Handen – denna så viktiga hjälp för en dressyrryttare. Vad mycket den berättar för hästen: Ska jag gå högt och samlat eller lång och låg; ska jag ställa till höger eller vänster eller gå helt rakt, ska jag runda mig till vänster eller höger och i så fall hur mycket.

Men för denna att vår hjälp ska fungera måste vi få en fin kontakt med hästen via tygeln. Det kan vi bara få genom att själva vara i balans, så att handen lever sitt ”eget liv” ett liv som inte handlar om fart eller om att hålla ryttarens balans, utan som handlar om kommunikation.Vi måste också få igång motorn så att det finns energi som kan förändras i hästen för att handen ska ha någon funktion alls – den fångar upp energin som kommer från bakbenen och lotsar framdelen utifrån bakbenen (det jag kallar motorn) i ett evigt spinnande hjul. För en korrekt bild av detta – klicka här och här

Därför är det inte så konstigt att en bra ryttarhand är det sista som ofta dyker upp hos en ryttare – för vi måste få de andra hjälperna på plats först. Skänkeln och sitsen. Sedan handen.

Nybörjare tar gärna till handen först. I stora, stora rörelser. För att svänga. För att stanna, för att inte ramla av. Ju större rörelserna blir desto mindre hamnar hästen i balans. Det är inte så konstigt att vi använder oss av händerna i första hand (;-) ) . Det brukar ju funka? Vi har  byggt upp hela vår värld på tre saker nämligen: våra egna händer – med vår finmotorik i handen har vi kunnat bygga, sy, skriva och bära oss till en helt annan dimension än om vi inte hade haft dem; vår hjärna som kunnat planera och lösa problem och sedan såklart hästen – som gett oss den styrka vi inte har själva.

Men som sagt – handen är inte det första steget i hjälpgivningen, och inte det som löser våra problem på hästryggen. Det gör sitsen och skänkeln. När vi sedan löst problemen med sits och motor – då är handen där för att vägleda och lotsa.

Och då är det viktigt att vi håller handen korrekt.. Många frågar om hur hög handen ska vara? Det är för mig som att fråga hur långt ett snöre är. För handen ska vara placerad så att underarmen följer tygelns linje från hästens mun. Även det ser du på länkbilden ovan. Om hästen har lågt huvud ska således handen vara låg, har hästen högt huvud blir handen något högre. Annars bryts linjen.

Hur händerna ska hålla tygeln är också det viktigt. Om vi håller krampaktigt men inte tydligt blir det inte bra alls. Då kan vi inte hitta den där härliga kontakten vi söker med hästen via tygeln. Handleden ska vara rak. Håll tummen uppåt, annars spärras armbågen som behöver kunna svikta. Den ska alltid vara följsam.

Hur ska då en fin kontakt i handen kännas? Kontakt är ju steg tre på utbildningsskalan (där takt och lösgjordhet föregår/är sammankopplat till detta steg). Jag brukar säga att det är som att hålla ett barn i handen, ett barn som vi ska gå på bio tillsammans med. Ett barn vi känner och tycker om, och som tycker om att vara med oss. Den känslan…. 😀

När den känslan väl kommer, då blir många av oss ryttare helt, helt saliga. Då snurrar ridhjulet på utan stopp och kvar blir det mjuka, det behagliga. För både hästen och ryttaren. Men det tar tid att hitta den. Och den är inget vi kan tvinga oss till. Vi kan fråga efter kontakt, och rida fram i handen för att hjälpa hästen komma till ro på bettet. Sedan måste vi ha tålamod för att låta hästen få tid att finna den.

Mer om handen, och inte minst om munnen på hästen,  kan ni läsa om på Hippson också – mycket läsvärt!

Äntligen har vi svarat på den klassiska hästens bön. Det kanske tog sin lilla tid, men eftersom vi varit fullt upptagna med att agera för att uppfylla den, har tiden inte räckt till för att skriva den förrän nu. Vassegoda 😀

Lösa Tyglars svar på Hästens bön

Vi skulle aldrig ta dig från din moders sida när Du som nyfött föl går.

Vi kommer vänta med att på dig rida till ditt tredje levnadsår.

På din rygg bär du oss i galopp,  på solensritt.

men tillbaks till stallet, kära, låter vi dig gå i skritt.

Vi är dig evigt skyldiga för de magiska stunder du ger oss.

Vi ger dig rikligt med foder, rykt och vatten.

Och Vi har allt tålamod i världen med dig – även om du inte alltid har det med oss 😉

När kalla vindar blåser, och regnet ligger tungt, lägger vi alltid ett täcke om din rygg.

Vi rengör din sadel, ditt träns och rem.

Vi för ej oljud i ditt stall, utan respekterar att det är ditt hem.

Vi stänger din dörr mot vinden kall.

Vi kämpar för att du ska ha det bra och vårt liv formas efter dig.

Din bön vi förstår och hörsammar.

Du är vår vän och vet att du är vår bästa vän i många år. Om vi lyssnar och respekterar dina behov och känslor.

Och när din levnadstids slut är nära är det vår uppgift att ta ditt liv med varlig hand.

Vi kommer leda dig allra sista biten, kära, till hästens eviga gröna land. VI kommer sakna dig varje dag som går, ända tills dess vi möts igen. 

Originalet:

HÄSTENS BÖN:

Ta mig ej från min moders sida när jag som nyfött föl jag går.

Vänta med att på mig rida till mitt tredje levnadsår.

På min rygg ska jag dig bära i galopp,  på solensritt.

men tillbaks till stallet, kära, låt mig gå i skritt.

Ge mig foder, rykt och vatten.

Ha tålamod om jag är stygg.

Och i kalla vinternatten läg ett täcke på min rygg.

Rengör sadel,träns och rem.

För ej ojud i mitt stall, tänk på att det är mitt hem.

Stäng min dörr mot vinden kall.

Jag vill leva för dig bara, om min bön du nu förstår.

Då ska jag föralltid vara din bästa vän i mång år.

Och när min levnads slut är nära ta mitt liv med varlig hand.

Led mig sista biten, kära, till hästens eviga gröna land.

Ännu en mycket lärorik helg i hästarnas tecken är avhandlad. Som så många andra helger pratas och diskuteras det flitigt. Det handlar om detaljer, om helheter och framför allt handlar det om hur vi människor relaterar till hästarna – oavsett om vi sitter på eller om vi är på backen.

Det finns många som vill lära sig rida. Många lär sig också att hästen ska göra si eller så (lyda) och fokuserar ofta på hur bra till exempel en halt blir. Blir den inte bra så gör man om det, gärna med ”tydligare” signaler till hästen för att ”få den att” stanna. Ni ser mina många citattecken – de som visar att jag kanske inte är överens om de ord som skrivs. Men man säger ofta så, och fokuset ligger ofta på ”att få hästen att”…..

Det är ett fokus som blir lite tokigt ibland. För om hästen gör, och hur hästen gör är helt avhängigt det vi själva gör. Hästen blir lixom aldrig gladare än vad vi ger den förutsättningar att vara, den kan inte balansera upp en obalanserad ryttare på ett bra sätt och om de signaler vi ger är otydliga eller till och med obehagliga, då lär den inte vare sig förstå eller vilja förstå vad vi vill förmedla.

I ridningen och i samspelet mellan hästar och människor går det att skapa en ganska så tydlig arbetsfördelning, en arbetsfördelning som – om den vi är konsekventa- gör livet bra mycket enklare för såväl häst som människa. Om vi litar på att hästen försöker göra sitt jobb så bra den kan, utifrån de förutsättningar de har, kan vi fokusera på vad vi själva gör och inte försöka kontrollera hästen hela tiden.

Då kan vi istället jobba på att ge hästen så bra förutsättningar som möjligt för att lyckas.

Med andra ord – vi kan fokusera på att erbjuda en god balans i sadeln, och fina, trevliga och tydliga signaler som hästen kan förstå och relatera till. Vi kan erbjuda en jobbatmosfär som är rolig och stimulerande för hästen (som försöker sköta sitt jobb, född till samarbete som den är) och ett inlyssnande samspel där kommunikationen är viktig åt båda hållen.

Om vi jobbar med detta märker vi snart att en taskig halt kanske inte är hela världen. Den går att fixa på många sätt. Den går framför allt att fixa genom att bättra på vårt eget jobb inför och under själva utförandet av halten (det hästen ska utföra). Vi kan sitta i bättre balans, vi kan ha en bättre timing och vi kan bli finare i vår hjälpgivning och vara mjukare i handen så att hästen inte känner att det är obehagligt att ställa sig i en balanserad halt.

Istället för att välja att säga att hästen inte är lydig, och att den gör ett dåligt jobb, bli sura och tycka att ”hästen gör ju inte som jag vill!” (varför den nu skulle behöva vilja det hela tiden för att vår värld ska vara ”perfekt”).

Och om vi inte tycker att en taskig halt är hela världen, då kanske vi också kan komma ihåg varför vi en gång i tiden sökte oss till stallet och hästarna – för att vi tycker de är fantastiska varelser, inte för att en halt skulle bli perfekt, en rosett skulle hänga på väggen eller att någon annan skulle tycka att vi var duktiga ryttare. Utan för att vi själva ville vara med en häst….På kuppen hittar vi också det teamwork mellan häst och ryttare som gör att vi kan få de där balanserade halterna, om och om igen. Som en liten extra present från våra vänner hästarna.

….eller stanna kvar och kämpa trots alla timmar det tar, den kostnad det för med sig och alla kläder man måste tvätta bort stallukten ifrån hela tiden?

Det har faktiskt Amalia, av alla tidningar, svar på! 😉

De missade dock att det tränar din mentala förmåga och din kropp ordentligt, att vara med hästar, en träning som kan göra att vi går rakare i ryggen genom livet. Såväl bokstavligen som mentalt ….

Under hela mitt vuxna liv har jag haft Tsar Alexander vid min sida. Idag är han borta för alltid och jag vet inte riktigt hur man lever ett liv utan att ha min Kung i stallet. Hur gör jag nu?

Jag drömde som ung, 20-någonting år gammal, om att ha en häst att lyckas med. Jag letade land och rike runt. Provred häst efter häst. Och hittade Tsar Alexander bara några mil bort från där jag bodde.

Jag kan inte påstå att jag var något proffs på häst. Det är jag fortfarande inte. Hästlivet är en lärorik process där man lär sig vart man går och alltid inser att det finns mycket att lära. men jag drömde om att ha en egen pålle och den drömmen ville jag förverkliga.

Det var i april 1994, ganska precis ett sådant datum som vi läser idag. Solen sken och jag åkte med min lilla ford cabriolet mot Grödinge för att titta på en häst. På den tiden hittade man annonserna i Tidningen Ridsport (nätet var bara att glömma) och vi skulle ses på Södertörns Ryttarcenter. Hon som sålde, en förmedlare, åkte dit och tränade.

Inte visste jag att jag just den dagen skulle förändra mitt liv. Både för mig och Alex. Och inte visste jag att det var tävlingar på platsen. När jag kom till Ryttarcentret kryllade det av hästar. Överallt. Det var hoppklasser som gällde och hästar och ryttare sprang omkring som skållade troll. Hur skulle jag kunna hitta den häst jag skulle provrida?

Men se – det löste löste sig enkelt. För jag får syn på en vacker fux med en dam vid sin sida. Och känslan sa – det är han! Jag går helt enkelt fram till ekipaget och säger – Hej! Det är jag som ska provrida fuxen!

Och visst var det han – Han med stort H om man får säga det så. Jag minns knappt provridningen men jag vet att jag blev kär. Hemresan var som i ett rus. Lyckan var fullkomlig. Jag hade hittat MIN häst!

Dagen efter ringer jag och berättar att jag vill köpa. Stalltjejerna blir överlyckliga och nog så blev det köp alltid. Men inte utan trassel. Jag måste nämligen fira först! Så kvällen innan besiktningen – nu ganska precis 22 år sedan – trampar jag på cykel ut i Stockholmsnatten och firar med mina vänner. På Café Opera om jag minns rätt. Glad i hågen, framåt småtimmarna ska jag också lyckas ta mig hem igen.

Det går mindre bra.

Jag kör emot en jättehög stenkant, och jag är faktiskt inte riktigt nykter (preskriberat!). Jag trasslar till foten alldeles och dessutom slår jag upp läppen. Eftersom läppen är svullen cyklar jag hem igen.

Dagen efter inser jag att det knappast är bra det här. Foten är svullen som en fotboll och att åka till en besiktning är inte att tala om. Jag hamnar på Södersjukhuset istället. Och foten visar sig vara bruten. Risken är att jag ska få spendera hela valborgshelgen på sjukan. Men jag har tur och blir ”bara” gipsad.

Det är början på en lång, närmare bestämt 8 000 dagar, lång resa tillsammans. Alex blir tillslut min och hamnar på Gustavsberg. Vi tävlar individuellt och i lag i dressyren och Alex är min stjärna. Tyvärr är han en stjärna som inte riktigt håller för mitt kunnande (för dåligt) så han skadas. Jag vill ha en till häst – aldrig att jag gör mig av med Alex! Så istället för att försöka bekosta ännu en stallplats i svindyra Stockholm skaffar jag mig min första gård.

Jag skyller allt på Alex. Och kommer fortsätta med det. För nog blir han frisk – för jag lär mig mer om hästar. Och nog får vi glädjen tillbaka igen, men nu på vårt vis. Vi tar långa turer i skogen, leker på banan när vi har lust. Han får lära nya elever att rida och han blir en i familjen. Min eldfux. Min vackra stolta underbara fina fux. En sådan som jag öser superlativ över. Dag efter dag. En kille jag litar på och älskar – och vi växer ihop. Dåliga dagar sitter jag under hans krubba i boxen och bara finns. Han finns där. Och jag finns för honom. Glada dagar är vi ute och galopperar i skogarna. Bara han och jag.

Han fick mig att lyckas. Men inte på det sättet jag kanske först tänkt. Jag tänkte rosetter – han gav mig kunskap, erfarenhet, lärdomar och insikter. Det var min vinst. Och den var en riktig jackpot. I 22 år gick sida vid sida – nästan hand i hand. De få dagar jag har varit ifrån honom – de är inte många. Inte ens en promille. Jag har stöttat honom, jag har skött honom. Jag har älskat honom och jag har oroat mig för honom. Och jag var den som brydde mig. Det visste han. Från att ha varit en räddhågsen och lite blyg figur blev han med tiden vår KUNG – en som visste att han var trygg där han var.

Blygheten gjorde också att han var något av en enmanshäst. Många skickligare ryttare än jag försökte sig på att visa hur det skulle bli bättre om man gjorde som de sa – men det var inte något för Alex. De fick vara glada om de fick trav. Så bytestrassel och annat fick vi lösa själva. Men det fanns också de som hittade fram till Kung Alex – med känsla. En sådan var härliga Nina – Nina som kom att älska Alex kanske till och med högre än jag gjorde. Han älskade sin Nina – och gjorde allt för henne. Vilken fröjd det var att se dem tillsammans.

Men nu är min saga med Alex slut. Nästa vecka skulle han ha fyllt 29 år. Men hans ben och kropp orkade inte längre. Tiden tog slut. Som den kommer göra med oss alla. Jag fick ta det tunga beslutet att låta honom gå. Tack och lov gick allt lugnt och snabbt. Min älskade kille var redo för att dö – att lämna oss. Mig.

Så vad gör jag nu? Jag vet inte om något annat vuxet liv. Jag har alltid haft Alexander – Min Kung vid min sida. Jag har andra hästar. Fantastiska hästar. Underbara hästar. Otroligt älskade hästar. Men de är inte Alex. Ingen annan är. Var och en av oss är unika – och för mig var han det mest unika och genuina jag visste. Saknaden är total.

Vi tycker ofta att vi tränar hästar. Men jag är övertygad om att det i många fall är precis tvärtom.

Hästar har otroligt mycket att berätta för oss människor. Saker och ting som vi kanske missar i livet, och som vi skulle värdesätta bara vi förstod vad vi missade. Det handlar om att vara i nuet, duga som man är, att vänner är de viktigaste som finns, att tålamod är en dygd, och att ett gott humör gör livet roligare. Till exempel. De lär oss mycket annat också,. Som jag ser det har varje häst en läxa med sig att lära ut. Det kan handla om att släppa prestigen, att hitta den inre balansen, att vara lite mer finkänslig, eller att bli duktigare på att läsa av den andre. Ja – listan kan göras oändligt lång. Hästar tränar knoppen och helar själen. Så är det. Om vi vill att de ska få göra det.

Hästar har också en hel del att lära oss på det fysiska planet. När vi tränar med hästen tränar vi kroppskontroll, motorik och styrka. Ibland känner vi att vi har muskler vi inte trodde var möjligt och vi får verkligen träna hela kroppen.

Så vi får träning i kroppen, knoppen och helar själen när vi är med hästar.

Tyvärr är hästsporten dyr och underskattad av myndigheter. Därför är det en sport som alltför få någonsin får chansen att prova på, eller lära känna ordentligt. Och i och med att urbaniseringen går i en allt snabbare takt är det färre och färre som ens kommer nära en häst.

Det är synd. För hästar har så otroligt mycket att ge alla oss tvåbenta. Vi behöver dem i vår stressade och pressade värld. Vi behöver deras lugna andedräkt mot vår kind, deras vänlighet och deras stolta självklarhet i tillvaron.

Så bara för att vi kan, har vi på Lövslätten nu startat en förening som ska motverka det här. I alla fall för de personer och grupper som verkligen behöver. Det handlar om allt från sjukskrivna till fysiskt och psykiskt handikappade barn och ungdomar, barn som kommer från familjer som har det sämre ställt ekonomiskt, barn som blir mobbade eller barn som kommer ensamma hit från ett främmande land. För alla dessa är det hart när omöjligt att få komma till ett stall och umgås med hästar och rida. Det är för krångligt och det är för dyrt.

I vår klubb, som vi kallar Lövslättens Hästklubb, samlar vi pengar för att alla dessa ska kunna rida och umgås med hästar. Få en meningsfull fritid helt enkelt. Det tycker vi alla ska ha. Oavsett vilka vi är.

Vill du hänga med på resan? Kanske vill du bli medlem, eller kanske kan du bidra på annat sätt. Kika då in vår hemsida och häng på vettja! För en riktig hästklubb är såklart för alla och envar som gillar det där med häst, och social gemenskap.

Välkomna!

Mer om klubben kan du läsa på: http://www.hastklubben.com

Alla ryttares mål är att få en riktigt lösgjord häst. För oss betyder det en häst som är behaglig att sitta på och som är användbar. Det är för många skäl nog att söka just lösgjordhet i hästen och lägga ner arbete på det.

Men det finns en annan, mycket viktigare, anledning till att satsa på en lösgjord häst. Vad vi än vill använda hästen till. Det handlar om hästens välbefinnande. En felriden häst får nämligen svårt att hålla sig frisk. En häst som rids i obalans och med spännignar i kroppen får lätt ont i benen, ont i ryggen, ont i nacken. Den mår inte alls bra till slut.

Så om du har en häst, eller vill rida en häst på ett hästvänligt sätt, på ett sätt som gör att hästen håller sin sundhet och att den mår bra av träningen. Då tycker jag du ska lägga en sisådär 18 minuter på att kika på den här videon. Det är väl spenderade minuter. Och tack vare Youtube finns den helt gratis!