dressyr

av

Sönke Rothenberger i Enköping

 

Tyske Sönke Rothenberger är det nya stjärnskottet på dressyrhimlen. Han utmanar den store Isabel Werth, dressyrens okrönta drottning, som vinner allt hon ställer upp i. Men Sönke är inte långt efter och jag tror han snart kommer att glida om damen ifråga.

Sönke är för närvarande blott 25 år gammal – otroligt ung i dessa sammanhang, där man blir bättre och bättre med åren. Men det hindrar honom inte från att ha meriter utöver det vanliga. Sönke deltog i YR-EM i dressyr 2014 och kom trea på en då blott och bart sjuårig Cosmo. Redan 2016 reda han Cosmo i de olympiska spelen och kom då på 19e plats och guld fick han tillsammans med laget. Med sin Cosmo rider han idag i den yppersta världseliten och trillade in tvåa i senaste EM efter Werth och i VM-et blev han fyra individuellt. Han bidrar också stort till alla de guld i lag som tyskarna rider hem.

Nu har ju Sönke att brås på. Bådas hans föräldrar är dressyrryttare, varav den mest namnkunniga kanske är hans far. Hans far var mycket stor på nittiotalet och jag kommer ihåg honom väl.  Han tog ett antal medaljer med ett antal hästar i såväl OS som VM och EM när han var ung. Mamma Gonnelien är inte så mycket sämre dock – med en mängd teammedaljer från samma mästerskap. God Coaching lär han ha fått i alla fall – nu när han valde samma bana som sina föräldrar. Hela familjen har verkligen vigt sina liv till hästarna. Så tragiskt då att deras stall brann ner och så många hästar som strök med. Ofattbart sorgligt. Men det verkar som om ”the show must go on” och Sönke är ute och håller clinics och tävlar sin Cosmo (som tack och lov klarade sig fint). Jag antar dock att det finns en stor sorg över det livsverk de mist, även om de kommer kunna bygga upp mycket av det igen.

https://youtu.be/k21x4EjPqxY

Så det var med stor nyfikenhet som jag och Elettra åkte iväg till Enköping för att se hans clinic. Under dagen red 8 olika ryttare, så det vart en lång dag med olika typer av ryttare och olika typer av hästar. Och jag misstänker att karln kanske var lite för duktig till och med – och inte alltid kanske kan relatera till hur svårt vi dödliga tycker att det är. Det och det stora fokuset på att plocka tior i tävlingarna var kanske det som jag hade mest att anmärka på.

Men instruktionerna i övrigt var det då inget fel på. Han läste av ekipagen mycket snabbt och även om han kanske inte alltid sa vilka fel som han ville rätta, såg han till att alla fick göra övningar som minskade problemen. En häst var till exempel mycket låst i frampartiet och gick och gapade emot bettet. Det tyckte inte Sönke om. Då skulle man hellre ha en lös nosgrimma och ha en häst som tuggade på bettet. Det var helt ok även om det blev lite frenetiskt ibland.

Hästar som allmänt gick under lod lotsades att komma upp och fram i formen genom tempoväxlingar och att han fick ryttarna att fokusera på att få igång motorn och tänka framåt. tt bromsa in hästen i olika saker var inte Sönkes grej – helt klart. Det skulle vara mycket energi och framåt, och ve den som stoppade hästens vilja att röra sig.

Mycket handlade om att:

  • få en reaktion från skänkeln och kunna fånga up i handen.
  • att ta micropauser
  • Satsa på kvalitet istället för kvantitet – tre bra steg är bättre än tjugo dåliga, ett bra byte är bättre än femton halvtaskiga.
  • God grundridning – övergångar, hörnpasseringar. Det är däri det sitter.

 

Vissa ekipage värmde lite extra. Som den härliga young ridern (minns inte namnet?) som satt på sin vackra fux och det syntes hur glada de var i varandra. Och vilken härlig galopp och vilka härliga händer hon hade. Underbart att se. Martin Ågevall gjorde också ett gott jobb med sin energiska fuxmadam. Hon verkade inte vara av det lättaste virket. Det var heller inte unghästen som inte vågade gå in på banan utan som mer efterliknade Tjuren Ferdinand än något annat. Vilket tålamod hon visade och vilken talang hästen hade. Alla dessa kommer gå långt, det såg man på långt håll. Tycker Sönke gjorde det så bra också med denna ängsliga häst och konstaterade just att sådana hästar kommer bli toppen och göra hundra för sina ryttare bara man lotsar dem väl. Och att hästen hade allt det som man vill ha i en häst.

Sönke var också som många av de andra stora tränarna också mycket snabb på att berätta vad han tyckte var bra, så fort han såg det. Och han ville gärna att man avbröt om det gick åt pipan eller lät bli rörelsen om det ändå inte kändes som det skulle klaffa. Det var träning vi talade om. Hans otroliga detaljkänsla och systematik i hur han tränade sken igenom – här lämnades inte ett halvt steg åt slumpen. En taskig övergång skulle obönhörligen göras om, en bra övergång skulle ALLTID premieras med berömm eller skritt på lång tygel eller trav framåt lång och låg (inte falla framåt såklart, utan korrekt).

Sönke är som sagt 25 år gammal. Oj vad det kommer bli spännande att följa honom framöver. Vi dödliga kommer ju inte i närheten av det här, men kan inspireras stort av någon so verkligen kan se och känna in varenda detalj och vet exakt hur vartenda steg ska tas på en dressyrbana. Så nu kämpar vi vidare här hemma på något lägre, men dock helt ok, nivå. Alla har inte OS-hästar i stallet. Men alla kan vi lära oss att rida så balanserat och väl vi bara kan. Och det kändes helt rätt att se Sönke ge lektioner när man väl fick chansen här i Sverige. Nästa gång han besöker oss kommer han antagligen att vara så stor att priset är det dubbla och köerna dubbelt så långa.

 

av

Ska ridning verkligen orsaka hälta?

Vi talade om det bara häromdagen – en kollega och jag. Om alla hältor som dyker upp hos 8 – 10-åringar. Och att det knappast är en slump. Det handlar om ridningen, träningsupplägget, hästhållningen, fodret och hovslagaren. Om att man inte har koll, och att det är hästarna som får betala priset. Då klarar inte hästens kropp mer, när den är 8 – 10 år gammal. Vilket borde vara deras bästa ålder.

Och nu bekräftar statistik för Agria just detta. Om vi tittar på den graf som ligger med i denna artikel i Tidningen Ridsport kan vi tydligt se att det är just det här som händer. Antalet skador på hästar i den åldern är hysteriskt högt jämfört med andra åldrar.

Jag har tyvärr också gått i den fällan. Och fått en häst som brakade just vid den åldern. Det var min första. Året 1995. Ångesten över insikten över att det faktiskt var ridrelaterat  och beroende av min okunskap var fruktansvärd. – Det var svårt att acceptera att jag var ansvarig för detta. Att det var jag som red sönder min egen häst, min älskade häst.

Någonstans gör du ett val. Prisrosetterna och visa hur fort allt utvecklas – eller hållbarhet. Du kan inte göra båda, vilket Carl Hester var tydlig med att upplysa om på sin clinic i höstas på Strömsholm. Det krävs kunskap och systematik för det senare. Det handlar om att förbruka potential, eller bygga upp för framgång.

Ändå är trenden det motsatta. Fort ska det gå. Hästar som går i extremt samlad form i väldigt unga år är det som imponerar. När det borde vara 23-åringen som glatt dansar fram i stadig fram som borde vara det som prioriteras. Att Patrik Kittels Scandic hyllas för att han kan galoppera i en hage vid 20 år fyllda borde inte vara en sensation, som man nästan kan tro av feedbacken från det här inlägget. Det borde vara en självklarhet att hästar i den åldern både rids, tränas och tävlas och inte är pensionärer sedan ett antal år tillbaka. För det är först vid 20 hästar egentligen ska börja visa ålderstecken, enligt forskare och de som vet bättre.

Mitt ansvar som tränare och ryttare är stort. Jag kan premiera snabba resultat – eller jobba för hållbarhet genom att lära ut kunskap om hästen och ridningens betingelser, fokusera på balans, harmoni och att bygga upp för framtida framgångar. Jag gör det senare. Med all tydlighet. Jag har lovat att inte orsaka fler ridhältor på någon häst – egna såsom andras, än denna första arma häst som drabbades (tur jag lyckades få insikten innan det var för sent och fick ordning på det!). Och det är ett löfte jag tänker hålla.

För jag älskar hästarna, mer än jag älskar de snabba resultaten. Jag älskar samspelet och glädjen i ridningen där man arbetar tillsammans med hästen, mer än jag älskar prisrosetter och flashiga konster. Jag vill ha mina hästar länge, länge: kunna rida dem vid 23 och känna att de är starka, friska och glada och gärna hänger med på träningen. Det är det jag tränar för och lär ut, det jag försöker förmedla. Och det – det tänker jag fortsätta med att göra. #stoppahältan #welovehorses

av

Tankar bakom ratten

Hur många mil har det blivit dessa tre senaste dagarna? Vågar faktiskt inte räkna, och det känns heller inte så viktigt. Min bil tuffar snällt genom drivor av snö – de verkar aldrig ta slut, över isfläckar och nedsölade saltade gator, genom snötyngda skogar och över vindpinade fält. Tre län har det blivit – Sörmland, Örebro och Västmanland. Och jag har tränat ekipage, umgåtts med härliga människor och fått ett halvt ton skratt som tränat magen, sådär som bara ett underbart härligt skratt kan göra.

snöbild2.jpg

Det är en ganska meditativ verksamhet det där med att köra bil . Mil efter mil går färden med radio, Storytel och telefon som enda sällskap. Talar ytterst sällan i telefonen när jag kör (handsfree). Stressande. Behöver tiden för att hinna fundera, analysera, planera, komma till ro. Ibland med en god bok, ibland med p1, men titt som tätt också helt i det tysta.

Dessa tre dagar har jag funderat på hur snabbt saker och ting vänder. Efter en så tröttsam höst, när jag funderat på att lägga om. De djur jag förlorade, att det blev så tungt och trist. Att vintern är så lång och mörk och kall och att det nog är dags för mig att lägga de tjocka plaggen på hyllan och mysa i värmen, än att kämpa i kalla ridhus, på isiga ridbanor och på snöiga vidder för att träna hästar och ekipage. Tänkt att det nu är andras tur, och att det här ufot får lägga sin tid på annat. Att jag kanske inte kommer längre än så här ändå.

Men att jag nog inte riktigt ens han tänka tanken klart förrän någon, några, ja ett helt gäng människor och saker pockade på uppmärksamhet och vände känslan av att gå i stå till ett starkt driv framåt. Elever som visade att de förstått, elever som ville lära sig mer, hästar som helt plötsligt kom i form och visade prov på sann talang, snön som blev sådär perfekt så det gick att träna överallt hur som helst och framför allt kondition. Och så att det blev ett alldeles nytt år – skilt från det andra som var så trist ändå. Som nu är över. Och känslan av att det börjar spira på nytt.

Under helgen har jag mött en del av er – ni som får igång min energi och som ger mig driv. Ni som kämpar och som vill så gärna – och som älskar era hästar och har dem som vänner. Ni som inte låter prestigen vinna kampen över vänskapen, ni som mer njuter av färden än av att komma till målet så fort som möjligt. Ni som älskar att bara vara med hästen och att få sitta på dess rygg och tycker det där med häst är det bästa som finns – och som aldrig någonsin glömmer bort det. Inte i ett enda steg. Därav skratten, därav glädjen.

När vi systematiskt och steg för steg kan bygga vidare i positiv riktning och ha hästarna med oss. ”klart vi klarar det här” – mentalitet med fokus på att inte göra mer än vad vi och hästarna kommer att lyckas med. Då vet jag att jag ändå gör det jag också älskar – att få vara med i ett team som leder framåt och vidare, till utveckling och och hälsa.

Och jag tänker på att det kliar i ridtårna för att få kliva upp i sadeln och träna i den härliga snön. Vilket jag kommer kunna göra en stor del av veckan som kommer. Det är rätt lyxigt att ha närmare ett dussin hästar att träna ändå – när inspirationen finns där.

Det händer förstås att jag också funderar på rent strunt. Som vad jag ska göra om bilen kanar av vägen eller fastnar mitt ute i obygden, om att Stephen Kings böcker är långa men spännande och om det är rimligt att man ska behöva fodra hästar 21 gånger i veckan plus alla gånger man tar in för ridning. Om det räcker med att träna tre hästar om dagen för att bli riktigt bra och om våren någonsin kommer att komma. Och jag funderar ofta på om utvecklingen går framåt eller bakåt inom hästvärlden och vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med hästar egentligen. Antagligen sitta inne vid öppna spisen och mumsa på godis och bli tjock och trött och seg och tråkig. För jag är nog rätt lat i grunden. Och att jag antagligen skulle bli helt vilsen i själen.

 

 

av

Konsten att sluta leta fel

Jag märker att många ryttare och folk som är nära hästar är otroligt rädda för att göra ”fel”. Vad det nu är…. Det här är ett problem som kan ställa till det i ridningen – ordentligt. För om vi inte vågar göra fel (vad det nu som sagt är), så kan vi inte heller göra ”rätt”. Vi blir passiva – och som piloter på en hästrygg, eller som ledsagare för hästen i människans värld är det precis det vi inte ska vara. Passiva. Vi ska vara aktiva – i att visa hästen vad som blir trevligt och roligt och vad vi hade tänkt oss i en människovärld hästen har svårt att relatera till och behöver hjälp med att guidas i.

Men det är kanske inte så konstigt. Vi lever i en människovärld där alla fel upmärksammas snabbt och tydligt. Minsta detalj kan få igång människan att rikta finger till varandra och säga – se där! du gör FEL! Prov där fel ska upptäckas, tester där det klankas ner på minsta lilla. Det som är rätt uppmärksammas sällan lika mycket, och om det så gör det så kräver hjärnan fler än sex uppmuntringar om att något är rätt för att vikta av en tillsägelse om att något är fel. Så fungerar psyket, och det får vi leva med. Och vi har lätt att hitta fel. Inte så konstigt. Vi lever knappast i en perfekt värld och vi är knappast perfekta människor som gör rätt hela tiden. Och tur är väl det. Vi kallar det för prestige – vi vill visa upp att vi är duktiga och att vi minsann kan. Men det enda som händer är att vi ofta slår knut på oss själva och pressar såväl oss själva och hästarna till något som inte blir bra, och vi gör det så mycket svårare än vad det borde vara.

Ofta är det också hästen som drabbas. För det är lätt att ”skylla” på en häst när det inte blir som man själv tänkt, när man satt för höga förväntningar på något och när man vill för mycket. Hästen har svårt att försvara sig, står oskyldigt där och får ta smällarna – mentalt då de känner att vi inte är nöjda och att det är otillräckligt, eller rent fysiskt för att vi rent utsagt blir dumma mot dem. Mer eller mindre. En spänd ryttare är inte roligt att ha i sadeln, än mindre en som bankar, trycker och sliter för att få ”rätt” resultat. De kan inte lösa knuten – men blir drabbade ändå.

Och vad är då rätt och fel? När det kommer till hästar blir det egentligen totalt ointressant. Hästar kan inte tänka i dessa typer av banor – det är inte hästars hjärna gjorda för. Men de kan lära sig att vi straffar dem om de inte gör något korrekt, och om de blir rädda för att göra fel blir det väldigt konstigt – och ibland till och med farligt. För om de blir rädda slutar de att tänka och så sätter enbart instinkten till- och den talar om att hästen ska frysa fast och inte röra en fena, eller att den ska springa rakt fram – bort från problemet. Inget av detta är något som vi har någon som helst glädje av – och inte hästen heller. Att vara rädd är inte roligt. Det vet alla som varit rädda någon gång (och det har väl alla? ).

Och vare sig hästen eller ryttaren lär knappast få något trevligt ut av att springa omkring och vara rädda att allt ska bli fel hela tiden. Näe fy- done that, been there, tried that. NOT DOING IT TOMORROW. Jag tänker då inte springa omkring och betala massor med pengar, lägga ner eoner av tid och kämpa i regn, rusk, lera, på is och i mörker med något där rädsla, pekfingrar visas så fort det blir en gnutta tokigt eller passivitet är det som styr min tid.

Numera bygger jag mitt hästliv och min verksamhet på att bygga på det som är bra och gott och roligt och trevligt. Rätt eller fel är inte lika intressant – för det är en värdering, en bedömning som andra gör. Farligt eller inte farligt – det är en bra värdering för mig, och trevligt eller inte trevligt.

Det är bra mycket roligare. Jag har lärt mig känna av vad jag kommer att klara av, och vad hästen kommer att klara av – så att vi kan bygga självförtroende tillsammans och ha skoj ihop. Jag har lärt mig att se det positiva och bygga på det, och att försöka är grunden i all inlärning. Shaping kallas det. I början liknar det ju nästan inte alls det där slutresultatet jag har som dröm. Men det är en början. Sedan är det bara att förbättra – ett steg i taget och bli glad över varenda liten gnutta förbättring. Jag försöker analysera vart hästen och ekipaget är i utvecklingen och inte lägga någon värdering i var man är. Man är där man är – inte där man inte är.

Och utgå från det i vidare utveckling. FÖr mig är det utvecklingen som är det roliga, det intressanta. Inte vart man börjar, eller hur långt det sedan bär. Utan hur det är i sjäva utvecklingsfasen – har vi roligt, blir hästen motiverad, blir jag motiverad, blir vi starkare och friskare, gladare och mjukare i våra pass och  lär vi oss något på vägen? Ingen är perfekt, ingen är fulländad eller färdig på något sätt. Och det har jag funnit en tjusning i. Tänk vilken tur – för hur trist hade det annars varit?

Och den dagen jag gör allting rätt och hästen gör allting rätt – den dagen slutar jag att rida. För då är jag ju klar med det. Och kan lära mig nya saker. Men det lär inte hända. Jag är själv för ickeperfekt för att det ska kunna bli så – jag är ju människa. Och jag vet och har lärt mig att om det inte blir som jag hoppats när jag rider har jag gjort något av följande:

  1. Haft för höga förväntningar
  2. Slarvat med grunderna
  3. Läst av situationen fel eller missförstått något
  4. Försökt mig på något jag inte bemästrar
  5. Inte kunnat kommunicerat ut det jag förväntat på ett bra och trevligt och trovärdigt sättsätt
  6. Inte gjort mig förstådd
  7. Inte hjälpt hästen tillräckligt att klara av det jag förväntade mig skulle fungera
  8. Inte analyserat hästen och dess situation på ett bra sätt.
  9. Inte sett eller hört det hästen försökt berätta för mig.
  10. Försökt för mycket

Och det är ok. Då har vi något att jobba på. Det är en chans att utveckla mig själv och samarbetet med min häst. Det är en möjlighet till lärdomar och klokheter, till utveckling och förbättring. Inte ett fel.

 

 

 

 

av

Tema 2019 – Helhetsperspektiv och en framåtgivande hand

Varje nyår brukar jag fundera ut ett tema som vi ska vara extra noga med att jobba med här på Lösa Tyglar. Och nu har jag kommit fram till årets tema – eller rättare sagt två stycken.

Det första temat handlar om helhetsperspektiv – något jag alltid jobbar med på mina egna hästar och är ytterst noga med, men som jag också ska försöka förmedla bättre till elever. För det räcker inte med en bra ridteknik från ryttaren. Om hästen ändå inte begriper för att den inte utbildats rätt, eller inte vill för att den associerar jobb med tråkigheter, eller inte kan för att den inte är stark och smidig nog, eller upplever obehag när vi rider för att sadeln inte är rätt för den hästen, eller att den är halt, eller mår dåligt pga sin livsmiljö, eller inte är skodd rätt. Ja då kan du rida hur bra du vill rent tekniskt. Det lär inte blir några magiska under på ridbanan ändå.

Det andra temat handlar om en framåtgivande hand – a forward hand som Carl Hester säger. inte bromsa. Inte bromsa. inte BROMSA! Utan att verkligen, på riktigt, kunna fånga upp den energi som kommer från bakbenen genom kroppen och fram till handen, och lotsa den energin på ett bra sätt. Inte hämma rörelsen, inte stoppa. Det här betyder förstås inte att det går fort – utan för att få ett flöde och få hästen att vara så att säga fram till handen. Det här är riktigt svårt och kräver övning – och för att ens klara av att försöka på ett bra sätt så måste sitsen fungera som den ska. Vilket i sig inte är det lättaste. Men det här är något vi ska jobba med, för det är då det verkligen händer – det där magiska när hästen dansar fram med osynliga hjälper på ett bra och sunt och för den behagligt sätt. Så det är värt jobbet!

Nu ska jag ut och rida och träna en framåtgivande hand och se till att hästarna mår toppen på alla sätt och vis, och trivs med sina liv och mig – så att det kan bli magiska under på ridbanan under året! God fortsättning önskar jag er alla – och vi ses väl snart – här hos oss eller hos dig?

av

Dressyr är ingen sport

Dressyr är i grunden ingen sport. Inte i den meningen att det är det som är syftet.  Lika lite som att gymnastik egentligen är en sport. Däremot kan man tävla i dressyr – om man vill,  lika väl som man kan tävla i gymnastik. Men att göra morgongympa och att tävla i gymnastik är två väldigt olika saker. Den som tävlar i gymnastik vet att den måste pressa sig till yttersta gränsen för att bli bäst. Den som tävlar i gymnastik vet att det sliter mer än det ger för kroppen, men tycker det är värt det. Den som gymnastiserar för hälsa gör det för att bli stark och frisk – länge.

Dressyr är hästens gymnastik. För att bli smidig och stark för att få bättre styrka att bära sin ryttare korrekt, och för att hålla länge. Det är hästens yoga för att bli mentalt och fysiskt frisk och sun. Det ska vara uppbyggande träning – förberedelser för att kunna göra saker utan att gå sönder. Det är något som kan göras och bör göras på alla hästar som rids – för att ge dem bra förutsättningar för att klara sitt jobb, även om det så ”bara” är att vara ute i skog och mark med en ryttare på ryggen.

av

Carl Hester konstaterar att jag inte är ett UFO

Den 13 oktober brakade en riktig hästfest loss på Strömsholm – en hästfest för alla hästälskare som är inne på det där med ridning för framgång. Och då menar jag inte rosetter, utan i form av glädje och hållbarhet. Det var demontränaren Carl Hester som höll clinicen, en tränare som har blivit ett föredöme och ledstjärna runt om i hela världen för sin förmåga att plocka fram champions. Han står bland annat bakom Charlotte Dujardins två OS-guld och två VM-guld med underhästen Valegro, Valegro som kostade 40 000 kr och som till en början var tänkt att bli hopphäst. Men som visade sig vara det bästa som går att få på en dressyrbana, i alla fall om Charlotte sitter i sadeln och om man rider som Carl Hester instruerar. Charlotte och Valegro håller världsrekordet i alla GP-program. Carl Hester själv är inte så dum på ridbanan heller. Han var med i VM som 23-åring första gången och har sedan dess plockat en och annan medalj, inte minst guld i lag i OS.

Carl Hester har gjort sig känd för att vara mannen som kan kombinera tysk dressyrteknik med brittiskt hästmannaskap. Teknik med känsla och förståelse för hästar som väsen, i en succémix som går utöver det vanliga. Hans pedagogiska ådra och hans intresse för den mentala biten i träningen är en del av hans stora framgångar. Han har förmågan att hitta fram till varje elev, utan att få hen på defensiven. Detta märktes tydligt i clinicen på Strömsholm, en clinic som var utsåld månader innan eventet.

Med brittisk spetsfundighet, en stor dos ödmjukhet och inte minst oceaner av kunskap lotsade han unga hästar med erfarna ryttare och erfarna hästar med unga ryttare till en helt ny nivå, bara på någon timme. Det var fantastiskt att se hur han på ett positivt sätt, och genom att fokusera på en sak i taget lyckades nästan transformera ekipaget till något helt nytt, så mycket mer avslappnat, så mycket mer givande. För visst fanns det förbättringspotential hos de ekipage som kommer, och Hester hittade nyckeln till förbätrring i vartenda ett.

Han är en duktig instruktör. Och det gör honom populär. Men för mig var det innehållet som var det viktiga – ett innehåll jag blev så glad över att höra, och som fick mig att känna att jag är på rätt väg. Även om Carl Hester är i premier league, och jag i farmarligan så är jag ändå på samma spelplan och spelar samma spel med samma upplägg och samma mål. Så vad var då det egentliga innehållet i det han sa? Vad i själva tänket är det som var så viktig för mig?

I min hästvärld möts jag ofta av många funderingar över det jag säger och vad jag ser behöver göras för att ekipaget ska bli bättre – inte minst för att jag kommer med andra förklaringsmodeller än vad en hel del andra tränare gör. Det här är något jag ibland blir smärtsamt medveten om, men som på intet sätt hindrar mig från att fortsätta arbeta på det sätt jag gör utifrån den förståelse jag fått av hur det där med hästhantering och dressyrridning är tänkt att fungera, och hur man jobbar med en häst för långsiktig framgång. Men det skaver ibland att höra att jag är ”annorlunda”, liksom ett UFO bland andra tränare. Men nu fick jag ett helt vattenfall i min kvarn, så det är bara att mala vidare – för hållbarhet och framgång. För det han sade var så på pricken det jag själv så aktivt jobbar för. Här kommer några av grejerna:

  1. Carl Hester tyckte många av ryttarna red för fort och forcerat. Hans kommentar var att hästen behöver hinna ta igenom rörelsen i hela kroppen och det hinner den inte om den går fortare än vad den är tränad för och kan balansera upp. Själv skrattade jag lite inombords när han berättade detta, och i mitt sinne undrar jag hur mycket mina ungdomar här på gården tröttnat på mina uppmaningar om att ”inte rida fortare än vad du har balans för”.
  2. Jag tjatar om takt, lösgjordhet kontakt och att man måste hitta en bra takt och avslappning innan vi kan sätta energi i hästarna. Carl Hester påpekade om och om igen att balansen kommer först – och sedan energin. Då takten bygger på balans, kan jag inte annat än att småle för mig själv.
  3. Carl Hester letar efter ”willing energy” – inte den forcerade eller tvingande, utan den lätta och viljan att jobba. För mig är det viljan att arbeta som är framåtbjudning – när man får den där vakna och pigga och samarbetsvilliga hästen som glatt säger ”javisst!” när man ber hästen om något. Inte helt olikt det Carl Hester menar med willing energy.
  4. Raktriktning ger trygghet. Och hästen ska vändas med ytterhjälper och hållas rak innan vi kan forma hästen i bålen. Att vända med innerhanden förstör såväl balans som kontakt. Och jag menar att detta är grunden för willing energy – en häst i balans.
  5. Grunderna är roten till allt – gott såväl som ont. Sitter grunden går det att gå vidare till större mål. En bra grund är att sätta riktigt bra övergångar – börja med de ”enklaste” – inte så enkla de heller: skritt-trav-skritt. Sedan kan du gå vidare. Jag är kanske lite vääääääl långsam i min utveckling och blir aldrig nöjd med grunderna, men hellre det för hästens skull, tänker jag.
  6. Micropauser och chans för hästen att gå framåt nedåt med nosen emellanåt gör under för hästens själ och kropp. Själv är jag så ”lat” att jag gärna micropausar både en och femton gånger per pass 😀
  7. Rid inte och mata på för länge och för ofta. Det gör ingen häst glad utan trasar sönder the willing power i hästen. HÄsten blir däremot desto gladare av ett riktigt hästliv och livet i naturen. Hester kör med 4 pass ridbana och sedan uteturer plus en ledig dag. Även före och efter passen kommer hästarna ut för ”hacking” (ett underbart engelskt ord!). Unghästarna tränas mindre än så, får långa återhämtningspauser (där de är bättre efter än före!) och får gå i lösdrift. Själv är jag än kaxigare – mina går ute året runt i lösdrifter om de inte verkligen vill och behöver vara inne några timmar per dygn (ytterst känsliga alternativt inte hundra procent friska och behöver omvårdnad och ro eller om vädret verkligen är skunk) och vi rider ut så mycket vi bara kan och förmår – det är guld för ryttares själar också.
  8. Öppnor är super för samling, rundning i bålen och rakriktningen. Många sådana ger en stark och glad häst. Det här har jag hört och anammat förr – Perry Wood sa till exempel en gång för många år sedan – tänk att så sneda övningar kan ge en rak häst! 😀 För min del tycker jag slutorna är än snäppet bättre, men det är jag det.
  9. Shaping är en bra grej. Inget är perfekt från början och vi uppmuntrar försöken och filar vidare på det genom att leka och lotsa fram fler än mer lyckade försök. Hester kör det här all the way.
  10. Handen ska tänka framåt. Allt vi gör med hästen ska vara fram till bettet via handen, inte tillbaka och hämmande för att krulla ihop hästen ”på tygeln”. Även och kanske framför allt i halvhalter. Den ska vara stilla och tyst och inte sätta hästen ur balans. Tänk en U-formad hals där nosen sträcks fram i halvhalten. Inte att nosen trycks ihop och hals och huvud formar ett v.  Tänk istället halvtframåt så blir det rätt. https://dressagetoday.com/theory/dressage-solutions-forward-half-halts-to-open-the-throatlatch
  11. Ha kul och fokusera när du rider! Tänk balans, fin sits och var stolt däruppe. Du lotsar en guldklimp! 😀 Blir ni vänner kommer din vän hästen att kompensera för dina brister, likväl som du kommer kompensera för hästens. Det är ett framgångsrecept!

Han sa mycket mer roliga saker – och för varje sak han nämnde, desto bredare blev mitt flin. Värt att nämna är kanske att ju springigare en häst är – desto mer ska du rama om med skänkeln (inte tvärtom som många vill göra) och desto segare en häst är, desto mer still och tyst med skänkeln ska du vara. Det är något jag själv erfarit den svåra vägen, och fått en sann aha-upplevelse av. Han nämnde också tydligt att man ska ta sig tid! Och alla hästar utvecklas inte på samma sätt inom samma tid. Det tar tid att utbilda för långvarigt och hälsosamt samarbete. Den som satsar på ungchampionat når inte alltid hela vägen (ganska sällan faktiskt) utan hastar allt och det kraschar fort. Den som satsar med ett längre perspektiv får också mer hållbarhet och hästen är fräsch livet ut. Och i allt han gjorde fanns glädje till arbetet och inte minst kärlek till hästen – som väsen och samarbetspartner. Så bra! Så härligt att se att detta faktiskt är på riktigt.

När jag gick därifrån konstaterade jag ganska så högt ändå till mina kära hästälskande vänner som också var med den dagen att – ”Jag är nog inget UFO ändå, som vissa verkar tycka!”. Jag fortsatte efter en stund ”Det här köper jag, och om demontränaren har samma uppfattning så är det väl inte så tokig väg att gå i alla fall, när allt kommer omkring. Hästarna gillar det, jag gillar det, och Hester gillar det. Det är bra nog för mig.”. Jag fick många samstämmiga hummanden och kommentarer till svar, och insåg att vi nog redan var frälsta innan vi kom dit- på den väg Hester slagit in på och den lära han försöker sprida. Nu hoppas vi att fler följer med och vidare på färden – för det handlar om etik och moral och HUR vi når resultat – med hästen med på noterna och genom glädje och samarbete. Och genom kunskap om hästens förutsättningar, beteende, anatomi och behov. Allt detta och en ryttares position och följsamhet och kunskap om inlärningsteori därtill. Ingen har sagt att det är lätt med hästar och ridning, och ju mer man förstår och begriper desto mer inser man hur mycket man har att lära sig. Vi är i farmarligan – Hester i eliten. Men vi går samma väg och kanske en dag är vi där han är, om vi jobbar hårt och klokt nog.

av

Hästfestligt värre i Golega

Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!

Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.

För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt?  Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge

Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare.  Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.

Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.

Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.

Sedan kan man alltid diskutera ridningen –  vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.

Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.

 

Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!

 

 

av

Swedish noseband

Inom ett område är vi tydligen berömda för vår utrustning här i Sverige – när det kommer till nosgrimmor. Vet inte om vi ska vara så stolta över det dock. Det handlar om the swedish crank – en nosgrimma som vi kan få tightare än en normal engelsk nosgrimma.

swedish crank.jpg

Ordet crank i begreppet beror på att man spänner den under hakan genom att först trä igenom den i en ögla och sedan tillbaka igen för att fästa den – det blir som en tilja under hakan, så att vi lätt kan spänna åt ordentligt. På något sätt försöker man kompensera det höga trycket nosgrimman lätt ger genom att vaddera nosgrimman ordentligt. Och drar man åt sluter denna grimma tätt, tätt, intill hästens nos. I kombination med en aachenrem blir hela systemet helt slutet. Aachenremmen kallas förresten ”munstängare” i Tyskland. Säger mer om vad den är till för….

Kombinationen är mycket populärt bland ryttare, särskilt dressyrryttare världen över. Vad tycker hästen?

Swedish noseband

Sustainable Dressage

av

Snett och vint – hur får jag det rakt

Balanserad ridning!

Jättekul!

Bara det att jag är sned. 😦

Jag tycker hela tiden att jag tappar vänstersidan och jag tragglar och tragglar och tragglar. Tills Elettra, som sliter med vår balans och hållning, koordination och avslappning i sadeln, kommer och visar att det är högersidan som är vajsing. Jag blockar hästen på högra sidan då jag är spänd (inte stabil som jag fått för mig), så klart hästen inte kan göra en snygg rundning till vänster då! Suck.

Fick sitta på en kartong och trycka in sittbenen. Till min fasa inser jag att jag inte ens kan göra avtryck på min högersida. Ett snett bäcken? Det är bara att ta sig till sjukgymnasten. Jag är som de flesta andra hästidioter – är hästen sjuk ringer man veterinär. Har jag ont tar jag en Ipren eller Alvedon. Men nu påverkar ju det här hästarna! Suck. Bara att klampa iväg och börja säsongen från en annan utgångspunkt än jag tänkt – min snedhet. Så att vi kan bli raka och gå i balans. Det är bara att hugga i. Jag lär väl få en halv miljard övningar att göra också. Tur jag har viljan, då borde jag också ha orken.

I övrigt kan jag tillägga att hästarna var väldigt fina i musklerna när de gicks igenom av Elettra, som också råkar vara utbildad massör . Det lovar gott inför säsongen som kommer. En var till och med så mycket bättre än vad jag trodde. Han har haft väldigt många spänningar från det ena och det andra – och vi har ändrat saker steg för steg för att få honom att må bättre och bli mer bekväm i sin kropp. Det har funkat. Då blir jag sådär löjligt nöjd. Att hästarna mår bra går före allt annat, att de vill och kan jobba för oss är grunden för verksamheten och vårt ridliv här på Lösa Tyglar.  Inte bara för att vi lyckas bättre då, vilket vi i och för sig gör. Utan för att vi faktiskt verkligen, verkligen gillar hästarna.