Det finns många skäl till varför vi rider. Vissa ser det som friskvård för sig själva, gör det för att det är mäktigt att kunna komma ut i naturen, andra gör det för att hästen på något sätt ska få en att se bra ut, för att det är ”häftigt” när de går fort eller för att de alltid ridit och kanske inte annars vet vad de ska göra. En del gör det för att de vill relatera till hästen som väsen och som djur. Våra skäl till att sitta på hästryggen påverkar hur vi relaterar till det där med ridning och ridutbildning och vad som förväntas av vem när de rider. Vad ska hästen prestera? Vad ska ryttaren prestera? Vad ska en tränare till detta ekipage åstadkomma?

Beroende på vad man ser ridning som, ges också olika förväntningar på en ridlektion och ridlärare. Väldigt många vill att det ska gå bra till exempel – för de vill sedan använda det som de lyckats med hos tränare på andra ställen – på tävlingsbanan för att man då får höga poäng, ute i skogen eller på hoppbanan.  De vill lyckas med den där galoppfattningen, eller travvolten eller slutan eller vad det nu kan vara när tränaren är där så att det sedan ”sitter”.

Det låter ju trevligt i grunden. Och ofta nog fungerar det ganska så väl. Har ryttaren någotsånär koll på var de är i utbildningen och har en bra relation till sin häst kan de be om hjälp med relevanta saker, förstå att det kan finnas något i grundridningen som inte stämmer och som man får jobba med för att få till just den rörelse eller det moment de var ute efter och så får man lite hemläxor på det så simsalabim så funkar det.

Har man däremot orealistiska krav på vad man ska lyckas med är det dömt att bli besvärligt. För såväl ryttare som häst men också för tränaren. Det blir lixom dömt att misslyckas. Om hästen inte VILL vara med och känner att allt blir för svårt, kanske inte träning på byten är en bra idé, även om ryttaren vill det. Eller om hästen är helt sned i sidorna, eller inte bjuder framåt eller…… vad det nu kan vara. Då är det ju dessa saker man måste jobba på först, innan byten ens kan komma på tal.

Ett annat problem som uppkommer är när det INTE går bra, och man INTE löser ett problem på stört, utan att det känns som man inte fick till något.  Om man inte förstår att grunderna måste sitta, och att man ibland behöver gå tillbaka till dem för att få till ett snäpp ytterligare på utvecklingsskalan, blir det också ofta problem. Det kan snabbt få ner ens självförtroende och känsla med hästen, och risken finns att såväl häst som ryttare blir både förvirrade och lite nedslagna på banan. Det är en cirkel som kan vara svår att ändra på.

Att basera hur nöjd man är och vad man får ut av en lektion på vad man lyckas prestera på ridbanan under själva ridlektionen är med andra ord inte alltid lyckat. Så jag har ett tips till alla er som vill få ut mesta möjliga av en lektion:

Se till att få med dig kunskaper ifrån ridlektionen. Fundera på vad det är för tankar, funderingar, klokheter och insikter som lektionen väcker. Strunta i om det går si eller så på själva banan när med själva övningarna – det är vad för lärdomar som man kan bära därifrån som är det viktiga. Sedan kan ni ju träna i lugn och ro hemma utan att ha någon press.

Om man mest fokuserar på prestation kan det finnas snålt med tid för reflektion och utveckling. Om vi istället ser lektionen för vad den är – en utbildning, en övning där vi ska lära oss och lära oss förstå, då kan vi också ta emot massor med spännande fakta om oss själva, hästen och allt som har med ridkonsten att göra. att försöka få tior på galoppslutan – det kan man spara till tävlingsdagen.

Och glöm aldrig – vi rider för att lyckas i morgon, inte för att det ska ”se bra ut” idag…..

Vårt Gotlandsruss Tingeling har en förkärlek för att komma in i stallet under natten. Hon går egentligen med ett gäng andra ston med en stor och härlig lösdrift och hagar som sträcker sig över 5 ha över fält och skog. Det ideala förhållandet för en häst kan tyckas, men Tingeling vill mer än gärna vistas i sin box när det vankas mörker och natt. Kanske har det med en vana vid att få komma in att göra. Då hon är känslig för knott och gräs som ändrar karaktär över dygnet, tar vi in henne alla de nätter då vi tycker att det är läge – vid risk för frost, många knott i luften, när gräset växer som mest etc etc. Men får Tingis bestämma kommer hon i varje natt. Hur vet vi då det, kanske någon frågar. Det är inte lätt att missa, om man inte är alldeles blind för vad hästar försöker säga oss, svarar jag då. Om en häst står ensam vid grinden och stirrar på dig, följer varenda steg man tar, om en häst kommer springande så fort man visar sig i närheten av hagen, ja då vet man. Stanna där ute vill hon då inte.

Det händer att vi låter henne stå kvar. Vissa kvällar vill hon inte ens komma in. Men ofta får hon komma in. Som i natt. Då stod hon nöjd i boxen på morgonen, den bästa boxen i hela stallet. Här kan hon se hela vårt hus och hela vår gård. Hon ser när jag kliver upp på morgonen och har stenkoll på när jag är på väg ut till stallet. Är jag långsam kan jag höra ett ”vrål” från stallet – en uppmaning om att komma och fodra henne (och de andra, men det bryr hon nog sig mindre om).

När fodringen väl är klar på morgonen och hon ätit upp är det dags att få komma ut igen. Ibland, såsom i morse, är de andra hästarna långt, långt borta i hagen. De syns inte ens från den grind där jag släpper min Tingeling. Hon går några steg. Sedan sätter hon upp ännu ett högt gnägg – ett vrål! Det är verkligen en uppmaning för de andra att komma dit, eller i alla fall ge sig till känna och visa vart de är. Den som svarar först brukar vara mitt lite äldre halvblod W. Så även den här morgonen. Hon gnäggar tillbaka och dyker upp bakom en gran långt där borta i hagen. Sedan sätter hon iväg i trav mot min lilla Tingeling och snart är hon framme och hälsar

De betar en stund vid samma tuva. Sedan ställer de sig nos mot rygg och börjar klia. Snart dyker fler hästar upp från hagens ände, och ansluter sig. Nu är de fulltaliga igen. Ännu en dag i vårt lilla paradis Lövslätten har börjat.

Som den dressyrnörd jag är följer jag givetvis Dressage Today – en amerikansk tidning enbart för oss dressyrtokiga. I Usa växer sporten så det knakar, och som inspiration intervjuas stora tränare och ryttare frå Europa. ”Vår” egen Kyra (ja jag vet att hon är finländare i grunden 😉 är inget undantag.

Blad klokheterna i de 24 tipsen hittar vi:

• En god ryttare lever för de små bra stegen och bygger sin träning på dem. En oerfaren ryttare hakar upp sig på problemen.
• Hästar har ett extremt dåligt korttidsminne – beröm därför genast när något blir rätt.
• Hästar orkar jobba med oss och bära oss korrekt i 45 minuter. Sedan är den trött.
• Träna en sak i taget – du kan inte hinna med allt på ett enda pass.
• Man måste vara ärlig när man rider – mot sig själv, hästen, tränare och domarna.

och inte minst:

Om du fortsätter göra det du alltid gjort, kommer du alltid att få samma resultat. Om du inte är nöjd med det resultatet, måste du ändra det du gör.

Så talar en sann professor i ridkonst!

Här kan du läsa hela artikeln:

Dressage Today

När jag var liten, för en sisådär massa med år sedan, fick jag lära mig att jag skulle ha ett bra knäslut när jag red. Då jag bodde i Stockholmsområdet fanns det en superpraktisk sak som vi små ryttarämnen kunde använda oss av för att träna detta när vi inte var i sadeln – telefonkatalogerna! De var tjocka som tusan och många. Först började vi med att försöka hålla fast en av de tjocka delarna mellan knäna och när vi fixade det ökade vi till två. Fler än så klarade aldrig jag, men jag vet att andra kunde ha alla fyra tjocka delar (de var var och en tjockare än biblar!) mellan knäna i stående läge. Det var imponerande!

Tyvärr gjorde det ju knappast ridningen bättre. Om man kniper med knäna åker man liksom en kork upp ur sadeln och får spänningar i hela kroppen. Inte undra på att vi alltid behövde uppmaningen att man skulle ta ner hälarna (hur det nu skulle gå till  Hästarna får dessutom svårt att röra sig – de har massor med viktiga muskler som går utmed sidorna och som löper under sadelläget – muskler som behöver komma till användning om de ska kunna arbeta korrekt med hela kroppen. Och att få en följsam och avslappnad sits var ju inte att tänka på, när benen spändes och inte kanske bålen, den som ska vara stabil. Svankade gjorde vi nog också och underskänklarna hade en tendens att klaxa runt något förfärlig, men svankningen sågs ju som ganska snyggt tror jag (tjejigt i alla fall) och de flaxande benen spände man för att de skulle vara stilla.

Men att det där med att knäslut inte var så praktiskt och bra visste man inte så noga då (eller tänkte inte på det), och tanken var nog att vi skulle sitta kvar där uppe – no matter what. Och det gjorde vi kanske, även om hästarna nog ofta krånglade för att vi satt och tryckte allt vad vi hade mot deras arma kroppar. Och vi vart rätt trötta när vi red.

Nej då är det klart bättre nu än förr. Numera vet de flesta tränare om (men inte alla!) att benen ska vara avslappnade och att vi ska hitta en naturlig balans i ridningen, utan att klamra oss fast med benen runt hästarna. Om vi kan stå upprätt utan att falla omkull, borde vi kunna sitta upprätt på en häst utan att tippa för den delen (eller hålla oss fast med knän alternativt händer). Det gäller bara att öva. Och definitionen av de olika sitsarna vi kan använda i de olika sporterna hoppning och dressyr har ändrats, tack och och lov – ja till och med namnen har blivit annorlunda .

Numera kan man gott säga enpunktssits för ren dressyrridning i samlad form (dvs vikten är förlagd i sadeln), tvåpunktssits för den lätta sitsen (vikten i stigbyglarna) och trepunktssits för en mellanvariant som såväl hopp- och dressyrryttare ofta använder sig av (vikten ligger i stigsbyglar och säte).

Men – när man väl lärt sig en sak är det ett elände att göra om och göra rätt. I många år har jag kämpat med att ”släppa i knäet” och jag har blivit alltmer medveten om hur viktigt det är. För varje gram jag släppt, har hästarna kunnat röra sig bättre. Och jag sitta trevligare i sadeln (i alla fall ur hästens synvinkel). Och nu är de nog ganska så loss, även om jag fortfarande lägger en hel del fokus på detta i mina ridpass – det är lätt att trilla tillbaka. Tänk att det går att hitta framåtbjudning i hästarna ”bara” genom att låta benen rinna ner över sidorna på hästen och släppa igenom rörelsen i kroppen, istället för att klämma och driva. Det är lite magi över det hela, inte sant? Eller så är det bara helt naturligt, för vem vill bli ihopklämd av muskler medans de ska utföra en fysisk ansträning?

Edward Gal (om än kontroversiell i sina träningsmetoder, men det lämnar vi därhän denna gång), tränar i nedanstående video Totilas. Edward anses ha en av världens bästa sitsar. Kolla hur han hela tiden checkar av att han är tillräckligt loss och avslappnad i benen:

Peder hyllas vart man än vänder sig i media. Här är några roliga länkar till intervjuer med guldkillen. Tyvärr har inte All-In uttalat sig – än….. Det kanske kommer det med 😉

Morgonpasset i P3

Live från Fotografiska

Sveriges Radio

SVT

Det är en konst att värma upp sin häst. Alla hästar är lite olika och alla människor är det också. Det hjälper därför att känna sin häst väl, och att laborera fram ett bra program just för den individen som man tränar. Men det finns en del hållpunkter att ha fokus på när man rider fram hästen. För att värma upp, det får man aldrig slarva med.

Allt börjar långt innan man kliver upp i sadeln. Att göra iordning sin häst och se till att det har blivit en trevlig resa för både dig och hästen TILL själva uppsittningen är så mycket viktigare än många verkar vilja förstå. Men vem jobbar bra ihop med någon man blir nervös eller till och med rädd av, eller som man inte kommer överens med? Då är det inte lätt att vara ”lösgjord” och med i matchen. Det gäller såväl hästar som människor. Hästen ska vara nöjd med att bli sadlad och tränsad och att tas till ridbanan. Själv sadlar och tränsar jag de flesta hästar lösa i boxen. Alternativet är att binda upp dem i stallgången i ett snöre (så att de kan flytta på sig om de inte vill bli sadlade av någon anledning). Om allt gått bra och häst och blivande ryttare är glada kan man bege sig mot ridbana/ridhus.

En bra grej är att alltid gå en stund med hästen för hand. Det värmer upp kalla människokroppar också, och är ett utmärkt tillfälle att snacka lite med sin kompis och bli varm när årstiden är kall. När det väl är tid för sadeln och lite ridning är det skritt på lång tygel som gäller. Osedvanligt ofta får jag se att folk fuskar med detta. Men då är man ute på en farlig väg. Hästen behöver verkligen få komma igång i fri skritt och mjuka upp leder och ligament, lägga sadeln tillrätta på ryggen (den rör sig alltid lite i starten) och så behöver de känna in ryttaren där uppe.

Det är inte mindre viktigt för oss att sätta igång i skritt på lång tygel. Det ger oss chansen att känna in hästen inför dagen – känns skritten mjuk och taktfast och behaglig, är hästen på bra humör och känns allting som det ska? Sedan har vi ju tid att ta hand om oss själva också – och det är ju aldrig fel. Sitter vi rakt? Har vi lagom långa stigläder? Är vi avslappnade i benen, sitter vi med rak rygg och är axlarna avslappnade och i nivå. Krt sagt – det här är som de tio första minuterna på jobbet. Man behöver den tiden för att komma till ro, checka in på jobbet och känna att allt är som det ska.

Redan i det här läget . i skritt på lång tygel – kan man snacka in sig lite med hästen. GÅr det att lägga några snälla vändningar över ridbanan eller några stora volter med hjälp av sits och kanske lite ben (men helt utan hand) utan att hästen tappar takten? Lyssnar hästen på ”att-stanna”-kommandot (halten kommer senare när man är uppvärmd, men det borde vara lätt att stanna). Om det går finemang, vet man att man i alla fall har en grundläggande kommunikation med hästen.

När det sedan är dags att jogga igång är det återigen många som slarvar. De hoppas det ska se ut som om man tävlade program på en gång. Men det finns inget proffs och ingen seriös hästtränare som någonsin tränar sin häst i enbart hög form. En häst behöver lösgöras först innan man kan samla. Den samling som kommer utan lösgjordheten är ingen samling alls – utan en krök på nacken med bakbenen i stallet. Så man rider med ganska så lösa tyglar och jobbar i den gångart hästen tycker bäst om – trav eller galopp. Galoppen har stora fördelar då den ger ryggaktivitet och bra hjärtfrekvens vilket ger syre till musklerna. Många hästar föredrar den framför traven, och om hästen gör det ska man naturligvis rida fram i den gångarten istället. Det är meningen att hästen ska komma igång och få igång sina energier och tycka om läget och sedan (!) kunna prestera – inte att det ser ”bra” ut för dem som sitter läktaren.

Formen ska om möjligt vara lång och låg. OM hästen inte klarar det är det den formen hästen klarar som gäller där ryttaren kan hitta en bra kontakt med hästens mun – och inte minst att hästen går i balans och i bra takt. Själv rider jag aldrig fortare än vad hästen har balans för. Om det går för fort så tippar hästen framåt, och då blir ju hela jobbet ogjort. Det är balans som gäller och hästen ska lära sig bära sig på rakt och böjt spår utan stress och press.

Sedan bygger man upp passet med enkla övergångar, stora svängar som gradvis blir lite mindre och lite svårare övergångar och skänkelvikningar – allt efter vad just den hästen behöver och i vilken utvecklingsfas man är. Men fortfarande i en väldigt lös och trevlig form.

Det är först efter en tjugo minuter eller så som hästen verkligen kan börja prestera något lite svårare på banan. Det är då man kan jobba lite med samling och be om det lilla extra. Man hinner inte träna på allt – så man får välja ett tema, och det man behöver utveckla blandat med det hästen kan (hästen måste hela tiden få känna att den klarar uppgiften – annars blir det snabbt jobbigt!). Och man måste också lika snabbt vara beredd på att ändra sitt mål med dagspasset – under uppvärmningen märker man snart om planen är genomförbar, eller om det är något helt annat som behöver göras istället.

Tänker man lite som Jens Fredricson – ”man rider alltid för att lyckas i morgon”

Klicka för att komma åt Science%20of%20Warming-Up.pdf

Risports-EM är inte bara tävlingar och uppvisningar. Det är politik och diskussioner också. Inte minst de villkor som hästföretagare lever under har kommit att diskuteras. Varför man inte gör det mer, är för mig en gåta. För hur ska nu Sverige se på hästen – är det ett sällskapsdjur eller ett sällskapsdjur? Det kan låta som en obetydlig fråga – men hästen har något av en dubbel särställning inom den svenska lagstiftningen, vilket gör det rörigt och knepigt värre att vara hästföretagare.

För om hästen är ett lantbruksdjur – vilket jordbruksverket tycker när det kommer till att försöka registrera alla hästar och att man behöver pass för att ange vilka mediciner man ger hästen då den räknas som produktionsdjur tills man anger något annat, och att bete av hästar går bra för betesmarker – så borde hästen faktiskt också räknas som betesdjur när det kommer till strandnära hagar (vilket inte är fallet enligt lst), och byggnaderna till dessa djur borde klassas som lantbruksbyggnader. De är då inte belagda med bygglov. Men se – mitt stall i skåne fick inte bara förprövas. Bygglov krävdes också enligt kommunen (där är alla kommuner inte överens kan jag säga så rörigt är bara förnamnet). Och hur det är med bygglov på ridhus är en ännu knepigare fråga tydligen.

Som sällskapsdjur räknas det av jordbruksverket när det kommer till §16-tillstånd – det tillstånd jag och andra måste söka om man vill bedriva verksamhet med sällskapsdjur (hästar, hundar, katter), och det kan i vissa fall gälla från första djuret (men alltid över 9 djur), medan koägaren eller hönsägare kan komma upp till 100 djurenheter innan man måste anmäla detta till någon alls. Och då är det en anmälan som ska göras, inget tillstånd som ska sökas.

Och sen – om man vill handla med hästar, räknas de plötsligt som vilka varor som helst. Det innebär bland annat att om ett företag säljer till en privatkund så gäller 6 månaders reklamationstid där säljaren ska bevisa att det INTE var fel på varan (läs den levande hästen) när den lämnade säljaren och hamnade hos köparen. Att man kan rida sönder en häst på en vecka, att en häst som får fel foder inte överlever ett halvår, och att hovslagare som är mindre nogräknade kan förstöra en häst på ett par skoningar, att en illa passande sadel kan skada hästen för livet på några veckor eller att den ”vara” som kommer tillbaka till den stackars säljaren när de inte kan bevisa att den var hel på helt rätt sätt är helt förstörd för evigt (psykiskt, då ”varan” lever), om säljaren har riktig otur, är inget som lagstiftningen tar någon som helst hänsyn till. Men nu är en översyn vad gäller det här på gång i alla fall. Alltid något. Om tio år sådär kanske utredningen gett resultat. Det andra har inte ens börjat utredas än, i landet där utredningarna avlöser varandra, utan att något särskilt faktiskt händer.

Läs mer i TIdningen ridsport på länken nedan. Vill dock göra ett förtydligande, som är skrivet av Kristina Yngwe, talesperson i dessa frågor för Centerpartiet. Jag citerar ett inlägg på Tidningen Ridsports FB-sida:

Hej! Först och främst, tack till LRF Häst och HNS för intressant dag igår. Den första delen i artikeln återspeglar en diskussion kring attityder och varför häst inte ses som lantbruksdjur. Det är alltså inte så att Bengt tycker som han sa, utan han gav uttryck för en attityd som ofta finns kring häst och som är en möjlig förklaring till varför regelverket kring häst som lantbruksdjur inte är ändrat än. På samma sätt så pratade jag om en attityd jag möter inom lantbruket iaf, att häst inte ‘producerar något’ (även om både ni och jag vet att det inte är sant) och jag tror att ur jordbrukspolitisk synpunkt så finns det nog en delförklaring i att kor och får setts som livsmedel och därmed lantbruk men häst inte (jag vet givetvis att hästkött är ett utmärkt livsmedel). MP-politikern hade jag inte träffat tidigare men mina riksdagskollegor i panelen vet jag har ett stort intresse för hästnäringen och deltar aktivt i olika politiska aktiviteter kring hästen. Jag har motionerat om bl a friskvård, strandskydd och bygglov kopplat till hästnäringen sedan jag kom in i riksdagen och fick bl a igenom en motion i våras om att förändra konsumentköplagen. Jag är van vid att citat hamnar i konstiga sammanhang ibland och har inga problem med det, men jag ville bara att ni som brinner för hästnäringen inte ska gå och tro att riksdagspolitikerna inte bryr sig om näringen och inte fattar ngt alls för så är det absolut inte!

http://www.tidningenridsport.se/Nyheter/Sverige/2017/8/Politiker-omskakade-av-hastbranschens-problem/

Det är fantastiskt att ha ett EM i ridsport i Göteborg! Vilken uppmärksamhet våra sporter får dessa dagar. Det visas på alla möjliga sätt och är lätt att följa. Härligt! Stor eloge till SVT som satsat duktigt den här gången!

Och kanske viktigast av allt – Paradressyren har fått stor uppmärksamhet, inte minst tack vare de svenska ryttarnas helt otroliga insatser. Jag lyfter på hatten, och frågar samtidigt – var i hela friden är alla politiker som kan påverka det där med att hästsporten inte räknas som friskvård???? Det är hög tid nu. Snart är det lixom bara ridsporten kvar – och i friskvårdsbidraget ligger ibland de mest märkliga saker. Suck.

Och fälttävlan fick vi inte ha. Men nu när en av mina idoler inom hästvärlden – Ingrid Klimke lyckades ta hem guldet – ÄNTLIGEN! – så känns det toppen i alla fall.

Dressyren

Bland dressyrekipagen finns det både högt och lågt, bra och mindre bra. Under fredagens SPecial händer det mycket.  Edward Gal har för andra gången som jag sett fått kaos i sitt program. Förra gången var i VM:et. Inte förvånad tyvärr.

Bättre då för de svenska ryttarna. Ingen gör bort sig, alla gör sitt bästa och slår rekord Boostade av en härlig publik. Therese Nilshagen är en klar stjärna i sammanhanget. Mjukt och fint ridet på en fantastisk häst som ser nöjd ut hela vägen från början till slut. Min favorit bland svenskarna – och domarnas också! Jag blev tårögd. Domarna berömde ritten med 78,543 % vilket räckte till en fjärdeplats! WOW!

Och Isabel Werth regerar som vanligt. Tycker ibland det ser lite väl bekvämt ut i sadeln när hon rider, så spänd är hon då inte där uppe i sadeln. Det verkade inte unga herr Rothenberger heller vara, 22-åringen som lyckades ta sig in på en andraplats. I mitt tycke var han vinnaren. Den formen och den uppvisningen var ett hallelujamoment. Undra månne vad som kommer bli av den killen, och det ekipaget. Hästen är bara tio år gammal.

En tanke bara i övrigt – många hästar ser väldigt ”ihopkrullade ut”. Samtidigt ser man stängerna vara flexade näst intill max. Vore det inte lätt att ordna detta genom att släppa lite på stängerna (som ju fungerar som indragande av näsan). Dessutom sitter förvånansvärt många ryttare ganska så snett.  Men i toppen handlar det i alla fall om självbärighet hos hästarna, och det får vi verkligen tacka för!

Hoppningen 

Ja vad ska jag säga. Svår bana. Olidligt spännande. MEN –  Kung Peder gör det igen. Ren magi. Douglas gjorde ett fint jobb, liksom Eckermann. Hatten av igen!!!! Vilket silvergäng!!!!

Nu ser vi fram emot en lika spännande lördag!!!

Flera av mina hästar blir ytterst obalanserade och spända om jag från början av passet ber om att de ska gasa på i traven (eller skritten med för den delen). Jag har då utvecklat en tanke om att det inte spelar någon som helst roll om de går i ett väldigt lugnt tempo – jag har tänkt att spänningar inte är roliga och att vi får prioritera balansen och avspändheten istället. Jag rider medvetet väldigt långsamt utifrån denna tankegång – ännu långsammare än vad hästarna vill gå. Och se jag gillar idén och jag tycker det funkar. Plötsligt hamnar hästarna i en mjuk balans och farten kommer lixom av sig själv. En ganska häftig känsla – för den fart och energi jag får när jag ber om det efter att ha ridit fram i min fjöstrav känns många gånger kraftfullare, mer rakriktad och inte minst mer avslappnad än den när jag med alla medel ridit igång hästen med för mycket fart.

Jag kallar den här traven jag rider fram i själv för fjöstrav, även om jag tänker mycket energi i det låga tempot (utan att pressa, utan snarare att tänka sig att man är lätt som en fjäder som hänger med upp, upp, upp. ). Jag diggar den. Och det bästa av allt – jag verkar inte vara ensam.

När jag var på en Heuschmannclinic i våras fick jag ett mycket finare namn på min fjöstrav. Helt plötsligt sa han glatt – ”Podhajskytrav”. Han satt då på en häst och red glatt vidare. Jag frågade några intill mig i publiken om vad han menat men de såg mest frågande ut, och verkade inte veta riktigt vad han hade sagt alls.

Nu råkar jag ju veta vem Podhajsky är – mannen som under WWII räddade spanska ridskolan och som är en guru inom dressyren – hans små fina böcker (varav en ni kan hitta i sin helhet på nätet genom att söka på den här sidan – leta efter Podhajsky så dyker den upp) är mycket lärorika och intressanta. Men vad för trav Heuschmann pratade om det var jag mindre säker på. Långsamt verkade det gå i alla fall – så jag började fundera på om det inte var min fjöstrav han var ute efter? Och visst var det det!

I somras hittade en av eleverna en text i Podhajskys bok som precis skrev det jag var ute efter. Och nu hittar jag på nätet en artikel i eminenta Dressage Today där Heuschmann (som är expert på biomekanik) skrev om de svårigheter som uppstår om man enbart tränar hästar att gå fram, fram, fram hela tiden – och att man då enbart jobbar med några av de stora muskelgrupperna och missar de så viktiga småmusklerna som kan styra HUR något görs. Så hans tips var att gå ner i tempo och rida – jag just det – Podhajskytrav (aka min fjöstrav). Detta för att då slappnar de större musklerna av (om det görs rätt) och hästen blir lång och låg och då kan mindre muskler komma till jobb, mindre men minst lika viktiga muskler.

Läs gärna resten av artikeln också – den handlar om hur man får hästen till lösgjordhet, aktiverar muskler i allmänhet och massor med praktiska tips. Lärorikt så det förslår.