Det är mycket nu! Fick ett vackert inlägg om praktiska sätt att lösa olika problem i vardagen med häst som jag vill svara på, och samtidigt har jag en mängd andra frågeställningar att ställa här på bloggen. Till det går att säkert åtta timmar om dagen går åt till träning och hästhantering på olika sätt. Tänk om någon kunde ge mig några extra timmar till! Men oj vad roligt det är när det händer så mycket – både praktiskt och vad gäller funderingar kring hästar, hantering och ridning. Jag börjar med aktuella OS-diskussioner i detta inlägg! Det får bli så, som en uppföljare till det förra inlägget där jag skrev om vikten av att ha etiska principer som går MED hästarnas väl och ve inom ridsporten, inte emot.

För vi är igång igen inom ridsportsvärlden. Med dressyrtävlingens start i OS går också diskussionerna om LDR, alt. Rollkur igång. Precis som förut. Och ingenting har hänt – verkar det som. Reglerna på framridningsbanan har ändrats – till något som är mycket underfundigt skrivet och enligt ett regelverk som verkar mer än svårt att lista ut…. Det är minuterbegräsningar på vissa positioner, stopp för andra. Jösses, jag har försökt sätta mig in i detta, men kan inte förklara för någon hur det ska gå till…..

Nåväl – rollkuren verkar finnasväl etablerad  i dressyrvärlden än (och säkert också inom andra sporter, men det vet jag personligen mindre om…).  Och många argument för och emot beskrivs – det finns två sidor – helt klart. En ny studie visar att även hästar som är vana att gå i positionen blir stressade, skriver Tidningen Ridsport. Det är en studie som är mycket intressant. Även om antalet hästar är få, vilket gör resultatet är ganska osäkert. Men – det är fascinerande att de som rider LDR också ställt upp på denna studie! Med tanke på hur tydligt resultatet verkar vara, så ger det en klar indikation på att LDR inte ger några positiva effekter att tala om – i alla fall inte psykiskt.

För de som klassas som LDR-ryttare går bra på banonrna. Det är oemotsägligt. Hästarna levererar. Vad beror det på? Det kan, som förespråkarna påstår, bevisa att metoden funkar! Men – vilket ideal är det då som premieras på ridbanorna i dressyren. Dressyr är en BEDÖMNINGSSPORT. Det betyder inte att den häst som faktiskt går i den mest korrekta formen automatiskt får bäst poäng. Mycket annat spelar roll – inte minst de subjektiva upplevelser och tyckande. Så är det – och om en överrullad häst med nacken lågt och fjärde halskotan högst anses vackrare får den högre betyg, särskilt om den inte gör några missar och har en frambensaktion som är utöver det vanliga… Så att de får högre poäng säger mer om vilka ideal som finns, än om hästarnas väl och ve. Ideal, vet vi ju vid det här laget, är inte alltid sunda. Titta bara på skönhetsidealet där midjan gärna får vara smalare än en persons huvud! Tänk så ideal förändras genom tid, även inom hästvärlden…..

Ett annat vanligt argument är att hästar som har ont inte levererar! Eller hur! En häst som har ont gör inte det vi ber om. Nej – mina hästar skulle kanske inte göra det idag – för jag lyssnar på hästen. Men skulle jag sätta på skarpa bett, ett par skarpa sporrar och piska till hästen några gånger när den är ”olydig” så skulle jag troligvis få en häst som ändå levererade. Tyvärr en erfarenhet jag gjort och får leva med – förlåt Alexander! För jag har gjort just detta, och gått bra på banorna ändå…. Min häst blev segare och segare och jag tränade och tränade. Frågade mina coacher om vad som var fel. ”Längre sporrar” och ”gramman” sa de i en enhällig kör. Och jag gjorde som de sa, för inte bättre visste jag då. Men, mitt hjärta sa att något är fel…. Trots att vi levererade…. Till slut åker jag in på klinik och frågar om hjälp. Behöver jag säga att jag blev ifrågasatt av tränarna?

Väl på plats på kliniken visar det sig att hästen är fyrgradigt halt på båda framknäna, tregradigt halt på båda kotorna fram. Det var mer än jag kunde leva med tyckte jag då – oh så jag grät, vilken ångest jag hade. Med rätta…..  Men han hade levererat – för att jag sa åt honom att göra just det. Sådana är hästarna – alldeles för goda för oss människor. Idag hoppas jag att detta är preskriberat för min del. Jag har bett min Alex om förlåt så många gånger och lärt min läxa på det vidrigaste sätt. Vilken tur jag hann innan han försvann – han finns här än – i bästa kondition 25 år gammal! 🙂 Kom inte och säg till mig att hästarna inte kan leverera om de har ont!

Det finns fler exempel i min egen värld – många av dem dessutom. Mitt russ är det senaste exemplet. Hon har gått omkring och myst i hagen, och varit halt till och från. Veterinärer och hovslagare har grubblat över trasslet, precis som jag. Vi har klämt och känt på hoven, böjt och donat och fixat. Men till slut, kunde ATG Örebro (Tack fantastiska människor!) hitta felet – en enorm fraktur på hovbenet! Och hästen är knappt halt i skritten och lite halt i traven på hårt underlag! Kan ni tänka er vilken smärta! Nu hoppas vi att hon blir bra, men hon dolde sin skada så gott hon kunde – gör det än! Så är hästnaturen bara – de döljer sin smärta. Deras enorma förmåga att utlösa stresshormoner i kroppen gör det också möjligt för hjärnan att koppla bort smärtan. Vi ser det dagligen överallt. Om vi bara vill se.

Jag har också en häst hemma som är tränad i LDR, Det är uppenbart. Hästen söker sig otvetydigt nedåt inåt i ridningen om jag inte rider på med lätthet, lätthet fram, fram fram. Jag undrar efter att ha ridit henne ett tag, hur starka ben de som rider LDR egenligen har? För hästen bjuder inte ett dugg när hon duckar in huvet sådär. Det händer inte ett skit när du lägger på en lätt skänkel rent utsagt. Du får driva in i helskotta för att få aktion i hästen. Fyanemej. Tur att hon nu hajjat att om jag bara lätt lägger fram henne och dansar lätt med energi framåt så griper hon på ordentligt – med hela kroppen. Tro nu inte heller jag behöver vare sig nosgrimmor, grammaner eller annat för att lägga henne i rollkurs-position – det gör hon så naturligt så. Inlärt beteende. Bäst att göra så direkt så slipper hon drag i sin känsliga mun? Det är svårt och jobbigt att få driv i en rollkurshäst, om du inte lär om från början. Det är min erfarenhet i alla fall. Så det är inget som passar mig, som är lite lat och gärna ser att hästen gärna bär sig själv, istället för att jag gör det. Det känns så mycket trevligare med en häst i balans också, oavsett om ”metoden” fungerar eller ej.

Men – Det viktigaste av allt är kanske etiken i det hela -vad gör vi med djuren egentligen? Vi inom hästsporten måste kunna bli granskade i lupp, anytime! Om dessa diskussioner pågår och vi inte kan stå upp för vare sig ideal eller träningsmetoder, är vi riktigt farligt ute som sport. Jag är, oavsett vad som kan tolkas i detta inlägg en hängiven dressyrryttare. Jag älskar hästar som dansar – men de ska dansa av glädje och i samspel med ryttaren på ett sätt som främjar deras hälsa, hållbarhet och psyke. Jag hoppas därför denna inte glöms bort i någon vrå och showen fortsätter som vanligt. För hästarnas skull, och för sportens skull. Idealet måste vara sunt – ur hästsynpunkt.

Hästar döljer sin smärta, det vet vi genom forskning och det vet alla som en gång försökt klura ut ett problem hos en häst som har någon fysisk skada. De talar dock sitt tydliga kroppspråk när den situation de hamnat i inte är till dreas gagn. Små, små signaler går att utläsa för at tse hur de egentligen mår. Så titta noga på dressyren på OS. Vad ser ni? Är svansen still, verkar hästen avspänd, och nöjd med det arbete den gör? Vickar öronen sådär gulligt, eller är öronen riktade åt ett visst håll. Har hästen rätt muskler i rörelse och ser hästen bogfri och lätt och ledig ut. Eller ser det forcerat och ansträngt ut? Har ryttarna mycket tyngd i handen och hänger bakåt, eller sitter han eller hon i balans? Vilken ryttare och häst tycker ni bäst om? Och är det densamma som vinnaren?