av

Den sanna vännen hjälper i nöd

Det är knappt så jag hinner lägga in ett inlägg om hästen som en bra vän så hittar jag en artikel om just hästens roll för oss människor. Artikeln handlar om en tjej vid namn Agnes vars far begick självmord. En av de faktorer i världen som hjälpte henne i hanteringen av sorg, känsla av besvikelse och övergivenhet, var hennes häst.

Det är svårt att kunna förstå hur det känns att vara i Agnes’ situation, för den som inte varit där själv. Jag kan bara att ana det mörker och den kamp som blir resultatet av att en förälder väljer att avsluta sitt liv i förtid, för de barn som finns kvar i den här världen.

Däremot har jag ju själv känt och upplevt andra saker som har varit tunga på sitt sätt. För mig har hästarna varit ett enormt stöd, ett stöd som jag nu försöker ge tillbaka något av. Vad hade jag gjort utan dem, när livet varit tungt? Här kan hästen, som inte besväras av svårigheter med hur de ska tackla folks historia, spela en enorm roll. Vad bryr sig en häst om hur din bakgrund ser ut, vilken social klass du kommer ifrån, eller hur populär, vacker eller smart du är? De backar inte heller undan för folk som har det svårt, utan finns där – här och nu. Det är en viktig och stor hjälp, där hästarnas helande kraft när nog så underskattad.

Den fina artikeln i SVD hittar du här. Bilderna säger mer än tusen ord.

av

Hästar glömmer aldrig en vän

En häst glömmer aldrig en god vän. Det gäller oss tvåbeningar också. De är precis så lojala mot vänner som man hoppas att en sann kompis ska vara. Och tack vare deras goda minne kommer de alltid ihåg en, oavsett hur många människor som passerar revy under åren. De ser helt enkelt människor som behandlar dem väl som kompisar, inte helt olika sina vänner som de tyr sig till i hagen. Men de behöver också positiv förstärkning för att etablera en vänrelation med oss människor. Som vanligt är det forskarna i Rennes som kommit fram till att detta gäller – och man får inte glömma att hästar aldrig glömmer en ovän heller……

Det här får mig att minnas en av mina fantastiska ridskolehästar – Ziwa, en häst jag kom att både tävla och träna mer än många andra. Hon var ingen lätt tjej. En vacker dam med mycket energi och nerv och en känslig vilket gjorde många reserverade och kanske till och med lite räddas. Det var inte alla som kom överens med henne men jag älskade den hästen något enormt. När det var dags för mig att köpa egen häst, ångrar jag till del att jag inte köpte ut henne. För hon var verkligen min vän. Jag grät när jag lämnade henne där, och jag tänker på henne ofta än idag.

Det hände att stallet möblerades om och jag visste inte alltid var hon stod. Jag behövde bara göra pussljud med munnen för att veta var hon fanns någonstans. Ett gnägg blev alltid svaret. Och om någon undrar om minnet är så bra egentligen kan jag säga att jag en gång, med min numera gmla fux, kom dit på en tävling. Det var åratal efter att jag slutat på ridskolan. Jag bad försynt att få gå in i det stängda stallet, och fick ett glatt okej. Omedveten om var hon var, gjorde jag mitt pussljud- och hörde direkt. Gnägget kom där och jag såg henne vända sig om. Det var inte lätt att lämna henne igen. För det kändes som jag svek en vän, vilket jag ju också gjorde på ett sätt, även om hon hade det bra där hon var.

Samma sak hände faktiskt än fler år senare när jag besökte en ridlektion där Ziwa var med. Hon stod bakom en pelare när jag pratade tyst med min väninna. Minen den hästen gjorde när hon försökte se runt pelaren för att se vart ljudet kom ifrån, värmde mig om hjärtat, men gjorde mig också lite sorgsen. Så nog har hästar ett fantastiskt minne. Och aldrig någonsin glömmer de en sann vän. Det är synd bara att vi människor inte alltid lever upp till den vänskap som hästar visar.

Mer om forskningen i Rennes vad gäller hästars vänskap med människan kan du läsa om här.

av

Lättridning ÄR lätt för hästen

Lättridning har länge ansetts vara ett sätt att underlätta för hästen att arbeta i trav. Det ska inte vara så påfrestande. Därför har jag i alla fall lärt mig att så länge hästen inte känns som den orkar bära HELA mig är lättridning att föredra. Särskilt vad gäller unghästar.

Hästen kommer i en bättre balans. Julio Borba, när jag såg honom senast hade också ett trick med lättridningen om en häst har svårt att fatta galopp. Hans knep var att byta sittben. Då blir hästen obalanserad och svarar (om den är känslig för vikten, vilket alla hästar är som inte lärt sig att inte vara det), med galopp. Simplicimente! Smart!

Nu har också forskarna kommit fram till att lättridning ÄR lättare för hästen – rent biomekaniskt. Ju mindre vikt som hästen har på ryggen, desto mindre behöver den använda ryggen. Allra bäst är dock fältsitsen, även om den är svår och mycket jobbig att hålla i trav…..

Forskarnas slutsats av sina studier är att det är främst de stabila och vältränade hästarna som klarar av att vi sitter på rumpan hela tiden. Vad skönt att veta att man då gjort rätt i alla dessa år!!!

En utförligare artikel om studien går att läsa här.

av

Svart måndag – att leva som man lär….

Det är Svarta måndagen idag. Hörde på radion att det var också då som skorstenarna skulle sotas. Ganska logiskt. Vintern är slut, en härlig vårluft vilar över gården, liksom ett lugn som har stärkt min själ idag. Det har behövts vårtröttheten har satt in och idag kändes det inte alls som om jag var i balans eller i fas med någonting. Vårtrötthet, någon?

Det är sådana här dagar jag är glad att jag själv kan välja när jag rider och tränar mina hästar. Idag var inte en lämplig dag och då är det mycket bättre att jag låter bli. Ingenting som jag strävat efter skulle ha blivit något som ens liknar verklighet. Jag hade troligen inte heller kunnat stå för vad jag gjort. Jag hade varit sen i känslan, sen i reaktionerna och blivit sur över att jag inte lyckades med det jag ville åstadkomma. Jag är inte mer än människa, och det gäller att veta sina begränsningar. För mina hästar ser igenom mig som om jag vore gjord av glas. Vilket jag kanske varit idag?

Jag hade en tanke om att rida mamma w och känna fart, testa lite grejer och leka. Men det la jag snabbt på hyllan. Istället gick jag till ridbanan. Brevid strosade fem stycken nöjda och glada hästar, som liksom jag njöt av vädret. Jag kallad på lite uppmärksamhet, i hopp om att kunna bjuda in några av dem till lite lek och fart på ridbanan. Kanske till och med lite löshopp så jag fick skratta lite och vakna upp?

Livsfarliga Tingenling kom först. Ja, hon kallas så för att hon är så fruktansvärt farlig. Det var därför jag fick henne för en symbolsumma. Försökte tydligen sparka huvet av folk när de försökte ta in henne från hagen. Nåväl, hon kom först i alla fall, trots att mat fanns i mängder. Ville ha lite uppmärksamhet och framför allt kel då pälsen fäller i drivor. Jag var mer än glad att gå henne till mötes.

Jag öppnade grinden mot ridbanan och hon knallade in. Sedan kom storfux. Mer på busen. Och fullblodet förstås. Hon fattade snabbt att det var lek på gång och var mer än villig att dyka upp. Så mamma W, lunkandes som vanligt. Det går låååååååångsamt när hon går, men desto fortare om hon vaknar till liv och vill ha fart. Gammeltanten Tramsmaja ville inte utan valde att stå kvar i hagen och kika på. Ok – det är en sådan dag. Titta på du, gamla gumman tänkte jag….

I fem minuter lekte vi. Sedan tröttnade de på mina tafatta försök att engagera mig. De for iväg i hagen med världens acceleration eftersom jag lämnat grinden öppen ifall att Trams ville vara med. De ville tydligen inte leka med någon som var så trötterötter i hjärnan och däven som jag. Jaha…. så där stod jag. Och Tingeling. Hon var i alla fall kvar. Det är en bra kompis, det. Hon njuter av lite uppmärksamhet och kel och vet när hon behövs. Så kli fick hon samtidigt som jag njöt av pigga hästar som accade för fullt i hagen och visade sina runda magar…. Och vädret var bara alldeles ljuvligt.

av

Att bli kär i någons händer

I helgen har jag letat efter inspiration och folk som inspirerar. Jag har under en längre tid varit intresserad av att veta mer om Klaus Ferdinand Hempfling, så helgens video- och artikelläsande har gått till att se och läsa om Klaus’ filosofi. Jag vet inte om jag till fullo förstått allt han säger och menar, men det är många aha-upplevelser och intressanta aspekter som han tar upp på sina sidor.

Något som jag har reagerat på i varenda video som finns med Hempfling är först och främst hans betoning på lätthet, samarbete och hur vi bör fokusera på vårt eget kroppsspråk för att kommunicera med hästen. Och – han ser hästar som jag gör – fria, vackra, starka och stolta varelser som, rätt behandlade, kan visa oss på en högre verklighet. De är, om vi vill, vår kontakt med naturens själva inre kraft. Vad vi gör hästen till, är upp till oss. De är vår själs spegel. Men, det finns något mer som jag jag verkligen upptäckt hos Klaus.

Hans händer!

Vilken känsla, vilken följsamhet. Aldrig någonsin ett ryck, aldrig någonsin drag. Lätt, lätt, lätt i handen. Going on a float – som leslie skulle säga. Handen visar ren och skär respekt och en fantastisk känsla. Kolla in händerna här på denna häst som är så lik min lilla Micro:

Det meddelas att Hempfling kommer vara i Danmark under juni. Jag hoppas innerligt att jag kommer loss så jag kan se honom live och bilda mig en mer grundad uppfattning om hans arbete. Men det lovar extremt gott än så länge! I will keep you guys posted!

Om du också vill läsa mer om Klaus så finns hans hemsidor här och här.

av

Tragik på Dubaiderbyt för första svenska jockeyn

Det är inte ofta det finns nordiska hästar med i derbyn utomlands. Den nordiska galoppsporten är en tår i ett himlastormande hav, och har inte mycket att komma med internationellt. Det hade därför varit roligt att läsa lite om hur det går för de få nordiska hästar som får starta utomlands, men inte när resultatet blir så illa som det blev för den norskägde superhästen Timely Jazz.

Det skulle bli den svenska jockeystjärnan Per-Anders Gråbergs största lopp någonsin och han såg stora chanser i att åtminstone ta placering. Inte nog med det. I och med starten blir Per-Anders Gråberg den första svenske jockey att rida på en av de största galoppdagarna i världen. För mig som sett honom ett antal gånger är det här en skicklig känslig och bra jockey – precis som de ska vara. Jag hade önskat att hans stora debut internationellt hade gått så mycket bättre än det gick.

Tränare till Timely Jazz är välrenommerade Niels Petersen. Projektet vinst i Dubai var alltså ett samnordiskt samarbete med det bästa nordisk galoppsport har att erbjuda. För norrmännen blev det också premiär för en norstränad häst i sådana här sammanhang.

Timely Jazz, som visserligen är ett så engelskt fulllblod hade tillsammans med ett par andra hästar åkte den långa vägen till Dubai för att delta i det stora UAE Derby, en klass med 2 miljoner dollar i prispengar. Med Per-Anders Gråberg i sadeln, Sveriges mesta jockey, såg det ljust ut för hästen. I försöken kom han tvåa. Och i riktiga loppet blev det en bra start. Timely Jazz låg tätt efter ledaren på yttersidan.

Med endast åtta hundra meter kvar av loppet tappar hästen balansen och Per-Anders hör hur det knäcker till. Han får snabbt bort hästen från fältet och stopp på den. Det blir ambulanstransport till klinik och hästens ben visar sig vara brutet.

Tanken var att Timely Jazz efter loppet skulle ta sig till svensk mark för träning och tävling på svenska banor. Om Timely Jazz, inte mer än tre år gammal, kommer att kunna leva vidare över huvud taget står än så länge skrivet i stjärnorna.

Desto bättre gick det för den Hallsbergsfödde oljechefen Stefan Friborgs häst Gloria de Campeao. Den lyckades vinna hela Dubai World Cup och en segersumma om 42 miljoner kronor…Stefans hästar står i träning i Brasilien och i Frankrike.

Mer om loppet kan du läsa här och här och här
och här

av

Ny bok om träning och hästens biomekanik

Som sista inlägg för dagen vill jag pusha lite för en intressant bok som jag inte själv läst än men som väckt min nyfikenhet. Den heter ”Horse-friendly Riding” – Schooling that puts the horse first. Boken är skriven av en dam vid namn Susan McBane. Där går hon igenom grundläggande anatomi, etologi, inlärningsteori och biomekanik och hon gör det av en anledning. Utan kunskap om detta vet vi ju inte vad det är vi arbetar med och vad vi egentligen vill få ut av ridningen. Hon lär också ut hur en häst kan tränas på ett bra sätt och hur vi ska tänka när vi rider: rid bakifrån och framåt. Bakbenen är motorn.

Jag tror på boken, helt och fullt. Det verkar vara en intressant allmän bok om hur hästar är och vad vi har för förutsättningar att arbeta med när vi väljer att arbeta med hästar. Och inte minst tror jag på boken för den härliga avslutningens skull:

”Friends should always be ready to forgive small misunderstandings, regardless of who (if anyone) is ”at fault”. Sometimes, we make mistakes – sometimes our horses do. Let’s not sully our friendly relationship with our horses by being too eager to excuse our own failings, and too ready to react to theirs.”

Kan man annat än gilla en sådan person med en sådan härlig attityd?

En officiell recension av boken kan du läsa här, skriven av tidningen Horsetalk.

Här är Susan McBanes CV:
Susan McBane began riding before she started school and has long experience of riding and caring for her own and other people’s horses and ponies, ranging from children’s ponies to racehorses. She has an HNC in Equine Science and Management, is an equine shiatsu therapist, an Associate Member of the International Society for Equitation Science, and a Classical Riding Club member and Gold Award holder. In 1978, she co-founded the Equine Behaviour Study Circle (now the Equine Behaviour Forum) with the late Dr Moyra Williams and still edits its member’s journal, Equine Behaviour. She is the author of countless magazine articles and over forty equestrian books, including From Warming Up to Cooling Down (J.A. Allen, 2007). Many of her books are on college reading lists and are in demand around the world.

av

Visst bits hästar fram och sparkas bak – en liten inblick i hästarnas språkvärld

Det gamla talesättet är nog alltför sant – för alla de personer som hajjar noll när det kommer till hästens språk. Vad ska då en häst göra, om vi inkräktar på deras säkerhet och eller de blir rädda, alternativt frustrerade på vår okänsliga tillvaro tillsammans med dem? Jo givetvis – bitas fram och sparkas bak. Det är vad de har till buds. Men då har det gått lite väl långt.

En person som är intresserad av en häst och kan lite hästspråk kan locka fram ett helt annat snack från en häst. Vilket blir så mycket mer givande om vi vill skapa en relation och arbeta tillsammans med hästen. Bästa sättet att lära sig hästens språk är givetvis att själv titta på hästar som går tillsammans i en hage. Men här kommer i alla fall en grund om vad vi kan titta efter och hur det i allmänhet fungerar.

Rösten
Även hästar har en röst, även om de inte kan tala. Gnägg och frustande uttrycker så mycket och kan betyda vitt skilda saker. Ett dovt mysgnägg betyder närhet och tillhörighet. Bäst hörs det kanske när stoet vill få närhet till det unga fölet. Men riktigt bra fyrbenta och tvåbenta vänner får också detta mysgnägg till hälsning när de kommer. Det är en mycket fin komplimang att få, om hästen gör så när vi kommer – utan mat…. Gnäggningar kan också betyda:
– var är ni??? alternativt,
– kom hit du snygga hingst!
givetvis beroende på tillfälle. I allmänhet är det således ett inkallningsrop för att flocken ska komma nära, eller ska hittas.

Skria
I vissa fall skriar också hästen. Det handlar då om att hästarna etablerar en relation och tar plats. När det gäller hingstar kan det leda till, om en inte viker undan, att en fight om området sker. Men, som jag nämnt tidigare vad gäller beteende hos hästar, inte minst när det gäller Deborah Goodwins forskning, är det här en sällsam företeelse. För det mesta räcker det med att ”bara” ta plats med kroppsspråket. Det är sällan, i naturen, som hingstarna möts för att göra upp, även om det givetvis händer då en hingst utmanas av en annan om att få tillgång till damerna i en flock. I domesticerat tillstånd kan dock trängseln bli stor och fighterna hårda om två hingstar möts. Då skrias det ordentligt….

Frusta
Frustandet är också signaler, men handlar inte om att kalla in flock eller snygg hingst. Frustandet uttrycker andra känslor, nog så viktiga att uttrycka för att ge information till andra runtomkring. Ett frustande tillsammans med en spänd nacke och utspärrade näsborrar betyder fara. Det här frustandet varnar andra för att hästen som frustar ser något som flocken behöver vara beredd att fly ifrån. Hästen är allt annat än tillfreds.

Ett mindre alarmerande frustande är när något är lite läskigt men också ganska så spännande. En av mina hästar kallas allmänt för snorkfröken. Hon behöver inte stressa upp sig särskilt för att frusta. Det är mer snack om att hon inte är helt säker på något, utan anser att något behöver uppmärksammas och kollas av för säkerhets skull. Flykten är dock ganska långt borta. Så det är sas en mildare grad av varningsfrustandet.

Tänk på att det finns många saker i vår värld som påminner starkt om frustande. En häst kan bli livrädd för en bromspust från en lastbil, även om den inte är rädd för själva lastbilen. Ljudet är snarlikt….

Men så finns det också det där förnöjda frustandet, gärna i samband med en halsskakning. En häst som slappnar av och mår gott, frustar av att den blir avslappnad i halsen. Jag har mött hästar som nästan sjunger av småfrustande av förnöjdhet när de är ute på promenad. Eller som frustar lätt när de kommer igång och musklerna blir mjuka och energin börjar bli lagom hög, efter att ha varit lite för hög.

Känner igen varandras röster
Som så många gånger här på bloggen kan vi hitta studier från Universitetet i Rennes som visar att hästar också kan skilja på olika röster. De är till och med riktigt bra på det. Ett gnägg från en kompis betyder bra mycket mer än från en häst som de inte känner igen. Det fungerar till och med om gnäggningarna är inspelade på band.

Jo just det. Studien är publicerad i Animal Cognition Vol. 12(5), 2009 om du vill leta efter den på nätet.

Kroppsspråket
Om rösten kan säga mycket hos en häst, är det ingenting mot vad kropsspråket kan göra. Kroppsspråket är hästens absolut viktigaste kommunikationskälla och hela kroppen, från nos och örontipp till svans finns med i registret. Hästen är därför också mycket, för att inte säga extremt, känslig för andras kroppsspråk då det är den främsta källan för att inhämta information om vad som händer i flocken. I en flock är alla beroende av varandra. Är den andre individen fredlig, arg, farlig, eller vad är den? Och med många öron och ögon som ser räcker det med att ett par ögon får syn på en fara, varnar andra och sedan sprätter hela flocken iväg till tryggheten.

Öronen
Lättast är det att behandla öronen först när det kommer till språket. Öron fram = lycklig, öron bak = arg. Njae, riktigt så enkelt är det tyvärr inte, även om öron fram visst kan betyda att hästen är nöjd och öronen bak att den är missnöjd. Det kan faktiskt handla om att den försöker lyssna in ett visst ljud också, eller ser något läskigt som gör att öronen spärras framåt. Öronen bakåt kan också handla om att hästen lyssnar bakåt eller att den är trängd och osäker. Ofta är just osäker ett bra alternativ till arg, då hästar inte så ofta är arga som de är osäkra. Det krävs lite övning för att se skillnaden, men observationer ger färdighet då resten av kroppen tillsammans med öronen skapar ett samspel som visar på ett enormt register. Spända öron betyder i alla fall att hästen är alert och om de fladdrar är hästen avspänd. Så mycket är helt klart.

Svansen
Även svansen avslöjar mycket hos en häst. Det anges till och med i dressyrmanualen att betyget ska sättas ner om svansen slår på hästen. Det tyder på att något inte står rätt till och att hästen inte är nöjd och harmonisk, något som anses vara målet med dressyrridning. Swischande svans kan också betyda ilska. En intryckt svans betyder garanterat att hästen inte är säker på sin sak och inte är i balans i kroppen. Spänningar finns lite överallt. Oinridna hästar kan ibland ha den där, men det är verkligen inte bra om en inriden häst har svansen intryckt. Då behöver vi ändra på något för att få den mer tillfreds med situationen.

Hästen utstrålar alltid sitt humör och sina känslor med kroppen. Det har vi god nytta av när vi tränar hästar.

Avläsa människan
Hästar som är vana vid människan är lika duktiga på att lära sig vårt kroppsspråk som sina artfränders. Nästan i alal fall. De kan skilja mellan en intresserad och engagerad individ och en individ som inte har fokus på dem. Det finns också omskrivet i Animal Cognition, en intressant tidning med många artiklar om hästars förmåga att uppleva. Vi har också haft en studie i Sverige, SLU, som visar på att vi människor kan förmedla stress hur lätt som helst till en häst. Det har jag skrivit om tidigare på den här bloggen…

Det pågår ständigt forskning om hästarnas språk och samspelet mellan häst och människa och hur vi förmedlar saker, som vi inte alltid tänker på, med kroppsspråket. Ett har blivit säkert. Kroppspråket är viktigt och det gäller att förstå att om vi säger något genom vårt agerande med en del av kroppen, men också förmedlar något annat med en annan del av kroppen, kommer hästen att bli mycket konfundersam och förvirrad. Vi ger dubbla signaler.

Ska vi verkligen kräva att en häst lyssnar och går framåt av en skänkel från en människa som är rädd för fart och tänker stopp i resten av kroppen? Hästen känner av båda signalerna lika väl. Vilken ska den svara på, är det tänkt, och vilka krav ställer vi på hästarna när vi anser att den ska välja ”rätt”? Vi har ju inte ens själva valt något alternativ på riktigt i det fallet. Eller vad ska en häst göra när den möter en person som utstrålar stress till en extrem nivå, men ändå anser att hästen ska hålla sig lugn och skäller på den när den blir orolig? Något att fundera på så här på säsongsstarten. Lika viktigt att läsa hästens språk, är det således att vara medveten om vad vi själva signalerar till hästen.

Mer information om hästens språk går förutom tidigare tips att få på TheHorse.com, bland annat. En av de mer intressanta artiklarna i gnägg-ämnet går att hitta här

av

En tanke till alla de hästar som står inne

Idag är det femton grader varmt. Solen värmer upp kalla fötter, frusna själar och och en skral livslust efter en tuff vinter som aldrig verkade ta slut. I vintras har vi röjt på våra marker. Tyvärr är alla stammar och grenar kvar och nästan inte en hage har varit hel. Under de kalla vinterdagarna med halvmeter snö har det inte varit några problem. Hästarna har kunnat vara i de få hagar vi har kvar och rört sig ordentligt, så länge snön gav ett bra underlag.

Men sedan någon vecka har de sorgliga ursäkter jag haft till hagar, särskilt för ett gäng, varit ren misär. Bara lera och halt under så att de fått ta myrsteg stackarna. De har gjort så gott de kan och turligen nog kan de i alla fall få rörelse så mycket de vill även om det inte uppmuntrat till lek och stoj precis. Men så idag släppte nästan tjälen i marken. Jag kunde slå ner några pinnar som gjorde att en hektar hage blev användbar igen.

Om hästar kan vara lyckliga, vilket vi som håller på med hästar mycket väl vet att de kan, liksom mängder med etologer och biologer, inklusive professor Marc Bekoff (som ni by the way kan läsa här) så var det ren och skär lycka i hagen när jag släppte ut gänget som haft den minsta hagen till denna lite större variant.

Det for och det forsade, det bockades, det tjöts, det rullades, det sprattlades och det gasades som f-n i kurvor för att få utlopp för mesta möjliga energi. Bättre än Animal Planet, alla gånger, att få se sina egna djur bara skutta som små grodor av glädje! Men så flimrar det förbi, tanken om att andra hästar står inne en sådan här dag, helt utan anledning.

”De ska inte vara för trötta för det arbete vi kräver av dem”, säger folk och har inte en tanke på att hästar har rörelse i blodet och behöver sova sisådär en tre timmar per dygn. Medans vi själva mycket väl vet att vi skulle storkna och dö inombords om vi inte aktiverades och höll igång. Tänk om idrottarna skulle sitta inlåsta i sina hotellrum mellan tävling och träning och inte röra sig alls, med tanke på att de då inte skulle orka? Tanken svindlar.

Och den energi mina hästar uppvisar fritt i hage, kan ändå ingen levande människa hantera. Du får vara hur mycket dressyrryttare du vill, två meters fyrfotahopp där magen fladdrar i vädret går bara inte. Och en häst behöver få göra dem ibland. Och rörelsen det ger muskler som jag sedan kan använda mig av, när hästarna fått leka och stoja. Rörelse ger styrka, inte trötthet. Det stärker ligament, muskler, benstomme, hjärta, lungor och hjärna. Rörelse ger livsenergi och glädje, trycker upp endorfinnivåerna i kroppen och gör en kropp hel. Inte sjuk.

Det är magiskt att de är så snälla när de är med mig när de har denna enenergi uppbyggd efter en tråktillvaro på en vecka. Till exempel var de nog så glada när jag ledde dem mot hagen och de visste mycket väl. Men de ”håller sig på mattan” av fri vilja. Inget drag inget slit, inte något mer än energi som väntar på att förlösas. När jag sedan fått av grimman och tagit ett steg tillbaka är det som att trycka på en knapp när de är på det här humöret. En blick på mej – såsom för att kolla att de inte påverkar mig – och sedan full fart iväg. Och jag vet att de känner mig skratta bakom dem, i pur glädje jag med. För när hästarna trivs då trivs jag. Vad är annars poängen med att hålla på med levande djur?

Nu är lugnet återställt i hagen. Känslan av att vara mer fri än förr ger också ro och harmoni. De små, små grässtrån som dykt upp ligger risigt till när känsliga hästmular söker av den jordiga marken. Solen får min fux att se ut att vara i brand, och ovan våra huvuden hör jag tranorna! Det är trandag idag, och våren är äntligen här. Det är en lång härlig resa mot sommaren nu, och själv ser jag nog allra mest fram emot att slippa mocka.

Hälsningar från solen!

🙂