av

Räddhågsenhet troligen ett arv – också.

Så får jag då veta, tack vare Hästfocus, som nu verkligen börjat bombardera sin sida med forskningresultat (jippi!!!!!) att min unga dressyrhäst är en lite mer räddhågsen individ, som jag också insett. Det är tydligen i generna, delvis i alla fall. I en studie som SLU genomfört tillsammans med Universty f Guelph (Kanada) har det visat sig att dressyrstammade hästar i grunden är mer lättskrämda än vad hoppestammade hästar är….

Dressyrhästars gener leder till att de blir skrämda lite lättare, enligt en ny studie.

Å andra sidan testade de inte fullbloden. De är ju kända för att vara lättstressade, vilket i och för sig inte är räddhågsenhet. De har väldigt mycket energi. Men jag tycker då att min är lugn. Hon är tillfreds med livet och låter sig inte skrämmas i första taget. Det är bara det att hon har en otrolig fart och inte vet vad hon ska göra av sina fötter än när energin går upp och ingen visar vägen…. Uj vad det går. Antingen rakt upp i fyrfotamodell eller full fart framåt och runt. Idag släpptes hon på en äng 600 meter lång tillsammans med klunsar till halvblod. Hon joggade bredvid de tyngre som höll full fart….. hmmmmm. Snacka om avel!

Så det är ju klart att avel påverkar. Travarnordisar är inte som andra bruksnordisar, TIngelingrussisar är inte som andra fullblod, avlade för att gå så fort en häst någonsin kan gå, med explosiv start därtill. Men de kommer bra överens ändå och är lättarbetade på sitt sätt. Dessutom skiljer det sig på individ. Så vi får aldrig glömma det, om vi vill förstå en häst – att se till typ OCH till individ för att tolka dem rätt!

Just det. Hästfocus artikel om SLU-studien hittar du här.

av

Låta hästen finna balansen och harmonin

Kikade in lite på Michael Peaces hemsida. Riktigt fin, och trevliga artiklar till. Särskilt den här som ger tips och hur hästen ska finna sin egen balans och inte vilja rusa ifrån.

Vi har alla ridit hästar som är lättstressade. Ofta har vi då alltför kort tygel – vilket i sig stressar hästen. Att själva mjukna i handen är ett svårt, men mycket effektivt tips för att lugna en sådan häst. Många hästar ser också den korta tygeln som fart. Tänk er själva. Vi kortar tygeln, och går över i trav eller galopp. Då hästen är ett läraktigt djur, fattar den snart att kort tygel är fart. Så slipper den vänta på trycket på magen (för vem vill ha sådant?).

Detsamma gäller ”tröga” hästar. De är ofta spända, men på ett introvert sätt. Lätta mjuka händer (och lätt sits) brukar släppa fram energin på en sådan häst. De vågar ta för sig- och kan hitta balansen! Hästar som knäpper av i nacken gäller samma sak med. Ska jag räkna upp fler?

Jo – vi tar de obalanserade hästarna som lärt sig att tygeln är det femte hjulet också. De behöverryttarens balans i en stram tygeln. Jag och mina kompisar brukade, när vi började inse att hästen behövde egen balans, tala om IKEA-hästar. Det är sådana hästar som måste hållas ihop med hand och skänkel för att inte falla samman. Eller tänk bara på teleskopshästarna, som kastar upp huvudet så fort en tygel tar. Snacka om att gå ifrån tygeln.

Men ack så lätt det är att falla i fällan och åstadkomma något av allt detta. Vi plockar automatiskt upp tygeln och håller för att få stopp, fånga upp, samla ihop eller vad det nu är vi vill åstadkomma, men hästen stressar på i alla fall, blir tung i handen, stretar emot, eller knäpper av i nacken. En stum mun inbjuder till att hålla tillbaka…. Då kan det hända, som det gjorde med en av mina hästar när hon var ny i mitt stall, att hästen sätter full fart bakåt istället. Det tog faktiskt lång tid för mig att inse att jag själv orsakade stressen i hästen. Hon var och är som en fjäril.

Balans och harmoni ger lugn. Och en häst som kan springa, kan också tillåtas att vara kvar i lugn och ro. Det gäller på marken och det gäller på ryggen. Jag brukar jämföra det med att bli inlåst i badrummet. När jag vet att jag kan gå ut därifrån när jag vill, kan jag slumra gott i badkaret. Men det lär inte hända om jag blir inlåst. Då vill jag UT! Detsamma gäller häster. Ju mer stopp och begränsningar vi ger, desto mer känner hästen att den vill kunna ha sin frihet att röra sig tillbaka. Vi väcker aningslöst deras flyktbeteende.  

Men vad är då handens främsta syfte? För mig är det att forma hals och nacke. Få nosen åt rätt håll, flexa halsen vid behov. Om vi vill ha självbärighet – som de flesta vill ha i en häst, ska vi inte luras till att bära upp den i händerna. Ett ledande tygeltag kan förstärka innersidans skänkel och öppna upp för frontens rörelse åt det håll det ledande tygeltaget tas. Tygeltag uppåt lyfter huvudet (och om det kombineras med rätt sits, ger det hela fronten ett litet lyft), så att hästen kan sätta under sig bakbenen lite extra vid behov, såsom stopp, back, eller i galoppfattningen.

Men alltmer siktar jag på att undvika tygeltag bakåt, eller att tjuvhålla. Men då ridning är konst, och vi, mig inkluderad, ofta frestas att göra tvärtom vad vi borde, är det övning som gäller för att inte dra, hålla, eller tjuvhålla – det som nästan ligger i vår natur. Det är svårt att våga släppa efter. Det är än svårare på hästar vi inte känner, särskilt om hästen redan är stressad.

Min häst som jag nämnde ovan (fjärilen), var en bra läromästare för mig. Trots att jag ansågs ha fina händer, var de för stumma och för mothållande. Numera går det både att ta i tyglar och rida på ordentligt utan att hon blir stressad eller vill pinna på – så länge hon kan hitta sin balans med mig i sadeln. Ger jag mjukhet, så får jag mjukhet. Ger jag frihet till balans, får jag balans. Men stumheten kommer tillbaka så fort en stum hand dyker upp. Bra avslöjande, för den som tittar på! 🙂  Det är lättare, har jag märkt, på hästar som jag känner. Jag avundas de som aldrig förstått sig på handens betydelse. De har inte heller förmågan att dra eller tjuvhålla!

av

Hingstar är som andra hästar…

I mitt tidigare inlägg om hingstars tillvaro – Hingstar dömda till ensamhet – eller? funderade jag på hur hingstar skulle reagera om de sammafördes som vuxna. Själv har jag inte svaret, men forskarna verkar ha det.

Glädjande nog har det gjorts en undersökning av forskare som verkat lika nyfikna som jag. Dessa schweiziska forskare var dessutom modiga nog att prova gruppkonceptet på hingstar som också verkade i aveln. Vilka hugade ägare som vågade sig på detta står dock inte klart.

I vilket fall som helst tossades fem hingstar ihop efter avelssäsongen. Utanför hagen stod forskare och andra kunniga beredda att rycka in. Ingen visste vad som skulle hända. Men det verkar ha gått ungefär som vanligt när en hel grupp hästar släpps ihop för första gången. Bus, röj, hotande, skrik och sparkar i luften. Under 45 minuter verkade stojet ha varat, efter att sedan ha lugnat ner sig.  Betet lockade mer.

Efter några veckor var ordningen uppställd i hagen och goset och kompisrelationerna blev synliga även för människan. Inte en häst kom till skada. Och visst förekom en styrkeordning, lite machotänk sådär. Men i övrigt uppvisade hingstarna alla de fördelar som finns för en häst att leva i flock – de skapade sociala band, gnuggade varandras mankammar och fick nya, bättre, dygnsrutiner.

Där ser man! Nu var detta just den här gruppen. Men fler tester hoppas jag kommer, och att dessa går lika bra. Sköt er nu hingstarna! så kanske ni trots allt slipper gå ensamma i framtiden….

Mer om undersökningen kan du läsa om i The Horse.

av

Hästspråket ett socialt fenomen

Än en gång har en studie visat att unghästar behöver äldre flockindivider för att få en bra förståelse för hur ”man uppför sig som häst”. Återigen, och som alltid, kommer denna forskning från Universitetet i Rennes. Det är fasligt vad de hinner med där borta. I vilket fall som helst…. Där visar studier att tvååringar som bara busar med andra tvååringar blir bra mycket mer stökiga än tvååringar som får gå i en blandflock.

Hästspråket och flockbeteendet är en kulturell betingelse, precis som vårt språk och vår samvaro i ett samhälle. När vi flyttar utomlands blir detta uppenbart för oss.  Hästspråk och HUR man beter sig i en flock är något som hästar till stora delar (men inte alla) måste lära sig. Det går i arv från generation till generation. Om vi bryter detta blir hästen utan sitt kulturarv. Det är min tolkning av hästens sociala beteende, som är så mycket mer komplext och ett resultat av både arv och miljö, än vi ofta tror.

Jag har sett hästar som inte lärt sig språket och tycker att andra hästar ”snackar rena grekiskan”. De hästar som kan sitt språk kan bli väldigt frustrerade på sådana hästar. De fattar ju ingenting!, verkar de tycka. Men så kan de stackars hästarna inte språket heller. Hittade också på nätet när jag surfade runt en etolog (jag har länken någonstans på sidan…. ska leta fram den senare och lägga in) som var fascinerad över hur vi förutsatte att hästar kan det naturliga språket när vi tränar (enligt honom främst när det gäller natural horsemanship). Men vad händer om hästen inte kan det då?

Många hästar avvänjs tidig och sätts sedan med andra åringar som också avvänjs tidigt. Är de hingstar blir de sedan, när de är tre eller så,  ensamma för resten av livet.  Vilket språk talar en sådan häst?

Studien publicerades i Developmental Psychobiology 2008;50(4):408-417.

av

Positiv förstärkning ger bra relation

Vill du ha en bra relation till din häst? Då ska du fundera på hur du påverkar hästen. Gör du det genom positiv försärkning? Bra! Det leder till att hästen vill ha en bra relation till dig.

Om du däremot litar på negativ förtärkning, kommer hästen att bli stressad och visa ovilja till samarbete. Träningen behöver inte vara i särskilt långa perioder, för att hästarna ska visa upp en avvaktande attityd mot oss människor och attityden blir bestående.

Något att tänka på när vi arbetar med hästar helt klart! Det ska vara kul att jobba med människan, annars vill de inte vara med! Hur vi sedan lägger upp dne positiva försätrkningen är en annan fråga.

Givetvis är det en studie bakom detta också. Det är favoritforskningscentret i Rennes som än en gång stått för fiolerna. Mer om studien kan ni läsa om i Hästfocus.

av

Hästkärlek kommer med ett högt pris

När jag köpte min första häst sov jag inte på natten. Jag var livrädd att hästen skulle trilla död ner, eller skada sig under natten. Givetvis gjorde inte hästen det och glädjen att ha en alldeles egen häst tog så småningom överhanden.

När jag köpte min första hästgård, satt jag nätterna igenom och funderade på om jag orkade ha fler djur att ansvara för. Någon gång kommer det att gå åt helvete, tänkte jag. Är jag beredd att ta det? Noggrant övervägande den lycka som kommer med att vara omgiven av djur kontra den enorma sorgen när de försvinner eller skadas, kom jag till slut fram till att det är värt det. Men nog var jag nervös den första tiden efter att kundernas hästar började strömma till. Måtte alla må bra. Den enorma rädslan för brand fick fungera som en ventil. Det hände att jag tassade upp mitt i natten och tittade på mitt stall – visst var det lugnt där? Jo, det var det.

När jag upplevde den första riktigt traumatiska händelsen med en häst, där allt gick åt pipan, var jag mest tacksam över att hästen blev såpass gammal, och att jag inte var ensam på gården. Då veterinären, som alltid är glad annars, äntligen kom till undsättning sa hennes min mer än tusen ord. Vi klarade det inte. Det gick åt fanders. Hästen gick bort med huvudet vilandes i mitt knä. Oj vad jag grät. Men jag var inte ensam. Vickie – du lever i vårt hjärta än. Boxen blev en sorgeplats för alla som ville ta ett sista farväl. Den fylldes av blommor och bilder. Blommorna och bilderna finns i min hjärna och delas av långt många fler. En älskad och enormt uppskattad vän hade försvunnit.

101-0164_IMG

När jag upplevde den andra riktigt traumatiska händelsen med en häst, förlorade jag fotfästet totalt. Tillfället var fel, jag stod helt ensam i okänt landskap, hästen var ung och allt var bara så ofattbart onödigt, brutalt och vidrigt. Jag förlorade min bästa vän och förstår till denna dag inte hur det kunde gå så illa. Än en gång blev nätterna sömnlösa. Händelsen spelades upp som en dålig video på min näthinna. Om och om igen. Livet blev svartvitt, och hade jag inte haft fler hästar i stallet hade jag nog aldrig gått in i ett stall igen. Då förstod jag, en gång för alla, vad mina djur betyder för mig.

Jag saknar honom än, sörjer honom enormt. En glad skit som var så mycket min en häst kan vara. Det valde han själv, gick efter mig i hagarna när jag röjde sly, gnäggade när jag kom och var en fantastisk häst att hantera och rida in. Med Sekemannen var livet enkelt, ända tills det blev ett inferno.

Älskade vän, min egen fjant, vad gjorde jag mot dig? Förlåt, jag ville bara väl, men döden kom emellan. Var du inte ämnad för detta liv, utan för att leva för evigt i mitt hjärta och i ditt paradis? Du finns här, alltid. Om du ändå var här….

Glädjen, och sorgen, finns i den unga häst jag själv fött upp. Fem år har gått, och med tiden blir sorgen mer hanterbar, även om den finns där i bakgrunden. Den nye är så lik sin föregångare så att jag nästan baxnar. Lika snäll och go, lika försynt och social, lika vän och vacker. Samma färg, samma storlek, samma byggnad. Jag hoppas han får ett bättre öde och börjar snart tro på reinkarnation.

Glädjen och sorgen finns i de andra som lever, som blir äldre. Timglaset rinner på….. Då och då hör jag om vänners hästar som förolyckas och får tas bort under traumatiska betingelser. Allt rullas upp igen. Jag vet och jag förstår, även om vi alla har vår egen sorg. Det är ensamt att sörja.

Vi har alla förlorat en vän, en nära eller en kär person. Livet är inte helt utan det, även om det känns som om det trasar sönder, faller i bitar när det händer. För oss som älskar fyrbeningar, blir sorgen inte mindre för att det råkar vara ett djur. Och vi upplever alla en enorm sorg i att inte kunna göra det vi vill kunna göra, när döden hälsar på oväntat – stoppa timglaset, vrida det tillbaka och ställa allt tillrätta igen.

Priset att älska en häst, är ibland ofattbart högt. Vi blir lämnade ensamma, utan svar när vi minst anar det.

av

Korsförlamning – måndagssjukan i ett nötskal

Visst hade de koll, de gamla hästmännen, i alla fall på sitt sätt. Det som vi idag känner som korsförlamning kallade de för måndagssjukan! Varför? Jo – deras arbetshästar, om de insjuknade, fick nästan alltid korsförlamning på en måndag.

Måndagssjukan

Den mest troliga anledningen till det är given. Hästarna jobbade stenhårt med sin förare måndag till lördag. På söndagen hade de vila, precis som folket hade – ofta i en spilta (vilket inte folket hade). Maten var densamma. Tjong i medaljongen sa det söndag kväll och på morgonen till måndagen upptäckte bonden eller skogsföraren eller budet i staden att hästen inte kunde röra sig. Hästarna blir tokstela och vill inte röra sig alls. Det gör ont i hela kroppen och det syns på dem. Däremot är det inga specifika symtom, så det kan vara lite knepigt att se att det är måndagssjukan.

Måndagssjukan - traditionellt sett som ett problem efter vilodagen för arbetshästar, men kan ha andra orsaker

Vissa hästar

Orsaken till korsförlamning är att för mycket glykogen samlas i musklerna och symtomen är att hästen stelnar i bakpartiet. Det verkar handla om hästar som har särskilt stor andel så kallat snabba muskler. För att dessa muskler ska få jobba och må bra behövs tempoarbete. Skritt duger inte, då det är de långsamma muskelfibrerna som arbetar då. Sprinthästar och kortdistansare, liksom fälttävlanshästar är extra utsatta, då de har en stor andel snabba muskler. 

Det kan också handla om hästar som är halta. När en häst fått korsförlamning kan det bli återkommande problem med förlamningen.

Eget minne

Minns så väl ett ungt sto som fick detta i ett stall för länge sedan. Veterinären tillkallades. Men, ett tips till alla som ringer veterinären: ring rätt veterinär. Det brukar underlätta.

Den oroliga, och unga, hästägarinnan hade hunnit tala med mig och mina vänner en del. Vi hade dragit slutsatsen att hästen hade korsförlamning, av symtomen att döma. NÄr veterinären kom stod han en bra stund och glodde på detta bakparti som stoet hade. Rörde knappt hästen. Funderade och sa ingenting.

– Kan det inte vara korsförlamning? utbrast då en otålig själ, någon av oss som stod samlade runtikring.

– Näe, säger veterinären sävligt. Det tror jag inte. Det drabbar ju mest ston mellan fem och åtta års ålder, bla, bla, bla

– (harkel). Men det är ju ett sexårigt sto som du tittar på? sade samma röst….

Nog hade det stackars stoet fått korsförlamning. Det första och enda fall, peppar peppar, jag sett i verkliga livet.

Komplicerat

Nyare studier visar att det finns olika typer av korsförlamning och att det är rasberoende. En quarter får en annan typ av korsförlamning än ett rent fullblod. Ibland kan till och med cellernas upptagningsförmåga bli förändrad, och då kan korsförlamning drabba en häst utan att den för sakens skull borde drabbas- på grund av träning eller av fodret. Det kan handla om kalciumfördelningen i kroppen, om mjölksyreattacker och om genetiska egenskaper.

Foder

Oavsett orska går det att hjälpa hästen genom en bra foderstat, även om man aldrig kan garantera att hästen inte får korsförlamning hur noga vi än fodrar och vårdar hästen. Ligger det i generna, så gör det, på något vis. Men vi kan göra mycket för att minska risken. En intressant studie från SLU, hävdar att det är kraften som gör det.

Olja och lucern

Det är således i kosten i kan hitta lösningen. Och det är också allmän sanning, så det är inget konstigt med det. Vanligtvis har det sagts att man ska undvika kraftfoder när hästen inte tränas, och det gäller även när det ges enstaka vilodagar.  Däremot sägs i studien att olja är ett bra alternativ till havre och annat kraftfoder- det saknas glykogener i olja, men däremot finns mängder med nyttig energi. Det kan ges jämnt och minskar risken för korsförlamning.  

En annan bra näringskälla är enligt samma studie lucern. Så då är vi där igen. Grovfoder, olja och lucern. Har skrivit om det angående insulinkänslighet, cushing och äldre hästar. Det verar vara modellen på något sätt. Underskattat med olja och lucern, tydligen oavsett träning som hästen utför och ålder. Själv kör jag gärna på det, och kommer fortsätta än ihärdigare nu!

Mitt tillägg

Kan också tilläggas att utevistelse under dagar då det inte rids, eller vid enbart skritt också borde vara något som rekommenderas. Hästar vet ju inte om att de ”borde” röra sig, men vältränade hästar med stor muskelmassa och mängder med energi i maten torde springa av sig lite själva i hagen av ren vilja. Buset kan i sig stoppa korsförlamningens uppkomst vid vissa av korsförlamningstyperna.

Forskning om fodrets påverkan, och olika typer av korsförlamning: SLU

av

Naturidealet på hovar – en schimär?

Skor eller inte skor - det är frågan

För några år sedan rasade debatten om barfotahästar i Sverige. Diskussionerna sedan dess har svalnat en del, men vid en allmän diskussion om skoningens vara eller inte vara brukar visa upp två olika läger: en grupp som är helt för skoningar, och en grupp som hatar allt vad skoningar heter.

I denna diskussion som tidigare förts talades det mycket om ”naturlighet” och att hästar som lever naturligt också har sunda hovar. Idealet gav upphov till hela teorier om hur hästens hov skulle vara formad och det fanns nog (finns än?) folk som helt sonika drog av skorna på hästarna och skulle rehabilitera dem. För en del hästar innebar det en plåga att gå, inte minst på de så onaturliga grus- och asfaltsvägar som vi människor skapat, dessutom med en extremt onaturlig vikt på ryggen – i form av rovdjuret människan. Men naturligt skulle det vara, och det var sunt. Därmed basta.

Bah, sa jag. Behöver hästen skor, behöver den skor. Behöver den inte, behöver den inte. En bra hovslagare, en uppmärksam ägare och ryttare och ett bra samspel däremellan fixar nog biffen. Och så har det förblivit. Trots vissa människors totala oförståelse för detta. Jag minns nog allra bäst damen som var på besök – personlig assistent till en tjej som inte fick en syl i vädret, stackarn. PA:n tittade i tre sekunder på min fjording som höll på att göras i ordning för tur och sa:

– Har du aldrig tänkt på att hästen ska vara utan skor?

– Öh, sa jag. Han blir ömfotad när han drar tunga vagnar på det hårda grus vi har här, så då behöver han sina skor. (inte för att jag egentligen tyckte hon hade med saken att göra, men nu är jag en väluppfostrad tjej som snällt svarar på så många frågor jag kan).

– men du, fortsatte hon. Jag VET att hästar mår bättre utan skor förstår du. Du skulle verkligen dra av dessa. Jag har minsann varit på en helgkurs, och lärt mig allt som finns att lära och mina hästar funkar jättebra. Du borde verkligen inte ha skor på hästarna och han kommer minsann att klara det.

– öh? sa jag nog igen…

Vad svarar jag på detta. Vad visste hon om min fjording? Mina hästar, då i full verksamhet, slet hårt och villigt med oss på rygg och bakom vagnar. Nog undviker jag skor om det går, men när körhästen går nere i diket, när hoppehästen inte längre vill hoppa för att det ömmar, och när storklump får hovbölder bak för att skiffrets spetsiga kanter slår hål på sulan, då är jag, i mitt tycke, en mycket dålig hästägare om jag inte slår på skor.

Men inte orkar jag berätta det för någon som vet allt tack vare en helgkurs! Jag iddes bara inte, det var för mycket. Till slut hasplade jag ur mig något om att det var min sak att avgöra och mina hästar. Men inte kan jag påstå att hon blev långvarig på gården. Det blev lite konstig stämning.  

Och nu – nu har det också kommit en studie som visar att de så omtalade naturliga hovarna minsann inte är så himla bra som det skrutits om. Kanske därför de mest fundamentalistiska tystnad något? Fångränder och utflutna hovar på 80 % av den vilda populationen i Australien. Bockhov på 75 %. Forskarna menar att detta visar att idealmodellen som framhärdats, verkligen är en idealmodell à la Weber – det vill säga en modell som man kan ha som ideal, men som inte finns i verkliga livet. Tydligen slits de för dåligt naturlig väg, hovarna. Och kan vi misstänka att skorna uppfanns för grusvägarnas skull – för att hästarna istället sliter för mycket????

Ha! Jag som mådde illa när rapporter flödade in om hästar som var så ömma så de knappt kunde gå efter verkningar enligt modemodell, men som skulle ”lära” sig att gå barfota igen. ”Om ett år är hästen bra!”.

Jo tjena. Snällt av ägarna att låta en häst lida i ett år, bara för att det ska vara naturligt. Inte något jag kallar djurskydd direkt…. Som tur är verkar många ha gått över till boots när de rider om de märker att barfotahästarna inte mäktar med. Och det är både sunt och trevligt i mitt tycke! Mer sånt! Men – låt ingen helgkursare ta hand om hovarna. Please! När skadorna sedan kommer, så är det redan försent…

Mer om den nya studien kan ni läsa om i Hästfocus.

av

Hjälptyglar till för hjälplösa ryttare?

Det finns två uttryck som jag ofta tänker på när det gäller häjlptyglar. Det ena är ett Balkenhol-citat: ”Hjälptyglar är till för hjälplösa ryttare”. Det andra är meningen: ”Den ryttare som är duktig nog att använda sig av hjälptyglar är också duktig nog att rida utan”. Vet inte vem som myntade det, tyvärr.

Alla hjälptyglar fixerar huvudet på något sätt, vilket i grunden borde vara ett feltänkt i sig. Huvudet behöver pendla för att hästen ska kunna hålla balansen, och rörelsen i hästen ska gå igenom hela kroppen, från bakhovarna hela vägen fram till nosen.

När vi aktiverar bakbenen och lösgör hästen ”hamnar” den lite av sig självt i ett läge med huvudet som hästen behöver ha för att få bästa bärighet till stånd. En självbärigbärig häst har luftiga och smidiga gångarter, ett aktivt bakparti och en väl arbetande rygg. En spänd nacke blir ingen glad av, eftersom spänningar i nacken påverkar hela ryggen. Och meningen med hjälptygeln är att få hästen att böja på nacken. Men är hjälptyglar vägen till en bättre form?

I så fall är det en farlig väg att gå och en väg som verkligen bör tas med försiktighet. Chris Johnston, veterinär och forskare på SLU, har i en långvarig studie sett att både ryggverksamhet och steglängd påverkas negativt av hjälptyglar. Det inbegriper även en martingal. Studien indikerar att hjälptyglar kan leda till ryggproblem. Ett tips som Chris arbetar med för att rehabilitera hästar med ryggproblem är att longera utan inspänning. (tänk vad innovativ jag känner mig nu! 🙂 Detta gör jag varje vecka med alla hästar).

Studien torde enligt den här artikeln där Chris intervjuas som jag hittade i Horse Connexion, vara avslutad vid det här laget. Men jag har tyvärr inte hittat några fastslagna resultat.

I vilket fall som helst är det också talande att Chris i artikeln menar att de allra flesta hästar har någon form av fel i ryggen, men på olika sätt. De flesta hästar fungerar fint med sina problem, medan andra lider värre. Det är verkligen något att ta i beaktande när det kommer till ridning i sin helhet. Och vi måste börja fråga oss – vad är en bra form för den enskilda hästen? Inte är det att knöka in nosen mot bringan i alla fall.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr