
häst
Virvlande personlighet
Jag har fått höra att ju fler virvlar en häst har i pannan, desto knasigare är det djuret. Jag har också faktiskt sett att det kanske finns något i det. Det finns många fler ”myter” om det här. Bland annat att en virvel – som är det vanligaste – påverkar läggningen om den är placerad ovan ögonlinjen, i ögonlinjen eller under. Längst ner här på det här inlägget ser du hela mytlistan (i fb-inlägget jag lagt in).
Så nu kikar jag på bilder på mina hästar och ser om det stämmer. Vi börjar med gamle kungen, saknad av oss alla. Han har en tydlig virvel långt ovanför ögonlinjen. Det kännetecknar tydligen en känslig och reaktiv häst. Och visst var Alex känslig och lite harig ibland. Han kunde flyga iväg och blöta stenar var inte att leka med. I hoppningen vägrade han gärna ut sig på nya hinder, och särskilt röda läskiga saker. Men min fina Alex var också ganska så intelligent och klok. Och väldigt väldigt älskad.

Ju fler virvlar desto knepigare häst sa vi. Här har vi en med en hel drös ju! Två sitter långt upp – tätt, tätt. En väldigt långt ner. Enligt myten är då W mycket talangfull men inte lätt att tas med, och behöver rätt person vid sin sida. Hon kan vara en sann utmaning.
Vad säger då hennes matte om detta? Mitt svar blir att det inte kunde stämma bättre. Det här är den svåraste och mest komplicerade damen, men också den härligaste och klokaste häst jag någonsin mött. Hon kan bli helt som förbytt i ”fel” händer, medan jag på de 16 år jag nu ridit henne, inte lyckats trilla av mer än en gång (även om jag försökt fler. Jag kunde känna mig tryggare och för mig är hon den finaste jag vet. Kanske för att hon lärt mig så himla mycket, smart som hon är. Och hon tar ingen skit från någon (helt rätt W – Nobody puts baby in a corner!!!!)

Känslige Sayo, mattes fina kille. Kan vara glad som få, men också sur som ättika och riktigt arg ibland. Tittar vi på hans virvel är den långt ovanför ögonlinjen. Det lär enligt myten beteckna en intelligent och reaktiv häst. Och visst är du det, även om du är det på ett annat sätt än Alex!

Finaste Daniel San – alltid lika snäll och rar. Alltid en kille att lita på och trygg som få. Älskade hjärtat – visst sa din virvel mitt emellan ögonen som dessutom löper lång väg utmed nosryggen att du var en behändig gentleman och väldigt, väldigt snäll. Det tänkte jag inte på då, men du var vår ängel och vår finaste farbror, vår vän i vått och torrt. Snällare fanns inte. Vi saknar dig här, farbror San. 
Här kommer hela listan. Hur är din favorithäst- och stämmer det med virvlarna?
Våra stallrutiner
Alla stall har sina rutiner. Hästar och folk vänjer sig vid hur det ska vara och ofta funkar sedan rutinerna som en röd tråd genom dagen, en röd tråd som påverkar när hästarna rids, när vi människor jobbar och när vi sover. Allt hänger ihop på en gård. Hos oss utgår vi från hästarnas behov när vi planerar vår dag.
Varje morgon när jag vaknar upp tittar jag ut genom fönstret. Då vi har lösdriftshästar som jag kan se från mitt fönster får jag då en snabb överblick över hur natten varit. Står de inte ens vid grinden, vet jag att de inte är särskilt hungriga. Står de vid grinden vill de ha mat – typ nu! Sådant beror mycket på väder, men också vad de hittat på under natten. Vad vet jag? Kanske har de busat järnet? Eller så har det varit för mycket snö för att orka gå omkring och äta av granen och gräva fram det torra gräs som finns därunder.
Morgonen börjar med mat. Mat i stora lass överallt. Hästarna som står inne – just nu fyra stycken får mat inne, de andra portionerar jag ut mat till. Jag släpar omkring på min stora blåa kärra, som i sig är ett litet under. Den har hängt med i femton år nu, och verkar vilja funka ett tag till. Den fyller perfekt till en fyra, fem hästar – lite beroende på hur mycket jag lassar på. Varje häst går på en 12-15 kg hö per dygn. Vi ger ju inte fri tillgång, men jag ser till att de inte är hungriga. Det blir väldigt mycket spill om vi kör frit illgång, väldigt mycket stillastående och bara stå och äta för mina hästar om jag låter dem gå på fri tillgång. Vissa klarar det galant, men de andra blir feta som grisar. Och så rör de sig för lite. Sådant är inte bra och då vi har möjlighet att fodra så många gånger per dag, ha skog till alla hästar och halm i lösdriften så tycker jag i alla fall att det är ett bra system att portionera ut och dosera efter behov.
En och annan behöver lite mer än normen, och då tar vi in och ger extra. Eller så tar vi in och ger lite mindre, för att de är så lättfödda. En får stå inne på natten och äta så mycket han mäktar med. Bara där blir det ett tiotal timmar med fri tillgång, och så lite extra på det. Så är han fin i hullet. En annan vill också komma in och sova, för han blir på dåligt humör när han måste dela sin ”säng” med andra i lösdriften. Se han kommer också in. Alla passar inte i samma mall. Har man eget stall gör man som man tycker och känner antar jag – jag försöker känna av vad hästarna trivs bäst med och så mycket jag bara kan anpassar jag mig till det. Det brukar finnas lösningar till det mesta, så alla får det de behöver.
Nåväl – tillbaka till morgonpasset. Som kanske inte är så tidigt som folk tror. Innan ått ska jag vara färdig med att ha fodrat, ibland blir det tidigare om jag ska iväg. Sedan kollar jag vatten till alla och så går jag in och har kaffe, kollar dagens nyheter på olika sätt, chattar på nätet och planerar upp min dag. En timme lite drygt senare är det dags för utegång för de som står inne. Sedan mockar jag och fixar i ordning stallet. Har vädret varit, eller är, eländigt så åker sedan ett gäng lösdriftshästar in. Just nu åker alltid åtminstone en häst in i stallet från lösdrifterna. Den hästen har som viktigaste uppgift att mysa, må bra och hålla vår Tingeling, som står inne pga sjukdom, på gott humör. Då gäller det att ha hästar hon trivs med. Vi vet vid det här laget vilka som funkar, och vilka hon ber flyga och fara. Och som tur var är det alltid någon av de där som vill ha lite extra mat som passar. Så fint det blir då, då det går att synka ett behov med ett annat!
Är det kallt värre är vi rädda om värmen i stallet. Då åker några fler hästar in. Samma sak, som redan skrivits, ifall det är uruselt väder. Vissa är känsligare än andra, så de får stå inne lite längre. Täckas lite mer. Andra klarar det mesta och bryr sig inte så mycket.
Under dagen kollar jag vatten och fodrar i hagarna två gånger vintertid. Är det barmark och lite att äta på, blir det en fodring under dagen. Sommartid ingen, för då är det ju bete som gäller. Eftersom vi har så stora betesmarker vänjs hästarna in i takt med att våren gör entré. Vilket vi hoppas blir när som helst nu! Förra året hade redan tranorna kommit vid den här tiden. De gör rätt i att vänta i år. Snön ligger meterdjup och det har till råga på allt regnat som bara den under ett dygn för att sedan frysa på. Det känns som våren är långt borta…..
Då kan ni tänka er vad hästar det varit i stallet – alla har de fått kel, borstning, täcken på och av, fodrats och fått mysa en stund – trots att man har en bra lösdrift skadar det inte att skämma bort sina djur lite och dubbelkolla att de mår väl. Det är tur jag ofta kan variera mina arbetstider något, eller åtminstone hinner med att göra det som hästarna behöver.
Nu väntar istället kyla och klart väder. Perfekt för hästar! Blir det inte för kallt, så blir det lätta dagar för oss människor.
Om hästarna själva får välja är det lite bustid i hagen under morgonen efter maten. Sedan råder stilla lugn. Det är sovtid för hästarna. De myser lite här och där beroende på väder. I lösdriften om det är busväder, ute i solen om det så tillåts. Då ska man inte träna hästar som behöver lite mer energi. Men det är perfekt att träna en häst som kanske har lite väl med energi.
Eftermiddagstid och tidig kväll så länge det är ljust är träningstid. Då tränar jag ofta en tre, fyra hästar och sedan tillkommer lektioner på kvällen. Om det inte är helg förstås för då har vi folk här mest hela tiden och vi jobbar i stallet hela dagen, rider så mycket vi orkar och njuter av att vara i hästarnas värld. Och efter varje ridpass ger vi dem lite extra protein, mineraler och låter dem vila inne mumsandes på hö. Det är rutiner hästarna gillar lite extra. Försöker man ändra på det finns det hästar som opponerar sig starkt. Typ vägrar gå till hagen! 😀
Så går dagarna fort på Lövslätten. Med sina rutiner. Rutiner är bra. Det gör att vi inte glömmer. Det gör att vi kan fokusera på annat – lösa problem, förbättra vår verksamhet och hinna med att jobba med det som inte har med hästar att göra.
Varför trivs inte hästen i stallet?
En häst kan trivas olika bra i olika stallar. Även om ställena till synes erbjuder i princip samma sak, kan en häst reagera oerhört olika i de olika stallarna. Det här är något jag själv erfarit på nära håll och ständigt har i åtanke. För det faktum att det är så, gör också att det är något vi människor kan göra åt problemet.
Den första gången jag märkte det hade jag inte varit hästägare länge. Min häst var en mager rackare och åt och åt och åt. Han åt mig ur huset. Ända tills jag av just orsaken att vare sig han eller jag trivdes i stallet bestämde mig för att flytta honom. Då blev han snabbt fet som en gris. Och sedan har han varit lättfödd resterande del av livet, en sisådär 22 år….
En annan gång hade jag tre hästar på lösdrift. En av dem pallade verkligen inte med livet på den gården. Det spelade ingen roll att det näst intill bara var jag som tog hand om den lilla gruppen (som jag flyttade ut ur den stora gruppen på gården för att de skulle få tillräckligt med mat och få vara i fred). Det spelade ingen roll. Denna häst, som varit så otroligt rar och lugn, blev som ett monster varenda gång jag försökte ta i henne i stallet. Det gick inte ens att hämta sadeln utan att hon försökte stegra sig och sticka ut från stallgången, och hon var allmänt mycket svår att hantera. Det var nästan så hon blev farlig när jag och min stackars hovslagare försökte få ordning på hennes fötter. Tills jag tog hem hela gänget till min gård igen. Då var hon som vanligt igen och somnade snällt i stallgången när jag gjorde iordning henne.
Men det varade ju bara tills den gång jag skulle iväg på semester. Långa, långa mail kom om min livsfarliga häst, som inte släppte in dem i lösdriften eller knappt ens lät dem fodra hästgruppen. Trodde jag skulle hitta en hysterisk häst när jag kom hem igen. Men nj då- när jag var där var hon den lugna fina tjejen igen. Snacka om säreget sto. Herre min je vad jag älskar den damen. Det är min tant det!
Hon lär mig varje dag, vilket jag nog påpekat både en och två gånger i den här bloggen. Bland annat att en häst kan trivas i ett stall, med vissa personer när det är på ett visst sätt. Men hata ett annat, snarlikt. Det kan ha med person att göra, det kan ha med rutiner, andra hästar, hagkompisar, foderrutiner etc etc. Om vi vill hästarna väl, kan vi flytta dem till annat stall eller omforma rutiner så att stallvärlden passar dem bättre.
Det kan handla om så ytterst små saker. Ett praktexempel är när jag bytte till – bättre!- vattenkoppar i mitt stall. Från sådana där tröliga med plattor man måste trycka på, till nipplar som man bara behöver nudda. De flesta hästar blev jättenöjda. Utom en. Han blev vansinnigt arg på detta. Han vägrade att använda koppen och försökte till och med sparka sönder den. Men drack ur den, det gjorde han inte, så törstig han än var. Det var bara att ställa in vattenhink och sedan sätta in den gamla koppen igen. Som nu hade fått sådant tryck att vattnet sprutade runt hästen när han drack. Men då vart han nöjd igen och livet kunde går vidare. Sicken knasig häst, men har man preferenser så har man!
Det ska sägas att de allra flesta hästar är otroligt anpassningsbara, så bara de får tid att lära sig nya rutiner så blir allt gott och bra. Men vissa är känsliga. Det visar sig tydligt, och då får man försöka hitta på saker som gör dem nöjda igen, om något blivit tokigt.
Magasinet The horse har en artikel om detta fenomen, där de beskriver en del av de problem som deras experter erfarit orsakat hästens olycka. The Horse
Foderpanik
Att vintern inte släpper taget gör foderpaniken ännu större bland många hästägare i år. Med, som jag tidigare skrivit om, dåliga skördar förra året och en skral betessommar står nu många utan hö. Och det finns väldigt lite att få tag på. Priset på hö och ensilage brukar ligga runt två kronor kilot. Nu är det på sina håll uppe i tio kronor kilot! Med tanke på vad en häst äter – i snitt 300 kg per månad – kan ni snart räkna ut vad det kommer att kosta om man får betala det för att få hö nu. Och det ska rätta en bit in i juni i alla fall, innan nästa – förhoppningsvis bra mycket bättre – skörd tas in.
Det är så illa att folk köper in från Danmark. Och om de stackars älgarna, som inte heller har det så lätt, börjar äta av det lilla lager som finns, känner sig människor sig tvungna att begära skyddsjakt. Och om fodret tar slut och man inte hittar nytt? Vad gör man då? Då kan man tvingas avliva djur. Det kan med andra ord bli ett mardrömsscenario. Snälla våren – kom nu! Låt gräset växa så att djuren kan beta och får mat i magarna.
Jag tänker på alla de som bodde här i vårt karga land förr. Hur de svalt och hur deras djur dog och hur de själva dog för att skörden ibland slog fel. Hur de sökte sig till andra ställen, som USA, för att finna en framtid. Vi har kommit en bra bit på vägen från den tiden, tack och lov. Men fortfarande är vi beroende av moder natur för vår överlevnad och för våra djurs överlevnad. Fortfarande påverkar skördeåren oss. Vi är en del av allt det stora på jorden. Och så kommer det förbli.
Mer om foderbristen kan du bland annat läsa om Land Lantbruk.
Hålla äldre hästen ohalt
Lång uppvärmning, lösgörande övningar i mängder och långa återhämtningsperioder. Så kan man hålla hältan borta på den äldre hästen enligt Agria, i deras härliga kampanj #stopphälstan. Jag tillägger att långa skritturer ute i skog och mark, gärna i ojämn terräng, och en superbra sadel inte skadar heller! 😀
Tilläggas kan att veterinär Heuschmann som undersökt så många hästar i sitt långa liv också påpekade att god, med betoning på god och balanserad, samt varierad ridning håller veterinären borta mer än någon annan förebyggande metod/behandling som någon någonsin hittat på. Han har en poäng….. det är vi människor och den träning vi utsätter hästarna för som skapar hältor i många fall, det går inte att bortse ifrån.
Följ kampen mot hältor på Agrias hemsida, hos oss här på Busenkelt och inte minst på Hippson. För att alla hästar förtjänar att få må bra!
Gerd Heuschmann på Jädra Gård
Idag har jag och Elettra varit och kikat på lektioner med Gerd Heuschmann på Jädra Gård i Enköping. Det var kallt, men vi var förberedda. Med mängder med godis, gomackor och kaffe till livs, och med filtar, ridkjol, fluffstövlar, stora mössor och gigantiska vantar vart det en rätt behaglig tillvaro ändå.
Det var ett år sedan sist, och jag kände att det var dags för en uppdatering av Gerds kunskaper. För er som inte vet vem han är, kan enkelt sägas att han är veterinären och beridaren som gett sig sjutton på att främja en god ridning ur hästens synvinkel, en ridning som bygger på klassiska principer. I sitt arbete som veterinär har han insett att klassikerna, med sin erfarenhet och när de byggde upp t ex utbildningsskalan och vad de insåg, också är rätt. Hästen ska ridas i balans från bakbenen fram till handen. Inget annat. Inget mindre. Och det kräver en ryttare med en bra och följsam sits, och en känslig hand. Ridningen kommer från gasen – dvs benen – våra skänklar och hästens bakben.
Att se Gerd är intressant och lärorikt. Han rider varenda elevs häst, vilket den här gången var fem stycken. Om han måste så korrigerar han vissa saker, och så beskriver han vad han känner och vad hästen behöver jobba mer på, och så får ryttaren sitta upp och arbeta vidare på det. Ett bra upplägg, inte minst eftersom Gerd hela tiden är så noga med att berätta inte bara vad, men också varför.
Tyvärr var det inte så många på den här clinicen, vilket måste känts annorlunda. Gerd har en stor skara som jobbar för honom världen över, och är stor i Tyskland och USA. Men i Sverige verkar vi missa målet lite grann. Påminner mig om Claus Balkenhol, mannen som red sin polishäst till ett guld och ett brons i OS, som också kom att åstadkomma det amerikanska dressyrundret, då han lyfte deras lag från noll och ingenting till helt nya nivåer där de helt plötsligt kunde matcha Europas elit. Han höll clinics i Sverige ett tag, men efter att ha påpekat vikten av att inte tjuvhålla i tygeln en gång för mycket, verkade de svenska elitryttarna få nog av kritiken och så vart det inte så mycket mer. Väldigt trist, tycker jag. För Balkenhol är en av mina stora favoriter. Och han är dessutom granne till Heuschmann och de jobbar en del ihop.
Nåväl. Vi som var på plats fick lära oss mycket i alla fall. Till exempel hur illa det är att dra i innerhanden och vad hästen tycker om det (i det här fallet visade hästen och Gerd förklarade), att hästen behöver få schwung i ryggen för att man verkligen ska få igång motorn bak – och att detta tar tid och är svårt att hitta. Så var ingen häst riktigt lösgjord under denna dag enligt Heuschmann heller.
Händerna ska vara på en piedestal framför ryttaren och man ska rida framåt med sitt hjärta, sin hjärna och sin kropp. Hästen behöver få lång hals och acceptera tygelkontakten. Däremot får man inte kröka på nacken av att man drar ner dem i handen. I handen får vi kvittot på vad som händer i kroppen, men det kan bara påverkas genom vår sits (ett återkommande tema är sitsen!) och våra skänklar.
Det finns två boxar som man jobbar utifrån. Det ena är att lära hästen – vad betyder signalerna, och hur kommunicerar vi? Den andra är – gymnastisering. Man kan inte göra den andra utan att ha den första. Hästen måste förstå, vi måste vara konsekventa och vi måste veta att vi gör på rätt sätt innan vi kan gymnastisera hästen.
Ja det är svårt att rida. God grundridning tar en sisådär 25 år att lära sig. Inte undra på att folk fuskar sig fram, mer eller mindre omedvetet. Men vill man hästen väl, så lär man sig god grundridning. Det lönar sig i längden också – veterinärräkningarna lär minska avsevärt, och de möjliga timmarna i sadeln öka i samma takt. För hästen håller då för sitt jobb, om man själv gör jobbet väl.
Förresten har Gerd Heuschmann gett ut en ny bok. Mer om honom och boken kan ni läsa om på eminenta Horse Magazine. Jag har beställt den och kommer med en recension lite senare i vår!
Sötchock i snön
Alltså allvarligt! Jag måste nog göra en insats till nästa år och se om min Tingis (något större men minst lika söt), kan hjälpa mig åstadkomma detta. Det är till och med så jag kan tänka mig att tycka vintern är kul om jag får prova detta!
När kommer våren?
Det är ju inte klokt. Här drömmer jag om våren och om värmande solstrålar, vitsippor i backarna och fåglar som kvittar. Jag drömmer om att luta mig tillbaka mot en husvägg, och låta solen bränna mig i ansiktet, kanske ta ett glas bubbel och bara njuta av den finaste årstiden som finns. Den borde ju kunna komma nu – men av det syns noll och intet i denna djupsnö. I natt kom det tio centimeter till, på den meter vi redan har. Det var bara att pulsa ut i snön, reda ut täcken till hästarna, ta in lösdriftshästar vars täcken blivit för blöta, sopa, sopa och skyffla snö. Ännu en ”magisk” vintermorgon.


Det är sådana här morgnar jag undrar varför min hjärna inte kunde gilla snö lite bättre. Jag önskar så att jag vore en skidfantast som blev lycklig över alla flingor som kommer. Visst är det vackert, egentligen? Eller?
Nu lär det i alla fall inte komma mer snö enligt väderprognosen, i alla fall inte över helgen. – Fast det snöar ju just nu så jag vet inte om jag ska tro på vad de säger. På måndag väntas ny snö – en tio centimeter till eller så. Men sen då – sen måste det väl komma en vår ändå.
Då, när solen väl värmer, när det droppar ordentligt från taken och termometern visar en sisådär 10 grader plus. Då hittar ni mig sittandes på en pall, lutad mot en vägg som vetter mot söder. Sippandes på en varm kaffe latte, eller kanske till och med bubbel – beroende på vilken dag i veckan det är förstås. Då vaknar jag till liv igen, och livet blir gött att leva. 
Döm inte hunden efter håren
Det är jättegullit med alla de inslag som finns i medierna (läs ridsportsmedier) på hur hästar man inte trodde visar sig vara bra på något. Som den här till exempel. Hur charmant som helst. Det är bara det att exemplen är otaliga.
Det finns travhästar som går dressyr och hopp som ingen annan, det finns en mängd fjordisar, nordisar och ardenners som tävlar högt i dressyr. Jag tror att fler skulle kunna göra detta – om de fick chansen. Nu tränas väldigt få ”annorlunda” raser inom olika discipliner. Vi tar inte så mycket hänsyn till individuella förmågor. Vi ser hellre till ras och utgår ifrån det. Lite trist kan tyckas. Det betyder ju att vi förlorar en hel hög med talanger där ute, för att de råkar ha svartvit man, eller vara lite grövre i modellen.
Jag säger som Bosse Tibblin alla hästar har rätt till en god utbildning. Ingen behöver bli stjärna förutom i sitt eget stall, men alla hästar som rids har rätt att lära sig att gå i en korrekt form. En korrekt form handlar om att bära upp sin ryttare på ett ergonomiskt skonsamt sätt – att kunna balansera sin ryttare och att ha tillgång till ett ridsystem de förstår och begriper. Det blir så mycket sundare då, alltihopa. Om vi lade ner lite mer tid även på de som kanske inte kommer briljera på banan, skulle nog fler hästar hålla sig friska. Jag tror också att fler av dessa udda rasingar skulle visa sig på banan, då de skulle få chansen att visa sina förmågor.