Förr eller senare behöver även hästar pension. Det är en del av livet, att individer blir gamla och behöver ta det lugnt och få njuta lite efter allt jobb de haft. Seriösa hästmänniskor som bryr sig om sina arbetskamrater har en plan för vad som händer med hästen efter ridkarriären.

Demontränaren och OS-ryttaren Carl Hester tog tillbaka sin Escapado för att garantera honom en god pension efter att den gått som dressyrhäst hos annan ryttare. Det gör han även med de andra hästar han en gång sålt vidare till andra ryttare runt om i världen. När det är dags för pension återvänder de till Carl Hesters stall och njuter det goda livets dagar. Som han själv säger: ”Everyone has a responsibility for their horses at the end of their lives. I take my horses back to retire them. I am a horse lover.”

Read more: http://www.dailymail.co.uk/home/you/article-2679315/Horsey-haven-Liz-Jones-meets-champion-dressage-rider-Carl-Hester.html#ixzz4XchuAeRJ
Follow us: @MailOnline on Twitter | DailyMail on Facebook

Han är långt ifrån ensam – de flesta toppryttare vet att de har att tacka sin häst för sina framgångar. Rolf-Göran Bengtssons fantastiska partner Casall Ask går till exempel och är lekfabror till yngre förmågor på stora ägor i Mexiko. Och Fredricsons är inte sämre. Till exempel flyttade Jens Fredricsons fantastiska Lunatic till Skåne för ett mysigt hagliv efter karriären.

Gemensamt för dessa storheter är att de allt som oftast har en klar plan över vad som ska hända med hästen efter karriären, och vem som ska stå för fiolerna. Som hästägare är det här något som man behöver planera – långt innan hästen säger ifrån att åldern är inne för fridfullare dagar. Antingen får man vara beredd att ta hand om sin vän själv – vilket ju för hästen är klart det trevligaste. Eller så får man ha en plan om vem som ska ta hand om hästen och vem som ska betala den.

Att i panik över insikten att hästen inte kommer orka göra det du hoppas på under året och därmed sätta ut en annons på nätet och hoppas på en köpare som mäktar med att ge en häst en värdig pension efter att du ridit den färdigt, det är vare sig seriöst eller hästvänligt. Ska den behöva byta miljö och människor omkring sig och hagkompisar för att du inte vill ha med den att göra längre? Det är iInte människovänligt heller för den delen. Om du inte är beredd att lägga ner jobbet som krävs för en gammal häst, varför förväntar du dig att någon annan ska göra det – och ha mage att ta betalt för det dessutom? Det är du som haft glädjen av hästen, hästen som varit DIN partner, och förhoppningsvis är det en häst du älskar… om du är en sann hästmänniska förstås….

Själv har jag alla hästar hemma. De går här tills veterinären säger att det får vara nog. Jag har inte förmågan att ta beslutet – så det får veterinärerna göra. Mitt jobb är att se till att mina hästar har det bra, varje dag året runt. Oavsett ålder. För här säljs inga hästar, särskilt inte gamla sådana som jobbat hårt för brödfödan. Det skulle min själ aldrig orka med att bära. De är för mycket familjemedlemmar för att det skulle gå.

Det har blivit en hel del planeringsarbete den senaste tiden. Förutom att skriva i den här bloggen spenderar jag många timmar i stallet och på ridbanor som tränare – båda delarna tar en stor tid i anspråk och då gäller det att ha koll på veckor, dagar och timmar.

Den allra mesta tiden går åt till att verka på min egen gård Lövslätten i Skinnskatteberg, Västmanland. Här bor vi prima men bara ett par timmar drygt från storstäderna Stockholm och Uppsala, timmen och en halv från Örebro, Västerås och Falun och mitt i lugnaste skogsområdet. En stor del av verksamheten handlar om läger. Vi tar emot elever under helger nästan hela året om och på sommaren har vi ett antal lite längre läger- både för ungdomar och vuxna – de flesta för vuxna faktiskt.

I år är vi extra på när det gäller ridläger och hästläger här på gården. Det beror på att vi vill kunna få plats med alla de som verkligen vill vara med och de som vill komma helt egna helger som de bokar själva. Det har blivit många återbesök av gäster och vi utvecklas tillsammans – det är en gåva att få jobba på det här sättet. Sedan finns det lite andra planer som mest sker under helger också, och samtidigt vill jag hinna ha de där sociala helgerna också – där jag inte jobbar (även om våra läger är det roligaste jag vet!).

I år har vi laddat särskilt mycket också! VI har numera pool och relaxavdelning, ett kök till är snart en realitet och hästarna är bättre och fler än någonsin! Jag ser verkligen fram emot att det ska bli full rulle, vilket är snart. Bara om ett par veckor drar vi igång för fullt igen och det mitt i vintern. Innan dess ska hästarna hinna få lite massage, trimmas lite extra i snön och vi ska hinna planera än lite till – för det finns att göra på en hästgård. Oavsett om det finns gäster på gården eller inte.

Är du nyfiken på vår lägerverksamhet? Kika då in vår verksamhetshemsida: http://www.losatyglar.se. Under fliken på gång hittar du lägerschemat. Under de andra flikarna finns massor med bra-att-ha-info om oss och hur vi resonerar och jobbar. Och har du frågor eller funderingar är det bara att skicka ett mail – eller kommentera här om det känns enklare.

Välkommen säger vi till 2017 års supersäsong här på Lösa Tyglar!

Det är få av mina elever som inte hört mig kalla något en häst tycker är läskigt eller blir stressad för något som vi tycker verkar underligt för en svart hatt. När jag och många av mina elever pratar om en svart hatt utgår vi från Temple Grandins beskrivning av hur hästar tänker och memorerar.

Djuren tänker nämligen enligt Tempel Grandin i bilder och när de inpräntar ett minne skapar de en bild av det som de ser samtidigt som de utsätts för något. Det är ofta en detalj de ser, då djur är mycket noga med just detaljer. Istället för helheter. Och det är det som kan blir så knasigt för oss, när vi inte kan förstå vilken detalj det är som påverkar djuret.

I min egen version berättar jag om en häst som blir pryglad av en man med en svart hatt. Hästen kommer inte bli rädd för människor, den kommer heller inte bli rädd för män. Men den kommer för alltid att blir stressad och orolig när det dyker upp en svart hatt.

Enligt Temple Grandins berättelse handlar allt om ett forskningsförsök där en häst utsattes för att få alkohol i ögat. Samtidigt såg den en svart cowboyhatt. Den svarta hatten blev en ångestladdad sak för hästen. En rund kubb funkade bra, en vit cowboyhatt funkade bra, men den svarta cowboyhatten manade instinktivt fram rädsla i hästen.

Sensmoralen i historien är densamma. Hästen blir rädd för den detalj de ser eller upplever (drn kan också uppfatta en lukt) och kommer inte att generalisera utifrån det och tycka att t ex alla hattar är farliga, utan komma ihåg väldigt specifikt det som setts/luktats i samband med en upplevelse. Det är den detaljerade bilden som kopplas ihop med minnet. Ett exempel till Temple Grandin har är att en häst kan vara stressad om den får ett tredelat bett i munnen, men inte om den har ett tvådelat. Den har känt att folk dragit smärtsamt hårt i det tredelade, men har inte samma minne med det tvådelade.

Som ni märker kan det snabbt bli oerhört svårt att avgöra vad som är den ”svarta” hatten. Något litet kan trigga en stor rädsla. Och det kan vara vad som helst egentligen. Har vi inte bakgrundsfakta och vet exakt vad som hänt en häst i livet innan den kom i våra händer, vet vi heller inte exakt vad det är som kan trigga rädsla om hästen varit med om något fruktansvärt i sitt tidigare liv. Förhoppningsvis har den det inte, men kanske har den det.

I vårt stall finns det en del svarta hattar. Mest hos hästarna. Men se – vi själva kan också ha svarta hattar. En kommentar kan trigga ett helt minne, och en lukt kan definitivt återväcka hela scenarier. Skillnaden mellan oss människor och hästarna är att vi kan förklara det, relatera till det och öva oss i att hantera det. Det kan inte hästarna, utan de svarta hattarna dyker bara upp och hästen blir – ofta för oss i omgivningen – oförklarligt rädd. Då är det verkligen en match – men en viktig match – att vi som människor försöker lista ut vad i hela friden det är som triggar hästens rädsla. Det är vårt ansvar. Men ofta kopplar vi kanske tyvärr inte, och klassar istället hästen som larvig eller dum. För att vi inte förstår, för att vi inte har kunskapen.

Om ni aldrig har hört talas om Temple Grandin så kommer här en liten info – hon är en kvinna som är bra att ha i minnet när vi undrar hur djur fungerar. Temple är nämligen en av världens mesta professor i ”Animal Science”. Hon har haft en avgörande betydelse för hur hanteringen av boskap går till i USA genom att i sin forskning visa på förändringar som kan göras för att djuren ska uppleva situationen under transport och under slakt mindre traumatiskt. Det har, om än inte helt, i alla fall avsevärt förbättrat förhållandena för industridjur i hemlandet. Hennes meritlista är gedigen och hon har haft och har en enorm betydelse för djurskyddet i USA, och i resten av världen.

Sedan 2009 är Temple Grandin hedersdoktor på SLU för hennes oförtröttliga kamp att förbättra välfärden för våra tamdjur. Det är inte det enda universitetet i världen som har gjort detta – hon har många hedersdoktorshattar i sin garderob. Hon är också diagnosticerad med autism och har gjort lika mycket för djuren som de personer som är födda med autism. Själv fick hon leva ett långt liv innan hon eller någon annan förstod att hon var just autistisk. Hon hann bli över 40 innan diagnosen fastställdes. Men autism är inget hinder för Temple Grandin. Tvärtom.  Hennes forskning och hennes autism är, enligt henne själv, en ekvation som går mer än väl ihop, då djur har ett tankesätt som liknar den autistiskes tankebanor mer än andra människors.

Mer om Temple Grandin kan du läsa om på någon av dessa ställen:

Temple Grandins Hemsida

Grandin.com

Wikipedia

Bokus- hennes utgivna böcker och böcker skrivna om Grandin