kostnad

av

Flera orosmoln för djurens väl och ve

Redan i slutet av sommaren funderade jag på vad inflationen och de sämre ekonomiska förutsättningarna vi vanligt folk möter skulle innebära för djurhållningen i ett inlägg. Det är dyrt att hålla djur, och något som kanske inte alltid prioriteras när man själv har svårt att betala räkningar, mat och boende. Problemet med att betala för djurvård började dock redan innan inflationssiffrorna stack i höjden. Prisökningarna på just vård för djur har varit anmärkningsvärda under ett tiotal år vilket också medfört att försäkringspremierna höjts. Detta trots att inflationen i övrigt tidigare var låg. Det anses bero på att risskapitalet, och med det avkastningskrav som därmed följer, tagit megasteg in på djurvårdsmarknaden i Sverige. Och nu har inflationen slagit till på redan mycket höga priser.

Min oro har varit befogad. Sedan mitt inlägg förra sommaren har jag inom nätverket hört alltfler oroväckande yttranden om djur som får avlivas då ägarna inte haft råd med behandling, djur som lämnas in till hund och kattstallar för omplacering och hundar som omplaceras billigt via Blocket och andra liknande sidor. Inom hästsporten vittnas om att det är svårt att sälja hästar och man kan tydligt se att priserna för ”vanliga” hästar är lägre, och att man till och med kan komma med bud för olika hästar som folk av en eller annan anledning behöver bli av med. Det har skrivits många artiklar om detta också.

Men det är inte förvånande. Lågkonjunktur och sämre förutsättningar för människor drabbar inte minst djuren. Det är helt klart. Och det här är ett jätteproblem, särskilt som många skaffade djur under coronatider, så det finns mer djur än någonsin. Vilket givetvis gör att fler än någonsin (vilka var det som skaffade djur under COVID-tiden? ) också inte längre mäktar med ansvaret och den ekonomiska bördan. Det här gör garanterat att fler djur far illa, inte minst hästar som är dyra att hålla och kräver stort ansvar och mycket jobb.

Men utan att så många uppmärksammat det har det inte minst hos hästägarna blossat upp ett nytt ”hot” mot djurskyddet. För även om du kan betala och har resurser, är det inte säkert att du i framtiden kommer kunna ge din häst den vård den behöver, i alla fall inte om det är under jourtid. Redan nu är problemen stora för den som söker vård för sin häst. Det råder förutom höga priser som vi redan tagit upp, också en rejäl veterinärbrist och många inom veterinäryrket mår dåligt av en dålig arbetsmiljö. Det har föranlett att man gjort en statlig utredning som funderat på hur djurskyddet ska fungera i praktiken framöver. Och det är ju bra att staten tar det här problemet på allvar.

Titeln på utredningen är  ”En hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för djur” . Det låter ju toppen. Och en hel del förslag i utredningen, som blev klar i november men som inte fått så mycket genomslag i media, är bra. Det gäller inte minst satsningen på att utbilda fler veterinärer. Men sedan verkar utredarna ibland ha glömt sin egen rubrik. För hur kan man annars förstå att förslaget om att ta bort nattjour för distriktsveterinärerna ska förstås? Det leder väl inte till en ”välfungerande hälso- och sjukvård för djur” i alla fall. Då finns ju ingen vård att få, hur mycket man än är beredd att betala.

Det betyder i praktiken, om detta förslag blir verklighet, att du som hästägare och inte har lyckan att någon privat verksamhet erbjuder jour som du kan få tag på, är hänvisad till en app-tjänst som ska hjälpa dig och djuret mellan klockan 23 och 06, om du inte hittar en veterinärstation som håller öppet och du kan köra in till klinik förstås. Hur appen hjäper dig att avliva en häst som brutit benet eller fått en hjärnblödning avslöjas inte, inte heller hur du ska lyckas lasta en häst med enorma kramper utan att få kramplösande av veterinär på plats.

Jag vet inte i vilket värld dessa utredare bor i. Att tro att det en frånvaro av jourverksamhet nattetid är en välfungerande vårdkedja skulle ju kunna vara skrattretande om det inte var så att man snabbt inser att djur kommer lida om så sker, liksom desperata djurägare. Jag hoppas verkligen inte att detta tankefel blir verklighet. Det skulle verkligen vara förskräckligt.

av

Galet vad priserna sticker – inflationen här för att stanna?

Åkte häromdagen till Granngården – ett stammisställe för en sådan som jag. Inte för att jag vräker i mina hästar specialfoder hit och dit, men en del müsli och en del betfiber, salter och mineraler går åt hur man än gör när man har tio hästar. Trots att grundfodret är vårt alldeles egna, underbara, gräs och silage. Har sett att priserna gått upp en del på våren och nu under sommaren har jag ingen lust att sitta i bil för ofta. Dels är ju bensinpriserna löjligt höga (trots att jag har en hybridbil), dels är det ljuvligt att vara på gården utan att behöva köpa massor med saker. Det gör att jag har bunkrat en del foder. Så mycket jag kan bunkra utan risk för att råttor och möss och fåglar och väta ska förstöra det.

Men som sagt, häromdagen var det dags igen. Och jag fick lite av en chock. På ett år har vissa priser stuckit med över 30%! Jag får vara glad att maskinkörningen för att ta in höet inte var dyrare än vad det var den här gången. Och jag som använder väldigt lite extrafoder och har eget silage inser snabbt att jag är lyckligt lottad, även om jag måste betala samma elpriser som alla andra. Det kommer finnas gräs kvar i hagarna till långt i september också, så fuktigt som det varit i år. Vi står oss, än så länge.

Men hur blir det med alla de där hästarna som köptes in för att folk hade tråkigt (och för mycket pengar?) under pandemin? Hur ska alla de hästarna fodras och kommer bli dumpning av dessa stackars djur nu? Tyvärr har redan katter och hundar börjat överges. Såväl katt- som hundorganisationer som gör sitt bästa för att rädda oönskade djur har överfullt. Inte lär det bli bättre av att inflationen griper som en hungrig klo runt plånboken heller. Snart får nog motsvarande för hästar det besvärligt de med – när hösten kommer och hästarna behöver stallas in (=kostar mer).

Om man blir sjuk eller livet vänds upp och ner är dessa organisationer som tar hand om djur som behöver nya hem välbehövliga. Vi kan alla hamna där. Men man tappar ju lite hoppet om människan när djur ges upp bara för att man inte fattade att de behövde tas hand om även när en pandemi är över och livet återgår till det normala, och att det kan kosta pengar med djuren. Det är så jag förstår de som tycker man behöver körkort på djur. Tanken är god. Å andra sidan kan folk veta hur mycket teori och annan bra-att-ha-kunskap som helst. Det gör dem inte till vettiga i skallen eller empatiska eller ansvarstagande för det. Det kan ingen utbildning i världen fixa dessvärre.

Ridning – till vilket pris? del 1
av

Ridning – till vilket pris? del 1

Året var 1996 och jag hade ägt min Alexander i några år. Tagit honom från låga klasser till medelsvåra klasser. Tränade, tränade och tränade. Men det gick inte framåt. Snarare bakåt. Min häst bjöd inte på träning. Det var som om handbromsen låg i. Jag var bekymrad. Något stämde inte.

Mina tränare tyckte jag skulle rida ”mer”, med benen, med sätet, med handen. Så att hästen verkligen svarade för skänkeln och gjorde som jag sa. Och när det inte fungerade tyckte de att ett par längre sporrar var en bra idé. Graman testades också. Och tempot var högt. Det var som om jag skulle gasa bort handbromsen, pressa bort den med benen, trycka bak den med gramaAlex hage aug 2002.jpgnen. Det funkade inte alls, och mina varningsklockor ringde allt högre.

Till slut bokade jag tid på klinik för utredning av hästen. Mina tränare och flera av mina stallkamrater tyckte jag var fånig. Det var väl inget fel på den där hästen?

Jag åkte ändå.

Den upplevelsen där på kliniken när vi hältutredde min häst är något jag helst vill glömma. Men aldrig kommer att göra. Tvärtom. Det har format mitt hästliv, ja hela mitt liv. Vissa saker gör ju det. De sätter sig som en film framför näthinnan och vägrar gå bort. Det här besöket på den här kliniken var en sådan händelse.

När veterinären skulle böja frambenen på min häst kastar hästen sig bakåt. Inte en gång, utan varenda gång en led på frambenen skulle böjas. Och han kan inte springa efteråt. Han är blockhalt.

Diagnosen? 4-gradigt halt på båda knäna. 3-gradigt halt på båda kotorna.

Jag var nog tyst, den där dagen vid sidan av löpgången när jag såg min, som jag påstod älskade, häst fumla runt på tre ben i ett försök att ta sig framåt. Men inuti skrek hela min själ. Den skrek så högt så jag hör ekot än idag.

”Vad har jag gjort!”

Tårarna kom. Det var ju inte så här jag tänkte att det skulle bli! Jag tänkte det skulle bli gul/blåa rosetter, att vi skulle trampa i stadig takt uppåt på svårighetsskalan och göra succé. Jag hade aldrig någonsin räknat med att det jag gjorde kunde skada min häst så. 

Jag vet inte vem som led mest den här dagen. Min arma, arma häst som hade haft så ont utan att jag begripit eller ingripit. Eller jag som stod där med en ångest så stor att jag knappt kunde bära den. Men en sak blev uppenbar för mig. Att det här aldrig, aldrig, aldrig får hända igen.

Den där dagen, när jag stod där och såg min häst avslöja hur ont han hade fått för min prestiges skull, blev startskottet till ett sökande som fortsätter än idag. Jag tog hem min häst med vetskapen om att han haft ont för min skull. Och att det var upp till mig att fixa det. 

Det kom att ta tid. Skadorna var ganska besvärliga och det blev återkommande veterinärbehandlingar och rehab under två år. Jag lärde mig den hårda vägen (men inte en lika hård väg som min häst fick gå), hur viktigt det är med rätt skoning och åkte gladeligen igenom hela Stockholm med häst i trailern för att få skoningar som var ok. För som min häst stod på sina hovar, hade han inte en chans att kunna jobba på ett bra sätt.  Jag lärde mig vikten av att ha en sadel som passar hästen, då min sadel hade klämt och stoppat upp rörelsen i kroppen. Jag lärde mig att ”lång och låg” inte var ett självändamål, för då hamnade hästen på bogarna och gick sönder. Jag lärde mig att tid är ens bästa vän för att få en häst hel igen.

Jag lärde mig allt detta, men ändå var det bara en början på det jag hade att lära mig. För någonstans började jag begripa  att det är lätt att påsalex och h 2 april 2004.jpgtå att man älskar en häst och vill den väl. Det är klart mycket svårare att visa det i handling. Men också att jag faktiskt, verkligen, älskade min häst. Och att jag var beredd att lära mig, för bådas skull. Vad jag inte visste var hur svårt det faktiskt är, att vilja utöva en hobby som ridning, utan att hästen får betala ett pris. 

(Det här är det första inlägget av flera med temat ”Ridning – till vilket pris? Följ bloggen för uppdateringar om nästkommande inlägg.)

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr