hästhållning

av

Att hitta rätt kompisar

Många hästar fungerar med de flesta andra hästar, då de är naturligt sociala. Bara de får en grupp så anpassar de sig och är nöjda med det. Men det går ju att göra lite mer än så, med lite tur och lite engagemang. Att tillbringa sin tid med bekanta som det går att komma överens med är en sak, att vistas hela dagarna med sina bästa kompisar – det är en helt annan.  Det finns dessutom de som är lättmobbade eller som av någon anledning har svårt att hitta vänner i en flock.

Det är lätt att låta sig luras att tro att hästar blir lyckliga bara det finns andra hästar i hagen. Det är inte alltid så enkelt. Tänk om de inte passar varandra? De har, när vi spärrat in dem i hagen bara två alternativ. Antingen kommer de överens med de kompisar vi tilldelar dem, eller så blir de ensamma (i bästa fall om de kommer undan när de inte får vara med) även om det till synes finns kompisar. Särskilt syns det när hästarna inte är så fasligt många.

Om mitt vita sto Tammy inte hade haft sin bästa kompis i vått och torrt, W,  hade jag haft fullt upp med att hitta kompisar åt henne. Hon låter sig lätt exkluderas i gruppen och om hon hade hamnat med hästar som inte tog henne till sig hade hon blivit ensam ändå.

Men nu har jag W. Och då går det mesta bra, även när det är lösdriftstider på vintern och utrymmena mindre. Hon skyddas av sin kompis, som också råkar vara en riktig alfadam som lugnt och stilla tar sin plats. Hon råkar också vara intelligent och snäll nog att ge kompisen plats vid matbordet. Det är lite häftigt att se. Om W inte är där vågar den vita Tammy inte gå fram. Ett vanligt öde för de vita hästarna.

Hästar skapar livslånga vänskapsband. Se bara på Tingeling, mitt russ, och Alex, min gammelklump. De är ett sant radarpar. Även Tingeling får en trygg tillvaro när gammelklumpen är med. Han beskyddar henne och ser till att också hon får plats vid matbordet.

Sedan gäller det ju att hitta kompisar som har samma mentalitet. Vissa är inte så lekfulla som andra i hagen. Det är både synd om den som vill leka och den som är en tråkmåns om de bara har varandra att lita till. Det är ju inte alltid går, men den som har flera hästar kan ofta matcha vännerna, så att ingen känner sig ensam och alla får en bästis att vara med.

Just nu är hagkompisar ett pyssel för mig. Gammelmannen i hingsthagen orkar inte längre hålla tempot med de yngre och mer vältränade. Det är verkligen inget fel på hästen, han är vacker som en dag och frisk som en nötkärna. Men han är faktiskt gammal och visade med all önskvärd tydlighet att han inte orkade med de yngre längre. Jag hittade honom allt oftare ensam och han har de senaste två dagarna kommit forsande till mig för att få komma iväg och få andra kompisar att vara med.  

Jag tror han behöver stadigare kompisar med lite mindre röj. Även som frisk är det inte lika mycket fart när man är en bit över tjugo. Vi får se om jag väljer rätt åt honom, för det är svårt att veta även om man känner hästen väl. Men bra kompisar ska han ha, och det lär visa sig om jag valde rätt nu, när jag snart går upp i hagen. Står han nära de andra är det rätt, annars får jag avvakta och vänta ut och se om jag kan hitta på något annat kanske. Håll tummarna…..

av

Hingstar är som andra hästar…

I mitt tidigare inlägg om hingstars tillvaro – Hingstar dömda till ensamhet – eller? funderade jag på hur hingstar skulle reagera om de sammafördes som vuxna. Själv har jag inte svaret, men forskarna verkar ha det.

Glädjande nog har det gjorts en undersökning av forskare som verkat lika nyfikna som jag. Dessa schweiziska forskare var dessutom modiga nog att prova gruppkonceptet på hingstar som också verkade i aveln. Vilka hugade ägare som vågade sig på detta står dock inte klart.

I vilket fall som helst tossades fem hingstar ihop efter avelssäsongen. Utanför hagen stod forskare och andra kunniga beredda att rycka in. Ingen visste vad som skulle hända. Men det verkar ha gått ungefär som vanligt när en hel grupp hästar släpps ihop för första gången. Bus, röj, hotande, skrik och sparkar i luften. Under 45 minuter verkade stojet ha varat, efter att sedan ha lugnat ner sig.  Betet lockade mer.

Efter några veckor var ordningen uppställd i hagen och goset och kompisrelationerna blev synliga även för människan. Inte en häst kom till skada. Och visst förekom en styrkeordning, lite machotänk sådär. Men i övrigt uppvisade hingstarna alla de fördelar som finns för en häst att leva i flock – de skapade sociala band, gnuggade varandras mankammar och fick nya, bättre, dygnsrutiner.

Där ser man! Nu var detta just den här gruppen. Men fler tester hoppas jag kommer, och att dessa går lika bra. Sköt er nu hingstarna! så kanske ni trots allt slipper gå ensamma i framtiden….

Mer om undersökningen kan du läsa om i The Horse.

av

Korsförlamning – måndagssjukan i ett nötskal

Visst hade de koll, de gamla hästmännen, i alla fall på sitt sätt. Det som vi idag känner som korsförlamning kallade de för måndagssjukan! Varför? Jo – deras arbetshästar, om de insjuknade, fick nästan alltid korsförlamning på en måndag.

Måndagssjukan

Den mest troliga anledningen till det är given. Hästarna jobbade stenhårt med sin förare måndag till lördag. På söndagen hade de vila, precis som folket hade – ofta i en spilta (vilket inte folket hade). Maten var densamma. Tjong i medaljongen sa det söndag kväll och på morgonen till måndagen upptäckte bonden eller skogsföraren eller budet i staden att hästen inte kunde röra sig. Hästarna blir tokstela och vill inte röra sig alls. Det gör ont i hela kroppen och det syns på dem. Däremot är det inga specifika symtom, så det kan vara lite knepigt att se att det är måndagssjukan.

Måndagssjukan - traditionellt sett som ett problem efter vilodagen för arbetshästar, men kan ha andra orsaker

Vissa hästar

Orsaken till korsförlamning är att för mycket glykogen samlas i musklerna och symtomen är att hästen stelnar i bakpartiet. Det verkar handla om hästar som har särskilt stor andel så kallat snabba muskler. För att dessa muskler ska få jobba och må bra behövs tempoarbete. Skritt duger inte, då det är de långsamma muskelfibrerna som arbetar då. Sprinthästar och kortdistansare, liksom fälttävlanshästar är extra utsatta, då de har en stor andel snabba muskler. 

Det kan också handla om hästar som är halta. När en häst fått korsförlamning kan det bli återkommande problem med förlamningen.

Eget minne

Minns så väl ett ungt sto som fick detta i ett stall för länge sedan. Veterinären tillkallades. Men, ett tips till alla som ringer veterinären: ring rätt veterinär. Det brukar underlätta.

Den oroliga, och unga, hästägarinnan hade hunnit tala med mig och mina vänner en del. Vi hade dragit slutsatsen att hästen hade korsförlamning, av symtomen att döma. NÄr veterinären kom stod han en bra stund och glodde på detta bakparti som stoet hade. Rörde knappt hästen. Funderade och sa ingenting.

– Kan det inte vara korsförlamning? utbrast då en otålig själ, någon av oss som stod samlade runtikring.

– Näe, säger veterinären sävligt. Det tror jag inte. Det drabbar ju mest ston mellan fem och åtta års ålder, bla, bla, bla

– (harkel). Men det är ju ett sexårigt sto som du tittar på? sade samma röst….

Nog hade det stackars stoet fått korsförlamning. Det första och enda fall, peppar peppar, jag sett i verkliga livet.

Komplicerat

Nyare studier visar att det finns olika typer av korsförlamning och att det är rasberoende. En quarter får en annan typ av korsförlamning än ett rent fullblod. Ibland kan till och med cellernas upptagningsförmåga bli förändrad, och då kan korsförlamning drabba en häst utan att den för sakens skull borde drabbas- på grund av träning eller av fodret. Det kan handla om kalciumfördelningen i kroppen, om mjölksyreattacker och om genetiska egenskaper.

Foder

Oavsett orska går det att hjälpa hästen genom en bra foderstat, även om man aldrig kan garantera att hästen inte får korsförlamning hur noga vi än fodrar och vårdar hästen. Ligger det i generna, så gör det, på något vis. Men vi kan göra mycket för att minska risken. En intressant studie från SLU, hävdar att det är kraften som gör det.

Olja och lucern

Det är således i kosten i kan hitta lösningen. Och det är också allmän sanning, så det är inget konstigt med det. Vanligtvis har det sagts att man ska undvika kraftfoder när hästen inte tränas, och det gäller även när det ges enstaka vilodagar.  Däremot sägs i studien att olja är ett bra alternativ till havre och annat kraftfoder- det saknas glykogener i olja, men däremot finns mängder med nyttig energi. Det kan ges jämnt och minskar risken för korsförlamning.  

En annan bra näringskälla är enligt samma studie lucern. Så då är vi där igen. Grovfoder, olja och lucern. Har skrivit om det angående insulinkänslighet, cushing och äldre hästar. Det verar vara modellen på något sätt. Underskattat med olja och lucern, tydligen oavsett träning som hästen utför och ålder. Själv kör jag gärna på det, och kommer fortsätta än ihärdigare nu!

Mitt tillägg

Kan också tilläggas att utevistelse under dagar då det inte rids, eller vid enbart skritt också borde vara något som rekommenderas. Hästar vet ju inte om att de ”borde” röra sig, men vältränade hästar med stor muskelmassa och mängder med energi i maten torde springa av sig lite själva i hagen av ren vilja. Buset kan i sig stoppa korsförlamningens uppkomst vid vissa av korsförlamningstyperna.

Forskning om fodrets påverkan, och olika typer av korsförlamning: SLU

av

Naturidealet på hovar – en schimär?

Skor eller inte skor - det är frågan

För några år sedan rasade debatten om barfotahästar i Sverige. Diskussionerna sedan dess har svalnat en del, men vid en allmän diskussion om skoningens vara eller inte vara brukar visa upp två olika läger: en grupp som är helt för skoningar, och en grupp som hatar allt vad skoningar heter.

I denna diskussion som tidigare förts talades det mycket om ”naturlighet” och att hästar som lever naturligt också har sunda hovar. Idealet gav upphov till hela teorier om hur hästens hov skulle vara formad och det fanns nog (finns än?) folk som helt sonika drog av skorna på hästarna och skulle rehabilitera dem. För en del hästar innebar det en plåga att gå, inte minst på de så onaturliga grus- och asfaltsvägar som vi människor skapat, dessutom med en extremt onaturlig vikt på ryggen – i form av rovdjuret människan. Men naturligt skulle det vara, och det var sunt. Därmed basta.

Bah, sa jag. Behöver hästen skor, behöver den skor. Behöver den inte, behöver den inte. En bra hovslagare, en uppmärksam ägare och ryttare och ett bra samspel däremellan fixar nog biffen. Och så har det förblivit. Trots vissa människors totala oförståelse för detta. Jag minns nog allra bäst damen som var på besök – personlig assistent till en tjej som inte fick en syl i vädret, stackarn. PA:n tittade i tre sekunder på min fjording som höll på att göras i ordning för tur och sa:

– Har du aldrig tänkt på att hästen ska vara utan skor?

– Öh, sa jag. Han blir ömfotad när han drar tunga vagnar på det hårda grus vi har här, så då behöver han sina skor. (inte för att jag egentligen tyckte hon hade med saken att göra, men nu är jag en väluppfostrad tjej som snällt svarar på så många frågor jag kan).

– men du, fortsatte hon. Jag VET att hästar mår bättre utan skor förstår du. Du skulle verkligen dra av dessa. Jag har minsann varit på en helgkurs, och lärt mig allt som finns att lära och mina hästar funkar jättebra. Du borde verkligen inte ha skor på hästarna och han kommer minsann att klara det.

– öh? sa jag nog igen…

Vad svarar jag på detta. Vad visste hon om min fjording? Mina hästar, då i full verksamhet, slet hårt och villigt med oss på rygg och bakom vagnar. Nog undviker jag skor om det går, men när körhästen går nere i diket, när hoppehästen inte längre vill hoppa för att det ömmar, och när storklump får hovbölder bak för att skiffrets spetsiga kanter slår hål på sulan, då är jag, i mitt tycke, en mycket dålig hästägare om jag inte slår på skor.

Men inte orkar jag berätta det för någon som vet allt tack vare en helgkurs! Jag iddes bara inte, det var för mycket. Till slut hasplade jag ur mig något om att det var min sak att avgöra och mina hästar. Men inte kan jag påstå att hon blev långvarig på gården. Det blev lite konstig stämning.  

Och nu – nu har det också kommit en studie som visar att de så omtalade naturliga hovarna minsann inte är så himla bra som det skrutits om. Kanske därför de mest fundamentalistiska tystnad något? Fångränder och utflutna hovar på 80 % av den vilda populationen i Australien. Bockhov på 75 %. Forskarna menar att detta visar att idealmodellen som framhärdats, verkligen är en idealmodell à la Weber – det vill säga en modell som man kan ha som ideal, men som inte finns i verkliga livet. Tydligen slits de för dåligt naturlig väg, hovarna. Och kan vi misstänka att skorna uppfanns för grusvägarnas skull – för att hästarna istället sliter för mycket????

Ha! Jag som mådde illa när rapporter flödade in om hästar som var så ömma så de knappt kunde gå efter verkningar enligt modemodell, men som skulle ”lära” sig att gå barfota igen. ”Om ett år är hästen bra!”.

Jo tjena. Snällt av ägarna att låta en häst lida i ett år, bara för att det ska vara naturligt. Inte något jag kallar djurskydd direkt…. Som tur är verkar många ha gått över till boots när de rider om de märker att barfotahästarna inte mäktar med. Och det är både sunt och trevligt i mitt tycke! Mer sånt! Men – låt ingen helgkursare ta hand om hovarna. Please! När skadorna sedan kommer, så är det redan försent…

Mer om den nya studien kan ni läsa om i Hästfocus.

av

Dispenser från utegångskravet

Flera dispenser från det kommande godkänns i skrivande stund och skrivs ut till ridskolor och insitutioner som inte anser sig kunna fullfölja kravet om hästars dagliga utevistelse. Om detta talas det väldigt lite. Det har tidigare talats desto mer om djur som har haft hundratals hektar att röra sig på, men ”skam” å sägas inte har ligghallar som drogs inför regeringsdomstolen till och med, trots att vetenskapen kunde visa på välmående och hälsosamma djur. Kan ridskolorna göra detsamma?  

Nej, här är det ekonomiska argument som presenteras. Och de håller. Dispenserna delas ut. De dispenser som ges för kravet om utegång, ges åtminstone delvis på ideologisk och välmenande grund. Klart barn och ungdomar ska få tillgång till hästar och ridning – vilket jag absolut inte motsäger mig. Men – är det verkligen havremoppar de ska lära sig av.

Är det inte etter värre att djur som finns med i undervisning om hur djur ska skötas, inte behöver skötas såsom regelverket menar, än att några dyrbara hoppehästar inte får gå ut dagligen? Regeln om allmän daglig utegång är sund och kom senare än många hoppats. Det har trätts länge om detta. Men nu mister den ändå i kraft av dessa dispenser. Och på platser där vi danar nästkommande generations djurhållare  

Dags då istället att skicka in pengar till klubbarna så att de kan bygga och vara på rätt ställe, på rätt sätt, på ett för djuren okej sätt. Var är ni kommuner? Varför är det så svårt att satsa på tjejsporter? Eller sponsorer för den delen. Varför lyser ni emd er frånvaro??? Vi är köpstarka människor, vi ryttare! Vi jobbar hårt för att försörja vår hobby.  Så kan vi bygga nästa generations djurideologi på djur utan bur och lära dem skillnaden mellan parkerade bilar och levande varelser. Det vore en bra början.

av

Inlärda förväntningar – problem och möjlighet

Så blev det tvärstopp innan ekipaget kom till huset. Den här gången också. Ryttaren klämmer och trycker på sin häst, som backar undan. Smackningarna kommer som ett brev på posten, ryttaren lutar sig framåt. Tvingas kanske använda spöt för att komma förbi. Hästen blir rörig, ryttaren sur. Varje gång samma sak. Ända tills den dag hästen kommer med en annan ryttare, som inte förstår det där med att huset är livsfarligt. Då går hästen rakt förbi i stilla lunk.

Tio minuter innan ekipaget kommer till galoppsträckan är hästen så på tårna att den är svår att hålla. Ryttaren lutar sig framåt, spänner kroppen, tar till sig tyglarna. När galoppsträckan börjar bli nära taktar hästen, kanske till och med galopperar på snedden. Sedan är det bara fullt ös full fart framåt, tills dess att galoppsträckan tagit slut. Ända tills den dag, en ny person sitter på hästen. När hästen ökar farten på samma ställe, vid samma punkt, ungefär tio minuter innan galoppsträckan, gör ryttaren ingenting. Jaha – blev det mer skritt nu? Okej…… Och hästen knallar framåt utan att dra iväg. Eller så kortar den nya ryttaren tygeln för att hon eller han inte vet vad som är felet och försöker stanna, och kan inte hantera hästen. Så hon flyger av…..

En häst vägrar att följa med sin ryttare till ridbanan. Den vänder, stannar och trilskas. För varje dag blir det lite sämre och till slut får ryttaren ta med sig ett spö för att komma till ridbanan. Då går hästen….

Det här är bara några av de scenarion jag ser emellanåt. Förväntningar på vad som ska hända, som också blir till realitet. Tråkiga förväntningar, förväntningar både hästar och folk klarar sig mer än bra utan. Vid varje ridpass och efter varje ridpass är det viktigt att analysera – vad är det vi ger hästen för förväntningar. Egentligen? Förväntningar är något som lärs in – av oss.

Muppiga hästar?

I de här lägena har jag nog en gång för mycket fått höra att hästar testar, försöker undkomma arbete, bara trilskas och är eländiga. En propp är vad de borde få……. Allt kanske ligger i betraktarens öga. För jag ser något helt annat….. Så här ser jag det:

Vad händer?
Vid mitt första exempel har hästen lärt sig att huset betyder att de vad de än gör kommer de att bli osams med ryttaren. Huset betyder egentligen – nä nu blir det trassel med ryttaren, nu börjar vi bråka. Hjälp! Inte konstigt att hästen blir rädd och orolig.

Vid det andra exmplet skapas förväntningar om ett lika tråkigt kaos, som förstärks genom ryttaren spända sits och korta tyglar. Ryttaren säger egentligen – laddda, ladda, ladda! Dessa förväntningar är verkligen inte bra. Hästen får ingen positiv energi, utan stressar. I sin tur stressar hästen människan. Men det förstår förstås inte hästen, som bara känner den hårda handen och sitsen som samtidigt ropar – framåt!

Det tredje exemplet är ett tydligt nej från hästen. Den vet att något tråkigt kommer hända på vägen, eller på banan. Det är det den har lärt sig. Och genom att tvinga den framåt, får också hästen helt rätt…. För varje korrigering som är negativ för hästen får den givetvis helt rätt: att gå mot ridbana eller ridhus innebär en kamp med en person. Möjligtvis känner den sig heller inte trygg med personen den går med, utan försöker vända mot tryggheten, vare sig det är stallet eller om det är hagen och kompisarna.

Hur det började, vem som började och hur den ska stoppa eländet, det vet förstås inte den häst som börjar stoppa. Den försöker bara undkomma ett garanterat kommande obehag eller den otrygga tillvaron ensam. Skulle inte vi göra likadant? Kanske har en brysk ryttare ridit på hästen, kanske har hästen ont i ryggen och därför inte vill ha någon där uppe? Kanske har ungar skrikit och blivit rädda ute i skogen och hästen har inte klarat av situationen?

Inlärda förväntningar
Vi har i alla desa lägen lärt hästen att det kommer otrevligheter! Och genom vårt agerande ger vi dem rätt. Det blir ju otrevligt! Inte konstigt då att hästar trilskas med oss. Det är snarare ett under att de är så förbenat snälla. För de tar det där, och kommer oftast till oss i hagen i alla fall, låter oss sadla och följer med oss ut. Även om vi trasslar till tillvaron så dant för dem ibland.

Psykologi
Ridning och hästhantering är ren psykologi. Vi lär hästarna väldigt mycket som vi inte vet att vi lär dem. Vi tror att de gör mängder med saker för att det är ”så dessa hästar är” – bångstyriga, oroliga, trilskandes eller kaxiga. Vi kan fortsätta bråka med hästarna, och få dem att ”foga sig” om vi vill. Till slut kommer de flesta hästar att med tillräcklig kraft från en människa att ”ge sig”. Farligt nära ”learned helplessness” när vi tänker på det, inte sant? De vet att de inte kan undkomma det som de fruktat, så det låter det ske.

Se på olika sätt

Vi kan också se att nästan alla de här konstigheterna händer för att vi lär dem det. Om vi förstår det här, kan vi också skapa roliga förväntningar. Det ger oss ett val. För vi kan planera, vi kan bestämma oss för att det inte är fogade hästar vi vill ha. Istället kan vi nyttja hästens förmåga att komma ihåg förväntningar. Vi kan fundera noga på vad det är för förväntningar som finns där uppe i hästens huvud i olika situationer. Vad har vi lärt in, och är hästen frisk? Sedan kan vi ge dem positiva förväntningar. Ja, det är faktiskt lika lätt egentligen.

Vårt ansvar

Ansvaret ligger på oss. Vill vi ha med oss hästen till ribanan ska vi också se till att tillvaron där blir trevlig, behaglig och givande. Det kommer den ju ihåg, och ser kanske till och med fram emot att följa med nästa gång? Eller till ridhuset, eller ute i skog och mark, eller i transporten. Veterinären är det värre med kanske, men det går det också. Med ett självklart lugn och en stadig hand kan den mest nervöse häst låta sig undersökas och i alla fall inte uppleva besöket som något fruktansvärt. 

Fantasi

Det enda som behövs är lite fantasi, lite tänka-efter-före, lite ork att analysera läget, och en syn på hästen om att den faktiskt är en samarbetande varelse i grunden. Inget muppigt monster som försöker äta upp en och ta herraväldet så snart den får chansen. Till det måste vi också lägga vårt enorma inflytande på hästen. Det vi uttrycker med vår kropp och det vi gör mot hästen, påverkar mycket mer än vi någonsin förstår.

av

Olika barn leka bäst – om stoet själv får välja

Hittade en så underbar liten studie om vilken hingst ett sto skulle välja om hon fick avgöra saken själv. För det är det hon som gör, om hon får chansen det vill säga.

Studien gick ut på att ston fick välja en hingst utifrån ett antal möjliga. Hon skaffade sig snart sin egen favorit. Det räckte med doften för att avgöra vem som var ”snyggast” i stoets ”ögon”. Och det var inte så svårt att klura ut för forskarna vilken hingst som stoet skulle välja. Stona valde nämligen genomgående hingstar som var så olika dem själva på det genetiska planet som möjligt.

Med andra ord – linjeavel (typ inavel med finare namn) ligger inte i naturen, eller i generna. Det kanske inte var någon som trodde det heller, men det är fascinerande att se att naturen i vissa fall inte heller tror på slumpen. I stoets egenskaper finns en önskan om att hitta en karl som är olik henne själv, och det är den hon föredrar. Det leder till hållbar utveckling. Med en bred uppsättning gener fungerar det bäst. I alla fall om naturen – och stoet, själva får välja.

Studien genomfördes i Schweiz.  

En utförligare artikel om studien och de som utförde den kan du läsa om här

av

The Grand lady Ulla Ståhlberg

Av en tillfällighet, när Kung Bore idag försöker att komma tillbaka genom snöflingor som dalar över nejden och ruggig kyla, trillade jag in på en gammal ”bekantings” hemsida. Det var Ulla Ståhlbergs hemsida, kvinnan som skrev en av de första ridhandböckerna jag någonsin hade i min ägo. Det var boken Känn din häst. Den har faktiskt sålts i 75 000 ex, vilket är ganska mycket för en hästbok. Det verkar vara fler än jag som har den i bokhyllan och hennes betydelse för ridsportssverige lär således vara av största betydelse. För Känn din häst är då inte den enda boken som Ulla skrivit med åren.

Ulla har skrivit en mängd böcker, både för ungdoma och vuxna. Det mesta handlar om hästar i allmänhet, att lära ut ridning, hästarnas historia och böcker om ridning för personer med funktionshinder. Numera har hon sitt eget bokförlag: http://www.kikkuli.com, där hennes böcker går att beställas. Om sin egen bok ”Gör hästar så” skriver hon själv på hemsidan:

Varje gång hästen bär sig omotiverat och konstigt åt måste du tänka dig in i hästen, klargöra för dig vilka instinktiva beteenden som ligger bakom i just den situationen och varför de har framkallats i den miljön. Du måste bli medveten om att hästen inte bara är ett yttre skal, som du säkert liksom de flesta ryttare kan väldigt mycket om, utan att det finns något som är mycket väsentligare innanför skalet.

Hon var redan på 1970-talet ute med en bok om hästens muskler och biomekanik. Det fanns på den tiden ingen bra beskrivning på hästens muskulatur och vad musklerna användes till, förutom i rent vetenskapligt syfte. Idag finns boken enbart ute på CD-rom.

På hennes egen hemsida som du hittar här finns mängder med små inlägg som jag fann mycket intressanta. Bland annat kloka ord från mästare från förr. Bland annat avslöjade hon där att det är mr Caprilli som stått för den lätta sitsen vid hoppningen. Innan hans tid valde ryttarna att sitta djupt i sadeln och luta sig bakåt (!) för att stanna kvar över hindret. Det låter så lagom bekvämt tycker jag.

av

Vad göra med oönskade hästar?

Vi stöter på problemet i Sverige. Men än värre verkar problemet vara i USA. Vilket problem då, kan man undra? Jo – vad gör man med hästar som inte längre har ett värde i den verksamhet de har funnits i?

Förbrukade hästar
Problemet med vad man ska göra med de hästar som ”förbrukats” har inte minst uppmärksammats i Sverige när media rapporterat om de fruktansvärda transportresor som väntar vissa uttjänta hästar. Resorna går mot Italien, där de tas emot och slaktas. I vissa fall är transporterna under all kritik, och ingen hästmänniska i världen kan försvara dessa resor. Jag med andra har också frågat oss varför detta är en business över huvud taget och vad skulle stoppa verksamheten?

Ovilja att äta hästkött ger längre resor
Svaret är, precis som jag hela tiden försöker visa på i den här bloggen – inte så himla enkel. En del handlar nog om att vi i Sverige inte är så glada i att äta hästkött. Vi tycker inte riktigt att det är okej. Problemet är bara att eftersom vi inte tycker det är okej, åstadkommer vi ingen förbättring. I det här fallet kanske det blir tvärtom. Vår ovilja att äta köttet från dessa hästar som inte har någon plats i livet längre, blir en skräckresa för djuret. Italienarna är dessutom inte alltid lika noga vad gäller medikament i djurkropparna som i Sverige, vilket gör att det är mer lättsålt där än här.

Det ironiska i det hela är att vi sedan gladeligen köper tillbaka i form av salami! Då blir köttet så abstrakt kanske att vi inte fattar att det som blivit en korv tidigare var ett levande väsen (eller flera…). Vad vi inte ser finns inte eller????

Slaktförbud ger problem i USA

I USA är problemet än värre. Vad sjutton ska de göra med hästarna? För problemet slutar inte att existera bara för att vi inte vill äta hästkött, eller som i delar av USA – helt förbjuder hästslakt. Vi kan tycka vad vi vill om det egentligen, men faktum är att folk och företagare är rådvilla. Det syns inte minst vad gäller varmblod och fullblod som inte har en karriär på banorna längre, eller gamla tävlingshästar som gjort sitt på banorna och nu ska lämna plats för nya förmågor i stallet. Satsar man går det av många skäl inte att ha gamla avtjänta hästar kvar i verksamheten.

Och det drabbar hästen. Det kanske blir Malta för varmblodet, som jag skrivit om tidigare. Det kanske i bästa fall blir en skogsmulleryttare för det gamla halvblodet. Men det kan också hända att det blir en lång dags resa mot natt för att sluta sina dagar som brödpålägg. Men i USA finns inte det alternativet heller. Så vad göra?

Räkna in i kostnaden
Själv är jag sådär hopplöst menlöst blödig som gör att jag aldrig någonsin skulle släppa en häst bara för att den blivit pensionär. I min värld har de då kämpat i så många år för mig (eller andra) att de verkligen är värda pension. Med tanke på de kunskaper jag också har om hästens etologi och min egen inställning till mina djur (alltid mitt ansvar att de har de bra!) så blir valet enkelt. Det är bara att behålla djuret och ta hand om det på allra bästa sätt. Men bara för att jag tagit det moraliska beslutet, betyder inte det att jag kan begära det av andra. Jag vet att jag är lite tossig i det här fallet, och att många inte ens har den valmöjligheten i det verkliga livet.

Alternativ
För med tanke på att det näst intill är omöjligt att driva hästverksamhet på plus som det är idag, är inte alltid min inställning realistisk, kanske inte ens önskvärd. Ska företag gå omkull bara för att de får så många gamla djur att vårda och ingen som kan jobba för intäkterna? Det gör en situation helt omöjlig. Man kan inte både ta hand om djur och gå omkull som företagare. Då mister man allt och hästarna blir i alla fall på driven. Här torde då vara human slakt, om inget annat positivt alternativ finnas, vara en bra lösning. En död häst lider inte. En död häst springer på evigt gröna ängar och möter sina kompisar igen.

Alternativ
Det kan finnas en stor poäng i att se om det inte finns möjligheter för en del hästar i alla fall att få ett nytt jobb efter att de gamla karriärerna tagit slut. Hästar som arbetar med personer för särskilda behov och som rehabiliterare behöver sällan anstränga sina muskler till max. Däremot behöver de en bred erfarenhet av oss människor, vara duktiga på att läsa av vårt språk, och inte minst kunna ta det lugnt. Alla hästar har inte den goda erfarenheten av oss människor, och då kan det vara svårt för dessa hästar att kunna verka på det sättet. Men faktum kvarstår. Om vi kan förstå den potential som finns bland djuren och som vi människor kan nyttja för att må bättre, så skulle faktiskt fler gamla hästar få ett bra jobb. Och inte bara vara oönskade och ses som ett problem och bli vanvårdade.

Slakt lokalt
Men det gäller naturligtvis inte alla hästar. Det finns ju de som inte passar, som är sjuka, och som inte håller längre. De är trötta och slut. Tyvärr blir dessa hästar hellre sålda billigt än avlivade. Avlivning kostar pengar, att sälja billigt ger i alla fall lite pengar. Och det är inte alltid en bra idé att sälja vidare. Vem vet vart det arma djuret hamnar. Än konstigare blir det då att det går att avliva en häst men inte ta hand om köttet. Det om något borde verkligen ses som resursslöseri.

Det betyder, i kort att vi absolut inte får gå USA:s väg om ett förbud mot hästslakt. Risken att skapa vanvårdadsfall blir enorm, och resorna runt om i världen kommer bara att öka för de stackars djuren. Bättre då att satsa på att det sker på ett så bra sätt som möjilgt och så lokalt som möjligt. Att bara sopa problemet under mattan och tro att man då gör något gott, det funkar inte i praktiken….

mer läsning
THe Horse – problemet med oönskade hästar ökar i USA.