etiska problem i eliten dyrt

 

Epona.TV är hästkanalen har tagit på sig rollen som hästens försvarare. De backar inte undan för att ifrågasätta internationellt kända ryttare, de synar gärna hästhanterares metoder i sömmarna och de jobbar hårt för att skapa förändringar ad gäller reglementet inom alla ridsportsdiscipliner.

Bara nu senast har de lyckats skapa två stora debatter som spridits vida över media. Det ena handlar om en så kallad hästhanterare som med ett enormt tryck på hästarna söker få som hen vill – allt under namnet ”Horseman Calling”. Att pressen blir enorm på hästen kan såklart alltid förklaras med att det blir en eftergift på slutet – när hästen ”ger sig”. Och träningen ger ju resultat! Att hästen blir stressad, och mår dåligt under träningen och att ”quick fixes” sällan blir särskilt hållbara, det verkar många inte tycka spela så stor roll. Att se ur hästens perspektiv är hart när omöjligt, och något som kanske inte ens ska övervägas? För hur annars kan en sådan tränare tjäna massor med pengar – det handlar ju om att intresset är stort – kunderna är beredda att betala för det. Och då måste det ju vara bra – eller? Själv tycker jag att sån hantering borde heta något helt annat.

Läs mer här: http://epona.tv/blog/2014/april/horsemans-calling, och http://epona.tv/blog/2014/april/reply-from-horsemans-calling

Den andra mediastormen handlar om vårt grannland Danmarks kanske mest meriterade dressyrryttare – Andreas Helgstrand. En av hans hästar Akeem Foldager visades upp med sporrsår och blå tunga. Dansk Rideförbund fördömer historien och säger att kandaret använts på fel sätt. Men Helgstrand förklarar sig – kandaret var felinpassat och kedjan var felspänd. Ja tänk vad synd det är om våra kära elitryttare, som jobbar för stallar där det helt enkelt inte finns råd att köpa in vettiga träns och kandar till hästarna som ska visas, och där det inte finns manskap som kan hjälpa till inför visningen, med passning och sådant på hästarna. Det blir ju så lätt så, när man kämpar i det lilla och inte har möjligheter att ha koll på detta…… Näe – gör en pudel istället Helgstrand och syna dina kandar i sömmarna.  Att behöva dra i ett par tyglar så en tunga blir blå och visa upp en häst med sporrsår, det är inte bara urusel PR. Det underminerar hästsporten och drabbar många hästar. För folk gör som du gör – inte som du lär.  Hästarna kan kräva mer än så, och från en professionell ryttare som är en förebild för många på hobbynivå, kan vi kräva att varje steg kan synas i sömmarna – utan att någon behöver skämmas och ingen häst behöver drabbas….

Läs mer här:

http://m.bt.dk/danmark/danish-olympic-dressage-rider-in-facebook-storm-after-heartbreaking-pictures

http://epona.tv/blog/2014/april/helgstrand-blames-bridle

http://www.rideforbund.dk/Information/Nyheder/2014/04%20-%20April/Pressemeddelelse%20vedr%20Andreas%20Helgstrand%20og%20Akeem%20Foldager.aspx,

Om äldre älskade hästar, och ridlöst pyssel

Ett av de mest populära inläggen på den här sidan är den som äldre hästar. Inlägget har nästan tre år på nacken, men läses fortfarande av många. Ibland dyker det också upp frågor och funderingar, eller bara hälsningar och information om gamla älskade hästar som tas väl om hand av sina mattar eller hussar. Idag dök ett meddelande upp som ställde frågan: vad gör man med en äldre häst som man vill jobba med men som man inte kan rida för att man helt enkelt är för lång?

Själv har jag inte riktigt det problemet. Mina gubbar – nu 24 resp 26 år går fortfarande bra under sadel och jag och mina elever är små och nätta på dessa stora klunsar. Vi rider dem i skogen och har mys. Banan blir det sällan numera. Vad ska vi träna på – vi som redan kan ”allt”? ;-)…. 26-åringen fick i och för sig vara med på höstlägret med en vän och lätt ryttare som han visade sig älska! De hoppade och dressagade på banan som om de aldrig gjort annat. Alex hoppar med YasmineOch när jag red ut senast, vilket är för bara några timmar sedan, ja då lekte han unghäst och tassade iväg i småtrav och försökte öka hela tiden. Vilken underbar känsla att veta att han fortfarande kan, den härliga gamlingen.  Tänk att jag haft honom i snart 20 år, och jag kan inte bli mätt på hans sällskap.

Men åter till frågan. Det finns så mycket vi kan göra med hästar utan att rida dem. Tömkörning är en gren som verkligen kräver sitt. Bra träning för hästen och som en egen sport i sig. För det är otroligt vad man kan åstadkomma på töm – om man är duktig! Det är svårt, men kul. En annan grej är hästagility, att jobba över en hinderbana med mål att ha hästen helt lös. Det finns också tömkörning på långa tyglar att prova. Vad jag numera kallar sedvanlig markhantering är också kul! Flytta fötter med hjälp av energier och kroppspråk – utan vassa kommandon, drag och slit eller putt. Bara be, och släppa iväg… Backa ett steg, be om ett steg framåt, här finns också mycket att göra. Det är buskul och något jag jobbat mycket med med unghästarna. Det är lärorikt inte minst för att det blir ett sånt samspel mellan häst och människa. Markhantering för mig handlar nämligen om kommunikation, om ömsesidighet och om förtroende. Inte om något som helst annat. Marhanteringen kan sedan övergå till rena frihetsdressyren. Löshoppning är ytterligare något som är roligt att jobba med. Det är inte alltid som det behöver vara så högt. Gymnastikhinder, gärna fler på raken är perfekta för såväl unga som gamla hästar. Och så finns ju alltid den härliga promenaden i skogen också. Tillsammans. Bara du och hästen. Ett tips som är obeskrivligt mysigt, om vädret är fint och man har mycket att tänka på.

Vad hittar ni på med era hästar när ni inte rider?

 

 

Prova att vara häst för en dag

Empati är en härlig egenskap som hästmänniskor behöver stora tunnor fyllda av. För att förstå en annan individ som inte kan tala för sig själv (i alla fall inte på vårt språk), som inte har armar att värja sig med och som är helt utelämnade till vår goda vilja, behövs förmågan att sätta sig in i hästens situation. Allt, jag upprepar, allt en häst gör kommer av en anledning. Den må vara ack så konstig för oss, men ack så viktig och uppenbar för hästen. Om vi kan förstå hästen – och relatera till vad den känner, kan vi komma riktigt långt i vår hästhantering. Och det skulle göra hästar mycket gott.

Så vad innebär det då att vara en häst för en dag? Det är så klart olika för olika hästar. Vissa är mer förstådda än andra, har ett friare liv än andra. Men en häst som står inne en hel dag är ganska lätt att efterlikna. Begå ett brott och hamna på Kronobergshäktet så får ni se hur kul det är (jag har aldrig varit där gudskelov, men jag har hört berättas och har förstått hur det är… inget jag eftersträvar eller önskar någon faktiskt). . Det är det livet alltför många hästar får uppleva.

Låt oss se vad det skulle ge för resultat på just dig. En sådan tillvaro innebär total inlåsning utan kontakt med omvärlden. Utan TV, iPhone och all annan media. Utan nära och kära. Behöver du göra något måste du kalla på vakten, som till råga på allt kanske inte har något gott öga till dig. Du har ju klagat och varit orolig gudbevars, så han väntar lite extra på att låta dig få mat eller att ge dig uppmärksamhet. Han har lärt sig att det bästa är att bara ignorera dig. Du är ju bara dryg. Eller så vrålar han på dig, när du försöker pocka på uppmärksamheten. Här får du också tänka dig att du är mycket van vid att röra på dig hela dagarna – det ligger liksom i din natur att göra det. Det är något du är född med och måste ha för att må bra.

Den timmen du får röra dig ska du gå belevat och snällt. Ställ inte till med något bråk. Du får ett ryck i handklovarna varje gång du försöker klia dig. Och om du tittar åt något du tycker verkar vara värt att uppmärksammas får du en knuff i ryggen. För att du ska gå rak i ryggen har du dessutom snören och doningar på dig som fixar saken.  Du kan inte böja dig framåt eller bakåt. Knappt ens åt sidan. Det är obekvämt att gå så här. Men du har inget val. Sackar du i gången kan du ge dig på att du får en rejäl knuff. Du har också en ryggsäck på dig. Den skaver och ger osynliga sår. Men du måste bära den, och om du inte vill  ha den på och protesterar får du svar på tal. Blir du rädd, kommer det att göra ont. Är du trött, kommer du att få springa ändå. Har du ont, så är det troligt att de som styr dig inte märker och inte förstår. Du får gå där med din smärta, din ensamhet och din rädsla på egen hand.

För om du försöker snacka med dina vakter om att du har ont, är rädd eller att du behöver något, så inser du att de inte kan svenska! Inte engelska heller och inget annat språk som du råkar förstå dig på. De är inte heller intresserade av att höra på dig eller förstå dina kroppsviftningar. De är ju otyg och olater, så du får lite knuffar tillbaka och ignoreras i bästa fall sedan. I vissa fall får du till och med stryk. För att du inte kunde hantera situationen de har försatt dig i.

Låter det helt fruktansvärt? Alla hästar har det inte så här, men många upplever i alla fall en hel del delar av denna värld. De är födda till frihet, dömda till mycket strikta ramar. Hästar har också ett känsloliv som är mycket likt vårt, ett känsloliv som inte alltid kommer till uttryck på rätt sätt. Pga de staket vi bygger upp kring dem. Och då menar jag inte bra hagstaket… Och så envisas folk med att säga att vi ska bli bättre ledare. Att vi minsann måste visa att vi bestämmer över hästarna. Annars kommer de ta över (vad de tar över är inte riktigt klarlagt verkar det som)…. som om hästarna inte var nog begränsade som det är. Vi styr ju redan vart steg de tar…. behöver vi verkligen styra än mer, eller kan vi försöka fokusera på något annat – som kanske ger både hästarna och oss mer?

Om din häst är en god vän till dig, kanske det är just detta du ska fundera på. Kanske ska vi satsa på att försöka förstå lite mer, och styra lite mindre? Vill du ha din bästa vän inlåst i häktet, oförmögen att visa vad den behöver, tycker och känner?  eller vill du att han eller hon ska ha ett annat liv. Bara du kan ge det till din vän. Ingen annan. Du kan välja. Det kan inte hästen.

Dumheter – ur vems synvinkel?

helena och lady i snön

Det finns alltid en anledning för hur hästar gör – även om vi tycker att det är fånigt och att det är dumheter är orsaken något mycket verkligt och uppenbarligen viktigt för hästen…. Ett ganska vanligt problem är hästen som inte vill lämna stallbacken. Som exempel. Det går bra att rida på banan (invand miljö, nära hemmet), men ute är tufft. Är hästen bara knasig som inte vill gå – eller är det något annat? har den hästen verkligen uppfattningen om ryttaren som fullgott sällskap och en flocks trygghet? Troligen inte. Att spöa och bråka med en sådan häst lär inte göra den mer klar över att vi människor är bra kamratskaper som det går att luta sig mot när det blåser hårt. Tvärtom. En annan väg framåt kanske funkar bättre. Vad kan få en häst som säger nej att säga ja?

En annan häst lyssnar inte på skänkeln. Eller har inget stopp. Då är första frågan – varför? Vi människor har den förmågan att ställa den frågan. Det har inte hästen. Den frågar inte varför. Den säger till vad den kan och inte kan, och vad den förmår och inte förmår. Att förstärka en skänkel tills slagen kommer (eller slå direkt) får den inte att fatta bättre. Påminner mig om när jagsom ung bodde i Frankrike och försökte få fransmännen att prata långsammare när jag inte förstod. Då skrek de samma sak (lika snabbt). Smart drag – not! Det enda som hände var att jag fick tinnitus och gav upp försöken att förstå dessa personer som bara skrek. Vad tror du hästen gör om den får en ”hjälp” som dessutom gör ont? När hästen inte förstått vad signalen betyder, är det ingen mening med att vråla den heller.

En häst behöver lära sig vad vi människor kan betyda i deras värld och vad de hjälper och signaler vi ger den faktiskt också har för innebörd. Om den inte kan det är det lönlöst att bli arg och frustrerad. Det är rent av kontraproduktivt. Vi gör inte så med materiella ting – varför skulle vi göra det med kännande och tänkande individer. Ibland räcker det till och med att ge lite tid så att hästen hinner reagera. En sådan enkel sak kan göra under.

Problem med hästar finns i en miljon varianter. De kommer av en miljon anledningar. Jag förstår inte heller alla problem. Ingen gör det. För hästar kan inte prata. De upplever – och agerar utifrån det. Men våldsmetoder skulle ändå vara mig fjärran. Införsäljning är mer något för mig. Jag säljer in mitt kamratskap, ett förtroende och ett samarbete. Om jag inte säljer vid första besöket fortsätter mina försäljningsansträngningar. Tills vi lyckas tillsammans. Då får det ta tid. För förtroende byggs inte på en dag. Att lära sig lita på någon som man idag inte litar helt på. Det gör man ju inte bara sådär…… det byggs sten för sten, bit för bit. Lite bättre blir än lite bättre. det gäller att nöja sig med utvecklingen. Att lära in något med en häst är också förenat med en viss tidsåtgång, ett teamwork och med träning. Vi kan inte förutsätta att en  häst förstår oss rakt av. Vårt ansvar är att vara där som stöd och guide för hästen i vad vi önskar ha med den på. Vi har en uppgift i att berätta vad våra olika signaler betyder, och se till att hästen uppfattar vad som förväntas av den. Och blir det fel, är det vårt ansvar att se till att det blir rätt igen. Jag säger som Jens Fredricson:

”- Skyll aldrig på hästen – dess prestation är ju resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig idag. Respekten för hästen uteblir i samma stund vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb.”

Praktiska problem – schyssta lösningar

Jag fick en mycket bra fråga här på bloggen. Hur löser vi egentligen praktiska problem som vi stöter på i vardagen? Hästar gör inte alltid som vi hoppas och de är ibland nervösa, otåliga, forsar omkring och drar iväg med oss. Det är problem som dels sitter i hur hästar ÄR, dels i vad vi lär dem – utan att alltid förstå vad vi egentligen lär dem. Hästar är flockdjur och blir lätt oroliga utan sin flock. de är flyktdjur och springer gärna först och tänker sedan. De är också stora och starka ochh ser världen på ett annat sätt än vad vi göra. Deras sinnen är skapade för ett flyktdjur, inte som våra som är skapade för att jaga…..

Vad beror problemen på

Bland de problem som min kommentator här på bloggen tog upp, som hon ville ha hjälp med är vanliga problem! Hästar kommer från olika bakgrunder och är inte alltid de lättaste att hantera – de ”sköter sig” inte alls alltid….. Hur löser vi då detta utan bråk och negativa tankar? Hur kan vi få glada harmoniska hästar som inte känner att de behöver forsa omkring så mycket, och som litar på oss? Jag kan tipsa om att vi har en kurs om just detta den 25 aug. på Lösa Tyglar i Skinnskatteberg! Nyttigt, roligt och lärorikt!

Till saken: För det första måste vi fundera på vad som är ett problem över huvud taget och vad de i så fall beror på. Vad som är ett problem beror på hur vi ser det. Jag ser gärna det som hästen inte kan som något som kan läras in istället – att jag inte kan kvantfysik är inte ett problem förrän jag förväntas klara det i mitt jobb. Då, för att klara uppgiften, behöver jag lära mig kvantfysikens lagar. Så är det med hästar också. De behöver lära sig hur de ska agera i människans värld. Det är inte något de kan helt automatiskt. Om de inte förstår vilka ramar vi arbetar under, så kan de heller inte agera utefter dem. Vi måste helt enkelt lära dem hur det går till i människans värld. Och att det är helt tryggt att vara med oss. Om vi lyckas med det på ett bra sätt får vi glada och nöjda hästar som gärna kommunicerar och är med oss, och som inte hela tiden bara längtar bort – till hagen….. Få och enkla regler som ni båda kan leva med är en bra början. Öva in dem – få dem att sitta bergssäkert. Begär inte att få styra varje steg, välj vad som är viktigt – för ert samspel och för bådas er säkerhet. Och ha tålamod. Visa hur du vill ha det – inte hur du inte vill ha det! Och träna alltid precis så mycket så att hästen klarar av uppgiften. Det stärker självförtroendet….

Så kallade olater, är däremot något som verkligen kan ses som problem. Det handlar om att skrapa i gången till exempel, att bita på inredningen, väva, luftsnappa och allt annat som är överslagshandlingar. En stor del av dessa problem är fysiska! Magen är i olag. Om vi ger en trygg tillvaro med massor med grovfoder och fri rörelse utvecklas sällan dessa olater. Om de väl sitter i en häst, kan de vara mycket svåra att få bort. Hur mycket vi än tränar. De är nämligen knappast något som hästarna gör medvetet utan beror på ett inre behov av att minska den inre stressen. Här är istället hästens miljö extremt viktigt (den är annars bara jätteviktig…:-)).

Mycket av det som vi ser problem är faktiskt människans fel. Vi har lärt hästen fel saker! Det tåls att tänka på. Jag har mött hästar som lärt sig dra i grimskaft och tyglar, hästar som lärt sig att springa över människor (det gör de faktiskt inte med varandra så det är inte naturligt att springa på andra levande varelser!), de lär sig att livet med människan är jäkligt och att olika situationer innebär bråk. Det gör vi genom att själva sätta agendan. Det kan till exempel handla om att hästen blir rädd eller osäker – vi bestraffar och pushar även om hästen känner att den är osäker. Den får ingen hjälp utan vi ställer krav den känner att den inte kan leva upp till. Kampen är igång. Hästen lär sig att det är kamp som gäller, och kan inte annat än ställa upp på de premisser vi ställer. Men om vi istället lär hästen sunda saker, och att vistelsen med människan vilar på samarbete, ja då blir allt mycket trevligare. Tänk om vi istället kunde säga

– Aha – hästen är osäker och rädd! Hur hjälper vi hästen att lyckas?

Då har vi kommit långt i vår utveckling mot fantastiska och härliga människor som hästar gärna vistas med och rids av.

Här kommer lite exempel på hur vi kan lära hästen och hjälpa hästen att lyckas i vår tillvaro:

1. Häst blir stressad av att vara själv i stallet och steppar runt, gnäggar och märker inte vad människan bredvid gör.

ORSAK: Alla hästar är sociala varelser som är tryggast i sin flock. Osäkra hästar, som kanske inte ser människan som en trygg partner, vill allra helst vara med sina andra hästkompisar. Om man tar in en sådan häst själv i stallet, blir den mycket orolig. Kanske har den flyttats ofta, kanske har den hanterats otrevligt i stallet innan så den inte tycker att vara själv där är säkert och tryggt? Det känns istället instängt och otäckt…. Instinkten tar över och hästen, som det flyktdjur det är, springer runt i hopp om att hitta vägen till säkerheten. Människan är inte mycket värd, som sällskap…..

Ett annat alternativ som gör en häst ovillig att stå i stallet (särskilt själv!) är att den av någon anledning inte tycker om att bli riden eller att den förväntar sig att något otäckt ska hända i ett senare skede (lastad ofta till klinik, t ex). Den vet att när vi tar in den i stallet är det dags att bli riden eller transporterad, eller hovslagaren kommer eller vad det nu är. Då är saken en annan femma -för då behöver hästen istället lära sig att acceptera det som den ska vara med om i ett senare skede.

LÖSNING: Oavsett orsak så får därmed bråk hästen att längta än mer till kompisarna som förstår den. Vi gör istället tvärtom. Vi är trygga som berget i hela vår uppenbarelser. Vi är klippan i tillvaron och en mysig vän att luta sig mot mentalt när det behövs. Och vi övar i små doser med denna häst för att den ska klara av sin uppgift – att stå ensam i stallet. Bygg upp möjligheten att stanna kvar i stallet i lugn och ro. Första gången kanske det räcker att gå rakt igenom stallet och ut igen. Upprepa tills hästen är lugn. Placera gärna ”matstationer” i stallet. Jag jobbar inte så ofta med godis och mat, men å andra sidan är det en positiv grej för hästen. Stanna mycket kort vid varje matstation och led vidare hästen genom stallet och ut igen. Förläng  stoppen men var alltid noga med att ta ut hästen ur stallet innan den blir orolig och forsar runt igen. Det gäller att vara uppmärksam på hästens energier. Sedan går det att ge hö, och borsta utan att binda fast, för att sedan binda fast och borsta. Ta allt steg för steg och vänta aldrig tills hästen fått nog, utan ta ut hästen innan den själv försöker springa ut. Successiv inlärning är således det som gäller. En liten bit i taget och till slut står hästen helt lugnt i stallet. Se det som en kul övning där varje steg är en liten, liten seger mot en lugn och härlig häst i stallet! Då hålls humör uppe på såväl häst som människa.

Om hästen ska göras i ordning för ridning utan bråk i övriga fall, är det bara att ta in en kompis också som sällsis. Det är det minsta man kan göra för att få en bra start på ridpasset, innan hästen är redo att stallas in på egen hand.

2. Häst som otåligt skrapar med hoven på stallgolvet eller sparkar i boxväggen.

ORSAK: Oroliga hästar behöver trygga miljöer. En häst som är otålig skrapar gärna med hoven eller till och med sparkar i boxväggen. De kan också vilja få uppmärksamhet, vara exalterad eller ha dålig mage. Själv ställer jag gärna in mina hästar i stallgången endast uppbunden i en lina (grimskaftet) och med hö om det behövs. Då har de att göra. Sedan är jag mycket noga med att vara lugn och jobba i ro i stallet. Det gäller alla som är här också- hästarna ska inte behöva känna stress och oro. Det gör att få hästar skrapar med hoven i mitt stallgolv – om det inte är så att de äter något riktigt gott. Men det stör kanske knappast någon.

LÖSNINGAR: Om hästen när den är uppbunden skrapar är det annars läge att ignorerar det hela. Det kallas utsläckning. Man måste vara extremt konsekvent för att utsläckning ska funka, och i början kan beteendet förstärkas. Hästen vill ha uppmärksamhet och höjer därför rösten genom att skrapa än mer. Så fort vi säger till, ser vi ju hästen och den får den uppmärksamhet de kanske söker. Så det gäller att vara uthållig för att få utsläckning att funka.

En annan metod är att uppmuntra hästen när den står still – förstärk rätt beteende istället för ”fel”. Så fort hästen slutar skrapa uppmärksammar vi den och kliar den på manken. Det lugnar hästen och förstärker det beteende vi tycker är rätt. Det går även att lära en häst att stå stilla genom att aktivt belöna när den slutar skrapa. Detta kräver timing. Men när hästen slutar och sätter ner hoven kan vi säga ”stilla” och berömma. Det här kan till och med få hästen att stå stilla i de mest märkliga situationer sedan – mycket praktiskt! 🙂

 

3. Häst som på ett hårdhänt sätt vill klia sig mot ryttaren.

ORSAK: Den här hästen verkar tro att vi är en klipåle! Den springer också gärna på oss om det vill sig illa, för den respekterar inte vårt säkerhetsutrymme. Problemet är att det har den ofta lärt sig av människan. Vi gullar och kramar det söta hästhuvudet i tid och otid och många av oss har svårt att respektera hästens behov av säkerhetsutrymme. Vad gäller mänskliga kroppspråket kallas det för komfortzon. vi står inte gärna närmare en halvmeter ansikte mot ansikte med någon okänd, eller bekant. Innanför det utrymmet är det bara inbjudna och goda vänner som får vistas. Detsamma gäller hästen. Men vi gullar gärna med den som de vore hundvalpar ändå…

LÖSNING: Den som respekterar hästens behov av utrymme runt huvudet, råkar sällan ut för problem som att bli använd som klipåle. Stå vid sidan av hästen, vid sadelstaden istället för vid hästens huvud, eller en bit ifrån huvudet åt sidan. Jag lovar – det går till och med att be hästen böja på halsen för att tränas och få på sig grimman och få kli även ifrån sadelstadsläget! Det är riktigt bra, för då får hästen stretching på en gång. Det är en ren inlärningsfråga. Vi kan lära hästar massor med bra saker! Kommer hästen för nära oss, så är grundregeln att använda grimskaftet eller tygeln till att leda bort hästen så den står på egen hand – inte på människan. Visa vart hästen ska stå i förhållande till människan genom att visa med handen som håller i tygeln och ta sedan, när hästen stannat, ett extra steg ifrån hästen. Hästen ska stå kvar. Om den inte gör det upprepa och var lite envis. Ett alternativ som kanske är lite enklare till att börja med är att kategoriskt ställa sig där du vill vara – en bit ifrån huvudet, gärna vid sadelstaden. Då vänjer sig hästen vid att du är där, och tycker det är ganska bra. För då kan den vrida på halsen för att se sin omgivning utan att bli stoppad av en människokropp som står i vägen. Det här gäller i alla situationer när vi är på marken. Hästen ska inte stå och luta sig på oss. Den människa som på detta sätt konsekvent visar att hästen inte är välkommen in i komfortzonen om den inte uttryckligen är inbjuden och att hästen samtidigt själv vill vistas där, behöver heller inte oroa sig särskilt mycket för att bli översprungen av den hästen. Dessutom kliar sig hästen sig då istället på sitt eget ben. Det går ju bra det med! 🙂
4. Häst som under uteritt vill vända hemåt, börjar backa och snurra runt.

ORSAK: Om orsaken inte är något som direkt skrämmer hästen ser vi här återigen en häst som inte är trygg med sin ryttare. Den vill hem till säkerheten. Piskar vi på en sådan häst, kommer den otvetydigt att få rätt – det är läskigt att vara ensam med ryttaren. Det gör dessutom ont!

LÖSNINGAR: Genom att ta små rundor först – ta den minsta rundan som är möjligt till att börja med och sedan utöka rundornas storlek kan de flesta hästar klara av att gå ute ensamma med glädje! Om problemen är stora är det en bra idé att promenera och tömköra en sådan häst ute också till att börja med. Då kan man ofta ge ett bättre mentalt stöd hos hästen – vi går tillsammans. Få den att tycka att det är tryggt och roligt att vara ute! Hur gör vi då det? Jo – vi uppmärksammar det som vi ser som ett bra beteende och när hästen vågar och är duktig. Klia hästen på manken och var mjuk i sitsen när hästen går framåt. Ladda aldrig för att hästen ska vända eller stoppa – det triggar garanterat beteendet. Om den tvärvänder, stoppa mjukt upp hästen och vänd tillbaka. När hästen vänt tillbaka är det inte troligt den går fram till att börja med. Då sitter jag i alla fall helt stilla och bara väntar. Låt hästen titta och stå still. Jag har stått timvis ute med vissa hästar som tyckt det är jobbigt att gå ute ensamma. Till slut lossnar det. De slappnar av, och då kan jag ge en lätt skänkelhjälp och få tre steg framåt eller mer. Så fort hästen tänker framåt kliar jag den på manken och uppmuntrar deras försök. Försöka duger! Varje steg i rätt riktning belönas. Varje steg i fel riktning ignoreras. Jag vill inte skrämma en redan skrämd häst, men uppmuntra den att våga försöka. Bara hästen försöker, så blir det bra. Vilken tid det än tar. Press i stress är ingen bra kombo….

Om den däremot blir skrämd av något (bara en sådan sak som soptunnor kan vara jättefarliga!) och snurrar runt gäller det att inte dra i tyglarna och bli rädd själv. Det är svårt! Håll i manen! Om vi sitter kvar i balans, så springer hästen kanske runt och vänder sig hemåt och tar några steg. Sedan stannar den. Om den fortsätter efter det får man lugnt ta ned den i skritt för att sedan stanna helt. Då är det sedan läge att lugna hästen först om den är stressad. En stressad häst tänker superdåligt. Sedan vänder jag lugnt upp mot ”det farliga” igen och låter hästen titta i lugn och ro. Inga hårda händer, ord eller skänklar. Jag sitter så avslappnat jag bara förmår. De vet att jag vill förbi ändå.  Jag tittar själv inte alls på det som skrämmer. Jag ignorerar det skrämmande men respekterar hästens känslor. Jag tittar istället på vägen FÖRBI det skrämmande. Det är vägen ut, tänker jag och min tanke ger ändå fina signaler i min kropp att jag är på väg ditåt. Dit går vi så blir det lugnt, tänker jag som ett mantra för mig själv. Om jag ger hästen lite tid, kliar den och uppmuntrar den försiktigt att våga försöka kommer hästen känna av mina energier framåt, mitt lugn och mitt fokus, och ta den vägen framåt. Efter en stund tar alla hästar ett kliv framåt – det är beslutet. Sedan kanske den i värsta fall joggar förbi det läskiga, men so what? Den har just besegrat ”det läskiga” och går stärkt ur situationen. Och jag visade att jag visste att det skulle gå bra.

Är hästen riktigt, riktigt rädd eller oerfaren är det aldrig fel att hoppa av hästen och leda den förbi det farliga. Jag visar sällan det skrämmande, jag ignorerar det som förut och visar att det är säkert att gå på vägen. Hästen får dock titta om den behöver det, och se vad det handlar om. Att gå bredvid ger trygghet för många hästar. Snacket om att hästen skulle ”vinna” tror jag inte ett smack på. Vad vill hästen vinna om den är skrämd? trygghet så klart! Om jag då visar att jag kan ge det ökar vi vårt samarbete för nästa utmaning. Det är en vinst för oss båda.

Backar hästen istället för svänger brukar jag låta den backa. Att sparka på en backande häst får den bara att backa fortare…… Men jag ber den backa rakt, så vi inte hamnar i diket eller riktar backen genom att ställa hästen. Om du ställer till höger backar hästen mot vänster och tvärtom. Backar den mot något farligt får man ju ställa igenom ordentligt för att styra kraften åt ett säkert håll. Jag följer oftast med utan att uppmana den att backa eller försöka stoppa den. Ibland kan jag dock be hästen backa ordentligt om den ändå har bestämt sig. Det är mer effektivt än vad många tror. För när jag då slutar backa, slutar hästen med och vi har hittat samspelet igen. Jag behåller lugnet efter bästa förmåga och höjer hakan och tittar framåt. En häst orkar faktiskt inte backa hur länge som helst, utan stannar efter en stund. Då är jag nöjd med stoppet och står stilla och kliar hästen. När hästen till slut slappnar av gör jag som jag beskrivit ovan med utväntningen för att sedan rida framåt när hästen känns redo för det. Att piska eller slå en häst när den backar kan leda till stegringar.

Hoppas det var en liten hjälp på vägen vad gäller hur man kan hitta bra lösningar på problem som ofta grundar sig på en otrygg häst som inte vet hur den ska föra sig för att vara en glad och säker häst. Det finns många andra sätt att gå tillväga, och allt beror på vilken sorts person vi är, vilken häst vi har och vilken situation det handlar om. Vi är alla unika! Det viktigaste är att vi vågar och orkar lägga lite tid på att hjälpa hästen – istället för att stjälpa den. Vårt ansvar är att träna hästen att lyckas, och ibland behöver den få klura ut ett och annat, med oss som coacher. Det kan ta lite tid. Men när det väl fungerar och hästarna börjar lite på att vi är bra individer att vistas med, blir sedan framtiden så mycket bättre för både häst och ryttare. och jag vet – det kan kännas tufft att ge hästen tid i ett samhälle där alla problem ska lösas på en fikarast. Men hästarna är inte moderniserade och anpassade till vårt snabba-ryck-samhälle. De lever här och nu, och det tar den tid det tar! 🙂

Formen på dressyrhästen

Det är mycket nu! Fick ett vackert inlägg om praktiska sätt att lösa olika problem i vardagen med häst som jag vill svara på, och samtidigt har jag en mängd andra frågeställningar att ställa här på bloggen. Till det går att säkert åtta timmar om dagen går åt till träning och hästhantering på olika sätt. Tänk om någon kunde ge mig några extra timmar till! Men oj vad roligt det är när det händer så mycket – både praktiskt och vad gäller funderingar kring hästar, hantering och ridning. Jag börjar med aktuella OS-diskussioner i detta inlägg! Det får bli så, som en uppföljare till det förra inlägget där jag skrev om vikten av att ha etiska principer som går MED hästarnas väl och ve inom ridsporten, inte emot.

För vi är igång igen inom ridsportsvärlden. Med dressyrtävlingens start i OS går också diskussionerna om LDR, alt. Rollkur igång. Precis som förut. Och ingenting har hänt – verkar det som. Reglerna på framridningsbanan har ändrats – till något som är mycket underfundigt skrivet och enligt ett regelverk som verkar mer än svårt att lista ut…. Det är minuterbegräsningar på vissa positioner, stopp för andra. Jösses, jag har försökt sätta mig in i detta, men kan inte förklara för någon hur det ska gå till…..

Nåväl – rollkuren verkar finnasväl etablerad  i dressyrvärlden än (och säkert också inom andra sporter, men det vet jag personligen mindre om…).  Och många argument för och emot beskrivs – det finns två sidor – helt klart. En ny studie visar att även hästar som är vana att gå i positionen blir stressade, skriver Tidningen Ridsport. Det är en studie som är mycket intressant. Även om antalet hästar är få, vilket gör resultatet är ganska osäkert. Men – det är fascinerande att de som rider LDR också ställt upp på denna studie! Med tanke på hur tydligt resultatet verkar vara, så ger det en klar indikation på att LDR inte ger några positiva effekter att tala om – i alla fall inte psykiskt.

För de som klassas som LDR-ryttare går bra på banonrna. Det är oemotsägligt. Hästarna levererar. Vad beror det på? Det kan, som förespråkarna påstår, bevisa att metoden funkar! Men – vilket ideal är det då som premieras på ridbanorna i dressyren. Dressyr är en BEDÖMNINGSSPORT. Det betyder inte att den häst som faktiskt går i den mest korrekta formen automatiskt får bäst poäng. Mycket annat spelar roll – inte minst de subjektiva upplevelser och tyckande. Så är det – och om en överrullad häst med nacken lågt och fjärde halskotan högst anses vackrare får den högre betyg, särskilt om den inte gör några missar och har en frambensaktion som är utöver det vanliga… Så att de får högre poäng säger mer om vilka ideal som finns, än om hästarnas väl och ve. Ideal, vet vi ju vid det här laget, är inte alltid sunda. Titta bara på skönhetsidealet där midjan gärna får vara smalare än en persons huvud! Tänk så ideal förändras genom tid, även inom hästvärlden…..

Ett annat vanligt argument är att hästar som har ont inte levererar! Eller hur! En häst som har ont gör inte det vi ber om. Nej – mina hästar skulle kanske inte göra det idag – för jag lyssnar på hästen. Men skulle jag sätta på skarpa bett, ett par skarpa sporrar och piska till hästen några gånger när den är ”olydig” så skulle jag troligvis få en häst som ändå levererade. Tyvärr en erfarenhet jag gjort och får leva med – förlåt Alexander! För jag har gjort just detta, och gått bra på banorna ändå…. Min häst blev segare och segare och jag tränade och tränade. Frågade mina coacher om vad som var fel. ”Längre sporrar” och ”gramman” sa de i en enhällig kör. Och jag gjorde som de sa, för inte bättre visste jag då. Men, mitt hjärta sa att något är fel…. Trots att vi levererade…. Till slut åker jag in på klinik och frågar om hjälp. Behöver jag säga att jag blev ifrågasatt av tränarna?

Väl på plats på kliniken visar det sig att hästen är fyrgradigt halt på båda framknäna, tregradigt halt på båda kotorna fram. Det var mer än jag kunde leva med tyckte jag då – oh så jag grät, vilken ångest jag hade. Med rätta…..  Men han hade levererat – för att jag sa åt honom att göra just det. Sådana är hästarna – alldeles för goda för oss människor. Idag hoppas jag att detta är preskriberat för min del. Jag har bett min Alex om förlåt så många gånger och lärt min läxa på det vidrigaste sätt. Vilken tur jag hann innan han försvann – han finns här än – i bästa kondition 25 år gammal! 🙂 Kom inte och säg till mig att hästarna inte kan leverera om de har ont!

Det finns fler exempel i min egen värld – många av dem dessutom. Mitt russ är det senaste exemplet. Hon har gått omkring och myst i hagen, och varit halt till och från. Veterinärer och hovslagare har grubblat över trasslet, precis som jag. Vi har klämt och känt på hoven, böjt och donat och fixat. Men till slut, kunde ATG Örebro (Tack fantastiska människor!) hitta felet – en enorm fraktur på hovbenet! Och hästen är knappt halt i skritten och lite halt i traven på hårt underlag! Kan ni tänka er vilken smärta! Nu hoppas vi att hon blir bra, men hon dolde sin skada så gott hon kunde – gör det än! Så är hästnaturen bara – de döljer sin smärta. Deras enorma förmåga att utlösa stresshormoner i kroppen gör det också möjligt för hjärnan att koppla bort smärtan. Vi ser det dagligen överallt. Om vi bara vill se.

Jag har också en häst hemma som är tränad i LDR, Det är uppenbart. Hästen söker sig otvetydigt nedåt inåt i ridningen om jag inte rider på med lätthet, lätthet fram, fram fram. Jag undrar efter att ha ridit henne ett tag, hur starka ben de som rider LDR egenligen har? För hästen bjuder inte ett dugg när hon duckar in huvet sådär. Det händer inte ett skit när du lägger på en lätt skänkel rent utsagt. Du får driva in i helskotta för att få aktion i hästen. Fyanemej. Tur att hon nu hajjat att om jag bara lätt lägger fram henne och dansar lätt med energi framåt så griper hon på ordentligt – med hela kroppen. Tro nu inte heller jag behöver vare sig nosgrimmor, grammaner eller annat för att lägga henne i rollkurs-position – det gör hon så naturligt så. Inlärt beteende. Bäst att göra så direkt så slipper hon drag i sin känsliga mun? Det är svårt och jobbigt att få driv i en rollkurshäst, om du inte lär om från början. Det är min erfarenhet i alla fall. Så det är inget som passar mig, som är lite lat och gärna ser att hästen gärna bär sig själv, istället för att jag gör det. Det känns så mycket trevligare med en häst i balans också, oavsett om ”metoden” fungerar eller ej.

Men – Det viktigaste av allt är kanske etiken i det hela -vad gör vi med djuren egentligen? Vi inom hästsporten måste kunna bli granskade i lupp, anytime! Om dessa diskussioner pågår och vi inte kan stå upp för vare sig ideal eller träningsmetoder, är vi riktigt farligt ute som sport. Jag är, oavsett vad som kan tolkas i detta inlägg en hängiven dressyrryttare. Jag älskar hästar som dansar – men de ska dansa av glädje och i samspel med ryttaren på ett sätt som främjar deras hälsa, hållbarhet och psyke. Jag hoppas därför denna inte glöms bort i någon vrå och showen fortsätter som vanligt. För hästarnas skull, och för sportens skull. Idealet måste vara sunt – ur hästsynpunkt.

Hästar döljer sin smärta, det vet vi genom forskning och det vet alla som en gång försökt klura ut ett problem hos en häst som har någon fysisk skada. De talar dock sitt tydliga kroppspråk när den situation de hamnat i inte är till dreas gagn. Små, små signaler går att utläsa för at tse hur de egentligen mår. Så titta noga på dressyren på OS. Vad ser ni? Är svansen still, verkar hästen avspänd, och nöjd med det arbete den gör? Vickar öronen sådär gulligt, eller är öronen riktade åt ett visst håll. Har hästen rätt muskler i rörelse och ser hästen bogfri och lätt och ledig ut. Eller ser det forcerat och ansträngt ut? Har ryttarna mycket tyngd i handen och hänger bakåt, eller sitter han eller hon i balans? Vilken ryttare och häst tycker ni bäst om? Och är det densamma som vinnaren?

OS, hanteringskurs och luft i transporten

Så är det OS-tider som gäller! Vilken härlig inledning. Nu hoppas vi på RGB i hoppningen och på att dressyrlaget åstadkommer stordåd. För att inte tala om våra fälttävlansryttare. De är först ut och i skrivande stund inleds deras tredagars med dressyren. Håll tummarna! Ridsporten behöver uppenbarligen fixstjärnor för att respekteras. Synd, men sant. Och RGB har gjort ett hästjobb, bokstavligen, för att lyfta sporten – fanbärare som han blev och allt!

Träningar i ur och skur

Den här sommaren är inte riktigt riktig tycker jag annars. Tur att OS finns, för det verkar inte bli mer sol vad det lider heller. Men rider och kör, det gör vi. Och verksamheten går riktigt bra! Det känns lite märkligt, men ändå väldigt roligt att tiden går så fort bara. Redan nu har jag planerat för hösten och kick-offen här på gården. Den 25 rockar vi loss med hästhanteringskurs. För det är många som behöver lite hjälp och lite input över hur vi kan få en trevligare vardag med hästen. Det är ju en hobby som kostar på, både vad gäller tid, engagemang och pengar. Då är det synd att så många upplever lastproblem, problem med att leda till och från hagen, problem med hästar som går över dem, är tjuriga eller inte vill låta ryttaren sitta upp i sadeln. Särskilt när det finns bra vägar att komma över dessa hinder på. Om dessa vägar, och vad vi kan göra för att samspela bra med våra vackra fyrbenta vänner, handlar vår hästhanteringskurs om. Mer om kursen går att läsa om på Lösa Tyglars hemsida.

Säker transportering

Jag hoppas många kommer till kursen med egen häst – och då på ett så bra vis som möjligt. Transporter av hästar är ingen struntsak och kräver eftertanke. Inte minst vad gäller luften i transporten. I tidningen Ridsport går det att läsa mer om hur mycket luft som behövs i transporten. Och då talar vi inte om rymden i sig, utan om luftväxlingen. Hästar behöver syre – hela tiden. Så även i transporten. Det är det alltför många som verkar glömma bort, i ivern att ska säkra miljöer för hästen under transporten. För säkerheten ligger även i miljön inne i den lilla lådan, som skakar omkring på vägarna när vi far hit och dit med pållen.

Luckan

På många håll på nätet diskuteras det om luckan på en vanlig transport ska vara öppen eller nedfälld. Vissa anser att olycksrisken är enorm om luckan hålls nere. De  menar att hästen vänder sig om och försöker hoppa ur. Jag undrar jag, hur stor den risken är. Senaste sådana olyckan som stod nämnd i tidningarna visade sig handla om en häst som tog sig ut där luckan var – stängd… Och när min häst försökte hoppa ut ur transporten blev det ett försök genom framrutan…. Visst är det en risk – det är det alltid med hästar. Men om det inte går att hålla ventilationen godtagbar på något annat sätt än att hålla luckan nedfälld, är det så det måste vara – enligt lag. Även om vissa säger att det inte ens är lagligt att köra med luckan nedfälld… Det verkar vara en ren skröna som bitit sig fast, som en Råttan-i-pizzan-historia. För lagen säger inget om luckan, men väl om ventilationen. Och den lagen gäller hela vägen, oavsett om man kör privat eller inte.

Galler

Något som blivit populärt på kontinenten och som kanske också kommer till våra breddgrader är möjligheten att ersätta över luckan med ett galler. Det låter som ett mycket bra alternativ i min värld. Då är det stängt, men inte tillstoppat vad gäller luft. Det låter säkert och genomtänkt. Är det någon som provat denna lösning? Skriv då gärna en rad här, så vi andra också får höra om det är värt att lägga slantarna på det. För luft behövs, så mycket är klart. Annars kan ju inga hästar dansa….

 

Habituering – användbar för alla

Habituering är något som är mycket användbart för hästar som vistas i människovärlden. Poängen med habituering är att en individ vänjer sig vid olika saker och inte reagerar mot dem om fenomenet upprepas tillräckligt ofta. Det kan handla om att gå förbi soptunnor, att inte reagera för skott eller att klara av ungar som hoppar i en studsmatta – sådant som kan vara farligt för hästar i människans värld. Till exempel. För oss människor är det ofta buller och olika miljöer som vi vänjer oss vid och inte ens märker av, då vi sällan blir så rädda för soptunnor till exempel.

 För oss som har unghästar är det här ett dagligt och mycket fenomen. Habituering är livsviktig för hästar, som annars skulle behöva bli skraja för precis allt och ingenting. Det skulle slita sönder nerverna och kroppen på nolltid. Så de små lär sig snabbt vad de ska reagera för – och inte. Lille Ludde, till exempel, som ni kan följa här på bloggen är nu två veckor gammal. För honom är allt nytt och som det flyktdjur han är, så är också det mesta lite skrämmande till att börja med. Men  – se – livet själv ser till att tillvänja hästen vid den omgivning han lever i. Bilarna som var så konstiga första dagen är inte värda att tittas på längre, de tickande snörena (elrepen) skrämmer inte utan är bara stopp. Inte heller de som går förbi på vägen om de inte adresserar honom direkt är något att bry sig om. Utifrån enstaka fall lär sig Ludde att generalisera – bilar är inte något att bry sig om, till exempel. Det är att generalisera, en enormt värdefull egenskap som hästar har liksom vi människor.

En rolig studie som gjorts i danmark om habituering och de effekter som miljöträning ger går att läsa här, på eminenta The Horse.

Studien visar att genom att miljöträna våra hästar hjälper vi både dem och oss. När vi är borta på tävling eller utställning, eller rider ut och alla möjliga saker dyker upp. Om vi tränar hemma så bryr sig hästarna mindre även borta. Det är något att fundera på för den som vill vara med på skoj med sin häst och det är nyttig läsning för alla. Bara en så enkel sak som att rida ut kräver att hästen förstår att mängder med artefakter inte är farliga, till exempel.

All habituering är dock inte positiv – utan en del av habitueringen kan kallas avtrubbing. Hästar som anses vara hårda i munnen och skänkeldöda är två begrepp som kan relateras till habituering. Det innebär att hästar blir så vana vid drag och ryck i munnen eller bank och tryck med skänkeln att de inte reagerar när vi verkligen vill säga något med tygeltaget eller skänkeln. De är så vana vida att vi bankar, drar och sliter så att de inte bryr sig längre. I det fallet är det givetvis inte fullt lika nyttig habituering vi talar om. Tvärtom.

Viljestyrt eller reflex

Klassisk betingning och operant betingning är två mycket viktiga begrepp när det kommer till inlärning. Det gäller både människor och djur. Den klassiska betingningen är något inlärt som automatiskt utlöses hos en individ vid en händelse, den operante betingningen är något som är inlärt och som väljs av individen. Att kunna skilja mellan dessa två olika betingningar gör det klart lättare att förstå djur såväl som människor och deras beteende. Vad väljer de själva och vad väljer de inte, men som händer ändå? Det är också mycket praktiskt att ha kunskap om dessa två grundläggande inlärningssystem som finns hos oss och hästarna för att sedan kunna använda det i vår träning – av oss själva och djuren.

Då jag har hittat en ypperlig sida som beskriver dessa två saker enkelt och bra, är det bara att hänvisa istället för att skriva själv. Beskrivningen finns på CANIS.

Körmästare med ödmjuk filosofi står upp för djuren

För några dagar sedan kunde vi läsa i tidningar och i bloggar om att Länsstyrelsen blivit JO-anmälda för att ha misskött ett djurskyddsfall utanför Kramfors. Det är bara en del i den stora diskussion som rör djurskyddet just nu, men också ett mycket tydligt fall om där allt gick fel. Jag ska inte gå in på det så mycket, eftersom mycket redan skrivits – inte minst här. Det jag vill lyfta fram är det positiva – mannen bakom anmälan.

Det är nämligen ingen mindre än körmästaren Hans Sidbäck som ligger bakom anmälan. Det är en man som verkligen är värd all beundran, inte minst med tanke på modet att JO-anmäla denna skandal. Men det finns mycket mer att beundra än så. Hans Sidbäck är en erkänt duktig körmästare med mängder med meriter. Han tränar känt och okänt folk över hela Skandinavien med den äran. Han har skrivit böcker om körning och skapat instruktions-DVD:s i körningens ädla konst och deltar mer än gärna både på plöjningstävlingar, utställningar och köruppdrag med sina pållar. Dock anger han själv, i alla de dokument där hans namn florerar, att det är djurens väl som ligger honom varmast om hjärtat.

På hans egen hemsida, www.sidback.se, skriver han:

”Det finns ingen gräns för hur lite en häst får tåla. Samt ingen gräns för hur mycket hänsyn en människa ska ta.”

Det är också lätt att se hans relation till hästar när han intervjuas i SVT angående JO-anmälan. Kolla in hästens helt oslagbara ”snack” med Hans i början av inslaget (bra mycket härligare än att se vad som hände djuren som JO-anmälan gäller).

Hans Sidbäck är en man att se upp till, på fler än ett sätt. Jag hoppas många andra följer hans fotspår och står upp för djuren, även och inte minst när djuren är deras leverbröd.