ridläger

En Sveden-epok har gått i graven
av

En Sveden-epok har gått i graven

Så nås jag av det så tråkiga beskedet att Helene Knutsson, giganten som drev Svedens gård i så många årtionden tillsammans med sin fantastiske man Göran, har gått bort. Göran gick bort i våras, och nu finns ingen av dem kvar. Jag har tänkt så många gånger att jag skulle åka förbi och säga hej, och se hur det var. Inte för att jag kände Göran och Helen så här i vuxen ålder. Utan för att de hade ett så enormt stort inflytande på mig, mitt liv och inte minst mitt hästliv under merparten av 80-talet när jag var tonåring. De minnena vårdar jag så ömt än idag, och kommer alltid att göra. Men nu är Helene och Göran borta och jag kan inte säga tack längre. Det är för sent. Och jag kan inte göra annat än att skriva här och berätta om hur fantastiska de var. Så att fler förstår och för att man inte ska glömma deras otroliga insats under deras livstid.

Då i ungdomen på 80-talet fick jag chansen att åka på Svedens ponnyläger. Jag måste ha fått högsta vinsten. Vilka läger det var! Ytterst välarrangerat och välordnat, så hade vill fullt upp från morgon till kväll. Med teorilektioner, dressyr- och hopplektioner, uteritter, körning av gårdens otroligt vackra gotlandsruss, voltige, longering, bad, utflykter, bus och inte minst att sätta ihop sista dagens föreställning. För föreställning skulle det vara – med show, dans, voltigenummer, hästparad, utklädning och allt. När jag kikar i mina luntor med papper från den här tiden inser jag att någon (Helene?) har skrivit en hel saga som vi spelade med olika nummer och musik. Och vi repade febrilt för att sätta allt så bra det bara gick och tog det på största allvar. Vi hade också dressyrprogramridning under veckan och hopptävling. Dressyren dömdes av Göran, en person jag hade stor respekt för. Och det skulle man ha. Göran var en fantastiskt genuin och trevlig person, och kunnig. Han var internationell kandidat inom domarskrået och kunde köra häst som ingen annan. Så här fick man de poäng man förtjänade på ridbanan och konstruktiv kritik. Inget slarv här inte. Ja på Svedens gård med Helen och Göran i ledningen kunde man göra allt med hästar. Och hästarna var det centrum varav allt snurrade kring.

För Helene och Göran var hästarna och eleverna det de levde för. Den kärlek de hade till sina vackra djur var mäktig och genomsyrades på gården. Vad lyckliga vi var på Svedens gård när vi var där. Vi fick känna oss viktiga och duktiga och att det var möjligt att ha roligt med häst. För första gången. Ridskolorna i Stockholmstrakten var mindre bra på det, nöjer jag mig med att skriva just i denna text. Men här fick vi hjälpa till överallt och ta ansvar, fick beröm när det blev bra, konstruktiv kritik när vi behövde göra bättre. Här vågade jag rida min första LA. På McChief, stallets kanske bästa ridponny. Vilken häst! Med tiden kom jag att rida många av de hästar som stod där i stallet, och jag kommer ihåg många av deras namn. Och jag tyckte alla var lika fantastiska. För så var det på Sveden. Och oj så jag längtade till dessa läger!

Göran som kör sina älskade hingstar.

Att jag också fick chansen att jobba här under några sommarveckor i ett par år, satte djupa spår i min syn på vad som går först på en hästgård. Hästarna. Och vad kamratskap och att hjälpa varandra betydde. Jag tittar i mina gamla pärmar. Sådana jag inte haft hjärta att göra av med. Jag hittar varenda anmälningssedel till ridlägrena, våra låtsasanmälningar till dressyrprogrammet vi skulle rida på lägret, alla tjocka luntor med information som Sveden sände ut till alla oss lägerungar med bilder och allt (vilken ordning och vad tryggt det måste känts för föräldrar att skicka oss hit!), varenda papper från teorin på lägren- hur man gör halt, framdelsvändningar, hindertyper, ”you name it”, vi lärde oss det. Allt finns kvar. Tack mig själv för att jag inte gjorde mig av med detta. Nu känns varje papper värdefullt, ett älskat minne i sig.

Den här målsättningen med lägren borde fler ta efter – och förverkliga!

Svedens gård har varit Helenes och Görans hem i närmare 70 år (!). Helene och Göran arrenderade gården först Helene och hennes bror Erik, ärver när mamma Lilly dör. Helene löser ut Erik några år efter det. När Helene och Göran tar över gården är hästsporten i sin linda och det fanns ytterst få hästar var hobbyhästar. Så Helene och Göran hade mjölkkor under de första tiotal åren, och i kombination med det startade de upp Svedens Ponnyklubb (den startade 1958). Sedan utvecklades verksamheten med hästar stadigt. Under 80-talet när jag var där måste det ha funnits över 60 hästar på plats, ridhus, två ridbanor, flertal stallar, en lägerlänga för lägren inklusive arbetarbostad, mängder med uthus, Heléne och Görans otroligt vackra hem, och enorma hagar. Vilket arbete de la ner på allt detta, vilka framgångar de hade, och vilka pionjärer de var som tog sig an nya idéer och de var en stor del i utvecklingen av den moderna ridskolan. Till sin hjälp hade Helene och Göran herrarna Stig och Eilert, och det var nog tur det med tanke på den enorma arbetsbelastningen med all verksamhet. De var tystlåtna bröder som jobbade hårt, men som också gillade att busa (snällt!) med oss kids. Vi var trygga på Sveden. Alltid trygga.

De hästar som hamnade på Svedens gård var nog ganska så lyckliga och trygga de med. Stora hagar, fina stallar, välordnad service och fantastiska människor med stor kompetens tog hand om dem på bästa sätt. Hästar från andra ridskolor hamnade också ibland här. De som inte passade där. Men här var de prinsar och prinsessor och trivdes!

Dressyren var i fokus, och faktum är att dressyrryttarinnan Minna Telde tror jag än idag tävlar för Svedens Ponnyklubb och Charlotte Haid-Bondergaard har även hon tät anknytning till Svedens Ponnyklubb, Helene och Göran. Så framgångar för eleverna saknades inte. Gotlandsrussuppfödningen hade stora framgångar den med, med hingsten Charm och inte minst med guldhingsten Mario, som var Görans stora guldklimp som prisbelönades ett antal gånger och och som fick en stor mängd lyckade avkommor. Shetlandsuppfödningen gick också bra och detta med avel höll Hélène och Göran kvar intill de sista åren de orkade driva verksamheten, även om Svedens Ponnyklubb sedan länge tagit över ridverksamheten.

Tusentals unga hästjejer och en del killar danades i sin ridkonst och sin hästkunskap av Helene och Göran, och fick en fantastisk plats att vara på. De många kallade sig Svedenbarn och vart man träffade en sådan, så hade man verkligen att prata om! Helene som inte fick egna barn hade istället ett helt hav av barn som på pappret kanske var andras, men som såg henne som en extramamma, mentor och vän.

Inflytandet på hästvärlden var minst lika stor, som kunniga pionjärer de var. Ja även inom kulturen var de framgångsrika. För på Svedens gård finns Linnés bröllopsstuga där man i alla år hållit guidade turer. Stugan har en enormt lång historia som startar under 1500-talet och mest känd har den blivit för att här gifte sig Carl von Linné med Sara Elisabeth Moraeus 1739. Detta arbete fick paret också Faluns kulturpris för.

När jag nu några dagar efter att det har hänt ser att Helene gått bort (hon gick bort 27 oktober 2023) förstår jag också att många varit upprörda över hur Helene hade det den sista tiden i livet. Hon som alltid vördat de levande blev själv fråntagen värdighet den sista tiden, inser jag dessvärre. Hon fick gå bort utan vänner och kära runt omkring sig i stor sorg efter hennes livskamrats bortgång, efter att hennes hund togs ifrån henne (Helene var skadad i ryggen och i djup sorg efter Görans bortgång och hade hemtjänst som gick ut med hunden utan att komma tillbaka med den, enligt uppgift. Den hade tagits hand om på annat sätt) måste hon blivit väldigt förvirrad och olycklig när de sedan bryskt tog bort henne från den miljö hon haft sedan 1954 – Svedens Gård. På ett hem där hon inte får chansen att träffa sina vänner och mår så dåligt att hon slutar prata så går hon då till slut bort i ensamhet. Kvinnan som var ett socialt fenomen och som betydde så mycket för så många.

Många i Falun där Svedens Gård ligger var och är mycket upprörda över Helenes öde. Många ”Svedenbarn” samlades, med hästar och allt, för en marsch under lördagen för hennes rättigheter och gick och red till hennes boende – dagen efter hon dog. Ingen berättade få att hon redan gått bort, utan besöket vännerna önskade avvisades. Först efteråt kom det fram att Helenes dagar var förbi. Upprördheten över hur Helene behandlades i sitt livs slutskede är stor men kampen verkar större. En samling med många nära och kära har skett på måndagskvällen (30 oktober) utanför hennes hus på Svedens Gård. Där har man tänt ljus till såväl Görans som Helenes minne.

Och vi får se vad som händer framöver. För ingen vet vad som händer nu. Inte med arvet, eller med Svedens Ponnyklubb som sedan 1996 haft samverkansavtal med Helene och Göran, och som nu sagts upp av förvaltaren. Nya krav har ställts av jurist som ombesörjer dödsboet. De arvingar som finns är syskonbarn. Så tråkigt med all dena osäkerhet och oro – så långt ifrån allt det Helene och Göran stod för. De stod för kärlek, trygghet, vänskap, empati, givmildhet och samverkan. Och det finns nog ingen som någonsin tror att Helene och Göran ville något annat än att Svedens Gård skulle få fortsätta vara det paradis för djur och människor som de själva skapat och levt för.

Nu kan ingen göra något mer för Helene. Hennes livsgärning är över, en livsgärning att vara mäkta stolt över. Vi som finns kvar kan kämpa för att ingen människa ska få ett slut utan värdighet. Och vörda allt det Helene och Göran hann göra och utverka under deras långa livstid. Jag hoppas vi alla som minns, alla vi som vet vilket enorm skillnad såväl Helene som Göran gjorde för så många under sin livstid, alla som dessa båda förändrade livet på, som de fanns där för när de som bäst behövde, och alla som bryr sig, minns den gärning de båda gjorde när de levde.

Marsch anordnas för Heléne Knutsson, dagen då hon går bort.

Vila i frid Helene och Göran. Jag minns er med glädje, med värme och tänker på er ofta. Har alltid gjort. Tack för att jag fick bli en liten, liten del av detta och att ni visade mig hur härligt ett liv med häst kunde vara. Jag vet att otroligt många andra ”där ute” minns er med än mer kärlek. Det har de visat under era livstider och även nu, när ni inte längre finns kvar. Ni har ”fostrat” många vettiga människor. Det ger hopp, även i mörka tider.

Må era enorma insatser för så många av oss aldrig någonsin bli glömda, utan föras vidare till kommande generationer. Vilka otroliga människor ni var. Tack för att ni fanns.

Helena 15 år visar stolt upp McChief för mamma när hon kommer för att se uppvisningen sista dagen på lägret.

av

Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

av

Åren går – drömmarna finns kvar

Återigen går vi mot ett nytt år. Ett nytt år som jag redan fyllt med hopp, drömmar och planer. För åren må gå, drömmar gå i kras, hästar förloras och sörjas. Ändå finns drömmarna kvar – ibland gamla som inte blivit av än, men också nya som  handlar om framtiden.

Jag kommer inte sakna 2018. Inte alls. Trots de fantastiska läger vi haft, alla otroliga människor jag träffat, allt som jag lyckats förändra och påverka. Förlusterna har varit för stora, kampen för svår för att kunna glädjas på riktigt åt framgångar. Nu vill jag bokstavligen bli av med det här jävla skitåret (ursäkta uttrycket) för att ge plats åt ett nytt och fräscht.

Vad kommer 2019 bära med sig? Förhoppningsvis det goda från detta året och lite till – vad gäller läger, utveckling och verksamhet. Vi satsar på våra kurser, och lägger till några till. Kurser i att äga häst ska det bli – för en hel bok är ju snart klar! Det blir spännande värre och roligt. Mycket vad gäller hästlivet handlar ju om annat – annat än det där med ridning. För det är den lilla biten när allt kommer omkring.

En ny byggnad planeras på gården och ska ge plats för mer möjligheter. Även ett ridhus, om jordbruksverket masar sig ur velandet och i alla fall ger ett svar på min ansökan om stöd för detta. Och så planeras faktiskt ett par föl också! Men jag inser ju att sälja inte är min grej, så att sälja några föl går nog fetbort. Det får bli den kommande generationen på gården istället. Och de ska vara två . ❤

Bloggandet kommer utvecklas vidare och arbetet för ett mer etiskt och kunskapsbaserat hästliv för alla – det finns så mycket att göra för hästarnas välfärd och jag vill vara med och hjälpa till att sprida kunskap och engagera mig – för hästarnas skull.

Sen vet man aldrig – kanske det blir lite resor ut till tävlingsbanorna också. Jag brukar säga det, sedan hinns det inte med. Men någon gång är det väl dags att slå slag i saken och göra det – om inte annat så för min egen skull. Vi får väl se vad det lider – är man som jag är det inte lätt att känna sig startklar – jag är ju aldrig nöjd, vill alltid få till det lite bättre innan jag tycker jag är klar.

Så nog finns det planer för nästa år. Och hopp. Och glädje i hoppet, glädje i allt det vi har och att jag har så omåttligt fina hästar (läs arbetskamrater) i stallet som jag älskar att jobba med, vill utveckla vidare och prioritera.

Vill ni så är ni mer än välkomna på färden – här på bloggen, i nätverk för bättre välfärd, i stallarna eller på hästryggen. Heja 2019 – nu kör vi!

 

 

av

Sommarläger

På Lövslätten planerar vi för fullt för en späckad lägersäsong. Varje ojämn helg under våren erbjuder vi helgkurser. Innehållet varierar alltifrån intensivträning i dressyr och bomträningar till markhantering, mysridning och balansträning.

I sommar kommer en hel hög läger att erbjudas för vuxen såsom ungdom – i vanlig ordning med full fart, massor med glada skratt och en hel del diskussioner om hästhantering, god hästhållning, etologi och hästens beteende. Våra vuxenridläger brukar vara mycket populära. Tänk att få åka på riktigt ridläger som vuxen!

 

Ta med egen häst eller låna en av våra fina och välutbildade!

Du hänger väl på, du med!

Läs mer om Lösa Tyglars verksamhet på http://www.losatyglar.se

 

av

Ridläger för vuxna

Midsommarveckan innebar full rulle inne i stan – på Djurgården. Där håller jag numera varje år läger för vuxna – i år två stycken. Det blir intensiva dagar men otroligt roliga sådana.

För det är något visst med ridläger för vuxna. Det är som om alla deltagare blir lite som ”barn på nytt” – på det allra bästa sätt. Ridglädjen kommer tillbaka och det där med att få pyssla, rå om och ha en alldeles egen häst under flera dagar gör något väldigt gott med oss alla, oavsett ålder. Jag får lite flashbacks från förr, när jag själv var på ridläger varje sommar och varje sportlov. Men det är också en fin påminnelse om att det finns en sak som är viktigare än allt annat – glädjen att få vara med en häst, glädjen i att bli lite kompisar och att vara ett team. Den glädjen jag också finner i vardagen med mina egna hästar. Jag är väldigt ofta själv precis som den där ridlägereleven som aldrig kan få nog.

Så slutsatsen och min lärdom av detta läger? Hästar håller oss unga, låter glöden i våra själar brinna och väcker det som är det finaste hos oss alla – empatin, glädjen till livet och kärleken till andra. Det är det jag lär mig, och det känns viktigare än allt annat. Om vi kommer ihåg det så blir själva inlärandet av ridningens konst desto lättare och möjligheterna desto fler.

För det är ju det vi faktiskt tränar på under själva ridpassen- att få till den där fina kommunikationen mellan häst och människa så att vi tillsammans bildar ett ekipage. Men för det behövs en relation, en tillit till varandra och inte minst känslan av att det är kul att vara tillsammans.

Nu stundar många fler läger den här sommaren. Jag håller kvar tanken på att ”hästar är bäst” för oss människor och att det går att hitta den där underbara känslan av att vara med hästen och att hästen är med oss – mentalt såväl som fysiskt. Den tar jag med mig varenda dag. Och hästarna här på gården påminner mig ständigt om att det är precis så som vi ska vara – som ”barn” på ridläger. Det är då det blir som allra bäst.  ❤

 

av

Längtan till sommarens läger och värme!

I ruskregn och mörker är det lätt att drömma sig tillbaka till den härliga sommaren vi fick njuta av här på Lövslätten! I år var den lite extra fantastisk, tack vare alla härliga kurs- och lägerdeltagare som var här och fyllde gården med vetgirighet, skratt och positiva energier.

Och redan nu ser vi fram emot nästa, underbara, sommar. Lixom det här året är planerna att fylla kalendern ordentligt med massor av roligheter. Några självklarheter på agendan blir:

–        ”Dressyrtanthelg”: v20, v30

–        Ungdomsläger (favoriten!): v 22 (to-sö) samt v29

–        Familje- och vänläger*:  v27, v32

–        Endagskurser med inriktning hästhantering och hästhälsa: en helgdag varje månad.

–        Kurs i inkörning (nu ska det bli av!): återkommer om tid….

*ta med mamma, din tonåring, din bästa vän eller någon annan du håller kär och vill spendera tid med! J

Priser: 1100 kr/dygn vuxen, 900 kr/dygn personer under 18 år. Då ingår kost, logi, träningar, teori, häst alt inack. av egen häst och en eller annan liten överraskning….

Anmäl gärna intresse redan nu!

P.S du vet väl att du vi kan anordna ett helt eget läger för er som är tre personer eller fler? Kontakta oss för mer information.

Regn, rusk och ingen snö i sikte. Istället viner vindarna om knuten och mörkret ligger som ett tjockt täcke över nejden. Och ändå är det snart jul. Vad bättre kan jag göra än att planera upp en ny härlig sommar här på Lösa Tyglar, Lövslätten? 

Så här ser det ut än så länge – väl mött! 

– ”Dressyrtanthelg”: v20, v30 (ev fler) 
– Ungdomsläger (favoriten!): v 22 (to-sö) samt v29
– Familje- och vänläger*: v27, v32
– Endagskurser med inriktning hästhantering och hästhälsa: en helgdag varje månad. 
– Kurs i inkörning (nu ska det bli av!): återkommer om tid…. 

*ta med mamma, din tonåring, din bästa vän eller någon annan du håller kär och vill spendera tid med! 

Priser: 1100 kr/dygn vuxen, 900 kr/dygn personer under 18 år. Då ingår kost, logi, träningar, teori, häst alt inack. av egen häst och en eller annan liten rolig överraskning…. 

Anmäl gärna intresse redan nu! 

P.S du vet väl att du vi kan anordna ett helt eget läger för er som är tre personer eller fler? Kontakta oss för mer information.

 

Mer information om vår verksamhet hittar du på http://www.losatyglar.se och på Facebook! https://www.facebook.com/Losatyglar

 

Image

 

av

Äntligen

Nu är det snart vår på riktigt. Tror aldrig jag väntat så länge på att få uppleva barmark som just i år. Men nu äntligen rör det på sig och vägarna ute i skogarna är uppmjukade. I alla fall dagtid.

Den långa vintern har givetvis erbjudit sitt med. En hel del konditionsträning har det allt blivit på vall och oplogade vägar. Men när snön började ge vika utan att försvinna helt hamnade vi här i ett ingemansland. Underlaget har inte tillåtit alltför stora utsvävningar. Tur då att det går att göra mycket ändå. Lastträning, träning att rida utan vare sig sadel eller träns, promenader och miljöträning är bara några av de saker som vi roat oss med.

Det är en stor del att få allt att funka kring ridningen också, något som kanske en del glömmer. Så även jag, när mycket ska hinnas med. Därför har det varit nyttigt att ta den här möjligheten i akt att träna sådant som kanske ibland ses som självklart. Och vad härligt det är när hästarna samlas kring grindarna för att hänga på! Det värmer gott, även när det är kyligt ute. Vilka kompisar de är och vad de gillar att jobba!

Nu hoppas jag på att ridturerna kan bli längre och längre allteftersom. Ljuset är ju tillbaka! Nu är det värmen som vi väntar på. För sommartid tränar vi som mest här, när det är som vackrast och härligast att vara ute. Och den som väntar på något gott….

Planeringen för en härlig sommar är i full fart den med. Oj vad jag längtar till sommarens alla bestyr. Här på gården planeras hästhanteringskurser, och kurser i hur vi kan utbilda hästar på ett positivt sätt. Dressyren kommer att få sin givna plats den med, liksom hoppningen. Unghästarna får sin alldeles egna helg, och ungdomslägret är redan nu näst intill fullsmockat. Måtte solen vara med oss i år!

Personligen vill jag utveckla min ridning än mer och komma iväg med finaste Sayo och Lady.  Vi får se var vi hamnar och vart det går…. Några kurser är inplanerade för min egen del, och jag hoppas hinna med mer än någonsin. Som vanligt med andra ord. Att få ordning på den alltid så mystiske Micro står också på schemat, liksom inkörning av älskade russet Tingeling. Redan nu ser jag stora förändringar till det bättre för Micro. Han börjar komma ur sitt skal. Han har mycket av det vilda i sig…. Vilka planer har du för sommaren?

Vill du se bilder från oss, så gå gärna in på vår FB-sida vettja! Där lägger jag upp det lite mer personliga från oss här på Lövslätten. Och du – ha en härlig vår! Det ska vi ha!