönderbränd över hela den stora bläsen! Även hästens vita ben var svullen och hon såg så ömklig ut stackars häst att jag genast tog in henne i stallet och ringde veterinären.
– Jösses sa veterinären och förstod att det var en allergisk reaktion av något slag. Hon gav min häst kortison för att häva chocken i kroppen och sedan fick min häst vila i skuggan under en lång tid. Men veterinären som var ute kunde inte säga mig vad det berodde på. Och vetgirig som jag alltid är, så beslöt jag mig för att ta reda på var problemet kommer ifrån. För om jag inte lärde mig det, kunde ju problemet dyka upp igen.
Sagt och gjort. Jag började ringa runt till ”bättre vetande”. Lite försprång har jag då jag har nära kontakter med en del veterinärer. Snart började jag vara ett svar på spåren. Det visar sig att vissa växter under vissa förhållanden kan börja skapa gifter – direkt eller indirekt. Dessa gifter sätter sig på levern och orsakar något som kallas för fotosensibilitet. Det är en överkänslighet mot ljus och som visar sig på hästens vita partier, om spdana finns. Så det jag ser, kommer alltså från leverproblem! Snart fick jag också svar på tal vad gällde vilken växt det kunde handla om. Det var antingen johannesört, eller alsikeklöver. Båda växte i hagarna. Mitt tips går till avenklövern, eller helsikeklöver som en vän till mig föredrar att kalla det. Antagligen har hon tryckt i sig denna och blivit förgiftad.
Min häst har sedan det varit känslig för solljuset, liksom vissa foder. Det ställer till problem för oss ibland, även om vi idag kan hantera det väl. Tyvärr är jag allt annat än ensam om att ha fått det här problemet. Flera jag pratat med har också haft stora problem med hästar som tryckt i sig alsikeklövern. En vän till mig har fått rehabilitera sin häst i många månader, en annan får problem varje sommar. Jag hade tur med min. Hon repade sig ganska snart, men hon kunde faktiskt ha dött. Om inte hon blivit så bränd (alla blir inte det på det sättet), och hon ätit av den giftiga klövern under en längre tid hade levern tagit duktigt med stryk….
Så om du har en häst som blir väldigt bränd: ta en funderare och se i hagen om det är något som den har fått i sig! Rådfråga en veterinär som är kunnig på växter och foder, och uteslut åtminstone möjligheten att det handlar om något annat än ”bara” solbränna”. För om det är en förgiftning hjälper inget solbalsam i världen. Då behöver hästen komma bort från de växter som drabbar levern, och kanske till och med kortison för att dämpa reaktionerna.
Den här artikeln från Allt Om Hästar behandlar ett ämne som alltfler hästar ”drabbas” av. Det handlar om Kissing Spines, en omdiskuterad diagnos där tornutskotten ligger närmare varandra än vad som anses sunt. När de ligger emot varandra är risken stor att dessa klämmer en nerv, vilket gör att hästen får mkt ont och därför inte är ”brukbar”.
Kissing Spines, eller något som är mycket likt i alla fall, finns hos en stor mängd hästar – utan att man för den skull någonsin upptäcker det. Närliggande tornutskott är vanligt, men hittas ju inte så länge ingen letar efter det. Och det är bara när hästen anses ha ett problem som man röntgar, och då kopplar ihop ett problem med vad man ser på röntgen.
Men att tornutskotten ligger nära varandra på en häst som inte fungerar i ridningen är inte alltid liktydigt med att hästen har problem med dem, eller borde ha problem med dem! Det är en tolkning, något som Svelands undersökningar visar. De har tagit hand om 40 utdömda hästar för att se om hästen kan bli rehabiliterad.
Och det visar sig att det är lite som det alltid är: rätt träning utifrån hästens fysiska förmåga och behov, utbildning som innebär att hästen förstår vad vi menar och också har motivation att utföra jobbet, samt en ryttare som rider i balans verkar vara tricket för att få de här hästarna att fungera. En enda häst, har man misslyckats med, av de fyrtio utdömda hästarna. En hade till och med inte fattat vad en skänkel betydde. Inte konstigt att hästen inte bjöd (något som ansågs som ett problem och som sedan blev grunden för en utredning som ledde till utdömning…).
Själv reagerar jag dels på veterinärernas snabba och pessimistiska utlåtanden vid kissing spines (llite negativt då…), men jag reagerar också mycket på Svelands insats här. Det här är toppen! Det är inte bara av stor betydelse för en häst som får en till chans här i livet, utan det är också viktigt för att ta reda på om hästar verkligen är ohållbara, bara för att en viss diagnos ställs.
Många problem med hästar beror på okunskap, och genom att sprida kunskap, kan vi bli bättre på att ta hand om våra fyrbenta vänner i framtiden. Och för den som är intresserad av ekonomiska aspekter – även försäkringspremierna kan hållas nere genom att hästar tränas bättre, och färre behöver dömas ut i onödan (det blir en indirekt kostnad för alla försäkringstagare då premierna måste hållas höga, och stora belopp betalas ut till hästar som egentligen skulle kunna fungera utmärkt. …). Vinst för alla med andra ord…
Veterinär och biomekaniska experten Angela McLeod ger i denna intressanta och lärorika artikel publicerad i Horsemagazine en intressant inblick i vikten av att ha koll på hästens biomekanik när vi rider. Hästar är till exempel veka i en sida och starka i den andra av naturen, vilket påverkar ridningen och de effekter vår hjälper ger. Varje hjälp har en direkt påverkan på hur hästen arbetar med sin kropp. De sätt varmed vi som ryttare försöker göra dem rakare kan antingen hjälpa eller stjälpa hästen. Att bygga upp hästen tar lång tid och är en steg-för-steg-process där takten ligger till grunden för allt arbete.
Med ridning utifrån hästens biomekaniska förutsättningar tar det enligt McLeod lång tid att bygga, upp en häst till högre samling, men det ger framför allt hållbara hästar som finner ro i träningen, medan ridning som hastas fram och där genvägar söks i bästa fall leder till hästar som tycker det är obehagligt att jobba och i värsta fall svårlösliga fysiska problem. Det går att se skillnaden på de olika ridsätten på banorna för ett vaket öga. Ser det tungt ut att rida, eller ser hästen ut att göra saker ”av sig självt”?
Min mamma frågade en gång i tiden hur i hela friden hon som inte kunde ett vitten om hästar skulle kunna se vilket ekipage som var det bästa i en dressyrtävling. Jag svarade: – det ekipage som ser behagligast ut, och där det ser löjligt enkelt ut, är det bästa. Det tycker jag fortfarande. Men som sagt, att bygga upp en bra och stark ridhäst, det tar sin tid….
Nu är det snart vår på riktigt. Tror aldrig jag väntat så länge på att få uppleva barmark som just i år. Men nu äntligen rör det på sig och vägarna ute i skogarna är uppmjukade. I alla fall dagtid.
Den långa vintern har givetvis erbjudit sitt med. En hel del konditionsträning har det allt blivit på vall och oplogade vägar. Men när snön började ge vika utan att försvinna helt hamnade vi här i ett ingemansland. Underlaget har inte tillåtit alltför stora utsvävningar. Tur då att det går att göra mycket ändå. Lastträning, träning att rida utan vare sig sadel eller träns, promenader och miljöträning är bara några av de saker som vi roat oss med.
Det är en stor del att få allt att funka kring ridningen också, något som kanske en del glömmer. Så även jag, när mycket ska hinnas med. Därför har det varit nyttigt att ta den här möjligheten i akt att träna sådant som kanske ibland ses som självklart. Och vad härligt det är när hästarna samlas kring grindarna för att hänga på! Det värmer gott, även när det är kyligt ute. Vilka kompisar de är och vad de gillar att jobba!
Nu hoppas jag på att ridturerna kan bli längre och längre allteftersom. Ljuset är ju tillbaka! Nu är det värmen som vi väntar på. För sommartid tränar vi som mest här, när det är som vackrast och härligast att vara ute. Och den som väntar på något gott….
Planeringen för en härlig sommar är i full fart den med. Oj vad jag längtar till sommarens alla bestyr. Här på gården planeras hästhanteringskurser, och kurser i hur vi kan utbilda hästar på ett positivt sätt. Dressyren kommer att få sin givna plats den med, liksom hoppningen. Unghästarna får sin alldeles egna helg, och ungdomslägret är redan nu näst intill fullsmockat. Måtte solen vara med oss i år!
Personligen vill jag utveckla min ridning än mer och komma iväg med finaste Sayo och Lady. Vi får se var vi hamnar och vart det går…. Några kurser är inplanerade för min egen del, och jag hoppas hinna med mer än någonsin. Som vanligt med andra ord. Att få ordning på den alltid så mystiske Micro står också på schemat, liksom inkörning av älskade russet Tingeling. Redan nu ser jag stora förändringar till det bättre för Micro. Han börjar komma ur sitt skal. Han har mycket av det vilda i sig…. Vilka planer har du för sommaren?
Vill du se bilder från oss, så gå gärna in på vår FB-sida vettja! Där lägger jag upp det lite mer personliga från oss här på Lövslätten. Och du – ha en härlig vår! Det ska vi ha!
Kan du skilja en hästs gnägg från en annan hästs gnägg? Själv har jag blivit ganska bra på detta, men det har tagit år av träning och lyssnande på mina egna pållar, hästar som jag har haft många år. Hästar är desto bättre på att sära på vilka röster som tillhör vem. Det låter kanske inte så märkvärdigt egentligen, men det är det faktiskt.
Jag var ganska nyligen på en föreläsning om vargar och hundar – skillnader och likheter. Det var en mycket intressant och givande föreläsning anordnad av länsstyrelsen här i trakten. Föreläsare var Tobias Gustavsson .Han arbetar på eminenta SWDI. Där fick jag, bland mycket annat mycket matnyttigt, veta att hundar, även om de aldrig umgåtts med människor, ändå kan läsa av vårt kroppsspråk. Det ligger i generna. Det ligger däremot inte i vargens gener- vad ska de med denna kunskap till – de har ju inte med oss att göra? De kan heller inte skilja en person från en annan. Det är heller inte lätt för oss, om vi inte är vargfantaster, att skilja på vargarna heller. Och den som inte är hästintresserad lär inte kunna skilja på den ena bruna hästen från den andra.
Framför allt kan få skilja på det ena djurets läte kontra en annans – om inte skillnaderna är ritkigt stora. Hästar, som har en lång historia i människans värld, kan däremot enkelt läsa av vilken röst som tillhör vilken människa. Det är en av hästens viktigare nycklar till att veta vilka personer som finns i närheten. Det gör att vi kan ha på oss hjälmar, sätta på oss parfym och ibland se allmänt konstiga ut, men ändå bli igenkända av dem. Det är väl tur det! Tänk om de trodde att vi var några okända! Den här förmågan är en signal om att hästar tycker att vi enskilda individer är viktiga. Förhoppningsvis tycker de att ”matte” eller ”husse” är en välkänd figur, värd att lyssnas på och någon som ger trygghet och glädje. ‘
Forskningen som bekräftar att hästar verkligen är duktiga på att läsa av våra röster kan du läsa om här, och är en studie utförd av forskare på University of Sussex.
Så är vi igång igen. En ryttare som har högt anseende och vunnit många fina priser fångas på film under en minst utsagt skämmig situation. Under själva tävlingen!
Så är det dags att ta upp det där med vårt, tittarnas ansvar, för det som händer och tillåts på banorna. Det är uppenbart att ingen hästsport är så etisk som den gärna själv vill framstå. Ibland tycker jag att folk som inte kan något om häst är så mycket mer empatiska och kloka än de som trubbats av, av tränare och medtävlare som gör både den ena och den andra konstiga grejen. Ingen säger emot, alla håller tyst. Som om något blev bättre med det. Däremot kan andra, icke hästinitierade, reagera mycket kraftigt över något som hästfolk bara rycker åt axlarna på.
Vad gör vi hästmänniskor då när vi ser någon behandla en häst som skit??? Jag vet vad jag gör. Jag har slängt ut folk från mitt stall, bett tränare hoppa av mina hästar för att de rider så illa och så fult och vägrat vara i stall där sådant händer. Jag har dock inte gått så långt som min vän som försökte damma till en person i huvudet med motsvarande rep som personen som försökte lasta en häst använde som tillhygge! Hon vart så rosenrasande, så jag tror faktiskt inte hon visste vad hon gjorde, och hon var heller inte så gammal. Men – hon älskar hästar och är en fantastisk tjej och en klippa att ha som vän – oavsett om du råkar vara människa eller häst.
Men alltför ofta händer inte ett smack. Folk står tysta, låter det ske. Än vanligare är det om personen i fråga som behandlar en häst illa är en person med så kallad auktoritet. Är det det där syndromet som de visade på fransk tv som gäller överallt? Troligen. Där testar de hur mycket el en person kan skicka in i en annan människas kropp i hopp om att vinna pengar. Över 80 procent av deltagarna skickade in så mycket ström i personen att den, om situationen varit verklig, skulle ha dött!
Inte undra på då att hästar får lida, i onödan. Den här personen på filmen fick enligt uppgift inte ens en varning för sitt beteende. Det hände faktiskt ingenting – förrän videon blev offentlig på Youtube. I samband med andra liknande filmer har personen ifråga försökt få det till att videos ljuger. Men jag kan säga en sak. Det här är inte okej – oavsett vad som hände före eller efter. Det är inte mycket annat heller som jag sett och upplevt, samt sett på videos och som sedan snyggt snackats bort för att det hade varit en tillfällighet eller något annat. Det här händer bara inte hos människor som förstår sig på och har respekt för djur.
Är det sådan här hästhantering vi vill premiera, är det det här som vi ska lära våra barn att det går till på ridbanan, om vi vill vinna? Är det här etiskt att INTE reagera emot. Kan vi hästmänniskor då sedan komma och förffasa oss över djurplågeri i allmänhet, när vi, som själva tar hand om djur beter oss som fundamentala skitstövlar, eller agerar passiva åskådare till ett plågeri som är lika illa som något annat? Det är tydligen lätt att skriva på ett papper om att långa hästtransporter ska upphöra, men inte att reagera när man har chansen att verkligen förändra?
Nästa gång – säg till! För hästarnas skull! Anmäl till domare, säg till ryttaren, få andra att reagera. Snälla – för hästarnas skull. De är för snälla för sitt eget bästa och det här är det ultimata beviset på att vi människor gärna sätter oss på våra ”höga hästar” och gärna straffar hästar för minsta lilla felsteg de tar, men vi är väldigt förlåtande mot oss själva och vår egen art – även när vissa av oss går way over the line. Vem är det egentligen vi borde avkräva ansvarsfullt beteende? Ja inte är det hästarna i alla fall. De är bara hästar, födda till samarbete. De lider i tysthet – om inte DU och JAG gör något åt det, när vi ser det hända. Det är då vi har chansen att faktiskt agera.
Mental träning har varit i ropet i snart fyrtio år. Mängder med idrottstjärnor har lyckats prestera bättre och blivit vinnare tack vare bra mentala coacher. Starkast vinner handlar inte enbart om fysisk styrka, utan även den mentala styrkan.
Det finns också mängder med exempel på överlägsna idrottare som trots sin duglighet underpresterar på stora tävlingar. Hur vi tänker och hur vi ställer oss inför uppgifter är viktigt för hur vi också sedan (omedvetet) agerar. Negativa tankar och stress påverkar också vår förmåga att fokusera på det vi gör.
Rätt tänk ger en ökad positiv vilja, en bättre koncentrationsförmåga och ett mål att sträva efter som vi vet att vi kan uppnå. Men det påverkar också syreupptagningsförmåga och vår förmåga att använda våra muskler rätt. Men att vilja för mycket kan också ge låsningar. Det är även där en fråga om mental träning.
Än viktigare blir det givetvis med mental träning i hästsammanhang. Ditt tänkande, som ger tydliga signaler i din kropp gör att du själv presterar sämre. Men det gör också att hästen får signaler om att något är farligt. Hur går samarbetet då? Ganska så dåligt, troligen. Vi får svårare att tima våra instruktioner, att koncentrera oss och att känna in oss på hur hästen uppfattar situationen. Timing och känsla för hästen är nyckeln till en bra prestation.
Hästen har otroligt vassa sinnen när det gäller att plocka upp sinnesstämningar. De kan lätt se rörelser från minsta muskel och hör hur din röst låter. Minsta darr och minsta negativa känsla smittar som en löpeld till en häst. Förutom det har hästar också ett superbra luktsinne. Det är många gånger bättre än vårt. Vad de egentligen uppfattar med lukten vet vi inte riktigt, men det skulle inte förvåna någon kunnig hästmänniska om hästen kunde lukta sig till adrenalin och hormonutsöndringar i en människas kropp. Det kan ju hundarna och hästarnas luktsinne är inte långt efter.
Trots att mental träning kan förändra både hästens och ryttarens prestation talas det sällan om mental träning inom hästsporterna. Det är märkligt, faktiskt. Allt fokuseras på denna häst som ”ska prestera” och på materialval av alla saker. Foder och rätt sadel är givetvis mycket viktiga saker. Men det finns också andra dimensioner på det där med att lyckas.
Det finns så mycket hos oss som vi kan förändra för att ge den förutsättningar för att lyckas. Vi är lotsen och den som hjälper, men det är alltför ofta vi stjälper. Set your horse up to succeed säger Leslie Desmond. 90 % av rivningarna är ryttarens fel, säger andra. Och jag håller med. Tänk om vi kunde få bort de där 90% genom att kunna tänka lite bättre!
En debattartikel om vikten av mental träning vid idrottsprestationer kan du läsa här
Stacey Westfall har blivit nationell kändis i USA och mer. Det är lätt att förstå varför när man ser henne rida. Är det här inte drömmen av samspel så säg…. Notera också:
– hästens hållning, halsposition och ryggverksamhet när den själv får välja helt fritt hur den ska bära upp sig.
– Staceys ben – hur stilla de hänger och hur bra balans hon uppvisar. Det man kan se är att hon rider med sätet, grunden i all ridning oavsett om det är dressyr eller hppning eller webstern.
– hästens tuggande. Tyder på avslappning och att den är med i matchen.
– deras samspel – även när det blir lite knas – som i backen. Stacey väntar lugnt ut hästen så att båda är på g, samt de verkar verkligen lita på varandra.
Klaus Balkenhol står, i mitt tycke, i en klass för sig när det gäller dressyr. Karln är ett fenomen. På mer än ett sätt. Hans yrke är i grunden ridande polis, och som sådan blev han en framgångsrik ryttare. Med hans arbetande polishästar (!) skapade han sensation när han tog sig in i det tyska landslaget i dressyr, där konkurrensen är hårdast i världen inom sporten. Inte nog med det. Klaus Balkenhol kammade hem ett antal OS- och VM-medaljer också, fortfarande ridandes på en polishäst som tog dagliga turer i staden. Under ett antal år stod han som landslagstränare för USA:s dressyrteam. Då kallades laget för ”det amerikanska dressyrundret” då de snabbt avancerade från B-ligan till absoluta toppklass – under Balkenhols ridning.
För mig har det aldrig funnits ett mer harmoniskt och perfekt team. Här har ni dem, från OS i Barlcelona, år 1992 – den magiske och trogne Goldstern, och Balkenhol. Goldstern är en häst med medioker förmåga, men dansar som en gud….
På Globen
Klaus Balkenhol har förärat oss med besök, inte minst som ryttare. För ett tiotal år sedan valde Flyinge och ett antal hingstägare att visa sina hästar som då var fem, på Globen. Det var ett marknadsföringstrick. Och det gick hem. I alla fall för en ryttare, och en häst.
Klaus Balkenhol red Sack, godkänd hingst och en häst som idag har tävlat Grand Prix. Där de flesta femåringar gick på tårna, pressades av sina ryttare och hade kandar i munnen, hade Saigon en ryttare som bara åkte med de första varven och som red med ett helt vanligt träns. De andra hade jätteproblem att hitta ro och arbete i en miljö så olik hemma, med allt vad Globen innebär. Sack var nog som alla andra hästar i början – lite stirrig och ovan. Men Klaus bara satt där. Och log! Och åkte häst. Det tog inte mer än ett par varv så lugnade hästen ner sig betydligt och tog rygg på sin ryttare (bildligt talat). Sedan började dansen… Det var en fröjd att se.
Efteråt sa Klaus Balkenhol, att det var en av de bästa hästar han någonsin ridit.
Gissa vilken stam jag går på när jag väljer hingst! Ridbarhet är en dygd. Men så är det känsligt också, och kräver sin coola ryttare.
Nåväl. Det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata rollkur.
Rollkure och Balkenhol
Balkenhol har varit en av de främsta förespråkarna MOT rollkur.
Här talar han om fördelarna med klassisk ridning, där nacken är högsta punkten:
”Often the rider will notice more evasions (riding in front of the vertical and up) but these evasions present a rider with information. Perhaps the horse is unsteady because he is tired and needs a break. Perhaps the poll can’t be the highest point because of lack of engagement. Maybe there isn’t enough back-to-front connection over the topline.”
Busenkelt! 