ridning

av

#stoppahältan

Förutom träningen så är kunskapen om vad en häst är för något och behöver lägre än någonsin bland hästägarna. Ibland kan man tro att det är en mänsklig rättighet att ha en häst. Det är det inte. Det är en förmån som ger skyldigheter.

Det är en skyldighet att se till att hästen har det bra och att den får bete sig på ett naturligt sätt. Det innebär stora hagar med kompisar. Varje dag. Det innebär bra foder avpassat till just den hästen. Varje dag. Det innebär träning som bygger upp och inte bryter ner. Det innebär väl avpassad utrustning. Det innebär vila och återhämtning. Det innebär ett vakande öga som ser när något förändras. Det innebär också en respektfull och lugn värld där hästens väl och ve är i första rummet. Inte bara till orden. Utan till verkligheten.

Jag hoppas uppropet #stoppahältan som Agria inlett också leder till insikt om att det krävs lite kunskap för att ta hand om en häst på ett bra sätt. Eller inte bara lite förresten. Det behövs mycket kunskap. Via teori, via praktik och via att lära sig av de som redan kan. Det handlar inte bara om att rida ett pass…. det handlar om vad man gör på det passet, och på de andra 23 timmarna hästarna lever under dygnet också. Det handlar om rörelse, social tillvaro, om mental hälsa för hästen och inte minst om foder.

OM vi kunde tänka oss att vi får dessa fina djur till låns av de som finns på andra sidan regnbågsbron, då kanske vi skulle vårda dem lite mer. #welovehorses

av

Ridning som friskvård – omöjlig uppgift?

Vissa saker verkar helt omöjliga att få till. Det där med att ridning ska ses som friskvård till exempel. Jag vet inte hur många år som det har talats om det här. Stöder inom politiken för detta verkar också högt. Men ändå händer inget. Förr var ridsporten jämställd med till exempel golf i den här frågan, men idag räknas golf som friskvård. Men ridningen ställs utanför.

Det här är ju inte klokt egentligen. Hur många forskarrapporter, hur många reportage och hur mycket information behövs för att begripa att hästarna är något av det bästa vi kan ha omkring oss när vi behöver helas och hålla oss friska?

Nu har det återigen debatterats, bland annat på Aftonbladet men även på sociala medier.

Jag börjar ana konspirationer i kulisserna. Vem det är som står för dessa har jag ingen aning om. Men ett litet fjuttigt beslut om att få in just ridning som friskvård i listan kan inte vara raketforskning.

 

 

av

Stor kostnad för onödiga hältor

Tidningen Ridsport har lagt ut en artikel om ett ämne jag berört åtminstone ett par gånger här i bloggen. Det handlar om hältor på hästar. Det är Agria som gått ut med information om den statistik de har till hands – utefter de skaderegleringar de har. De kallar nu hältorna för hästarnas folksjukdom. Det här är olyckligt och väldigt väldigt sorgligt.

Det visar sig att hältorna står för över hälften av de anmälda ärendena – och att även övervägande delen av hästarna som döms ut har en hälta som grundorsak. Agria menar även – liksom jag och många många andra inom hästvärlden – att många hältor är helt onödiga och skulle kunna undvikas. Med mer kunskap, med bättre träningsupplägg och genom att hästen får tid till återhämtning.

Det här är inte raketforskning. Men ändå ökar antalet hältor varje år. Och det kostar. Hästliv – för de avlivas för att de inte kan ”användas” mera. Veterinärkostnader – för att de behöver stor behandling. Höga försäkringspremier – vilket alla får betala för. Sorg hos hästägaren som får kämpa med en halt häst.

Så vad har då Agria för tips för att hästar ska vara mindre halta? Ingen raketforskning här heller. Men de har några tips:

  • Träning ska bygga upp – inte ner. Senor och ligament tar längre tid för att stärkas än musler. Bara för att en häst SER vältränad ut betyder det inte att den tål mycket belastning.  Bygg långsamt, bygg rätt.
  • Variera din ridning! Rid ut, gör olika saker på olika underlag. Inte minst – ge hästen tid för återhämtning! Vila är bästa helaren!
  • Rid i balans!  Vi ryttare påverkar hästen mer än vad vi tror. OM vi kan rida balanserat, är mycket vunnet.

Personligen vill jag tillägga – ha en bra hovslagare! Det är den enom viktigaste insatsen för just benen som någon annan kan göra för dig. Veterinären kan kliva in när skadan redan är skedd. Hovslagaren kan hjälpa dig förebygga och en bra hovslagare ser även små förändringar och reagerar på den.

Nu satsar Agria hårt på att få stopp på den här negativa trenden. Hashtaggen är #stoppahältan.

av

När novembersnön kommer….

….är det till att hugga i. Alla hästar på lösdrift tar vi in några timmar per dag om det är riktigt dåligt väder – som ihållande regn på tvären, eller som nu ett snömoddsregn eller vad man nu ska kalla det, som bokstavligen lägger sig som en våt filt över hästarnas ryggar. Dessutom delar vi upp höfodringarna till fyra/fem gånger per dag mot vanliga tre, för att hästarna inte bara ska stå där och bli kalla och kylas ner. Snön ligger kvar på backen i alla fall och det är underbart vad det lyser upp och gör underlaget på ridbana och vägar lite bättre – i alla fall för hästar som fått såväl snösulor som broddar. Fyrhjulsdrift deluxe! För bilen blir det värre.

Helt plötsligt tar sysslorna mångdubbelt tid mot de brukar, och uppgifterna känns ändlösa. Våta täcken ska bytas, boxar mockas flera gånger om dagen, stallgången hinner knappt sopas innan den blivit skitig igen, vattenhinkar bärs med varmt såväl som kallt vatten till hagar och boxar, lusern sätts med extra mycket vatten och hästar ska tas ut och in från hagen. I snömodden slaskar jag runt, och funderar på om jag är riktigt klok egentligen. Men tokig eller inte, jag älskar det jag gör, men det blir ibland lite många ”måsten”, det ”måste” skrivas…

Bara för att när jag gjort mitt den dagen hasta iväg för lektioner på annat håll. Tar tåget för att det kan vara dåligt väder. Dålig idé, snarare än dåligt väder den här gången. Vägarna är isfria mot storstaden, bara våta och slasken ligger i backarna bredvid, men tåget två timmar försenat pga snöfall längre inåt landet. SJ gör det igen. Snö verkar vara ett okänt begrepp inom det företaget. Utan bilen stannar Sverige, hälsar SJ! Det tar sin rundliga tid att komma på plats på ridbanan där lektionerna ska hållas under kvällen. En kvart sen blir jag, istället för två timmar för tidigt (tänkte fika och shoppa innan kvällspasset, men det fick jag glömma).

Men eleverna är duktiga, banelände till trots. I leriga spår på banan letar de sig igenom såväl öppnor som tendenser till slutor, hittar snygga halter och fin energi i traven. Tack ni duktiga elever som trotsar mörker och regn för att kämpa så. De har fattat grejen – en hästkille eller hästtjej som vill utvecklas får ibland kämpa på och låtsas som solen skiner, även om alla tecken tyder på något helt annat.

”hästens väl går före din bekvämlighet” heter det visst. Och nog är det så, vilket faktiskt är en lisa i denna individualistiska tidsålder. Äntligen någon som sätts före, i alla fall av vissa. Och ibland känns det mer än värt att kämpa lite extra även för sina elever, som denna kväll till exempel

 

av

Går det att rida etiskt?

Då och då och egentligen hela tiden finns det människor som yttrar sig om ridsporten som något avskyvärt. Som något som förslavar hästen och som utsätter hästen för, om inte tortyr, så i alla fall något som är hemskt och illa. Ofta reagerar vi ryttare instinktivt med att tänka att dessa personer mer eller mindre inte fattar något, att de verkligen är ute och cyklar och att de bara borde hålla tyst om något de inte begriper.

Istället kanske man borde fråga sig om det finns omständigheter som gör att det är ok att rida? Finns det sätt att rida på som inte gör att hästen far illa? Hästen är ju inte byggd för att bära en tyngd på ryggen, den är inte född till att ranta runt med bett i munnen och den har ingen naturlig bäring i kurva efter kurva på ridbanan om det inte är så att vi lär den HUR den ska forma sin kropp i vändningarna. Vänder den på det sätt den gör naturligt kommer den gå sönder om vi rider på ridbanan för länge och i för hög hastighet.

Det är mycket som inte är ”naturligt” men som man kan överleva, leva med och till och med uppskatta. Varför skulle det inte kunna vara samma sak med ridning? Det är inte naturligt för oss att åka iväg till ett kontor hela dagen och jobba för pengar. Så var det inte förr, om man säger så. Inte under många hundra tusen år faktiskt, även om generna hos människan är sig lik än idag. Men det finns faktiskt de, ganska många faktiskt, som tycker det är det som är meningen med livet och att det är det roligaste de vet. De som har rätt jobb för sina förutsättningar, med rätt chefer och en god arbetsmiljö med bra arbetsförhållanden.

Annat är de för de miljoner stackare som måste slava dag ut och dag in under fruktansvärda förhållanden bara för att kunna överleva. Som blir utnyttjade och som inte alls får sin röst hörd på sin arbetsplats. De har nog en annan åsikt om sitt jobb. Men det gör inte att arbete i sig är något fruktansvärt. Mer att förutsättningarna för deras arbete stinker.

Kanske är det så med hästar också? Det är kanske inte det ATT den blir riden som är det intressanta. Utan hur? En häst som blir väl omhändertagen i en bra miljö och som får jobba med det som den har fallenhet för och som dessutom får mycket feedback för vad den gör kanske tycker att ridning är mer än ok, ja kanske till och med kul? Varför inte?

Någon gång under historiens gång tämjdes hästen. Det var nog inte alla hästar som kunde tämjas, men vissa. Annars hade man inte gjort det. Zebrorna har vi inte tämjt, inte gnuerna eller älgarna heller. De hade ingen fallenhet för att jobba i grupp. För hästar är gruppdjur, och som sådana har de en viktig plats i flocken och behöver samarbeta med andra individer för sin överlevnad. Det sitter i generna.

En tamhäst av idag behöver inte kämpa på stäppen eller i skogen för att överleva. Den behöver i ett stall där den blir omhändertagen inte frysa, inte leta efter vatten och inte varna sina kamrater för att det kommer läskiga saker. Den behöver inte vakta flockens föl från farliga djur och den är på ett säkert ställe. Jag kan misstänka att denna trygga miljö också faktiskt gör det lite tråkigt. Vi har kort sagt tagit ifrån dem det tuffa jobb det innebär att vara en vild häst. Precis som vi människor har hästarna nu slutat behöva ”överleva” och kan frigöra resurser till annat.

Så att då få ett annat jobb är kanske en bra idé? I alla fall om det sker på ett etiskt sätt – dvs att den har bra arbetsförhållanden? jag är övertygad om att en häst kan tycka det är roligt att ridas på banan såväl som i skog och mark med rätt ryttare och med rätt utrustning som inte gör ont och inte gör en illa. Den kan lika gärna gilla det där med att springa fort, eller gå hästagility eller göra något annat spännande som är utvecklande och lärorikt. Hästar, liksom människor och många andra djur, gillar dessutom att lära sig för lärandets skull. Så varför inte?

Vårt ansvar som hästhanterare och ryttare är dock enormt. Vi har hästarnas väl och ve i våra händer. Bokstavligen. Och det måste vi ta på allvar. Vi behöver lära oss så mycket som möjligt om hur de fungerar och vad de behöver för att må bra i alla lägen. Och vi måste lära oss att uppskatta de insatser hästarna gör för oss, och inte ta det för givet. För vem vill inte få uppskattning på sin arbetsplats? Vem orkar jobba när man bara tas för givet och kraven bara ökar? Så det är mycket vi kan lära oss för att det ska bli mer etiskt med ridning och hästhantering. Men vi är på väg. Forskningen går framåt. Inom alla områden – och det hjälper både människor och djur.

Numera spöar man inte ungar som man gjorde förr när de inte kunde läxan. Man har inte hemska auktoriteter som får personalen att sluta andas när de dyker upp på moderna arbetsplatser utan jobbar i team, där var och en ses som de individer de är och de resurser de är. Inom ridsporten går det långsammare, men man börjar så smått fatta att det finns andra sätt än att trycka ner och begära blind lydnad. Det är det bästa med utveckling. Det går ibland framåt.

 

 

 

 

av

Svenska Ridsportsförbundet om #visparkarbakut

Svenska Ridsportsförbundet har reagerat föredömligt på #visparkarbakut. Så här på en söndag kommer ett nyhetsbrev till alla som finns med i TDB (tävlingsdatabasen) med information om hur de arbetar för att stävja och fånga upp sexuella trakasserier i vardagsstallarna. Hela styrelsen har undertecknat brevet och de skriver bland annat så här:

”Du kan kontakta oss via mailadressen medlemsombudsman@ridsport.se, anonymt eller med namn, kontakta någon i förbundsstyrelsen eller på kansliet, och vi ska så långt våra kunskaper, erfarenheter och resurser räcker vara ett stöd, ge råd och när det går ta till konkreta åtgärder.”

 

Bra jobbat SvRF!

 

 

av

Halka och is

Under gårdagen la sig isen som ett otäckt täcke över gården. Allt var halt, ordentligt halt. I hagarna var det väl ok, men till och från stallet! Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig till stallet.

Det finns inga enkla lösningar för att råda bot på halkan. Hästarna får såklart brodd på sig, i alla fall så mycket brodd jag vågar sätta på. Då det som tur är inte är tokhalt i hagarna får det räcka med framskorna. Aldrig att jag broddar bak i hagen heller – den risken är för stor. Tyvärr har jag varit med om en häst som blev så illa däran att hästen fick tas bort efter en broddspark på bringan. Det känns onödigt. Illa nog att de kan skada varandra när de har skor på bak (dessa tar jag ju alltid bort när jag släpper ihop nya hästar med varandra. Tur jag har hovslagare inpå knuten! 😀 ) .

Det finns flera tankar kring det där med broddar. Fyra brodd är det många som kör med Det stoppar den lilla glidrörelse en hov utan broddar genomgår, så det kan slita på knäna (något tar upp stöten när det tar tokstopp när hoven sätts ner). Två broddar är då bättre även om det inte är perfekt då vinkeln på hård mark blir lite tokig och hästens hov stoppar till en del men inte fullt vid nedslaget. Jag väljer av den här anledningen två broddar per hov.

Sedan är inte två broddar i ultimat för alla och envar. En häst som jag kände tåade så infernaliskt bak att inte ens de förborrade broddhålen fram i tån räckte. Ju halare det blev, desto mer tåade han och han halkade mer och mer. Det blev till att borra nya hål så nära mitten på skon som det bara gick. En gång var paniken så stor i stallet att dessa nya hål borrades med skon på hovarna. Det gick bra det med. Tur att det var en snäll häst. Så illa är det inte för så många som tur är. Men de finns. Och ska man fräsa full fart över isvidderna så är nog fyra broddar i varje sko att föredra. Eller om man går på asfalt kanske. Men om jag använt fyra brodd i ritt, hade jag snällt tagit av två då hästen inte gick. Med tanke på hästarnas benhälsa. Jag vill ju att de ska hålla så länge som möjligt.

Det är lite pyssel att brodda och brodda av. Det värmer bra mycket mer än att rida faktiskt. Det är bara sopningen i stallgången som kan mäta sig med just den här manövern och ofta är det lite trixigt då sand och stenar fastnat i broddhålen. Men den som är rädd om hästarna broddar snällt på och av.  Blindbrodd eller bomull i hålen kan då hjälpa lite i alla fall. Själv tycker jag att det för det mesta funkar fint, bara man håller hålen igång. Så gäller det att ha bra verktyg också. Snåla inte på det – det blir bara jobbigare än nödvändigt.

Snösulor är bra grejer också. Allra värst är blötsnön. Det packas rejält under hovarna med skorna på och snösulor räddar verkligen situationen. Vilken toppenuppfinning verkligen! Själv är jag så gammal att jag överlevt vintrar innan dessa gummisulor under hovarna, men det är inte att rekommendera. Jag lovar.

Sedan är det till att sanda och salta. Lagom mycket så att det inte byggs på. Ridbanan är värst. Det är en stor yta, och isen ligger tjock. Det är till att drömma om ett ridhus. Så att det går att hålla tempot uppe – för träningens skull, utvecklingens och inte minst för sinnets skull. Men nu är det som det är. Ridhuset finns inte, isen ligger fortfarande som ett täcke oavsett vad man vill om det. Det är bara att härda ut. Förhoppningsvis kommer riktig snö snart och vintern blir kanske inte så lång ändå. Hoppas jag…

 

 

av

Den lågställda hästens fördelar

En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.

Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?

Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?

Mer om aveln och en passande häst för den som är ponnyryttare kan du läsa om i HIppsons artikel med bäste Karl-Henrik Heimdahl. 

 

av

Vikten av att berömma sin häst

På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.

Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.

Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.

Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.

Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.

Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.

Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.