etologi

av

Smärta orsak till aggression

Mina favoritforskare i Rennes har varit i farten igen. Den här gången har de undersökt hur hästar som har kronisk smärta beter sig mot oss människor. Och det är inte några konstiga resultat de kommer fram till, egentligen. Men det kanske får oss människor att tänka till lite extra innan vi blir arga på en häst som är aggressiv mot oss? Jag hoppas det, för det finns ALLTID en orsak till att hästar inte är trevliga mot oss – och i väldigt många fall kan de helt enkelt vara att de har ont.

Många hästar har ont. I studien som jag refererar till här, kände nästan tre av fyra hästar av smärta. Hästarna hade valts ut slumpvis på tre olika ställen i Frankrike. Det är en stor siffra, och det är inte otroligt att detta inte är en slump i sig. Av de hästar som hade smärta i ryggen, var det också många som var aggressiva mot oss människor. Mer än tre av fyra hästar som hade ont var aggressiva eller negativt inställda till oss människor. Det finns alltså en extremt stor grund i grundtesen att ALLTID kolla upp hästen innan hästen anses vara ”dum”. Ändå är det alltför ofta vi människor  konstaterar att hästen är dum och behöver veta hut. Vad bra det blir om vi börjar slå, rya och ”korrigera” en häst för att den försöker säga oss något – eller? Utsätter vi den då istället inte bara för mer smärta, och visar upp vår minst sympatiska och empatiska sida, när vi väljer att straffa hästen för att den har ont. Hemska tanke…..

Jag vet hur jag känner mig när jag har ont. Studien från Rennes visar kanske, att vi vad gäller smärta är ganska lika, vi hästar och oss. Det påminner mig om Lars Deckemans hemsida. Han är en av de större hästadvokaterna i landet och ser trenden om att vi alltför ofta försöker få hästarna utdömda för psykiska fel, när orsaken egentligen är fysisk. Han har ett exempel som han tar upp på hemsidan, där de med alla medel försökt få ordning på en hingst. Hästen kastade av ryttaren och inget fel hittades av veterinär. Men trots korrigeringar och ridning av de främsta var hästen lika hemsk. Till slut avlivades den. Som tur var obducerades den. Det visade sig att hästens ryggrad var helt vriden! Vad kul den hästens liv måste ha varit! Mer om fallet kan du läsa här, på hans egen hemsida. 

Utförligare redovisning av Rennes-forskarnas resultat hittar du på The Horse.

av

En trofast vän

 

Den senaste tidens händelser i Japan har skakat om en hel värld.. Jordbävningen, tsunamim och händelserna i kärnkraftverket Fukushima berör oss alla, även om vi inte själva har några familjemedlemmar eller vänner som berörs direkt. Hemska scener har spelats upp på våra datorer och tv-apparater, scener som bara till del visar den enorma förstörelse som Japan utsatts för av naturens krafter. Människor, liksom djur, har drabbats hårt.

Nu, många dagar efter katastrofen, kommer fler och fler små solskenshistorier. Solskenshistorierna ger hopp om liv, ger oss styrka i vår förhoppning om att det går att slå oddsen och får oss att känna att kampen i alla fall inte är så ojämn som först kan tyckas. En av de solskenshistorier som berört mest, är roligt nog, en skadad hunds och dennes kamrats öde. Nio miljoner tittare på Youtube har tagit del av detta öde:



Antalet tittare säger en hel del om vårt förhållande till djuren. Filmen i sig säger en hel del om djurens förmåga till empati och vänskap. Expressen låter meddela att hundarna fick hjälp av veterinär och togs om hand!

av

Saknad och kärlek bland djuren, och en saknad shetlandsponny

Í den här artikeln från YesMagazine ges fantasiska exempel på djurs förmåga att sakna, att skapa vänskapsband och att agera altruistiskt. Allra mest blev jag tagen av elefantgruppen som nogsamt skyddade och väntade in den handikappade ungelefanten, så att den fick en chans att överleva den med. Det är djuriskt att ha känslor för en annan,  inte enbart mänskligt.

Appropå saknad så gick till slut en levande legend bort häromdagen. Han var en liten brun rackarns shetlandsponny, en sådan där som verkligen lärde oss människor att vi inte styr över djuren, men vi kan samarbeta med dem. Han lärde oss dessutom att hantering av en häst, utan att lägga till humor i arbetet, inte riktigt är vissa hästars melodi. Filip var en liten kille med ett stort hjärta, fantastisk humor och hade bus i sinnet vart han än gick. Han var min väns barndomsponny, en ponny hon fick äran att få ha kvar långt upp i vuxen ålder.

Filip, The King of the Kings, är saknad av många, inte minst av mig som fick äran att försöka hålla styr på tillvaron när han bodde hos mig i ett antal år. Det var inte alltid det lättaste. En gång letade vi efter honom i timmar och till slut hittade vi killelillen under en gran ute i skogen. Det var mys där, sa han. Andra gånger fick jag springa och skydda matlårarna från att totalrensas när han tyckte han hade tråkigt i hagen. Den vanliga proceduren i hagen på dagarna var annars att han retade gallfeber på de andra hästarna genom att bita dem i knäna (det var så långt han nådde). När de tröttnade och ville ge tillbaka sprang Flippen ut ur hagen och ställde sig att beta utanför. Eller så lekte han vidare med dem och lärde dem hur de kunde tråckla sig ur sina varma täcken… med Filips hjälp då förstås. Jag minns också den gången han rullade och mysade i hagen, bara för att rulla ner i krondiket (också då på rymmen). Det enda som stack upp var fyra små tassar…. Men nog kom han upp själv igen, när det behagade.

Men allra bäst minns jag nog den sommaren då vi hade en ensamgående fd. hingst i en hage på gården. Han hade aldrig gått med andra, den stackars fd. hingsten. Filip som gick med våra andra pållar rymde konstant och ställde sig strax utanför hagen, om och om igen. Till slut öppnade jag upp undertråden till hagen och lät Filip välja om han ville gå in. Filip sprang då rakt in i hagen och det tog inte två sekunder för dessa två att bli de allra bästa av vänner. De var som ler och hånghalm hela den sommaren. Det var en syn för gudar – en ponny på knappa en meter framför en jätte på över en och åttio med kolsvart man och enorma hovar. Så var han, den käre Filip. Han visste vem som behövde en vän, och tydde sig till den som fick kärvänlig om än en busig kompis.

Filip blev 32 år gammal.  R.I.P.min vän,  och hälsa våra andra vänner där du nu är.

Filip

av

Hästens personliga relation till människan som individ

 

Jag fick idag tipset om en fin artikel angående hästarnas upplevelse av oss människor som individer. Artikeln är publicerad i Discovery, och tro det eller ej, men det är Universitetet i Rennes som varit i farten igen. Jag tror detta institut kommer att förändra synen på hästen en gång för alla, om deras resultat bara sprider sig till hästfolket, det vill säga.

Nåväl, studien bygger i alla fall på det delikata samspelet mellan människa och häst, och syftet var att ta reda på människoindividers betydelse för hästen. Relationer är, som de flesta redan vet, mycket viktiga för hästen. Jag funderar mycket på hur hästarna ser oss människor. Det skiljer sig nog markant mellan de olika hästindividerna, beroende på vilka människor de mött på vägen och hur de har hanterat hästen. Vi människor ger den syn hästen har av oss helt själva – genom det vi gör och den attityd vi har skänker vi hästen en bild av hur den ska se oss människor.

Något som vi också ska vara medvetna om är att hästar inte alls drar alla människor över en kam heller, om det nu var någon som trodde det. De kommer ihåg en människokompis lika bra som de kommer ihåg en hästkompis. Kanske inte så förvånande för alla oss som har djupa relationer med de hästindivider vi möter och arbetar med varje dag, men ack så härligt att se att det nu uppmärksammas och bekräftas inom forskningen också.

Jag ser det varje dag. Mina hästar är på ett sätt med mig, på andra sätt med andra folk. Jag har också hästar i stallet som är lugna så länge inga främlingar rör sig nära. När så sker, blir de märkbart störda. Konstigt? Inte alls. Av mig vet de vad de har att vänta. Trygghet, mat, hagvistelser, pyssel och annat trevligt överväger vårt liv tillsammans. Av andra vet de inte ett smack, och erfarenheten säger att främlingar säkert kommer att lasta på dem för att resa runt halva jorden, stänga in dem i veckor, eller kanske rota i otäcka sår. De är inte dumma hästarna, utan lär sig av erfarenheter – och vad de har att vänta av oss som enskilda individer. De hästar som är skygga för nya folk, har anledning att se dem som skrämmande, helt klart.

Det tar mig osökt in på min önskan att det framöver ska tas hänsyn till hästarnas relationer med sina artfränder de delat hage med i mängder av år och oss människor, som de utvecklat en tät relation med när det gäller djurskydd. De sociala relationerna och deras stabilitet är ett grundläggande behov hos hästen. Varför finns inte ett ord med om detta i djurskyddslagen, och varför i hela friden tas det aldrig hänsyn till detta när det gäller djurskyddets tillämpning? Vad tror vi – är en häst lyckligare med goda vänner omkring sig och i ett stall där kanske en stallgång är för smal, en dörr för trång, eller i ett stort helt korrekt byggt stall där hästar kommer och går medsnabb omsättning och där ingen ser dem som individer, utan sportredskap? Här kan vi verkligen tänka oss in i hur vi själva skulle uppleva det, då hästarnas relationer till andra individer verkar skrämmande lik våra egna relationer.

En annan aspekt av saken är detta med tillridning av så kallade ”problemhästar”. EN ryttare eller hästhanterare tar han om hästen och ”fixar” den. Många har nog upplevt att de tagit hjälp av någon som fixat problemen, men sedan kommer minsann de där problemen smygande igen. Snart inser vi att vi är tillbaka till ruta ett. Suck. Det beror givetvis på att hästen agerar olika för olika personer, beroende på hur personen ifråga uppfattas. Om verklig förändring ska ske, behöver ju relationen mellan människan som upplever problemet och hästen förändras i grunden. Det torde vara klart effektivare, nyttigare, mer utvecklande och mer givande att gå en kurs tillsammans med pållen om samarbetet inte funkar…..

En liten, men nog så intressant detalj, var att etologerna nämnde nosande och slickande på individen som ett tecken på att hästen gillar personen. De söker kontakt med andra ord. De stunderna en häst gör det, är kanske de mest fina i hela livet. När nosen bara läggs så där på axeln, snusande och jag känner att vi är så nära som två individer bara kan bli. Så är det alltså… det är inte bara i mitt sinne. En annan detalj är att hästar lär sig på samma premisser som vi människor. Också bra att ha i bakhuvudet. P.S Tack Thina Alsterfeldt för än en härlig artikel, som jag kan ta med i denna blogg!

av

Tankar igen om dominans och rangordning

 

Det är intressant det där att diskutera det här med rangordning! Det är ett återkommande tema, både här på bloggen och i verkliga livet. Jag är chef, jag bestämmer det är jag som är ledaren – återkommer de allra flesta till hur jag än försöker resonera om att detta är totalt ointressant när det gäller djurhantering och samarbete med djur.

Vi är väldigt duktiga på det där med hierarkiska hierarkier, så duktiga till och med att vi får svårt att tro eller inse att andra kanske inte alls är lika intresserade. Som djuren till exempel – de är totalt ointresserade av detta. Det finns så mycket annat att prioritera – samarbete, tillit, tilltro och förtroende till exempel.

Som tur är finns det finns fler än jag (och Felicia som hittade den här länken!) som kämpar med att resonera bort det där med dominans och rangordning. Per Jensen, professor i etologi till exempel.

Håll till godo och förresten – Happy Valentine ! Ge djuren runt omkring er en härlig kram idag – de har alla hjärtan av guld därinne!

http://urplay.se/162012

av

DN:s intervju med Cesar Milan

Så har den ”store” Cesar Milan varit i Sverige och ”hjälpt” hundar. Jag har skrivit om honom förr här i min hästblogg. Anledningen är att han är så populär och att denna mentalitet som han företräder gärna går igen även bland hästfolk.

Här är en artikel om honom i DN. Ord som kuvad, underkastelse och dominans ses här (liksom i blogginlägget om ridksolor av I are Lisa jag refererade till i förra inlägget) hos en annan individ som positivt.

Titta vad bra! Hunden går kuvad från matskålen! Du har vunnit! Tjoho!

Hur man nu kan komma på tanken att äta ostmackor i ansiktet på en hund och sedan Tsch:a ett försök att dela detta är mer än jag förstår. I hundens värld också helt galet – antingen delar du eller så tar du undan ditt byte till en säker plats från andra…. övningen syftar till att manifestera makt – det ack så åtråvärda i människans samhälle. Men är det verkligen åtråvärt för ett djur? Nej säger etologerna. Verkligen inte. Hundars språk – pyttsan heller.

Flockdjur som hundar och hästar är födda till samarbete inte till att dominera världen och andra. Ja, jag upprepar detta ofta, men det behövs kanske… för fortfarande tjänar andra miljoners miljoner på folks okunskap om hundar och hästar, på quick fixes och dominansövningar. Till gagn för människan kanske, men knappast för det stackars djuret som dompteras i bästa cirkusstil hit och dit.

Ur etologisynpunkt hade vi haft ett helt annat angreppssätt på ”problemen” vi ställs inför när vi har hund. Jämför gärna de två olika inlärningssätten i bloggen Etologi, en norsk blogg om hundträning.

av

Goda vänner och lång utevistelse kan göra under

Det är ett stående tema här på min blogg – att det är vi människor som dikterar hur bra en häst har möjlighet att må och hur trevlig den är att hantera och rida.  När det finns problem i relationen mellan häst och människa är det inte hästens fel, utan det ligger alltid något bakom detta problem. Allt handlar om perspektiv. Är det hästen som inte fogar sig, eller ger vi helt enkelt inte hästen chansen att må så bra att den också kan vara i harmoni och i balans. Harmoni och balans ger förutsättningar för både människor och djur att bete sig på ett bra sätt gentemot andra. För mig är svaret givet, och det är roligt att se att forskningen alltmer entydigt visar på att detta är ett faktum.

Ett av de stora grundproblemen för hästar i människans värld är att de inte får sina grundläggande behov tillfredsställda. Här talar vi om långa mattider, mycket rörelse i frihet och möjligheten att få tillbringa sin tid i flock. En av raden av aktuella studier är den här som nyligen publicerats som är relaterat till detta finns beskriven i Hästfocus. Forskarna har här låtit ett ganska stort antal hästägare fylla i en enkät angående beteendeproblem hos deras hästar och hur hästarna hålls. Det skrämmande med den studien är i mitt tycke att så många av hästarna uppvisar aggressivitet och icke önskvärda beteenden i allmänhet. Över hälften har angivit att hästarna uppvisar stress. En tredjedel av hästarna angavs vara aggressiva och en femtedel av hästarna uppvisade klassiska stereotypa beteenden.

Det intressantaste i studien är inte dessa skrämmande siffror, utan att forskarna också ställt problemen i relation till den hästhållning hästarna stått under. De har tittat på uppstallningen och gruppsammansättningen hos alla dessa hästar som undersöktes. Och svaret är entydigt – mer tid i stallet gav större beteendeproblem. De kikade också på flockens sammansättning för att se om det påverkade hästarnas beteende. Javisst gjorde det det….. bra kompisar i hagen ledde till mer lätthanterliga hästar. Med tanke på hur många hästar som hade beteendeproblem, måste detta vara en lyx då som är få hästar förunnat….?

Vad enkelt det därmed skulle vara att få hästar lite mer lätthanterliga, lite mindre stressade och lite mer i balans. Lång utevistelse med goda vänner kan göra små under.

av

Tankeväckande om dominans, ledarskap och förmågan att samarbeta

När jag håller kurser och berättar om hur jag hanterar hästar, kommer vi nästan alltid in på frågan om ledarskap . Det blir ofta en intressant diskussion där jag med en dåres envishet hävdar att ledarskap inte är något jag eftersträvar. Jag tycker faktiskt att det där med ”ledarskap” är ganska ointressant egentligen. Att få rätt, som om det bara fanns rätt eller fel i världen, är inte heller min grej. Och att dominera är än mindre intressant.

Däremot satsar jag hårt på att lotsa och guida, och att hjälpa hästarna att förstå människans värld. Det är människan som är fostrad i hierarkiska strukturer med trapphierarkier. Vi strävar makt och medel och vill ”härska” och bestämma. En häst, eller en hund, har inte samma mål med livet. Trygghet, slippa vara hungrig och social gemenskap är de viktigaste aspekterna. Lite lek och bus, och att förstå sin omvärld (jag tror alla djur vill förstå vad som händer dem), skadar inte heller.

Så härligt är det inte då att se att man får medhåll från il professores… här är en fantastisk artikel från en etologiprofessor som ifrågasätter dominanstemat i många träningsmetoder för hund. Läs och begrunda. Dogma.nu

Visst går det att härska och detaljreglera djurens vardag, ner till minsta lilla steg (hur ofta har jag inte hört någon rya- stå still! bara för att en häst tog ett enda steg…). Djuren fogar sig (ofta, men inte alltid). Men behöver vi det och hur viktigt är det att göra det? Än en fråga – är det något som vi vardagligen bör göra mot ett djur? Svaren står i oss själva.

Det är vi som styr eftersom vi äger och hanterar hästarna. Vi låser in dem, och förser dem med mat. Vi tränar dem och initierar nästan allt som händer i deras värld. De är helt utelämnade till våra intentioner, våra viljor och vår nyckfullhet.

Vilken värld upplever ditt djur? 

111

av

Subjektiv syn på konfliktbeteende

 

Hur tolkar vi en situation där en häst gör motstånd mot en människa som hanterar den? Det har ett team av forskare med Sara Nyman i spetsen försökt att ta reda på. I en studie lät de tränare, veterinärer och domare se på när en häst (filmat) longeras. De skulle sedan gradera hästens motstånd, eller konfliktbeteende, och sedan också beskriva vad det var de såg egentligen.

Resultatet är intressant. Tränare tyckte att konfliktbeteendet var mindre ”illa” än de andra grupperna, i alla fall i allmänhet. De olika grupperna, och individerna med för den delen, beskrev också samma situation på väldigt olika sätt. Där en nämde att hästen inte accepterade bettet tilräckligt väl, sa en annan att det hårda trycket i tömmen ledde till spänningar i hästen. En tredjedel av de intervjuade argumenterade för att det var hästen eller utrustningen som skapade konfliktbeteendet. Intressant! Det betyder att två tredjedelar faktiskt inte gjorde det. 

I slutsatsen som Nyman ger av sin studie talar hon om  att en ökad kunskap om inlärningsteori skulle vara nyttig ur ett djurskyddsperspektiv…..

Ett längre utdrag ur studien kan du läsa här

av

Räddhågsenhet troligen ett arv – också.

Så får jag då veta, tack vare Hästfocus, som nu verkligen börjat bombardera sin sida med forskningresultat (jippi!!!!!) att min unga dressyrhäst är en lite mer räddhågsen individ, som jag också insett. Det är tydligen i generna, delvis i alla fall. I en studie som SLU genomfört tillsammans med Universty f Guelph (Kanada) har det visat sig att dressyrstammade hästar i grunden är mer lättskrämda än vad hoppestammade hästar är….

Dressyrhästars gener leder till att de blir skrämda lite lättare, enligt en ny studie.

Å andra sidan testade de inte fullbloden. De är ju kända för att vara lättstressade, vilket i och för sig inte är räddhågsenhet. De har väldigt mycket energi. Men jag tycker då att min är lugn. Hon är tillfreds med livet och låter sig inte skrämmas i första taget. Det är bara det att hon har en otrolig fart och inte vet vad hon ska göra av sina fötter än när energin går upp och ingen visar vägen…. Uj vad det går. Antingen rakt upp i fyrfotamodell eller full fart framåt och runt. Idag släpptes hon på en äng 600 meter lång tillsammans med klunsar till halvblod. Hon joggade bredvid de tyngre som höll full fart….. hmmmmm. Snacka om avel!

Så det är ju klart att avel påverkar. Travarnordisar är inte som andra bruksnordisar, TIngelingrussisar är inte som andra fullblod, avlade för att gå så fort en häst någonsin kan gå, med explosiv start därtill. Men de kommer bra överens ändå och är lättarbetade på sitt sätt. Dessutom skiljer det sig på individ. Så vi får aldrig glömma det, om vi vill förstå en häst – att se till typ OCH till individ för att tolka dem rätt!

Just det. Hästfocus artikel om SLU-studien hittar du här.